Category Archives: Resor

Eva Dicksons äventyrliga 1930-tal

En Eva i Sahara

I början av 1900-talet hade världen öppnats för västerländska resenärer. Många reste till främmande och exotiska länder, och en hel litteraturgenre började blomstra: rese- och äventyrsskildringen.

Eva Dickson (1905-1938) var en av de resenärer som skrev böcker om sina upplevelser.

Dickson var både äventyrare, rallyförare och författare, en vid denna tid ganska ovanlig kombination för en svensk kvinna.

Hon var troligen Sveriges första kvinnliga rallyförare och den första kvinna som korsade Sahara med bil. Dessutom var hon den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som pilot.

Det är knappast förvånande att Eva Dickson blev en av Sveriges då mest kända personer. Tidningarna kallade henne ”äventyrerska” och bevakade hennes resor. Flera av resorna beskrevs i populära böcker.

I Östersunds biblioteks bokmagasin finns Eva Dicksons bok ”En Eva i Sahara : äventyr och upplevelser under heta zoner” (Bonniers, 1933). I den här spännande och fartfyllda boken får följa Eva Dicksons resa från Nairobi till Stockholm, samt den berömda Sahararesan.

Resans sista del genom Europa avhandlas dock på bara en sida, så det är det afrikanska äventyret som utgör själva boken. Omslaget är fantastiskt tjusigt. Tyvärr anges inte vem som målat bilden.

”En Eva i Sahara” är skriven på en rapp journalistprosa och illustrerad med författarens egna foton. Den är tillägnad ”Blixen”, vilket påminner oss om att Eva Dickson 1932 mötte Bror von Blixen-Finecke, som tidigare hade varit gift med den danska författarinnan Karin Blixen. Eva och Bror gifte sig 1936. Smekmånaden tillbringade paret på en kubansk kryssning tillsammans med vännerna Ernest Hemingway och Martha Gellhorn.

Eva Dickson med jaktbyte

I inledningskapitlet i ”En Eva i Sahara” besöker Eva Dickson en egyptisk spåman i Port Said. ”Madame, jag ser märkliga ting i er hand” säger han. När ni nästa gång känner Europa under era fötter, skall ni ha uträttat något som ingen kvinna gjort före er. Ni kommer att bli mycket omtalad.”
Så småningom tillägger han också: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa… ja, ja, det är förstås inte sant allt vad jag säger. Men det mesta…”

I mars 1938 befann sig Eva Dickson på hemväg efter att ha försökt resa längs Sidenvägen med bil. På hemväg till sitt hotell i Bagdad kraschade hon med sin bil och omkom.

När man läser rese- och äventyrsskildringar från 1930-talet får man givetvis räkna med att stöta på den tidens beskrivningar av och namn på folkslag, seder och bruk. Det är en del av tidsandan, som man skulle kunna kalla kolonial. Detta är också shejk- och ökenromantikens tid.

En Eva i Sahara i bibliotekets katalog

Artikel om Eva Dickson i Populär historia 2009

Det finns även en biografi om Eva Dickson: Eva Dickson – ett bedårande barn av sin tid : en äventyrlig livsresa i ord och bild av Lena Wisaeus (Carlsson, 2000).

Eva Dickson får sista ordet. Varför fann hon Afrika så fascinerande?

”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Vykort från förr

Med världen i brevlådan

Idag är det väl ganska ovanligt att få ett vykort. Förr var de avsända och mottagna vykorten välkomna hälsningar från släkt och vänner, som kanske turistade i något avlägset land. Man studerade motivet, frimärket, stämpeln och läste ofta den handskrivna hälsningen flera gånger. Det var vanligt att vykorten sedan sattes upp som små prydnader i hemmet.
Numera har väl detta till stor del ersatts av att posta foton och hälsningar i sociala medier.

I början av 1900-talet var resandet ännu bara till för ett litet fåtal. Stora delar av världen var fortfarande exotiskt nya för de flesta svenskar, och de flesta hade aldrig besökt ett annat land.

Vykortssamlaren Jan A Rune har i boken ”Med världen i brevlådan – vykort berättar” (Trafik-nostalgiska förlaget, 2008) samlat ihop ca 370 olika vykort från tidigt 1900-tal och fram till 1970-talet. De har sorterats in under olika rubriker: ”Från världens alla hörn”, ”Krig”, Reklam”, ”Skämt” och många fler. Även det skrivna budskapet på korten beskrivs i många fall.
Boken är i stort format och omfattar ca 160 sidor. De flesta vykorten återges i stort format.

Det är mycket underhållande att bläddra i ”Med världen i brevlådan”. Man fascineras av motivvalen från förr. Ny teknik var alltid intressant, så bilar, flygplan och andra nymodigheter var vanliga på korten.

De flesta vykorten i boken är tryckta i Frankrike, men här finns också många svenska kort. Och här finns till och med några gamla ”franska kort”. De mest vågade av dessa skickades inte öppet utan i kuvert.

Alla som är det minsta roade av kultur- , foto- eller teknikhistoria kommer att ha glädje av denna nostalgiska bok. Låt den här boken ta dig med till en tid då resandet ännu var nytt och då nyfikenheten på världen var en helt annan än idag.

Med världen i brevlådan i bibliotekets katalog

Med bil från Calcutta till Stockholm

bjorkegren_calcutta_320

Att resa har idag blivit ett naturligt inslag i vår livsstil. Vi tar nästan för givet att man ska kunna resa nästan vart som helst i hela världen, helst med flyg, ibland kanske bara över en helg. För 80 år sedan kunde dock resandet fortfarande vara ett äventyr.

Einar Helmer Björkegren reste 1933, tillsammans med sin vän Mats Rosén, från Calcutta till Stockholm i en Chevrolet. Hela resan tog nästan två månader och dokumenterades i den spännande boken ”Calcutta – Stockholm” (W&W, 1934).
(Idag heter staden Kolkata, men 1933 var Indien fortfarande brittisk kronkoloni och därför används det gamla namnet Calcutta i denna text).

bjorkegren_chevrolet
Björkegren och Rosén vid sin Chevrolet innan avfärd.

Färden gick från Calcutta till Delhi, till Teheran och Bagdad, till Damaskus, Ankara och Istanbul, och sedan upp genom Europa: Sofia, Belgrad, Budapest, Wien, Berlin, Köpenhamn, Stockholm. Detta är en sträcka på ca 1750 mil. Resan gick i områden med både hett och kyligt klimat, vilket resenärerna behövde förbereda sig för. De lät skicka efter särskilda Junex militäröverrockar med kamelhårsfoder.

Redan i Agra lade duons Leica-kamera av, så de fick ersätta den med en Zeiss. Under den fortsatta resan stötte duon på en del problem. Alla områden visade sig inte lika lätta att få tillstånd att resa igenom. De råkade ut för diverse äventyrligheter och spännande erfarenheter, som alla redovisas i ”Calcutta – Stockholm”. I Persien fick de vara med om en arraksfest och även träna på högertrafik. De forcerade fruktansvärda vägar och råkade ut för sandstorm. I Bagdad fick de överraskande erfarenheter av stadens nattliv, inklusive magdans. Kompassen kom bort någonstans i Syrien. Det bitvis dramatiska kapitlet om Turkiet heter ”Turkiet. Landet som man inte skall köra bil igenom.”. Här stötte duon på sina kanske största vedermödor. Ibland gick det inte att urskilja någon väg över huvud taget. Björkegren kallar marken för ”tuggummilera”. I Tauruspasset blev hela bilen nedisad.
Sedan de lämnat Turkiet sammanfattas sedan resten av resan på bara 20 sidor. Hemma i Sverige fick de ett stort mottagande av KAK, Kungliga Automobilklubben.

bjorkegren_taurus
I Tauruspasset blev bilen nedisad.

Det här är en riktigt rolig bok att läsa. Den präglas givetvis av 1930-talets syn på saker och ting, men språket är rappt och underhållande, och ibland påfallande modernt. Resenärerna är väl inte alltid på djupet intresserade av alla kulturer de stöter på, men berättelsen är fylld av många anekdoter. Boken är dessutom illustrerad med Björkegrens och Roséns egna bilder från resan. Man kan inte heller undgå att notera att de faktiskt dricker en hel del alkohol längs resvägen. Det skulle nog inte gå hem lika väl idag.

I bibliotekets bokmagasin finns mängder av sådana här gamla reseskildringar från 1910-, 20- och 30-talet. En del av dem är dock ännu ej inlagda i onlinekatalogen.

”Calcutta – Stockholm” är en underhållande reseskildring från en tid då resandet fortfarande kunde vara ett pojkboksliknande exotiskt äventyr.

Calcutta – Stockholm i bibliotekets katalog

Den tatuerade mannen

James O'Connell - den tatuerade mannen- dansar sin jigg

Under första halvan av 1830-talet anlände irländaren James F O’Connell till New York. Han fick arbete på cirkusar och gjorde sig snart känd som ”The Tattooed Man”, Den tatuerade mannen.

O’Connell var nämligen tatuerad över hela kroppen. Han var den första tatuerade person som förevisades offentligt i USA.

Tatueringar var vid denna tid mycket tabubelagda. Få västerlänningar hade någon tatuering. De ansågs vara ett av de tydligaste kännetecknen för ”primitiva” kulturer.

Hur hade O’Connell fått sina tatueringar?

Irländaren var sjöman ombord på valfångaren ”John Bull” som var på väg från Australien till Nya Zeeland. I en svår storm gick fartyget på ett rev och förliste. I en livbåt lyckades O’Connell och fem andra ur besättningen rädda sig. De anlände till (den idag mikronesiska) ön Ponape och tillfångatogs där av lokalbefolkningen. O’Connell lyckades då, enligt sin egen berättelse, rädda sitt och sina kamraters liv genom att dansa en irländsk jigg. De infödda blev intresserade av hans jiggande och valde att införliva honom i sin stam. Detta krävde dock att han tatuerades.

O’Connells egen berättelse om hur den långa och smärtsamma tatueringen gick till är dramatisk och fylld av detaljer. Tatuerandet pågick i åtta dagar och utfördes av ”yppiga oskulder”. O’Connell giftes sedan bort med en av de unga kvinnorna.

Han ska sedan ha varit hos ponapeanerna i ca fem-sex år innan han 1833 lyckades rymma med ett förbipasserande fartyg.

Framme i USA fick alltså O’Connell jobb på cirkus. Efter några år reste han runt med den berömde P T Barnums show, där han blev en av huvudattraktionerna. Han visade sina tatueringar, dansade sin jigg och berättade om sina äventyr. Publiken kunde också köpa hans bok ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845).

The life and times of James T O'Connell - the tattooed man

Denna bok kan du nu läsa som gratis nedladdningsbar e-bok, via Public Domain Review.
Ladda ned James F O’Connell: ”The life and adventures of James F O’Connell : the tattooed man” (1845) som gratis e-bok

Man kan väl misstänka att O’Connell bättrade på sin historia en hel del i efterhand. Nutida bedömare har exempelvis påpekat att lokalbefolkningen på Ponape inte brukar tatuera hela kroppen, utan endast valda ställen. Så den dansande irländaren skaffade sig kanske en del av sina tatueringar någon annanstans.
Han avled 1854. Det berättas att en sjöman vid begravningen dansade en hornpipe till O’Connells ära.

Samtiden fascinerades av den tatuerade mannen. Kanske såg de honom som ”den vite vilden”, ett mellanting mellan den så prydlige vite mannen och män ur den ”primitiva” urbefolkningen. Helkroppstatuerade människor var mycket populära attraktioner under 1800-talet.
Det berättas att P T Barnum senare rekryterade en ännu mer tatuerad alban vid namn Konstantin, och 1898 kunde han t o m vara först med att för den amerikanska showpubliken presentera en tatuerad kvinna!

Idag behöver vi inte besöka en cirkus för att se en tatuering. Faktum är att det idag nästan är mer ovanligt att vara utan tatuering än att ha en. Kanske du själv eller någon i din omgivning har ett antal?

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Fånge hos indianerna

Jewitt - Narrative...

Dagens äventyrare som skriver böcker kan egentligen inte mäta sig erfarenhetsmässigt med sina historiska föregångare. Det finns äventyrsskildringar som är sanslöst dramatiska.
En av dessa är John R Jewitts ”Narrative of the adventures and sufferings of John R. Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston, during a captivity of nearly three years among the savages of Nootka Sound” (Galleon Press, 1967), ursprungligen utgiven 1815.

Detta är en beryktad fångenskapsskildring. Sjömannen Jewitt var fånge hos Nuu-chah-nulth (Nootka)-indianerna i 28 månader under 1803-1805.

John R Jewitt (1783-1821) kom från Boston i Lincolnshire, England och var vapensmed. Han mönstrade på fartyget Boston för att följa med på en lång handelsresa till den nordamerikanska västkusten, sedan till Kina och tillbaka igen. I mars 1803 lade man till vid Nootka-sundet (utanför Vancouver Island i nuvarande Kanada) för att proviantera. Kapten Salter mötte indianhövdingen Maquinna. Denne bestämde sig för att ge igen för tidigare oförrätter begångna av europeer i området. Nootka-indianerna anföll skeppet och dödade alla i besättningen utom två personer: Jewitt och segelmakaren Thompson. Jewitt lyckades rädda Thompsons liv genom att påstå att denne var hans far.

boston_nootka

Maquinna insåg att en vapensmed var bra att ha tillgång till. Jewitt blev således indianernas fånge, och lärde sig gradvis alltmera om deras kultur. Maquinna kallade Jewitt och Thompson för sina ”vita slavar”. Hövdingen ville behålla Jewitt och nobbade flera anbud från andra stammar som önskade köpa honom. Jewitt giftes bort med en av hövdingens döttrar för att ytterligare inlemma honom i stammen.
Jewitts skildring är en av de viktigaste källorna till Nootka-indianernas dagliga liv och sedvänjor.

I juli 1805 blev Jewitt räddad genom en fångutväxling som organiserades av kapten Hill på briggen Lydia, som då anlöpte Nootka-sundet.
När Jewitt kommit till USA gav han ut sin bok, ”Narrative…”, där han berättar som sin tid som indianernas fånge. Han tillbringade resten av sitt liv i New England.

Den här boken har utgivits i flera olika upplagor, men den är extremt sällsynt på svenska bibliotek. Faktum är att jag tror att vårt exemplar här i Östersund kan vara det enda biblioteks-exemplaret i Sverige.
Orsaken till att vi har titeln är att den ingår i en stor donation av litteratur om Kanada, som biblioteket fick under 1960-talet (Jag kommer att här i bloggen skriva mera om denna samling vid ett senare tillfälle).

Jewitts Narrative… i bibliotekets katalog

Jewitts ”Narrative…” finns även att läsa online som gratis e-bok.

Sportlovs-extra – 3

sj_vinterresor_1941 by Historiskt
sj_vinterresor_1941, a photo by Historiskt on Flickr.

En tjusig SJ-broschyr för vinterresor, 1941.

Sportlovs-extra – 2

sj_vinterresor_1940 by Historiskt
sj_vinterresor_1940, a photo by Historiskt on Flickr.

En tjusig SJ-broschyr för vinterresor, 1940.

Sportlovs-extra – 1

sj_vinterresor_1939 by Historiskt
sj_vinterresor_1939, a photo by Historiskt on Flickr.

Så här års är det många som har, eller förbereder sig för, sportlovet.
Idag hittade jag några fantastiskt vackra SJ-broschyrer i bibliotekets samlingar i magasinet och passar på att visa dem här i bloggen..

En resa i Sverige på 1670-talet

Sverige under år 1674

Dagens tips är en spännande och underhållande reseskildring från 1670-talets Sverige – ”Sverige under år 1674” av Lorenzo Magalotti (Rediviva, 1986).

Lorenzo Magalotti (1637-1712) var italiensk vetenskapsman och diplomat. Han besökte Sverige under år 1674 och hade tidigare skrivit rapporter från andra europeiska länder.

Magalottis reseberättelse från Sverige är mångsidig och mycket intressant. Han berättar om ekonomi och samhällsförhållanden, om kungafamiljen, om maktstrider inom adeln, handelsfrågor och mycket annat.
Det är fascinerande att läsa denna reseberättelse från ett Sverige som fanns för snart 350 år sedan. Texten är dessutom ofta väldigt underhållande.

Magalottis reseskildring är berömd och gavs ut på svenska 1912. En faksimilutgåva utkom 1986. Den är illustrerad med samtida laveringar, flera av dem i färg.
Magalottis beskrivningar av stormaktstidens svenskar kan vara dråpliga och riktigt kul att läsa.

Exempel på ett citat ur boken:
”Förutom att svenskarna äro lättrogna, äro de också tungrodda, misstänksamma och högdragna samt kunna icke bevara en hemlighet. De äro ock lata samt långsamma i att fatta beslut om det, som de böra göra. (…)
Allt detta hindrar dock icke, att det i Sverige finnes män av klokt och upplyst omdöme. (…)
Nu för tiden äro svenskarna icke blott tappra och hyfsade, egenskaper som man förr icke mötte norr om den 50:e breddgraden, utan man finner bland dem sådana, som erkännes vara artiga, snillrika, lärda, och som ha, jag kan nästan säga, högst förfinade umgängesformer.”

Sverige under år 1674 i bibliotekets katalog

SJ-broschyrer från 1930-talet

sj_1938_1939 by Historiskt
sj_1938_1939, a photo by Historiskt on Flickr.

Säga vad man vill om resebroschyrer, men de var snyggare förr.
Här är framsidan på två SJ-broschyrer från 1938 och 1939, ”Billiga sensommarresor”. Dessa resor kunde företas under perioden 15 augusti – 30 september.
I broschyrerna finns listor över de hotell och pensionat som deltog i SJ:s resekampanj. För varje hotell eller pensionat redovisas viktiga fakta, t ex om det finns WC, varmt eller kallt vatten, alkoholservering etc.

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

En kulturkrock från 1897

Hvad jag såg i det krigiska Grekland

Här på biblioteket har vi en stor äldre boksamling i magasinet. Där finns stora samlingar av genrelitteratur från förr, bl a en stor mängd reseskildringar och reseberättelser från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Tiden kring förra sekelskiftet var en period då intresset för geografi och upptäckter var mycket stort. Samtidigt hade järnvägsresandet öppnat nya möjligheter att resa till nya platser.

Dagens fynd i magasinshyllan är ”Hvad jag såg i det krigiska Grekland och det fredliga Palestina : reseskildring från våren 1897” av Josef Rosénius (Bonniers, 1897). Det är en ganska liten bok på 182 sidor, som tyvärr är i ett något risigt skick.
Bara titeln innehåller ju flera värderingar. Medge att titeln väcker ett intresse!

Författaren Josef Rosénius (1853-1930) var 1897 pastoratsadjunkt i Östermalms församling i Stockholm, och detta var hans första utlandsresa, skriver han i förordet. Att göra sin första utlandsresa vid 44 års ålder kan vara lite svårt för oss att riktigt förstå idag, med vår vana vid globalt resande och snabb nyhetsförmedling.

Färden gick inledningsvis till Köpenhamn och sedan vidare mot Tyskland. Som en god lutheran gjorde han allra först ett besök i Wittenberg. Sedan besökte han Aten, Alexandria, Jaffa, Jerusalem, Betlehem, Sicilien, Neapel och Pompeji. Han får vid flera tillfällen försvara Luther i diskussioner med katoliker.

Kulturkrocken måste ha varit extrem. Den prydlige pastoratsadjunkten från Stockholm hade aldrig tidigare rest utomlands. Han överraskas av att det i länderna kring Medelhavet inte är lika rent som hemma, och chockeras av det öppna tiggeriet. Han blir bestulen på sin sjal i Alexandria, vilket får honom att avfärda hela stadens befolkning som rena tjuvar. Vanan med siesta förstår han inte alls och tolkar det som ren lathet. På Sicilien nedslås Rosénius av att man inte firar sabbatsdagen, utan idkar försäljning överallt.
Boken avslutas med några rejält svepande generaliseringar av olika folkslags moral och ordningsamhet. När han kommer hem till Sverige igen är han fylld av hemlängtan och citerar en dikt av kung Oscar II.

Här presenteras några citat ur boken. Först om ett möte med en get på gatan i Aten.


Sedan ett avsnitt om synden i Alexandria.

I Rosénius bok finns fördomar om folkslagen kring Medelhavet. Ska vi ha kvar den?

Under den senaste tiden har det ibland diskuterats om biblioteken borde ha kvar gammal litteratur, vars värderingar emellanåt kan strida mot de vi har idag. Men varje bok måste ses i relation till den tid i vilken den tillkom. Varje tidsålder har sin litteratur och sina värderingar. Dessa förändras också med tiden. Saker som skrivs i dagens böcker kanske anses fördomsfulla och olämpliga om 50 år.

Den kände industrimannen och företagaren Henry Ford var t ex övertygad antisemit, och belönades av Hitler. Ford skrev en ökänd antisemitisk bok, ”Den internationelle juden” (1924). Innehållet i den boken strider definitivt mot dagens inköpspolicy. Borde biblioteken kanske gallra bort denna fördomsfulla bok, så att det ser ut som att Henry Ford inte hade dessa åsikter? Eller är det bättre att behålla den i magasinet, och i stället använda den som diskussionsunderlag?

På 1920- och 30-talet var rasbiologin en erkänd vetenskap. Världens första rasbiologiska institut grundades i Uppsala 1922. Borde biblioteken gallra bort all gammal rasbiologisk litteratur, så att det ser ut som att den aldrig fanns?

Det är alltid lätt att se fördomar i gammal litteratur. Svårare kan det vara att se fördomar i dagens texter. Därför hjälper oss den gamla litteraturen att få perspektiv på vårt nutida samhälle. De som levde för 100 år sedan talar till oss via sina texter. Vi får ett hum om vilka värderingar och åsikter de hade. På samma sätt kommer de som lever år 2112 att läsa våra texter och fundera över varför vi tyckte som vi gör idag. Historiens flöde pågår ständigt.

Berättelser från Ekvatorn

Latitude zero

Ekvatorn har egentligen ingen särskild betydelse förutom att vara en markering på kartor och glober. Men den har alltid haft en egen, inneboende mytbildning.

I Gianni Guadalupis & Anthony Shugaars intressanta bok ”Latitude zero : Tales of the Equator” (Robinson, 2002) samlas berättelser kring Ekvatorn från flera olika sekler och tidsepoker.

Ekvatorn delar jordklotet i två lika delar och är jordens längsta omkrets. För seglare, navigatörer och andra resenärer har den haft stor symbolisk betydelse. Det har t ex varit vanligt att genomföra speciella ceremonier och ritualer ombord på fartyg där någon ombord för första gången passerar Ekvatorn.

”Latitude zero” är indelad i olika kapitel efter världsdelar. Läs om de spanska conquistadorerna på 1500-talet, t ex Francisco de Orellana, som inte var lika lyckosam som sina mer kända landsmän Pizarro och Cortes. (Numera är Orellana mer känd för att vara en figur i den fjärde Indiana Jones-filmen).

Läs om hur man på 1700-talet ville mäta jordens exakta omkrets, och om alla försök på 1800-talet att finna de afrikanska flodernas källor.  Här finns även historien om Magellan och Kryddöarna.

En spännande och inspirerande bok. Väldigt synd att den inte översatts till svenska. Tyvärr saknar den illustrationer, men berättelserna är välskrivna. Resenärerna förr i tiden hade verkligen dramatiska historier att förmedla när och om de väl kom hem.

Latitude zero i bibliotekets katalog

Resande förr och nu

Från Karakorum till Siljan

Idag är vi vana vid att kunna resa nästan vart som helst i världen. Vi tänker kanske att resandet bara är en ny företeelse. Men att resa har alltid fascinerat människor. Det fanns ett organiserat resande redan för många århundraden sedan.

Om forna tiders resande handlar den intressanta boken ”Från Karakorum till Siljan : resor under sju sekler” (Historiska media, 2000).

Här finns nio olika essäer om resande. Läs om medeltida turism, upptäcktsresande, bildningsresor och annat spännande.
Henrik Höjers essä ”Möten med mongoler” handlar om resenärer i Centralasien under 1200-talet, innan Marco Polo.
Ola Winberg berättar om adelsmannen Mårten Törnhielms resedagböcker från 1680-talet.
Åsa Karlsson skriver om svenska resenärer i Osmanska riket under 1700-talet.
Ett löpande tema i alla berättelser är hur den skrivna reseberättelsen förändras och utvecklas.

I den här intressanta boken, som har ett brett tidsperspektiv, finns mycket att hämta. Tyvärr saknar den illustrationer, men här hittar vi ett flertal upplysande reseberättelser.

Alla essäförfattare har anknytning till historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Från Karakorum till Siljan i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: