Bloggarkiv

Vad hade hänt om…?

Vad hade hänt om...

Historiker brukar ofta ogilla kontrafaktisk historieskrivning, alltså spekulationer om vad som kunde ha hänt om historien hade tagit en annan vändning vid vissa särskilda tillfällen. Men det är alltid ett intressant tankeexperiment.

Bloggen har tidigare tagit upp kontrafaktisk historia, t ex boken ”Om Tyskland segrat” som funderar över vad som hade hänt om andra världskriget hade slutat på ett annat sätt.

Vad hade hänt om… Åtta kontrafaktiska historier” (Historiska media, 2015) är en bok under Kristian Gerners redaktörskap. Gerner är professor och historiker, specialiserad på Öst- och Centraleuropa.
Fokus ligger på 1900-talets historia. Endast två av essäerna berör historien före 1900:  Dick Harrison berättar om hur det kunde ha gått om Richelieu hade slutit fred i trettioåriga kriget redan 1636, och Daniel Rydén beskriver ett scenario då kronprins Fredrik hade sagt ja till Preussens krona 1862.

Flera av 1900-talsessäerna berör Sovjetunionen på olika sätt. Tänk om Beria hade vunnit maktkampen med Chrusjtjov? Tänk om statskuppen 1991 hade lyckats? Och tänk om kärnvapenkriget hade brutit ut i samband med Kubakrisen 1962?

Den essä jag tycker är allra mest intressant är den inledande, av Per T Ohlsson: ”Stockholms blodbad 1917”. Den handlar om kommissarie Anders Gustaf Kempe, som hindrade sin chef från att med våld angripa den folkmassa av uppretade arbetare som demonstrerade på Helgeandsholmen i Stockholm under hungersnödsåret 1917. Ohlssons alternativscenario för Sveriges 1900-tal som sedan följer är riktigt tankeväckande

Vad hade hänt om…” är en läsvärd bok. Personligen hade jag dock hellre sett några fler essäer från andra tidsepoker än 1900-talet, och ett något mindre ryskt fokus. Men detta är randanmärkningar, kontrafaktiska historiebeskrivningar av denna sort ges oss läsare nyttiga tankeställningar. Ofta är det givetvis inte en enda händelse som påverkar historien, utan flera i en följd. Men som tankeexperiment ger det läsaren något att fundera på.

Vad hade hänt om…? i bibliotekets katalog

En tidigare kontrafaktisk bok av samma slag är ”Tänk om…” (Historiska media, 1999).

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Periferin i Europas mitt

Periferin i Europas mitt

Numera förekommer Ukraina oftare än förut i nyhetsflödet. Landet ligger i en del av Europa som inte är särskilt välkänd hos oss.

I Bo Larssons bok ”Periferin i Europas mitt : kulturarv, minnen och stadsmiljö i Västukraina och Moldavien” (Sekel, 2011) kan du läsa om städer och regioner i västra Ukraina och Moldavien som för många svenskar är praktiskt taget okända.

Bo Larsson är forskare inom stadsplanering och arkitektur. Han har studerat 13 städer i den här delen av Europa, och berättar i sin bok om deras kulturella, etniska och politiska historia.

Västra Ukraina har historiska band till Centraleuropa och ingick länge i Österrike-Ungern, den Habsburgska dubbelmonarkin. Republiken Moldavien tillhör det rumänska kulturområdet men har under långa perioder styrts från Ryssland. Efter andra världskriget hamnade dessa områden i Sovjetunionen. Deras kulturarv är multietniskt.

Vi kallar ofta dessa områden för Östeuropa, men om man tittar på en Europakarta så kan man se att kontinentens geografiska mittpunkt borde ligga någonstans vid den ukrainska västgränsen. Trots detta ser många västeuropeer dessa områden som perifera utkanter.

I ”Periferin i Europas mitt” kan du bekanta dig med områden som Bessarabien, Östgalizien, Transnistrien och Karpato-Rutenien. Städerna har olika namn beroende på vilket språk man talar. Läs om kulturstaden Lviv (ukrainskt namn), även känd som Lvov (ryskt namn) och Lemberg (tyskt namn). Den har en brokig historia med anor från medeltiden och är universitetsstad sedan över 350 år tillbaka.

Känner du till Moldaviens huvudstad Chișinău? I Larssons bok finns ett långt avsnitt om staden, ett kapitel som är det mest omfattande jag någonsin läst på svenska om denna huvudstad.

En annan stad, som troligen är en helt ny bekantskap för många svenska läsare, är den västukrainska staden Tjernivtsi. Dess rumänska namn är Cernăuți och polska namn Czernowitz. I ”Periferin i Europas mitt” beskrivs staden i ett långt kapitel på ca 50 sidor. Det är en riktig kulturell smältdegel. Universitetet med sina kringliggande byggnader är ett av Unescos världsarv.
Under andra världskriget ockuperades Tjernivtsi först av ryssarna och sedan av tyskarna. Den judiska befolkningen drabbades hårt. Många mördades eller deporterades. Nazisterna skapade ett ghetto. Det ståtliga judiska templet brändes ned av nazisterna. Under den sovjetiska tiden återuppbyggdes det och förvandlades till biograf.

Före andra världskriget var det judiska inslaget bland befolkningen i dessa omåden påtagligt stort. I vissa städer utgjorde judar 80-90% av befolkningen och hade en central roll för städernas utveckling. Många judiska författare kom härifrån. Efter kriget flyttade nya folkgrupper in, ibland helt utan tidigare koppling till städerna. En del städer blev rena militärstäder vid den sovjetiska västgränsen.

Det märks att författaren är mycket kunnig inom stadsplanering och stadshistoria. Vi får veta mycket om rutnätsstäder, om stadsplanering genom tiderna och hur man kan avläsa seklerna i städernas utseende. Ett återkommande tema i boken är hur viktiga de historiska delarna av städerna är för respektive stadsbild. Jag tror att en hel del av dagens beslutsfattare skulle behöva läsa den här boken för att få en ökad förståelse för våra städers kulturvärden, inte minst beträffande den äldre bebyggelsen.

Det här är en mycket intressant och upplysande bok. För många svenska läsare är dessa städer, områden och folkgrupper troligen helt okända. Texten är lättläst även om den då och då är riktigt faktatät och innehåller många namn på platser, personer m m. Emellanåt är dock texten satt i något kompakt form på boksidorna.

Boken innehåller också relativt många illustrationer, även om en del av stadsfotona borde ha återgivits i ett större format. Men här finns gott om fräscha kartor, vilket är viktigt och underlättar läsningen.

En intressant och allmänbildande bok om städer och områden som de flesta svenskar inte känner till.

Periferin i Europas mitt i bibliotekets katalog

Ukraina

Ukraina x 2Ukraina, Ukraina

Just nu vänds världens blickar mot Ukraina. Detta stora land med över 45 miljoner invånare ligger endast två timmars flygresa från Sverige, men är ändå påfallande okänt hos oss. Kunskaperna är bristfälliga. Ibland når Ukraina genom bruset, t ex under den orange revolutionen eller i Eurovision Song Contest, men för att förstå vad som händer i landet behöver vi känna till dess historia.
En del tänker inte ens på att Ukraina är en del av Europa, utan även kontinentens till ytan näst största stat.

Ukrainsk 1900-talshistoria är ofta tragisk. Något som än idag är ett oläkt sår i Ukraina är den stora hungerfarsoten, ”Holodomor”, som anses framkallad av Sovjetunionen 1932-33. Tre miljoner ukrainare dog. Ryssarna anser dock att dessa beskyllningar är en antirysk kampanj.
1941 dödades 100.000-150.000 judar, romer och sovjetiska krigsfångar av nazisterna i ravinen och koncentrationslägret Babij Jar.
Ukrainas mest kända stad förutom huvudstaden Kiev är kanske Tjernobyl. Orten ligger i Ukraina, men 1986, då den stora reaktorolyckan där inträffade, var landet en del av Sovjetunionen.
Här i Sverige är dessutom Poltava en annan känd ukrainsk stad.

Tyvärr finns det endast ett fåtal böcker på svenska om Ukraina. På senare år har det dock utkommit tre titlar i ämnet, som jag här vill tipsa om.

”Ukraina – i Europas mitt” av Peter Lodenius (Tigertext, 2006) känns egentligen som en sammanställning av olika artiklar om landet. Lodenius har bl a varit chefredaktör för tidskriften Ny tid. Större delen av den här boken handlar om Ukrainas historia.
Den västra delen har tillhört först det polsk-litauiska samväldet och sedan det Habsburgska riket. Den östra delen var däremot ryskt och lydde under tsaren. Under självständighetstiden ledde denna historia till starka spänningar i landet. Boken spretar en del, men är en god introduktion.

Ukraina  – i Europas mitt
i bibliotekets katalog

”Ukraina – den förrådda revolutionen” av Ulf-Göran Widqvist (Trädet, 2012) är ett längre reportage i bokform, som utgår från dagens Ukraina. Landet har många problem: ekonomisk kris, skuldsättning, sjunkande levnadsstandard, massarbetslöshet och utvandring, politisk oro och kraftig korruption. Hur kunde det bli så? Ett läsvärt, faktaspäckat och intressant reportage.

Ukraina – den förrådda revolutionen i bibliotekets katalog

Kjell Albin Abrahamsons senaste bok är ”Ukraina, Ukraïna : öster om väst, väster om öst” (Silc, 2011). Abrahamson är välkänd journalist och mångårig korrespondent i Östeuropa. Denna bok är skriven i form av ett resereportage, där Abrahamson färdas genom dagens Ukraina. Han sätter in händelser och företeelser i Ukraina i sitt historiska sammanhang, och gör samtidigt tillbakablickar på egna erfarenheter och möten i landet, ibland under Sovjettiden. Abrahamson är rolig att läsa. Han skriver med humor och värme. Här får vi också veta mera om striderna mellan de tre olika kyrkliga inriktningarna i landet. En bra, informativ och lärorik bok.

Ukraina, Ukraina i bibliotekets katalog

En uppväxt i Gulag

Jag var barn i Gulag

Julian Better föddes i Moskvas ökända Butyrkifängelse, mitt under Josef Stalins värsta utrensningar. Hans far avrättades fyra dagar efter sonens födelse, och Julians mor dömdes till fem år i Gulag för spionage. Julian tillbringade sedan sina sju första levnadsår i Gulag på olika barnhem. ”Jag var barn i Gulag : ett vittnesbörd” (Bonniers, 2013) är hans berättelse om denna barndom.

”Jag var barn i Gulag” är en omskakande och gripande berättelse. Boken är liten till formatet och omfattar inte ens 200 sidor. Omslaget är något oansenligt. Men detta är en bok som du ständigt kommer att bära med dig i ditt minne sedan du läst den.

Det är barnets perspektiv som gör boken så otroligt stark. ”Folkfiendernas” barn som tvingades växa upp i Gulag visste inte av något annat. Men de blev bestulna på sin barndom och sina föräldrar.

Betters berättelse är lågmäld och ibland fragmentarisk, men ofta påfallande detaljerad.
Något av det som griper läsaren allra mest är författarens kärleksfulla beskrivning av sin mor. Efter flera års kamp lyckades hon till sist få Julian hämtad från det hemska barnhemmet och placerad i en fattig fosterfamilj i sin egen närhet. Människans överlevnadsinstinkt är kraftfull, vilket tydligt framgår av ”Jag var barn i Gulag”. Boken har ett efterord av författaren Ola Larsmo.
”Terrorns svartvita värld får färger och blir verklig, svårare att skjuta ifrån sig” skriver Larsmo i efterordet.

Idag lever Julian Better i Täby. Han har arbetat på KTH och som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

”Jag var barn i Gulag” är en stor läsupplevelse. Det är en stark, viktig och gripande bok som många bör läsa. Den kan också användas i skolor.

Jag var barn i Gulag i bibliotekets katalog

Katastrofer under 100 år

Katastrofer under 100 år

Människor kommer alltid att göra misstag. Vissa av misstagen blir ödesdigra och kan orsaka stora katastrofer, ibland med hundratals dödsoffer som följd.

Den danske historikern Rasmus Dahlberg berättar om några av de mest kända 1900-talskatastroferna i boken ”Katastrofer under 100 år” (Historiska media, 2013).

Katastroferna är ordnade kronologiskt, med den äldsta först (Branden på hjulångaren General Slocum 1904) och den nyaste sist (Explosionen på Deepwater Horizon 2010).
Totalt är det 11 olika katastrofer som tas upp. En sådan här bok kan givetvis inte kringgå de allra mest kända katastroferna (Titanic 1912, Bhopal 1984, Tjernobyl 1986, Estonia 1994, samt världens värsta flygolycka – Teneriffa 1977), men det intressanta är att Dahlberg även beskriver katastrofer som inte lika ofta skildras på svenska, exempelvis Halifaxexplosionen 1917, Luftskeppet R101 1930, och inte minst kosmodromen i Bajkonur 1960, då det sovjetiska rymdprogrammet försvann i en gigantisk eldkula.

Varje katastrof skildras inlevelsefullt i en form som ligger nära den skönlitterära. Sedan avslutas varje kapitel med faktauppgifter med konkreta orsaker till händelseförloppet, vilka misstag som begicks och vilken lärdom vi kan dra. Det finns också en nytecknad illustration över varje katastrofförlopp. Det är viktigt att vi kan lära oss något av alla dessa förfärliga misstag som gjorts. Stressfaktorer och brott mot gällande regelföreskrifter visar sig ofta vara en avgörande orsak till felbesluten som ledde till katastroferna.

Detta är den första fackbok jag sett som konsekvent använder sig av QR-koder. Utspridda över hela boken finns dessa koder, som kan skannas med läsarens mobiltelefon och då länkar till material på internet – videoklipp, artiklar m m.

En lättillgänglig och intressant bok om historiska katastrofer.

Katastrofer under 100 år i bibliotekets katalog

Minnesgömmor

Minnesgömmor

Samtidsarkeologi, vad är det? Arkeologer letar väl efter föremål som är flera sekler gamla? Inte nödvändigtvis.

Mats Burström är professor i arkeologi vid Stockholms universitet och har skrivit boken ”Minnesgömmor : berättelser om föremål gömda i jorden i Estland under andra världskriget” (Nordic Academic Press, 2012).
I förordet skriver han: ”tingen har ofta visat sig vittna om en annan historia än den som återfinns i andra typer av källor”. De föremål som människor lämnat efter sig säger alltid något om dem. Vi kommer nära dem och deras liv. Ofta är det människor som inte inte gjort så mycket väsen av sig i den stora historien.
Minnesgömmor” är en bok för dig som gillar att läsa om ”den lilla historien”, alltså enskilda personers och familjers öden. Här kan du läsa berättelser som annars bara förmedlas inom de familjer som boken handlar om.

Sedan Estland först ockuperats av och sedan införlivats i Sovjetunionen 1940 avbröts den estniska självständigheten. Den ryska ockupationen var hård. Många ester mördades eller deporterades. Sedan kom den tyska ockupationen 1941-44, som även den var brutal. Då drabbades även judarna i Estland. När ryssarna återvände 1944 hade många ester kämpat mot Röda armén. En massflykt av ester ägde rum. Man tror att 70.000 ester flydde, de flesta till Tyskland och Sverige. Familjer flydde nattetid i små fiskebåtar. Innan de lämnade sina hem hade de i allmänhet grävt ned föremål som de inte kunde ta med sig. Ofta räknade man med att snart kunna återvända, men så blev det inte.

Det är föremålen som står i centrum för denna bok. Alla har vi någon gång hittat en sak därhemma som vi inte sett på länge. Plötsligt kan föremålet frammana minnen av händelser och personer.

Människor har i alla tider grävt ned sina skatter när ofärd hotat. Ibland har de som gömt sakerna inte kunnat hämta dem igen. Idag kan vi därför hitta ståtliga skattgömmor från t ex vikingatiden. Spillingsskatten på Gotland är ett sådant exempel.
Esternas nedgrävda föremål var dock sällan värdesaker. Det kunde vara vardagsföremål som husgeråd, böcker, fotografier, klockor, glas och en del annat. En sorts hemlig kunskap om dessa ”familjeskatter” fördes sedan vidare i de estniska familjer som efter kriget bosatte sig i Sverige. En dag hoppades man kunna återvända och ta hand om släktens föremål. I och med att Estland på nytt blev självständigt 1991 kunde många resa tillbaka för att försöka hitta det som gömts 50 år tidigare.

Det är dessa berättelser du kan läsa om i ”Minnesgömmor”, och det är intressanta och ibland riktigt spännande historier vi får ta del av. De familjer som hittat och återfått sina gömda föremål har dem mycket kära. Men inte sällan har det visat sig vara svårare än väntat att hitta de ställen där skatterna grävdes ned. Landskapet har förändrats och ibland har det byggts hus på området.

Minnesgömmor” är en fascinerande bok, som lätt väcker tankar och funderingar. Om du hastigt var tvungen att fly och behövde gömma viktiga saker som du inte kunde ta med dig, hur skulle du göra? Och vilka saker skulle vara så viktiga att du ville gömma dem?

Minnesgömmor i bibliotekets katalog

Krimkriget

The Crimean war

Krimkriget 1853-1856 var ett av 1800-talets många krig. Idag har kanske minnet av det bleknat bort en aning och vi har svårt att placera in det i tidsflödet. Men Krimkriget var betydelsefullt ur flera aspekter. Det var den enda konflikt mellan Napoleonkrigen och första världskriget där alla stormakter deltog.

Det finns inte så många samlade översikter av Krimkriget, särskilt inte på svenska. En bra bok i ämnet är ”The Crimean war” av Paul Kerr m fl (Boxtree, 1997). I denna bok skriver flera olika författare om Krimkriget. Alla artiklar innehåller rikligt med samtida citat ur dagböcker, brev m m. Boken är också rikt illustrerad. Kriget var ett av de första som även dokumenterades med den nya fotograferingstekniken. Dessutom användes telegraf, järnväg och ångfartyg. Så det var ett modernt krig i flera avseenden.

Krimkriget utkämpades mellan Tsarryssland och en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och kungadömet Sardinien. Det Osmanska riket befann sig i sönderfall och den ryske tsaren ville utnyttja detta för att erövra territorium vid Svarta havets viktiga handelsvägar. Britterna och fransmännen såg sina egna intressen i Mellanöstern och Balkan hotas och gav sig in i konflikten.

En stor del av krigsförloppet utspelade sig på Krimhalvön och staden Sevastopol, där den ryska svartahavsflottan höll till. Sevastopol belägrades i över ett år och intogs 1855.

För Ryssland var Krimkriget ett misslyckat krig. Efter freden 1856 drevs den nye tsaren Alexander II att igångsätta ett reformarbete. Bl a avskaffades den ryska livegenskapen 1861.


Lätta brigadens attack (Målning av R C Woodville jr)

Det finns några kända händelser från kriget. Först slaget vid Balaklava 1854, som i princip slutade oavgjort. I detta slag inträffade den berömda ”lätta brigadens attack” (Charge of the Light Brigade). Denna attack räknas som ett resultat av de mest klassiska felbesluten i militärhistorien. Arméchefen Lord Raglan utfärdade en oklar anfallsorder, som medförde att en hel kavalleribrigad skickades i en frontalattack över ett öppet fält mot ryskt artilleri, trots att kavalleristerna endast var beväpnade med lansar och sablar. Brigaden led stora förluster. Ryssarna sägs ha trott att britterna var berusade.
Poeten Alfred Tennyson skrev sex veckor senare en dikt om anfallet.

Den andra kända händelsen från Krimkriget är belägringen av Sevastopol. Den unge Lev Tolstoj (1828-1910) deltog i striderna och skrev senare följetongen ”Kring Sevastopols belägring” och använde då sina dagboksanteckningar som grund för berättelsen.

Den tredje kända händelsen från kriget är Florence Nightingales (1820-1910) insatser. Tillsammans med 40 andra sköterskor gjorde Nightingale en heroisk insats genom att påtagligt förbättra förhållandena för de skadade brittiska soldaterna. Efter hennes reforminsatser sjönk dödligheten från 50-60% till 2%. Efter hemkomsten grundlade hon sedan den moderna sjuksköterskeutbildningen, vars idéer sedan spreds över världen.

I ”The Crimean war” kan du se foton från Krimkriget som sällan finns återgivna i andra böcker. Här finns också intressanta ögonvittnesskildringar. Det är inte bara militärer som kommer till tals, utan även läkare, sjuksköterskor, reportrar m fl. En bra och läsvärd bok om denna viktiga och ofta bortglömda 1800-talskonflikt. Idag ligger halvön Krim i Ukraina.

The Crimean war i bibliotekets katalog

Ett möte i Åbo 1812

Furstar och folk i Åbo 1812

I slutet av augusti 1812 möttes Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan (Bernadotte) i Åbo. Tre år tidigare hade Sverige förlorat Finland till ryssarna i finska kriget. Under mötet kom de båda furstarna överens om hur de tillsammans skulle bekämpa Napoleon och hans mäktiga armé.

Mötet i Åbo kom att grunda ”1812 års politik”, en linje i svensk utrikespolitik som gick ut på att Sverige inte skulle försöka återta Finland från ryssarna utan istället få Norge som kompensation för förlusten.

Mötet mellan Alexander och Karl Johan skildras målande i Nils Erik Villstrands bok ”Furstar och folk i Åbo 1812” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

1800-talets första decennier var mycket omvälvande, inte bara för svenskar och finländare, utan också för övriga européer. Napoleonkrigen ritade om Europas karta.

Villstrands bok inleds med beskrivningar av stämningsläget i Finland och om Åbos situation vid denna tid. Åbo var Finlands största stad med ca 10.000 invånare. Dess tid som finsk huvudstad blev dock kort. Alexander I beslutade i april 1812 av strategiska skäl att förklara Helsingfors för ny huvudstad, så snart nödvändiga byggnader hade uppförts där.

Mötet i Åbo, som ägde rum i landshövdingshuset, skildras detaljerat. Vi får veta vilka utgångspunkter och mål de båda furstarna hade, och vilka följeslagare de hade med sig. Svenskarna försökte på flera sätt återfå åtminstone delar av Finland, men utan framgång. Man diskuterade också ett gemensamt svensk-ryskt anfall på Själland, som kunde ge svenska territoriella vinster.
Mötet ska ha varit vänskapligt och präglats av god stämning. Det svensk-ryska samförståndet demonstrerades tydligt. Samtidigt pågick Napoleons marsch mot Moskva, och Alexander bör i Åbo ha fått bud om den franska segern i slaget vid Smolensk.

Villstrand beskriver också hur mötet sågs av samtidens Åbobor och hur det skildrades i lokalpressen. Ett avslutande kapitel beskriver hur mötet i Åbo setts och tolkats av eftervärlden.

En trevlig och intressant bok, dessutom rikt illustrerad.

Furstar och folk i Åbo 1812 i bibliotekets katalog

Våroffer

NY Times rapporterar om skandalpremiären i Paris

Den 29 maj 1913, för precis 100 år sedan, var Parispubliken fylld av förväntan. På den alldeles nya Théâtre des Champs-Élysées, som invigts i april samma år, var det dags för premiär för en helt nyskriven balettföreställning. Baletten bestod av musik av kompositören Igor Stravinskij, 30, och koreografi av Vaslav Nijinskij, 24. Båda var unga och djärva. Teatern var alldeles fullpackad med folk, vissa stod i gångarna.

Det nya verket hette ”Sacre du printemps” (”Våroffer”). Publiken var dock oförberedd på det radikala i Stravinskijs och Nijinskijs nya verk, som bröt mot alla konventioner om hur en balett skulle vara utformad. Temat i ”Våroffer” var inspirerat av gamla hedniska stamriter, och föreställningens kulmen var ett människooffer för att fira vårens ankomst.

Redan under första akten bröt fullt slagsmål ut mellan två läger i publiken. Anhängare och motståndare drabbade samman. Det var ett fruktansvärt oväsen som överröstade musiken. Orkestern spelade dock vidare, trots att lösa föremål kastades mot orkesterdiket. De samtida rapporterna om vad som hände skiljer sig åt. Enligt flera vittnesmål verkar dock ändå anhängarna av ”Våroffer” ha varit fler än motståndarna.

Skandalscenerna vid uruppförandet av ”Våroffer” i Paris 1913 är kända. Verket fortsatte att skapa het debatt. Särskilt radikalt var Stravinskijs experimentella hantering av melodi och rytmik. Det förändrade drastiskt sättet på hur senare kompositörer såg på musikens rytmiska struktur.
BBC News Magazine : Did the Rite of Spring really spark a riot?

Igor Stravinskij

Igor Stravinskij (1882-1971) växte upp i S:t Petersburg och var elev till Nikolaj Rimskij-Korsakov. Två av hans tidiga orkesterverk uppfördes i Paris, där balettchefen och impressarion Sergej Diaghilew, grundare av Ballets Russes, upptäckte dem. Diaghilew beställde två baletter av Stravinskij: ”Eldfågeln” (1910) och ”Petrusjka” (1911). ”Våroffer” var alltså den tredje av Stravinskijs kompositioner för Ballets Russes. När första världskriget bröt ut lämnade Stravinskij Ryssland och flyttade till Paris, och så småningom till USA, där han blev amerikansk medborgare.

Stravinskijs ”Våroffer” är ett av 1900-talets viktigaste och mest banbrytande verk inom musiken. Det är dessutom ett av de mest inspelade verken, med hundratals olika inspelningar. Även om ”Våroffer” från början var ett sceniskt verk har det med tiden blivit mer känt i konsertversion för orkester.

Igor Stravinsky

Den senaste Stravinskij-biografin på svenska är Robert Siohans ”Igor Stravinsky” (Norma, 1984).

Låna ”Våroffer” på musik-cd på biblioteket, eller lyssna i Spotify.

Det mest kända avsnittet är stycke 2, ”The Augurs of Spring”. En modern lyssnare kanske tycker att det påminner om musiken till filmen ”Jaws” (”Hajen”). Kompositören John Williams influerades av ”Våroffer” när han skrev sitt hajtema.

Det svenska Baltikum

Den goda svensktiden?

I Estland och Lettland kan man ibland få höra uttrycket ”Den goda svensktiden”. Med detta menar man att den tid då svenskarna styrde över Baltikum var en god och bra tid, till skillnad från den senare ryska tiden. Men hur var det egentligen med detta, var den tiden så god som det sägs? Intressant nog är att uttrycket inte finns i Litauen.

Sture Gustafson har skrivit boken ”Den goda svensktiden? : historia och upplevelser i Baltikum” (Carlssons, 2012), där han undersöker hur det ligger till med den saken. Slutsatsen är att uttrycket behöver nyanseras.

Svensktiden i Baltikum var perioden 1561-1710, alltså ca 150 år. Under den perioden grundades ett universitet i Dorpat (Tartu), och en Bibelöversättning till lettiska utgavs. Befolkningen var dock fortfarande livegen, och den svenska adeln utökade här sitt jordägande. Dessutom var svensktiden en enda lång krigsperiod.

Gustafson har varit radioproducent på UR och har tidigare skrivit flera böcker om Baltikum. Den här boken är en personlig skildring av en resa i de baltiska staterna. Under sin resa gör han hela tiden nedslag i historien. Här ser vi att historien hela tiden är levande i våra grannländer på ett helt annat sätt än hos oss.

Några av bokens bästa kapitel handlar om de gamla kyrkorna. Läs om fascinerande kyrkor i Tallinn, och om de gammaltroendes katedral i Riga.
Läs om legenden som beskriver hur den danska flaggan kom till. Enligt den berättelsen föll Dannebrogen från himlen under ett slag mot esterna. Och känner du till Baltvikingarna och Estlandssvenskarna?

Här finns också en intressant skildring av universitetsstaden Dorpat och dess svensk-baltiska historia, som sällan beskrivs i andra böcker.

”Den goda svensktiden?” är illustrerad med foton i svartvitt och färg. Tyvärr saknas kartmaterial.
Detta är en sorts personlig reseskildring med stora historiska inslag och dessutom en trivsam bok, där det förflutna ständigt avspeglas i nutiden.

Den goda svensktiden? i bibliotekets katalog

Ryska statsbesök i Sverige

Ryska statsbesök i Sverige

Små och till synes oansenliga böcker kan ibland visa sig innehålla spännande information.
Av en slump hittade jag den lilla skriften ”Ryska statsbesök i Sverige och mindre officiella visiter samt några svenska besök i Ryssland” av Lars O Lagerqvist, Ian Wisehn och Nils Åberg (Kungliga myntkabinettet, 2004).

Gör man en sådan här sammanställning behöver man först definiera begreppen ”Ryssland” och ”Sverige” vilket författarna gör i inledningen. Sedan följer en kronologisk översikt över svensk-ryska relationer genom seklerna. Både Gustav III och Gustav IV Adolf var t ex på besök i S:t Petersburg. Du kan också läsa om tsar Nikolaj I:s privata besök i Stockholm 1838, och Nikolaj II:s officiella statsbesök 1909.

Ett särskilt avsnitt handlar om ryska statschefers besök i Sverige under 1900-talet, före och efter de blev ledare. Josef Stalin besökte Stockholm 1905 som ung och blev då förhörd av polisen. De svenska poliserna ansåg att Stalin och de andra ryssarna i hans sällskap var ”harmlösa”.

Eftersom skriften är utgiven av Kungliga myntkabinettet avslutas den med ett avsnitt om ryska och svenska pengar fram till år 1900.

Ännu ett exempel på att man på endast 46 sidor kan få plats med överraskande mycket faktainformation. En trivsam liten skrift.

Ryska statsbesök i Sverige i bibliotekets katalog

Poltava – krigsfångar och kulturutbyte

Poltava

Efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 hamnade nästan 25.000 svenskar i rysk fångenskap. Samtidigt kom ca 2000 ryssar som fångar till Sverige efter det ryska nederlaget vid Narva 1700. Det skulle dröja innan det blev fred. Den kom först 1721.
Boken ”Poltava: krigsfångar och kulturutbyte” (Atlantis, 2009) handlar om krigsfångarnas livsöden.

De svenska och ryska krigsfångarna bidrog till ett kulturutbyte och kunskapsöverföring mellan Sverige och Ryssland under 1700-talet. Peter den store ville ha inspiration från väst för at kunna bygga upp ett modernt rike.

Boken gavs ut i samband med 300-årsminnet av slaget vid Poltava. 21 svenska och ryska historiker medverkar med olika artiklar. Redaktörer är Lena Jonson & Tamara Torstendahl Salytjeva.

Läs om karolinernas ryska dagböcker, om svenskt inflytande och arbetskraft i samband med byggandet av den nya huvudstaden St Petersburg, om de ryska krigsfångarna på Visingsö, och mycket mera. Avslutningsvis berättas om hur slaget vid Poltava skildrats genom tiderna i svensk historieskrivning.

En intressant och tankeväckande bok. Man kan välja att bara läsa enskilda kapitel om man så vill.

De svenska krigsfångarna tappade inte modet. De hoppades hela tiden kunna återvända hem en dag. När man läser den här boken slås man av att det var viktigt att de hela tiden behöll sitt språk. De skrev dagböcker, noterade allt som hände, och vissa beskrev de nya folkslag de träffade i Ryssland. En del ritade kartor. Språket är nyckeln till mycket av vår identitet.

Poltava – krigsfångar och kulturutbyte i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: