Månadsarkiv: oktober 2013
Giuseppe Verdi 200 år
Nu i oktober är det 200 år sedan den italienske kompositören Giuseppe Verdi föddes.
Verdi brukar kallas för världens mest spelade tonsättare och gjorde sig främst känd som kompositör av operor. Många av våra mest välkända operastycken kommer just från Verdi-operor.
Giuseppe Verdi (1813-1901) kom från en fattig landsbygdsmiljö nära Busseto i norra Italien. I många avseenden var han raka motsatsen till sin jämnårige kollega Richard Wagner. Medan Wagner var äregirig och hade ett extremt starkt ego, hade Verdi en mera nobel och blygsam personlighet.
Sedan Verdi bosatt sig i Milano började han komponera operor. Debutoperan Oberto kom 1839, och under 1840-talet kom flera verk som gjorde Verdi berömd, exempelvis Nabucco (Nebukadnessar) med ”Fångarnas kör”, Macbeth och Il corsaro. Dessa tidiga operor är heroiska och nationalistiska. Verdi blev tidigt engagerad i frågan om Italiens enande och han blev en person som många såg som en nationalsymbol att samlas kring. Att gå och lyssna till Verdis operor var folknöjen.
Under 1850-talet kom stora verk som Rigoletto, Il Trovatore, La Traviata, Un ballo in maschera (Maskeradbalen). Verdi reste en hel del och bodde under långa perioder i Paris.
Verdis operor kännetecknas av ofta melodramatiska libretton med starka intriger. Han bröt med den traditionella ”nummeroperan” och lät musiken bilda en dramatisk enhet. Verdis fortsättning av den italienska bel canto-traditionen brukar framhållas.
Ett tag var han mycket produktiv och släppte nya operor med täta mellanrum. Ibland fick han problem med censuren, både av politiska och moraliska skäl. ”Maskeradbalen” handlar egentligen om mordet på Gustav III, men operor om kungamord under det revolutionära 1800-talet föll inte i god jord. Handlingen i operan fick därför ändras. Den som utsätts för ett attentat är istället en guvernör i Boston.
1859 utbröt andra italienska frihetskriget. Kungariket Sardinien strävade efter att ena de italienska staterna och fick stöd av Frankrike, som såg en möjlighet att erövra franskspråkiga områden vid gränsen. Under tre månader 1859 pågick Sardinien/Frankrikes krig mot Österrike. Kriget kulminerade i det blodiga slaget vid Solferino, där över 300.000 soldater deltog. (Erfarenheterna från slaget vid Solferino fick senare schweizaren Henri Dunant att grunda Röda korset).
Kungariket Lombardiet-Venetien annekterades av Sardinien, och Frankrike fick Övre Savojen och Nice.
Verdi nominerades sedan till ledamot till det första italienska parlamentet 1860. Han var också närvarande då Viktor Emanuel II 1861 utropades till Italiens förste kung. Verdi fick då inte så mycket tid över till komposition. Ödets makt från 1862 blev den första operan på några år.
1867 köpte Verdi gården Sant’Agata i den region han växte upp i. Där bodde han sedan resten av sitt liv och intresserade sig för lantbruk och trädgårdsodling.
Verdis sena operor tillhör hans bästa. Den franska grand operan Don Carlos kom 1867, och Aida uruppfördes 1871 till invigningen av en italiensk teater i Kairo. Storverken Otello (1887) och Falstaff (1893) har libretto av Arrigo Boito.
Förutom operor skrev Verdi även sakral musik, bl a ett Requiem och ett Stabat Mater.
På biblioteket kan du låna biografier om Verdi. Det var dock ett tag sedan det senast utgavs något om honom på svenska. Den senaste biografin ingår i Normas tonsättarserie (”Giuseppe Verdi” av Hans Kühner, 1979). Det finns dock äldre titlar, t ex ”Verdi” av Pierre Petit (Nordiska musikförlaget, 1972). På engelska finns en fräsch och trivsam biografi: ”Verdi and his operas” av Robert Hardcastle (Spellmount, 1996).
Givetvis kan du låna Verdis musik på biblioteket. Alla de kända operorna finns att låna på musik-cd, och ett tiotal av dem finns också att låna som musik-DVD. Den som vill följa med i handlingen på allvar kan dessutom låna operornas libretton som separata böcker.
Sjömännens hårda tillvaro
Livet ombord på de stora örlogsfartygen på 1500- och 1600-talet var hårt och ofta rent livsfarligt.
Fynd från vraken efter förlista fartyg hjälper oss att få en bild av sjömännens pressade tillvaro.
Katarina Villner berättar deras spännande historia i boken ”Under däck : Mary Rose – Vasa – Kronan” (Medströms, 2012).
Mary Rose var ett brittiskt skepp som förliste 1545. Vasa sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 1628, och regalskeppet Kronan exploderade under ett sjöslag i Östersjön 1676. Mary Rose och Vasa har bärgats, och från Kronan har man bärgat en hel del arkeologiska fynd.
Villner har varit informationschef för Vasamuseet, Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona, och hon är mycket kunnig i ämnet. Stora delar av boken berör sjukdomshistoria och den läkekonst som man använde sig av för att försöka kurera de sjuka.
Manskapet hade en daglig mat- och dryckranson. Varje man ombord på Mary Rose tilldelades 4,5 liter öl om dagen, medan sjömännen på Vasa fick nöja sig med 2,5 liter. Det behövdes för att skölja ned all salt mat. Ölen dracks ur laggade trästånkor. Man har hittat sådana ombord på Vasa.
”Under däck” ger oss fascinerande inblickar i vardagslivet ombord på dessa stora skepp.
Sjukdomsepidemier var ett vanligt gissel. Viceamiral Henrik Fleming blev chef över den svenska Östersjöflottan 1628. Hans brev och rapporter till Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna beskriver problemen ombord på fartygen. På åtta skepp var mer än en tredjedel av sjömännen sjuka. De led av ”huwodt werck, fråssa, hidtzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodtsotten, hidtzig siuckdom.” Dessutom är det en sådan stank om bord på skeppen att han inte kan beskriva den, säger Fleming.
Ett helt kapitel behandlar barberarens yrkesroll och arbetssätt. Under sjöstrider var det barberaren som skulle utföra nödamputationer. Skott från kanoner och musköter orsakade svåra skador. Vid förfrysning kunde sjömännen få kallbrand, och även då var amputation ofta en nödvändig åtgärd.
Barberaren hade en träkista med verktyg. Flera sådana fynd har gjorts ombord på de tre vraken. På Mary Rose fann man en hel kista med ca 60 olika föremål.
En vanlig behandlingsform ombord var åderlåtning och koppning. Man hade särskilda koppglas eller kopphorn. En populär medicin under 1500- och 1600-talen var teriak, en mix av allehanda ingredienser, bl a orientaliska kryddor och olika droger. Ibland förekom ormkött i teriak.
Hur länge skulle en nutida svensk stå ut med livet ombord på dessa skepp? Sjömännens hårda liv är svårt för oss att riktigt fatta idag.
”Under däck” är både en sjöfarts- och en medicinhistorisk bok, där vi kommer nära örlogsskeppens manskap. Boken är levande, välskriven och rikt illustrerad. Rekommenderas.
Minnesgömmor
Samtidsarkeologi, vad är det? Arkeologer letar väl efter föremål som är flera sekler gamla? Inte nödvändigtvis.
Mats Burström är professor i arkeologi vid Stockholms universitet och har skrivit boken ”Minnesgömmor : berättelser om föremål gömda i jorden i Estland under andra världskriget” (Nordic Academic Press, 2012).
I förordet skriver han: ”tingen har ofta visat sig vittna om en annan historia än den som återfinns i andra typer av källor”. De föremål som människor lämnat efter sig säger alltid något om dem. Vi kommer nära dem och deras liv. Ofta är det människor som inte inte gjort så mycket väsen av sig i den stora historien.
”Minnesgömmor” är en bok för dig som gillar att läsa om ”den lilla historien”, alltså enskilda personers och familjers öden. Här kan du läsa berättelser som annars bara förmedlas inom de familjer som boken handlar om.
Sedan Estland först ockuperats av och sedan införlivats i Sovjetunionen 1940 avbröts den estniska självständigheten. Den ryska ockupationen var hård. Många ester mördades eller deporterades. Sedan kom den tyska ockupationen 1941-44, som även den var brutal. Då drabbades även judarna i Estland. När ryssarna återvände 1944 hade många ester kämpat mot Röda armén. En massflykt av ester ägde rum. Man tror att 70.000 ester flydde, de flesta till Tyskland och Sverige. Familjer flydde nattetid i små fiskebåtar. Innan de lämnade sina hem hade de i allmänhet grävt ned föremål som de inte kunde ta med sig. Ofta räknade man med att snart kunna återvända, men så blev det inte.
Det är föremålen som står i centrum för denna bok. Alla har vi någon gång hittat en sak därhemma som vi inte sett på länge. Plötsligt kan föremålet frammana minnen av händelser och personer.
Människor har i alla tider grävt ned sina skatter när ofärd hotat. Ibland har de som gömt sakerna inte kunnat hämta dem igen. Idag kan vi därför hitta ståtliga skattgömmor från t ex vikingatiden. Spillingsskatten på Gotland är ett sådant exempel.
Esternas nedgrävda föremål var dock sällan värdesaker. Det kunde vara vardagsföremål som husgeråd, böcker, fotografier, klockor, glas och en del annat. En sorts hemlig kunskap om dessa ”familjeskatter” fördes sedan vidare i de estniska familjer som efter kriget bosatte sig i Sverige. En dag hoppades man kunna återvända och ta hand om släktens föremål. I och med att Estland på nytt blev självständigt 1991 kunde många resa tillbaka för att försöka hitta det som gömts 50 år tidigare.
Det är dessa berättelser du kan läsa om i ”Minnesgömmor”, och det är intressanta och ibland riktigt spännande historier vi får ta del av. De familjer som hittat och återfått sina gömda föremål har dem mycket kära. Men inte sällan har det visat sig vara svårare än väntat att hitta de ställen där skatterna grävdes ned. Landskapet har förändrats och ibland har det byggts hus på området.
”Minnesgömmor” är en fascinerande bok, som lätt väcker tankar och funderingar. Om du hastigt var tvungen att fly och behövde gömma viktiga saker som du inte kunde ta med dig, hur skulle du göra? Och vilka saker skulle vara så viktiga att du ville gömma dem?
Svenska landskapssymboler
För en tid sedan tipsade jag om Riksarkivets nya mobil-app ”Sveriges symboler”. Landskapssymbolerna ingår i den.
Sveriges indelning i landskap har urgamla anor. Ännu en bit in i medeltiden fungerade landskapen som självständiga enheter med egna lagar, lagmän och ting. Idag har landskapen ersatts som administrativa enheter, och vi har län och regioner. Men våra 25 landskap finns kvar som ett gemensamt kulturarv, och deras symboler finns runt omkring oss.
I den lilla fina boken ”Våra landskapssymboler : vapen, djur och blommor” av Clara Nevéus & Vladimir A. Sagerlund (Historiska media, 2007) får vi på ett smidigt och lättillgängligt sätt en sammanställning av våra vanligaste landskapssymboler.
Clara Nevéus är historiker och f d statsheraldiker, och Vladimir A Sagerlund är heraldisk konstnär.
Boken består av en uppräkning av landskapen, med nytecknade bilder av vapen, djur och blomma. På vänstersidan presenteras en bild av vapnet, omgivet av djur och blomma. På högersidan beskrivs symbolerna.
Egentligen finns det ännu fler landskapssymboler (t ex grundämnen, svampar, insekter, fåglar och mossor), men dessa är inte avbildade här. Däremot finns listor över dem i slutet av boken.
Landskapen fick sina första heraldiska vapen i samband med Gustav Vasas begravning 1560. Sedan har en del av dem modifierats under seklernas gång. Vårt färskaste landskapsvapen är faktiskt Norrbottens, som tillkom 1995.
Landskapsblommorna tilldelades 1908-09 medan landskapsdjuren fastställdes 1988.
Detta är en trevlig uppslagsbok, med fina illustrationer. Ännu ett exempel på hur mycket information man faktiskt kan få plats med på ett litet utrymme, i detta fall bara 79 sidor.
Symbolerna används väl olika mycket i landskapen. Här i Jämtland är landskapsdjuret älgen och landskapsblomman brunkullan vanligt förekommande namn och symboler.
Vet du förresten vilket svensk landskap som är ensamt om att ha en insekt som landskapsdjur?
Karoliner x 2 på biblioteket
Två tisdagar i oktober anordnar Östersunds bibliotek programkvällar om Armfeldts karoliner.
Först ut är författarna Jakob Jakobsson och Anna Guttorp, som berättar om sin nya bok ”Johan Henrik Frisenheim – karolinen som aldrig gav upp” (Recito, 2013).
”Johan Henrik Frisenheim ägnade en stor del av sitt liv åt en hopplös kamp för rädda den svenska stormakten. Det kostade honom hans förmögenhet och 20 år av hans liv. Han var en man med makt och inflytande, men också med empati för vanligt folk, rättvisepatos och sinne för väsentligheter” skriver författarna.
Östersunds bibliotek, tisdag 15 oktober kl 19:00. Fri entré.
En vecka senare är det dags för Anders Hansson, 1. arkeolog, Jamtli. Han berättar om Armfeldts karoliner 1718 och den ödesdigra marschen över fjället, som kostade tusentals människor livet. Av 5000 man återstod efter marschen endast 1500. Det är en av de största manskapsförluster som ägt rum i den svenska militärhistorien.
Jämtlands Fältartilleri visar karolineruniformer.
Östersunds bibliotek, tisdag 22 oktober kl 18:00. Fri entré.
Ett samarrangemang med Jämt-Trönderska föreningen Armfeldts karoliner samt Jämtlands Fältartilleri.
1700-talet som svenskt ideal
I Sverige har vi idag rätt många 1700-talsmiljöer som vi kan besöka. I början av 1900-talet var dock situationen en annan. Välbevarade miljöer från 1700-talet var då mera sällsynta. Ett större arbete med restaurering och rekonstruktion av dessa miljöer tog sin början och nådde sin kulmen under 1930-talet. Många av våra dagars välkända 1700-talsmiljöer är alltså resultatet av ett medvetet rekonstruktionsarbete.
Victor Edman är docent i arkitekturhistoria. Hans bok ”Sjuttonhundratalet som svenskt ideal : moderna rekonstruktioner av historiska miljöer” (Nordiska museet, 2008) beskriver på ett spännande vis tre av de mest kända rekonstruerade byggnaderna: Skogaholms herrgård på Skansen, Carl von Linnés hus i Uppsala och Gustav III:s paviljong på Haga.
Skogaholms herrgård byggdes upp på Skansen som ett jättelikt pussel. Man hämtade huvudbyggnaden, flyglarna och paviljongerna från olika håll i Sverige. Hela miljön blev anpassad till museets pedagogiska och vetenskapliga syften. Edman berättar i boken hela historien om hur man sakta men säkert med Skogaholm skapade en sorts idealbild av en herrgård från 1700-talet. I boken kan vi också se flera av de förlagor man använde under arbetet.
De andra fallstudierna i boken är också intressanta. 100 år efter Carl von Linnés död insåg man att få miljöer från Linnés tid fanns bevarade i ursprungsskick, och det mesta av Linnés arkiv och vetenskapliga kvarlåtenskap hade sålts till England. Här kan vi läsa hur man mödosamt försökte återskapa Linnés botaniska trädgårdar och Linnés Hammarby utanför Uppsala.
Gustav III:s paviljong på Haga hade delvis byggts om under 1800-talet och i bokens tredje fallstudie kan vi läsa om hur rekonstruktionen av de gustavianska interiörerna gick till.
Det intressanta är att detta alltså hände ungefär samtidigt, alltså på 1930-talet. Man ville lyfta fram det nationella, det svenska, och skapade ett svenskt kulturarv. Men hur äkta är egentligen dessa miljöer som vi kan se idag? Svaret är nog beroende av hur man definierar ordet ”äkta”. Delarna är äkta, men kanske inte alltid helheten.
En välskriven bok som ställer intressanta frågor om restaureringar, vår historiesyn och om vårt kulturarv. Rikt illustrerad.
Den medeltida kroppen
Under medeltiden hade man en ambivalent inställning till människokroppen. Å ena sidan hävdades det att kroppen var ”själens avskyvärda klädnad” (sagt av påven Gregorius den store). Man späkte sin kropp och skulle bära tagelskjorta. Det kroppsliga knöts till synd. Å andra sidan tog 1200-talets teologer fram kroppens positiva egenskaper. Jesus, som ju var Guds son, hade antagit kroppslig gestalt. I livet efter detta skulle människor få en ny kropp.
Denna spännande motsättning präglade medeltidens värld på flera sätt. Mera om detta kan du läsa i boken ”Kroppens historia under medeltiden” av Jacques Le Goff och Nicolas Truong (Agerings, 2011). Le Goff är fransk medeltidshistoriker och Truong är journalist. Vill vi förstå medeltidens människor är studier av deras syn på kroppen en bra utgångspunkt, menar de.
Den kristnes kropp kunde ses på olika sätt under medeltiden. Ett lik var alltid motbjudande. Samtidigt kunde den döda kroppen vara värd att hedra och vörda, särskilt i fallet med helgon. Dessa fick praktfulla gravmonument och blev föremål för relikkulter.
Sakramenten helgade kroppen, från dopet till sista smörjelsen. Altarets sakrament sågs som Kristi kropp.
I boken belyses flera av de motsatta uppfattningar om kroppen som rådde. Å ena sidan skulle man fasta, och å andra sidan kunde man fröjda sig under karnevaler. Kärleken skulle vara hövisk och sedlig, medan det sexuella var ett starkt tabu.
Den allmänna uppfattningen var ofta att kroppen var syndens verktyg. Franciskus av Assisi (1181-1226) var sjuklig och såg kroppen som ”en bror” och sjukdomarna som ”våra systrar”. Det blev tillåtet för medeltidens människor att anlita andra läkare än Kristus. Medicinen började utvecklas som en egen vetenskap.
Le Goff hävdar i bokens förord att historikerna hittills har försummat att berätta om hur man betraktade kroppen under medeltiden, och han med denna bok vill råda bot på detta misstag.
Den här boken är en intressant resa in i medeltidens tankevärld. Författarna berättar om tidig medicinhistoria, om hur man såg på sina avlidna, om vilka kroppsliga egenskaper som ansågs syndiga, om gester och umgängesseder och mycket annat. Ägnade man sig överhuvudtaget åt kroppslig idrott under medeltiden?
Ett avslutande kapitel tar upp synen på människokroppen som metafor, som ett mikrokosmos.
Döden var ständigt närvarande för medeltidens människor. Hur såg man på barndom och ålderdom i en tid av farsoter?
Boken är inte alltför tungläst, tvärtom är den istället rätt kul och upplysande, samtidigt som den erbjuder flera intressanta vinklar på medeltida tankegods. Som läsare får man flera aha-upplevelser. Boken omfattar knappt 180 sidor, men saknar dock illustrationer.
Riksarkivets nya webbplats
Riksarkivet har nyligen lanserat sin helt nya webbplats. Den är tydligare och mer lättöverskådlig än den gamla.
Riksarkivets tjänster är inte bara till för släktforskare. Det är exempelvis Riksarkivet som har hand om alla frågor kring heraldik och svenska flaggan. Här kan man även beställa kopia av gamla bouppteckningar och andra handlingar. Mer än man tror finns i deras enorma samlingar.
Du kan också söka online i den nationella arkivdatabasen (NAD), för att se vilka arkiv som finns att ta del av.
I den digitala forskarsalen kan du söka i det digitaliserade materialet.
Även landsarkivet i Östersund finns med på Riksarkivets webbplats.
Krimkriget
Krimkriget 1853-1856 var ett av 1800-talets många krig. Idag har kanske minnet av det bleknat bort en aning och vi har svårt att placera in det i tidsflödet. Men Krimkriget var betydelsefullt ur flera aspekter. Det var den enda konflikt mellan Napoleonkrigen och första världskriget där alla stormakter deltog.
Det finns inte så många samlade översikter av Krimkriget, särskilt inte på svenska. En bra bok i ämnet är ”The Crimean war” av Paul Kerr m fl (Boxtree, 1997). I denna bok skriver flera olika författare om Krimkriget. Alla artiklar innehåller rikligt med samtida citat ur dagböcker, brev m m. Boken är också rikt illustrerad. Kriget var ett av de första som även dokumenterades med den nya fotograferingstekniken. Dessutom användes telegraf, järnväg och ångfartyg. Så det var ett modernt krig i flera avseenden.
Krimkriget utkämpades mellan Tsarryssland och en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och kungadömet Sardinien. Det Osmanska riket befann sig i sönderfall och den ryske tsaren ville utnyttja detta för att erövra territorium vid Svarta havets viktiga handelsvägar. Britterna och fransmännen såg sina egna intressen i Mellanöstern och Balkan hotas och gav sig in i konflikten.
En stor del av krigsförloppet utspelade sig på Krimhalvön och staden Sevastopol, där den ryska svartahavsflottan höll till. Sevastopol belägrades i över ett år och intogs 1855.
För Ryssland var Krimkriget ett misslyckat krig. Efter freden 1856 drevs den nye tsaren Alexander II att igångsätta ett reformarbete. Bl a avskaffades den ryska livegenskapen 1861.
Lätta brigadens attack (Målning av R C Woodville jr)
Det finns några kända händelser från kriget. Först slaget vid Balaklava 1854, som i princip slutade oavgjort. I detta slag inträffade den berömda ”lätta brigadens attack” (Charge of the Light Brigade). Denna attack räknas som ett resultat av de mest klassiska felbesluten i militärhistorien. Arméchefen Lord Raglan utfärdade en oklar anfallsorder, som medförde att en hel kavalleribrigad skickades i en frontalattack över ett öppet fält mot ryskt artilleri, trots att kavalleristerna endast var beväpnade med lansar och sablar. Brigaden led stora förluster. Ryssarna sägs ha trott att britterna var berusade.
Poeten Alfred Tennyson skrev sex veckor senare en dikt om anfallet.
Den andra kända händelsen från Krimkriget är belägringen av Sevastopol. Den unge Lev Tolstoj (1828-1910) deltog i striderna och skrev senare följetongen ”Kring Sevastopols belägring” och använde då sina dagboksanteckningar som grund för berättelsen.
Den tredje kända händelsen från kriget är Florence Nightingales (1820-1910) insatser. Tillsammans med 40 andra sköterskor gjorde Nightingale en heroisk insats genom att påtagligt förbättra förhållandena för de skadade brittiska soldaterna. Efter hennes reforminsatser sjönk dödligheten från 50-60% till 2%. Efter hemkomsten grundlade hon sedan den moderna sjuksköterskeutbildningen, vars idéer sedan spreds över världen.
I ”The Crimean war” kan du se foton från Krimkriget som sällan finns återgivna i andra böcker. Här finns också intressanta ögonvittnesskildringar. Det är inte bara militärer som kommer till tals, utan även läkare, sjuksköterskor, reportrar m fl. En bra och läsvärd bok om denna viktiga och ofta bortglömda 1800-talskonflikt. Idag ligger halvön Krim i Ukraina.
Historiskt 