Bloggarkiv

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Gripsholm

På Gripsholm

Gripsholms slott är en av Sveriges mest kända Vasaborgar. Här finns bl a Hertig Karls kammare, en av landets bäst bevarade 1500-talsmiljöer. På Gripsholm, som idag är museum, finns också Gustaf III:s slottsteater och Svenska statens porträttsamling.

En trevlig och lättläst bok om Gripsholm är ”På Gripsholm : sägner, fakta, historia på ett 450-årigt slott” av Edvard Matz (Carlssons, 1987).

Edvard Matz (1921-2007) var journalist, författare och arbetade i många år på Sveriges television. Boken om Gripsholm är skriven i den där äldre, lärt kåserande stilen som var vanligare förr. Idag är det inte längre lika många författare som kan skriva så här lättfattligt men ändå bildat och underhållande.

På Gripsholm” innehåller 30 korta kapitel som vart och ett beskriver olika händelser eller företeelser på slottet. De är någorlunda kronologiskt ordnade och varje kapitel är ca fem sidor långt. Det är en hel del kungligt i boken. Läs om Erik XIV, som satt fängslad på Gripsholm, och läs om den teaterintresserade Gustaf III. Givetvis berättar Matz om de två ”rysseulvarna” (två kanoner som togs som krigsbyte, troligen vid Narva 1581) som står på borggården. Och jodå, några slottsspöken dyker också upp.

På Gripsholm” är bara ca 150 sidor lång men riktigt innehållsrik, och dessutom rikt illustrerad. En kul och lärorik bok om ett av våra mest kända slott.

På Gripsholm i bibliotekets katalog

 

Ett kungligt porträtt

Gustaf V

Detta porträtt av kung Gustaf V (1858-1950) har hängt i Jämtlands bibliotek (som biblioteket hette då) i Östersund för 100 år sedan.
Det var 1912 som stadens nya bibliotek invigdes. Där låg biblioteket från 1912 till 1958, då den nuvarande biblioteksbyggnaden vid Rådhusgatan togs i bruk.
Kung Gustaf V besökte Östersund 1912, så förmodligen var detta porträtt då alldeles nytt. Det kungliga porträttet hängde sedan under lång tid i biblioteket. Idag förvaras det dock i magasinet, närmare bestämt i Zetterströmska biblioteket tillsammans med bibliotekets äldsta böcker.

 

Genombrott i sökandet efter Magnus Ladulås grav

En ny murdel har upptäckts.

Sedan en längre tid pågår sökandet efter kung Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Arkeologiska undersökningar har utförts i flera omgångar. Den stora gravtumba som står framme i koret har tidigare visat sig vara rest över fel grav.
Nu har arkeologerna gjort ett genombrott. Färska undersökningar visar att ett litet utrymme mitt i kyrkans kor kan vara platsen man söker. Gåtan kan alltså vara nära sin lösning.
Om man får tillstånd att fortsätta utgrävningarna kan dessa inledas i början av maj.

Hela projektet kring Magnus Ladulås grav kan följas i Magnus Ladulås gravöppningsblogg.

Magnus Ladulås (ca 1240-1290) var son till Birger jarl och var svensk regent 1275-1290. Han var en av den svenska medeltidens mest betydande personer. Under hans regeringstid genomgick samhället påtagliga förändringar.

Jarlens sekel

Om Birger jarl och Magnus Ladulås kan du läsa mera i bl a Jarlens sekel : en berättelse om 1200-talets Sverige av Dick Harrison (Ordfront, 2002).

Jarlens sekel i bibliotekets katalog

Gustav Vasas brev

Gustav Vasas brev

Gustav Vasa var en flitig brevskrivare, eller snarare dikterare av brev. Alla bevarade brev har samlats i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”, som Norstedts förlag gav ut i hela 29 band 1861-1916. Dessa böcker har vi på Östersunds bibliotek. De är dock placerade i magasinet.

För den som inte orkar plöja 29 tjocka böcker och hellre vill ha en ”light-version” av breven finns den utmärkta lilla samlingsboken ”Gustav Vasas brev” (Natur & Kulturs klassikerserie, 1960).

Gustav Vasa blev ganska snart en hård landsfader som krävde undersåtarnas lydnad. Påbuden sände han ut till folket i brev. Ofta är dessa ganska personligt hållna. Kungen styrde riket som sin egen gård. Gustav Vasa skriver om fogdarnas räkenskaper, om kyrkans förvaltning, om gränstvister, uppror, gruvbrytning och mycket annat.
Särskilt kul ar det att läsa det mustiga och ibland drastiska språket.

I den här boken har urvalet av brev gjorts av Alf Åberg. Varje brev inleds med en presentation och bakgrundsförklaring.

I ett brev till adeln och fogdarna 1552 förbjuder kungen dem att behandla outbildade bondesoldater illa.

”Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar eller andra obekvämliga namn, för de t de till äventyrs ej så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen; utan hellre (…) lära och undervisa dem samfällt och synnerligen vad ära och redlighet kräver och vad krigsbruk är”

I ett fall intresserar sig kungen t o m för biskötsel. Det är i ett brev till menigheten i Västergötland 1554, där befolkningen uppmanas att odla bin istället för att slå ihjäl alla vildbin man stöter på.

Det är kul att läsa dessa brev. 1500-talssvenskan återges med moderniserad stavning för att förenkla läsningen.

Gustav Vasas brev i bibliotekets katalog

Estlands svenska tid

Provinsen bortom havet

I juni 1561 övertog Sverige staden Reval (nuvarande Tallinn), med omnejd. Detta innebar samtidigt starten för Sveriges stormaktstid. Estlands tid som en del av det svenska väldet varade i ca 150 år, fram till 1710. Den här perioden har ofta idealiserats och kallats ”den goda svensktiden” i estnisk historia.
Den nya boken ”Provinsen bortom havet : Estlands svenska historia 1561 – 1710” av Kari Tarkiainen och Ülle Tarkiainen (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2013) beskriver hela denna period på ett verkligt heltäckande sätt.

Kari Tarkiainen är professor och tidigare riksantikvarie i Finland. Han har tidigare skrivit många böcker om svensk och finländsk historia. Ülle Tarkiainen är historiker vid universitetet i Tartu.

”Vårt avlånga land” säger vi idag. Det är självklart för oss att Sverige ser ut så. Men under lång tid var Sverige mer likt en kvadrat, med Finland och delar av Baltikum som naturliga delar i riket. Att Estland var en del av det svenska väldet i hela 150 år har idag till viss del fallit i glömska. Därför är det så bra att den här boken nu har utkommit.

De 150 åren var en dramatisk tid, med ständiga krig som drabbade befolkningen. Hungersnöd och pestepidemier härjade. Men på samma gång utvecklades samhället. Svenskarna genomförde reformer inom utbildning, kyrka och rättsväsendet. Det första svenska regionala universitetet grundades i Dorpat. Jordbrukstekniken förbättrades.
Bönderna i de baltiska områdena förblev dock livegna, trots att flera av de svenska kungarna försökte agera i frågan. Borgarna och adelsmännen lyckades i stort sett bevara sina rättigheter.

”Provinsen bortom havet” är imponerande i sin omfattning. Man kan säga att detta är Boken om Estlands svenska tid. Författarna har skrivit om i princip alla aspekter på denna period. Dessutom är beskrivningen inte nationalistiskt idealiserande, utan präglas av en tydlig balans. Författarna hänvisar till forskning på baltiska och ryska universitet, något som annars är ovanligt i övrig svensk historisk litteratur om den här tiden.

Läskunnigheten bland esterna ökade kraftigt under den svenska tiden. Orsaken var att svenskarna ville göra esterna till goda lutherska kristna och få dem att läsa Bibeln. Författarna menar därför att detta var en av de mest bestående följderna av svensktiden. Esterna blev en del av det protestantiska området.

Här och var i boken finns intressanta avsnitt med olika utvikningar, eller sidospår om man så vill. I dessa avsnitt kan vi läsa om kända personer under den svenska tiden i Estland. Här finns också en del rolig kuriosa.

”Provinsen bortom havet” är välskriven och mycket intressant, och författarna är mycket kunniga i ämnet. Det är den självklara grundboken om Estlands tid i det svenska väldet. Dessutom är boken rikt illustrerad.

Provinsen bortom havet i bibliotekets katalog

Nils Dacke

En avskyvärt elak man?

Nils Dacke är den mest kände upprorsmannen i svensk historia. Han var en småländsk bonde som ledde det stora upproret mot Gustav Vasa 1542-1543. Inget annat uppror i Sverige har varit lika stort.

Dackes eftermäle i historieskrivningen har varit kraftigt negativt, inte minst tack vare Gustav Vasas egen historieskrivning, Bondehövdingen beskrevs som en tjuv, förrädare och kättare. Allt källmaterial om Dacke som finns kvar kommer från den segrande kungliga sidan. Dackes anhängare var ”en tjuvhop”. I modern tid har Dacke däremot ibland setts som en frihetskämpe. Han har blivit en mytisk figur.

Det finns flera böcker om Dackefejden, som upproret kallas. En av de mer kända är historikern Lars-Olof Larssons ”Dackeland” (1979). En senare bok i ämnet är ”En avskyvärt elak man? – Nils Dacke i ny belysning” av Hans Hellström (Carlssons, 1999). Det är en liten skrift som inte ens omfattar 100 sidor, men som är intressant.
Omslaget avbildar en samtida teckning av Nils Dackes avhuggna huvud, som sedan upprorsledaren dödats 1543 placerades på en stolpe och visades upp i Kalmar.

Hellström är fil.dr. i historia vid Stockholms universitet. I den här boken vill han ge en mer nyanserad bild av Nils Dacke och betonar de religiösa orsakerna till upproret. Han gör också kopplingar till allmän europeisk samtida historia.

Dackes uppror var inledningsvis framgångsrikt. Hösten 1542 behärskade hans män i princip hela det sydöstra Sverige. Det var först året därpå som kungen slog till med full kraft och med hjälp av inhyrda tyska soldater krossade upproret.

Historiker har velat hitta orsaker till böndernas missnöje som sedan ledde till det stora upproret. Redan i samtiden hävdade de småländska bönderna att det var ”en kamp för det som gammalt och fornt hade varit”.
Gustav Vasas trontillträde hade medfört flera förändringar för smålänningarna, som ju levde i gränstrakterna mot Danmark. Skatterna hade höjts kraftigt. Kronan hade krävt äganderätt till nya gårdar, och infört förbud mot viss jakt och skogsavverkning. Gustav Vasa hade brutit med påven och Sverige skulle bli ett protestantiskt rike. Kyrkan underordnades kungamakten, och kyrkans egendomar tillföll kronan. Den nya lutherska läran hade införts, och en ny gudstjänstordning togs i bruk.

Hellström menar att även om det fanns flera skäl till smålänningarnas missnöje så var det de kyrkliga förändringarna som för dem var viktigast.

En kyrkovisitation i Småland 1541 blev den utlösande faktorn till upproret. Kungens knektar beslagtog ca 3.700 kg silver från landskapets kyrkor. Katolska handskrifter beslagtogs, sprättades upp och användes som omslag tlll skattelängder. Lokalbefolkningen, som fortfarande var troende katoliker, blev givetvis upprörda då kyrkorna plundrades. De kyrkliga konstföremålen hade bekostats av dem själva och deras förfäder.

En del såg ju Gustav Vasa som en egen upprorsmakare, Han hade ju brutit med Kalmarunionen. Dackes uppror väckte intresse på kontinenten, något som skrämde kungen. Därför skulle upproret krossas hårt och snabbt.
Det fanns en hel del präster som stödde Dackes uppror och flera av dem blev hårt bestraffade. En del avrättades.

En intressant och lättillgänglig bok om det stora bondeupproret. De religiösa missnöjet i denna tid av förändring var nog större än vad en modern svensk kanske först inser.

”En avskyvärt elak man?” i bibliotekets katalog

Finlands medeltida borgar

Finlands medeltida borgar

Finland och Sverige har som bekant en lång gemensam historia. Under ca 600 år var Finland en integrerad och naturlig del av det svenska riket. I Finland finns mängder av intressanta historiska platser och byggnader.

I den fina boken ”Finlands medeltida borgar” av Carl Jacob Gardberg och Per Olof Welin (Schildts, 1993) kan du läsa om flera av de mest kända finländska slotten och borgarna.
En del av borgarna är restaurerade medan andra ligger i ruiner. Men alla har en spännande och ofta dramatisk historia. Läs om flärdfullt hovliv, kungliga besök och hårda militära belägringar.

De flesta borgarna i boken ligger i sydvästra och södra Finland. Den mest kända av alla borgar är givetvis Åbo slott, men i boken kan du också läsa om Kastelholm, Ålands enda medeltida borg, Tavastehus, Raseborg, den klassiska gränsfästningen Viborg och flera andra.

Faktum är att det inte är helt lätt att hitta en bra beskrivning av Åbo slotts historia i svenska fackböcker, vilket är en märklig brist. Slottet är en av de viktigaste borgarna i svensk historia och är starkt förknippat med Vasatiden. Erik XIV och Karin Månsdotter satt i fångenskap på Åbo slott. Här finns över 20 sidor om slottet.

Författaren Gardberg har varit överdirektör för det finländska Museiverket, och han berättar mycket kunnigt och intressant om fästningarna och deras historia. En styrka med boken, som är i stort format, är det rika bildmaterialet. Fotografen heter Per Olof Welin.
Man slås av hur stora svängningar det kan vara för borgarna: från praktfull storhetstid till nedgång och förfall. Större delen av de historiska berättelserna utspelar sig på 1300-, 1400- och 1500-talen.

”Finlands medeltida borgar” är ett utmärkt följeslagare till Martin Hanssons ”Medeltida borgar”, som jag tidigare tipsat om här i bloggen. I boken finns också ett avsnitt om fornborgar.
Dessutom lockar boken till reslust. Man blir lätt sugen på att själv besöka några av alla dessa borgar.
En innehållsrik, fin och bläddervänlig bok.

Finlands medeltida borgar i bibliotekets katalog

Möbler på Gripsholm

Möbelhistoria på Gripsholm

Gripsholms slott ligger utanför Mariefred. Slottet är idag historiskt museum och inrymmer Statens porträttsamling. Här finns några av Sveriges bäst bevarade 1500-talsmiljöer, främst ”Hertig Karls kammare”. Slottet är också känt för Gustav III:s slottsteater.

På Gripsholm finns en hel del intressant inredning från skilda sekler. I boken ”Möbelhistoria på Gripsholm” (Skrifter från Kungliga husgerådskammaren, nr 4, 1986) kan vi läsa om en stor del av alla möbler som finns på slottet.

Gustav III såg Gripsholm som ett slott där han kunde uppleva atmosfären från Gustav Vasas tid och knyta andliga band med Vasaregenterna.
En av slottets mest legendariska stolar är den fällstol av järn och mässing som är tillverkad på 1500-talet. Man känner inte till dess härkomst, men Gustav III ansåg att den hade tillhört Gustav Vasa. Han hade den som audiensstol.

Det är inte bara påkostade högreståndsmöbler som är rariteter. Här finns t ex en förvandlingsmöbel för tjänstefolket. Det är ett skåp som kan vikas ut till en säng. Endast en sådan möbel, tillverkad i slutet av 1600-talet, har bevarats på alla de kungliga slotten, och den finns alltså på Gripsholm.

Boken för oss genom salonger och sängkammare, salar och rum. Möbler från olika epoker och med helt skilda uttryck passerar förbi. Om varje föremål finns det intressanta upplysningar att ta del av. En balja som tillverkats för drottning Hedvig Eleonora kan ha använts som fotbalja.

Oväntade föremål ger oss en vink från 1700-talets vardagsliv på slottet. Läderklädda korgar användes för att på ett praktiskt sätt transportera porslinsserviser i trappor och korridorer.

Det som är så fascinerande med denna bok är att praktmöbler som divaner och konstskåp blandas med trästolar och uppläggningsbord. Allt är en del av samma helhet.
Ska man klaga över något så är det väl att de flesta möbelfotona är i svartvitt. Men boken innehåller även ett antal färgbilder av vissa utvalda möbler.

En intressant och spännande bok om en del av vårt kulturarv på Gripsholms slott.

Möbelhistoria på Gripsholm i bibliotekets katalog

Kyrkornas hemligheter – tv-serien

På SVT sänds just nu två serier med välgjorda historiska faktaprogram, alla under kunnig, underhållande och inlevelsefull guidning av historikern Christopher O’Regan.

Kyrkornas hemligheter presenterar några av våra mest kända kyrkobyggnader. Första avsnittet handlar om Uppsala domkyrka och helgonkungen S:t Erik.
Kyrkornas hemligheter på SVT

Kampen om kronan beskriver svenska regenter genom tiderna. Hittills har fyra avsnitt sänts. Det senaste handlar om Erik XIV.

Varje avsnitt är ca 10 minuter långt och alla kan ses på SVT Play.
Kyrkornas hemligheter på SVT Play
Kampen om kronan på SVT Play

Under 2013 utgavs dessutom en fenomenalt bra bok i ämnet. Den heter också ”Kyrkornas hemligheter” och är framtagen av producenterna bakom den här tv-serien. Läs mera om boken här.

Kungliga släktband

Kungliga släktband

Sveriges historia är dess konungars, har det ibland sagts. Men det är också dess drottningars och deras barns, och inte minst deras utomäktenskapliga barns historia.

Ulf Sundbergs bok ”Kungliga släktband : kungar, drottningar, frillor och deras barn” (Historiska media, 2004) är en bra sammanställning över Sveriges kungliga familjer, från Gustav Vasas tid fram till våra dagar. Man kan slå upp en regent och få en lättöverskådlig bild av vem eller vilka denne var gift med, och vilka barn de fick. För alla personer får vi dessutom en minibiografi. Hur gick det egentligen för Erik XIV:s och Karin Månsdotters son Gustav? Eller för Fredrik Adolf, Gustav III:s mindre kände bror? Det kan vi läsa om i denna bok. Det finns en hel del ”doldisar” i de kungliga familjerna som inte alla känner till. Flera av dem hade spännande livsöden.

Sundbergs bok är dessutom den första fullständiga redogörelsen över kungliga älskarinnor och utomäktenskapliga barn. Källkritiken är givetvis viktig i detta sammanhang, men i många fall erkände kungarna sina faderskap. Synen på moral har varierat under seklernas lopp.

Författaren konstaterar att det finns diverse amorösa rykten om alla svenska regenter utom Gustav Vasa, Sigismund och Karl XII. Efter Oscar I, som hade ett välkänt förhållande med skådespelerskan Emelie Högqvist, finns det inga säkra uppgifter om kungliga utomäktenskapliga barn.
Det mest kända av alla frillobarnen är riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm (1574-1650), utomäktenskaplig son till Karl IX. Han lät bygga Karlbergs slott och gav det även sitt namn.

Här finns också uppgifter om de svenska kungligheternas släktskap med andra furstehus, samt porträtt och släktträd. Omslaget avbildar Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor.

”Kungliga släktband” är en bra bok för dig som är intresserad av historiska kungligheter. Den kan också användas som uppslagsbok och referensverk.

Kungliga släktband i bibliotekets katalog

Legendariska fältherrar

Legendariska fältherrar

På senare år har det börjat ges ut fler titlar på svenska om militärhistoria och strategier, något som tidigare var mer ovanligt. En av de senaste titlarna i genren är ”Legendariska fältherrar : från Hannibal till Rommel” (Semic, 2013).

Boken består av 19 olika artiklar om enskilda fältherrar genom historien. Texterna är skrivna av 13 olika författare, bl a Dick Harrison, Anders Frankson och Lars Ericson Wolke. Varje fältherre behandlas på ca 12-13 sidor och kapitlen är ordnade kronologiskt.

”Legendariska fältherrar” inleds med Hannibal och kniptångsmanövern vid det berömda slaget vid Cannae 216 f.Kr. Sedan följer kapitel om Julius Caesar, Rickard Lejonhjärta, Djingis Khan, och (kanske lite överraskande) Vlad ”Pålspetsaren” Tepes. Svenska fältherrar som behandlas är Gustav II Adolf, Lennart Torstensson och Karl XII.

Något som är väldigt bra med boken är att den tar upp även kontroversiella fältherrar, vars beslut ifrågasätts än idag. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig har i efterhand fått skulden för stora manskapsförluster under första världskriget, och Arthur ”Bomber” Harris var ansvarig för bombingen av civila mål i tyska städer under andra världskriget. Båda dessa herrar får var sitt mycket intressant kapitel, liksom fransmannen Pétain – kallad hjälte under första världskriget men förrädare under det andra.

Här finns också en nationell spridning av fältherrarna. Läs om japanen Heihachiro, kallad ”Stilla Havets Nelson” efter segern över ryssarna 1905, om ryssen Tuchatjevskij eller om tyskarna Guderian, Manstein och Rommel.

Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Särskilt bokens första halva är svagt illustrerad, ofta med gamla gravyrer från 1880-talet. Återgivningen av de svartvita fotografierna är väl heller inte alltid den bästa, men här finns en del bra översiktskartor över olika fältslag. Tyvärr har man i kapitlet om Julius Caesar använt sig av en bild av en staty över Augustus. Den bilden används även på bokens omslag, men Augustus behandlas alltså inte alls i boken.

Texterna är dock genomgående lättillgängliga och intresseväckande. En bra bok inom militärhistoria, som jag tror kan intressera även den som i vanliga fall inte brukar läsa böcker om krig och fältslag.

Legendariska fältherrar i bibliotekets katalog

Maria Eleonora

Maria Eleonora

Det brukar sägas att det är segrarna som skriver historien. En av de historiska personer som genom åren fått mest negativa ömdömen är Maria Eleonora. Gustav II Adolfs drottning och mor till Kristina. Hon har beskrivits som en hysterisk kvinna, galen av sorg efter sin make, en dålig mor och mycket annat. Men Maria Eleonora får sin upprättelse i Moa Matthis kortbiografi ”Maria Eleonora : drottningen som sa nej” (Bonniers, 2010).

Maria Eleonora (1599-1655) var dotter till Johan Sigismund av Brandenburg och Anna av Preussen.
1620 gifte hon sig med Gustav II Adolf, då 26-årig ung svensk regent. Hon skulle aldrig komma att finna sig till rätta i Sverige. Hennes uppgift var sedan, precis som för andra gifta kvinnor, att föda så många och friska barn som möjligt, och helst söner. Ett knappt år efter bröllopet fick Maria Eleonora en dödfödd dotter. 1623 föddes en dotter, Kristina Augusta, som dock dog ett år senare. 1624 fick hon en pojke som var död vid födseln. 1626 födde hon sitt fjärde barn, den blivande drottning Kristina.

Matthis beskriver i sin bok hur svårt det är att skildra en person vars egen röst inte finns bevarad. Det finns knappt några dokument kvar som Maria Elonora själv skrev, och i riksrådens protokoll beskrivs hon av andra, oftast hennes motståndare. Kristinas självbiografi från 1681 ger ingen positiv bild av modern. ”Det är en kunskapskälla man inte kan låta bli att dricka ur, men man bör göra det med eftertanke” skriver Matthis.

Maria Eleonora beskrivs som mycket vacker. Hon hade ett stort intresse för musik, teater, konst och arkitektur.

mariaeleonora

När Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632 förändrades drottningens liv. Maria Eleonora är mest känd för sin enorma sorg efter sin döde make. Hon vägrade skiljas från liket, förvarade kungens balsamerade hjärta hos sig och krävde efter begravningen att få besöka kungens gravvalv.
Matthis visar i boken hur detta troligen var en del av en medveten strategi från drottningens sida, som 1633 hade uteslutits från den förmyndarregering Axel Oxenstierna och riksdagen hade utsett.
Maria Eleonora har också fått kritik av eftervärlden för att hon var slösaktig, och hade planer på att gifta bort Kristina med en dansk prins. Dessa anklagelser bemöter Matthis på ett intressant sätt i boken. Drottningen blev förlorare i en maktkamp med riksrådet.
Till sist beslutade rådet att skilja Kristina från sin mor. Maria Eleonora bestämde sig sedan för att fly från Sverige. 1640-48 var hon bosatt i sitt hemland Brandenburg, men senare återvände hon till Sverige.

Det här är en intressant och läsvärd bok, som sätter ett nytt perspektiv på en tidigare alltför negativt skildrad person i vår historia. Maria Eleonora är en fascinerande gestalt och boken väcker många funderingar hos läsaren.

Maria Eleonora i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: