Kategoriarkiv: Etnologi

Moderskap

Mama Dolly

Mors dag lanserades 1905 av den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis. Dagen firades första gången 1908. Till Sverige kom mors dag 1919, och förlades till sista söndagen i maj.

Alla har vi en moderrelation. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit en intressant essäsamling om moderskapet, ”Mama Dolly : bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” (Norstedts, 2012).
Detta är en genreöverskridande bok som är svår att klassificera. Den spänner över flera ämnen. På biblioteket är den placerad på avdelningen för etnologi.

I ”Mama Dolly” möter vi många olika sorters mödrar: jungfru Maria, det klonade fåret Dolly, Medea i det klassiska dramat, Alien-drottningen, Loretta Lynn, och inte minst den mexikanska gråterskan La Llorona. Det är en kulturhistorisk berättelse som samtidigt är väldigt personlig. Författaren utgår från sina egna känslor inför moderskapet, och från själva kroppen, som inom sig bär på ett nytt liv. Det ena temat avlöser sedan det andra, och idétrådarna tvinnas ihop till en enda lång essä på ett spännande sätt.
Här kan du läsa om relationen moder-barn (som ofta framställs idylliserande, dock icke i denna bok), om kvinnorollen i olika kulturer och epoker, Ett särskilt intressant kapitel handlar om ”bortbytingar” och om adoption. Här finns även ett avsnitt om manliga mödrar.

Boken är fylld av populärkulturella referenser. Kopplingar görs inte bara till Alien-filmerna utan även till tecknade serieromaner.

”Mama Dolly” är lite spretig men läsvärd. Om man gillar den eller ej beror nog på om man uppskattar det påtagligt personliga tilltalet. Själv tycker jag att det ger en intressant dimension till ämnet, särskilt med alla tvära kast i kultur- och samtidshistorien.
Omslaget avbildar en detalj ur konstverket ”Goddess” av Alfred J Quiroz.

Mama Dolly i bibliotekets katalog

Vårdagjämningen

Vårdagjämningen

Idag infaller vårdagjämningen. Vi noterar kanske detta lite förstrött i vår kalender och funderar över hur mycket ljusare det blivit den senaste tiden.
Men förr i världen var vårdagjämningen en av årets viktigaste dagar, och den låg till grund för flera kalenderreformer.

Rent definitionsmässigt är vårdagjämningen en tidpunkt, ingen dag. Solen passerar himmelsekvatorn från söder mot norr. Detta brukar alltid inträffa 20 eller 21 mars.

Vårdagjämningen har traditionellt setts inte bara som den första vårdagen, utan även som en generell nystart. De flesta äldre solkalendrar räknade vårdagjämningen som start på det nya året. Det persiska nyåret firas fortfarande vid denna tidpunkt, liksom kurdernas Newroz-fest.

Det finns många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen. Innan klockan och almanackan blev allmängods var det årstidernas naturliga växlingar som styrde bondens arbete. Länge nöjde man sig med att dela in året i ett sommar- och ett vinterhalvår, och detta gjordes vid vår- och höstdagjämningarna.

Det finns ett par intressanta böcker om detta för dig som vill veta mera.
Först har vi ”Folktraditioner kring vårdagjämningen : med särskild hänsyn till kontinentala traditioner”, en akademisk avhandling av Karin Danver (Gleerup, 1943).
Denna bok omarbetades sedan och gavs ut i en ny version mer än 30 år senare: ”Då allt var jemnskiftadt : något om äldre folklig tideräkning : seder och bruk kring dagjämningstiderna” av Karin Johansson (LT, 1975).
(OBS att författaren hade hunnit byta efternamn under tiden mellan bokens två utgåvor)
Karin Danver/Johansson (1902-1975) var fil. dr. i folklivsforskning.

Det var vårdagjämningens felaktiga placering i kalendern som var ett av de viktigaste skälen till den gregorianska kalenderreformen. När Julius Caesar lät inrätta den julianska kalendern med en skottdag vart fjärde år tänkte ingen på att kalendern gradvis ”drog sig” eftersom årets längd inte är exakt lika långt som kalendern.

När påven Gregorius XIII lät införa den gregorianska kalendern 1582 togs 10 dagar bort ur kalendern för att den åter skulle hamna i fas med årstiderna. (Den gregorianska kalendern drar sig bara ca ett dygn på 3000 år).
Det dröjde dock innan de protestantiska länderna införde denna katolska nymodighet. På 1700-talet hade vårdagjämningen dragit sig ännu längre tillbaka i kalendern. Redan på 1500-talet låg den kring Gregorius-dagen den 12 mars. På grund av detta är många äldre folkliga traditioner kring vårdagjämningen knutna till just Gregorius.
”Gregori tid – dag och natt lika vid” säger ett gammalt ordstäv som även finns i Bondepraktikan.

I Danmark skulle plogen sättas i jorden på Gregoriedagen, medan man i Sverige hellre såg Bengt-dagen 21 mars som plogens dag.

(Vän av ordning påpekar kanske nu att det är Viktoria som har namnsdag den 12 mars, men det är unikt för Sverige. Gregorius flyttades 1882 i kalendern till den 13 mars, och knuffades då bort av namnet Viktoria, som istället infördes den 12 mars. Victoria av Baden hade förlovat sig med kronprins Gustaf – den blivande kung Gustaf V – just detta datum. Övriga länder har kvar Gregorius den 12 mars i sina kalendrar).

Det var 1753 som den gregorianska kalendern infördes även i Sverige. Vid det laget hade kalendern hamnat så pass mycket fel att man fick ta bort hela 11 dagar. Sedan hade man länge två parallella kalenderserier i almanackorna: ”Gamla stilen” och ”Nya stilen”.

Det finns många intressanta berättelser i folkminnesarkiven, och en hel del av dem finns återgivna i Karin Johanssons böcker. Den senare utgåvan är utökad och reviderad, så det är den man helst bör börja med. Den gamla har dock också sin charm. I den gick hon bl a i polemik med den klassiska synen att se många folkiga sedvänjor som rester av gamla fruktbarhetskulter.

”Då allt var jemnskiftadt” och ”Folktraditioner kring vårdagjämningen” är underhållande och tänkvärda böcker som hjälper oss att minnas kopplingarna till våra förfäder och hur de uppfattade sin tid.

Då allt var jemnskiftadt i bibliotekets katalog

Folktraditioner kring vårdagjämningen i bibliotekets katalog

Om vårt julfirande

Och nu är det jul

Julen är snart här. Det är den mest traditionstyngda av alla våra högtider, och innehåller även en del paradoxer som många har intresserat sig för. Exempelvis firar vi i vårt protestantiska men sekulariserade land ett katolskt helgon (S:t Lucia). Vidare kommer julens ideal från landsbygden, trots att de flesta av oss idag lever i städer.

Etnologen Bo Lönnqvist tar ett intressant grepp på julen i sin bok ”Och nu är det jul…” (Schildts, 2005). Bokens utgångspunkt är det finlandssvenska julfirandet, men Finland och Sverige hade som bekant en gemensam historia i ca 600 år. Detta ger en fräsch vinkel.

Lönnqvists bok tar ett etnologiskt och ibland även filosofiskt perspektiv på julen, vilket betyder att boken har ett djupare innehåll än en del andra julböcker. Han sätter in julen i ett bredare sammanhang.

”Av den icke-kommersialiserade julen, en förindustriell jul i agrar miljö, återstår idag bara ätandet, drickandet, ljuset som symbol mot mörkret och de gröna grenarna – julgranen – som påminnelse om den kommande våren.”

Här kan du läsa om julseder från 1700-talet och fram till idag, om 1960-talets alternativa jular, om julfirande i herrgårdar och torpstugor och om städernas skyltfönster och julgator.

Julen är ofta fylld av förväntningar. Ibland kan det finnas en bild av en ”idealjul” som få når upp till. Då vill vi ha ordning som skapar reda i vardagskaoset. Lönnqvist avslutar boken med några riktigt bra kapitel med olika tankar om julen i ett större sammanhang.

En tankeväckande och bra julbok. Här finns intressant läsning att fundera över mellan julmiddagarna.

Och nu är det jul… i bibliotekets katalog

Om det svenska i Finland

I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land

Finland var en del av det svenska riket i ca 600 år, vilket fortfarande sätter sin prägel på delar av den finländska kulturen.
Svenskan i Finland, dess historia, nutid och framtid har diskuterats en hel del, särskilt under de senaste åren. Finlandssvenskheten har studerats på olika sätt, men den har varit svår att definiera.

Sven-Erik Klinkmanns bok ”I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land : en resa genom det svenska i Finland” (Svenska litteratursällskapet i Finland, 2011) är en bred studie över den svenska kulturen i vårt östra grannland.

Klinkmann är forskare, författare och kulturkritiker, samt docent i folkloristik. Han intresserar sig en hel del för populärkultur (hans doktorsavhandling handlade om Elvis Presley), så i den här boken kan du hitta intressanta beskrivningar av finlandssvenska populärkulturyttringar.

Det går inte att skriva en sådan här bok utan att ta upp Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), författaren till ”Fänrik Ståls sägner”. Klinkmann ägnar Runeberg ett helt kapitel. Där kan vi läsa om både det finska och svenska i hans författarskap.

Ett annat kapitel handlar om den finlandssvenska jazzen och rockmusiken. Hur ofta hör vi talas om denna musik i Sverige?

Klinkmann visar hur bilder och stereotyper har uppkommit och hur vi kan hantera dem idag. Mumindalen, någon?

Boken är bitvis litet akademisk men innehåller en hel del intressanta utblickar och förklaringar.

I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: