Bloggarkiv

De nya dödssynderna

De nya dödssynderna

Vi känner alla till de sju dödssynderna, som formulerades av romersk-katolska kyrkan för 1500 år sedan. Även i vår idag mer sekulariserade värld är ”dödssynd” ett ofta använt begrepp. De klassiska sju dödssynderna är som bekant högmod, vällust, frosseri, girighet, lättja, vrede och avund.

Stefan Einhorn är läkare och författare, samt professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet. För snart ett decennium sedan skrev han boken ”Konsten att vara snäll”, som handlade om betydelsen av att vara en god medmänniska.
I sin nya bok ”De nya dödssynderna : våra mörkaste sidor och hur vi kan hantera dem” (Forum, 2014) återkommer han till frågan om gott och ont.
Utgångspunkten för boken är en stor opinionsundersökning som gjordes i syfte att ta reda på om de klassiska sju dödssynderna är lika aktuella för dagens svenskar. Vad tycker svenskarna är acceptabla och oacceptabla karaktärsdrag, och vilka av dessa anses värst?

I opinionsundersökningen har över tusen personer lämnat sina svar. Dessutom har det gjorts djupintervjuer och samtal med en expertpanel.

”De nya dödssynderna” är en intressant bok om etik och moral. Det visar sig nämligen att nästan alla de gamla dödssynderna har ersatts av nya – i alla fall enligt den här stora undersökningen. Bara en enda av de sju klassiska dödssynderna har hängt kvar på den nya topp-7-listan, nämligen girigheten.

Einhorns bok är lättläst, intressant och ställer relevanta frågor. Författaren utgår också från egna erfarenheter och ger här och var exempel på situationer i livet där man kan diskutera vad som var rätt och fel. Boken innehåller också avsnitt där människans mörka sidor diskuteras. Vissa av dem har troligen haft betydelse rent evolutionsmässigt, men ses inte så positivt idag. Här kan vi också läsa en del om förändringsbenägenhet och hur man kan hantera de mörka sidor som finns hos oss alla.

Men det centrala i boken är resultatet av den stora opinionsundersökningen om de nya dödssynderna och jag ska inte avslöja alla sju i den här texten – läs boken själv så får du se vilka de är. Jag kan dock nämna att den synd som anses vara allra värst enligt den nya undersökningen är falskhet.

I boken finns också ett kort avsnitt om de sju dygderna, som kanske inte är lika kända som de sju dödssynderna. De var en sorts motpol till de negativa sidorna. De sju dygderna är: Ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod och flit. I den nya undersökningen hade man även med en fråga om dygderna, men det var av förklarliga skäl inte samma fokus på dem denna gång. Hur som helst så klarade sig fler av de klassiska dygderna kvar i den nya listan.
Pålitlighet anses vara den viktigaste dygden. Det understryker hur viktigt vi idag anser det vara med tillit och förtroende, skriver Einhorn. Det har stor betydelse i vårt samhälle att vi litar på varandra.

Seminarium om "De nya dödssynderna" på Bokmässan i Göteborg 2014.

På Bokmässan i Göteborg i september lyssnade jag till ett intressant samtal om ”De nya dödssynderna”. Förutom Stefan Einhorn deltog Jan Guillou och ärkebiskopen Antje Jackelén i samtalet.
Guillou var mycket förvånad över att likgiltighet inte hade kommit med på den nya topp-7-listan (Likgiltighet hamnade först på plats 13).

Einhorn skriver i boken att om vi vill hantera våra dåliga sidor måste vi bli medvetna om att vi har dem: ”Vi måste bevaka våra mörka sidor och sträva efter att släppa fram våra goda”

”De nya dödssynderna” är en intressant bok, och en sådan där titel som man vill diskutera med andra sedan man läst den. Man kan exempelvis inte låta bli att fundera över vilket resultat det hade blivit om samma undersökning genomförts i helt andra länder, kanske i andra kulturområden.

De nya dödssynderna i bibliotekets katalog

En av 80-talets största hitlåtar var ”It’s a Sin” med Pet Shop Boys (1987).
Videon regisserades av Derek Jarman, och i den kan man bl a se de sju dödssynderna personifierade av olika skådespelare. Känner du igen alla sju dödssynder?

Blod i salongerna

Blod i salongerna

I den västerländska kulturen har det då och då uppstått en vurm för primitivism. Redan under antiken kunde man blicka tillbaka mot äldre tider.
Med primitivism menas en föreställning att äldre och enklare delar av civilisationen ses som föredöme framför den aktuella och moderna. Ibland har man sett upp till ”den ädle vilden”, medan man vid andra tillfällen kunde drömma sig tillbaka till en avlägsen och ibland romantiserad forntid.

Ett genomgående drag i primitivismen är civilisationskritiken. Visst kan man bli trött på det moderna samhället. Tänk om man istället skulle prova något helt annat?

Författaren och konstkritikern Ingela Lind har skrivit en läsvärd och intressant essäbok i ämnet, ”Blod i salongerna : om sex. primitivism och längtan efter det naturliga” (Atlantis, 2014).

Här får vi läsa mera om hur man i västerlandet hyllat ”exotiska” kulturer som de afrikanska och oceaniska, och hur man genom drömmar, extas, droger och sex försökt få uppleva det vilda och ursprungliga ursamhället.

Författaren gör intressanta kopplingar till nutida företeelser för att visa hur det här tankemönstret går igen även idag, fast i delvis andra former.

”På 2000-talet blossar återigen alternativa samhällen och levnadssätt upp i hela västvärlden. (…) De motsvarar primitivismen i början av 1900-talet. (…) Jag har skrivit om behovet av utopier men också om förödelsen när dessa, konsekvent, levs ut i verkligheten.” skriver Lind i sitt förord.

Ett genomgående tema i boken är skildringen av alternativa ”kommuner”.

Läs om den förmögna bankirdottern Mabel Dodge Luhan, som blev en av den amerikanska modernismens främsta profiler. Hon grundade på 1910-talet en konstnärskoloni i New Mexico, dit författaren D H Lawrence kom som inbjuden gäst. Efter första världskrigets slut ville de bygga ett nytt, hoppfullt samhälle. De inspirerades av de olika indiankulturerna. Lawrences böcker var vågade för sin tid och stod för en positiv syn på primitivism. Han propagerade för fri sexualitet och kvinnans frigörelse.

Lind argumenterar i boken för att primitivism även kan leda till totalitära ideologier
Den österrikiske konstnären Otto Muehl (1925-2013), ganska okänd i Sverige, var en företrädare för Wienaktionismen. I denna konstriktning ville man visa livets anarkistiska sidor. Wienaktionisterna lanserade orgiastiska konstaktioner med sexuellt innehåll. På 1970-talet bildade Muehl kommunen Friedrichshof utanför Wien. Där förekom radikala, destruktiva och extrema drag, som Lind visar i sin bok. Muehl blev bl a dömd för pedofili.

Primitivismen är utopisk. Det kan kanske vara lockande att leva helt utanför det etablerade samhället, men primitivismen har också mörka baksidor som våld, övergrepp, kvinnoförtryck och blind lydnad.

”Blod i salongerna” är en läsvärd bok som visar hur vurmen för primitivism går igen under olika tidsperioder, och Linds tes att den kan leda till totalitära ideologier är intressant.

Här finns skildringar av dekadens och sexualitet som kanske inte passar alla läsare, men Lind skriver med ett behagligt språk, ofta med talrika associationer till moderna företeelser inom konst och populärkultur.

Omslaget avbildar ”Kiki with African mask” av fotografen Man Ray (1926).

Blod i salongerna i bibliotekets katalog

Syndastraff – nu och då

Vårt eget fel

Vid återkommande tillfällen i vår historia har olyckor och katastrofer som drabbat människan förklarats med moraliska orsaker. Människan har levt på ett felaktigt sätt och därför straffas vi, kanske av en högre makt, kanske av ödet, eller något annat. Det kunde vara Guds straff för människornas synder.

När klimatfrågan fick sitt stora kulturella genombrott under hösten 2006 återkom sådana här moraliska orsaksförklaringar. Dessa visar påfallande likheter med andra tillfällen i historien.

Den här intressanta frågeställningen är utgångspunkten för historikern David Larsson Heidenblads bok ”Vårt eget fel : moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar” (Agerings, 2012).

Boken är egentligen en avhandling, men den är skriven på ett relativt lättläst språk, och som avhandling är den hyfsat lättillgänglig.

Heidenblads berättelse tar sin början med den grekiska Ikaros-myten. Det var ju Ikaros som trotsade fadern Daidalos varningar om att med sina nya vingar inte flyga för högt. Vaxet som höll samman vingarna smälte när Ikaros kom för nära solljuset, och han störtade ned i havet. Detta är urtypen för en moraliserande och sedelärande berättelse. Högmod går före fall.

I ”Vårt eget fel” får läsaren följa de stora linjerna. Det framgår mycket tydligt hur det i den judisk-kristna kultursfären har funnits den här typen av moraliska varningar och förklaringar under flera tusen år. Redan i Gamla testamentet kan vi ta del av profeternas varningar. Berättelserna om Sodom och Gomorra, om Noas ark och om Babels torn är välkända.

Man kan undra om historien upprepar sig. Digerdöden, Trettioåriga kriget, första världskriget är exempel på katastrofer som alla förklarats med moraliska orsaker : människans självförvållade undergång. Och idag har vi miljö- och klimatlarm som mycket tydligt passar in i den här bilden.

Heidenblads nyckelbegrepp i hela boken är tankefiguren ”moralisk kausalitet”, alltså att hotande katastrofer anses vara människans eget fel. Han har valt ut fem nedslagspunkter, som i boken blir föremål för studier i varsitt kapitel. Det är först klimatlarmet på 00-talet, sedan ”Guds straff för människornas synder” som främst beskriver 1600-talet, ”Syndastraff i brytningstid” som berör 1800-talet, ”Världsbrandens utbrott” om första världskriget och till sist ”Hotet om kärnvapenkrig” som givetvis beskriver 1950- och 1960-talets kapprustning.
Ett avslutande kapitel sammanfattar ”moralisk kausalitet” i ett längre tidsperspektiv.

Det är främst från en svensk vinkel Heidenblad skildrar sin idéhistoriska studie. Han har gått igenom predikningar, psalmer, plakat, och nutida tidningsartiklar, radio- och tv-program. Det är verkligen en spännande mix av källmaterial.

Det här är en mycket intressant studie som visar hur vi idag, kanske omedvetet, använder oss av förklaringsmodeller som i själva verket är urgamla. Att saker och ting går igen i vår historia blir tydligt för läsaren av ”Vårt eget fel”. Frågan är om det kollektiva ansvars- och skuldbegreppet är på väg tillbaka.

Boken har några svartvita illustrationer. Eftersom det är en akademisk text följer det även med en notapparat och en engelskspråkig sammanfattning.
Men låt inte den akademiska formen hindra dig från att läsa den här intressanta boken. Den ger oss nyttiga perspektiv på vår samtid. När vi tar några steg tillbaka får vi en överblick över den stora bilden. Även om det finns tydliga skillnader i synen på moral och kausalitet mellan t ex 1600-talet och 2000-talet så finns också likheterna där.

Bokens omslag pryds av ett utsnitt ur Caspar David Friedrichs kända målning ”Vandraren över dimhavet” (1818).

Vårt eget fel i bibliotekets katalog

 

Flodernas bok

Flodernas bok

Floder och vattendrag har varit centrala för framväxten av vår kultur. Många av våra äldsta städer grundades vid floder, som också har varit viktiga transportleder. Floderna har blivit en sorts egna personligheter.

Nina Burton är litteraturvetare och författare. I sin ”Flodernas bok : ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” (Bonniers, 2012) följer hon tre europeiska floder genom tid och rum.
De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Hon följer dem från källorna till haven, och längs den vindlande vägen knyter hon ihop kulturhistoria, miljö, natur och egna livsupplevelser. ”Flodernas bok” är en magnifik essä, en kulturhistorisk gobeläng som obekymrat rör sig fritt i tidsflödet.

Burton är en inspirerande och nyfiken guide, alltid öppen för nya personliga intryck, blandat med fakta och spännande detaljer. Hon är särskilt bra på att hitta överraskande samband mellan helt skilda saker.

Floder kan vara gränser mellan två stränder, men de kan också sammanföra människor. Burton visar hur floderna haft betydelse för människans intellektuella utveckling. Vi möter Petrarca vid Rhône, Erasmus vid Rhen och Francis Bacon vid Themsen. Och det är bara några få nedslag i denna rika bok.

”Flodernas bok” är en stor läsupplevelse. Språket är utsökt och ibland poetiskt, men alltid lättläst och prosan flyter obehindrat fram likt en egen litterär flod. Ibland stannar texten upp på ett eftertänksamt sätt innan den fortsätter.
Boken anknyter till en lång europeisk essätradition och i dagens litteraturutgivning har essän på något sätt hamnat i bakvattnet (om uttrycket tillåts). Men riktigt bra och välskrivna essäer kan vara några av de bästa läsäventyren.
Det är en fröjd att läsa en sådan här bok. Inspirerande, kunnig, lärorik, och ibland dessutom rolig.
”Flodernas bok” är dessutom fint formgiven med samverkande typografi, bild och slingrande flodlinjer. Illustrerad med många fina färgfoton.

Ur Nina Burtons förord: ”Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. (…)
Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström.”

Det här är en briljant bok som jag varmt kan rekommendera.

Flodernas bok i bibliotekets katalog

Den medeltida kroppen

Kroppens historia under medeltiden

Under medeltiden hade man en ambivalent inställning till människokroppen. Å ena sidan hävdades det att kroppen var ”själens avskyvärda klädnad” (sagt av påven Gregorius den store). Man späkte sin kropp och skulle bära tagelskjorta. Det kroppsliga knöts till synd. Å andra sidan tog 1200-talets teologer fram kroppens positiva egenskaper. Jesus, som ju var Guds son, hade antagit kroppslig gestalt. I livet efter detta skulle människor få en ny kropp.

Denna spännande motsättning präglade medeltidens värld på flera sätt. Mera om detta kan du läsa i boken ”Kroppens historia under medeltiden” av Jacques Le Goff och Nicolas Truong (Agerings, 2011). Le Goff är fransk medeltidshistoriker och Truong är journalist. Vill vi förstå medeltidens människor är studier av deras syn på kroppen en bra utgångspunkt, menar de.

Den kristnes kropp kunde ses på olika sätt under medeltiden. Ett lik var alltid motbjudande. Samtidigt kunde den döda kroppen vara värd att hedra och vörda, särskilt i fallet med helgon. Dessa fick praktfulla gravmonument och blev föremål för relikkulter.
Sakramenten helgade kroppen, från dopet till sista smörjelsen. Altarets sakrament sågs som Kristi kropp.

I boken belyses flera av de motsatta uppfattningar om kroppen som rådde. Å ena sidan skulle man fasta, och å andra sidan kunde man fröjda sig under karnevaler. Kärleken skulle vara hövisk och sedlig, medan det sexuella var ett starkt tabu.

Den allmänna uppfattningen var ofta att kroppen var syndens verktyg. Franciskus av Assisi (1181-1226) var sjuklig och såg kroppen som ”en bror” och sjukdomarna som ”våra systrar”. Det blev tillåtet för medeltidens människor att anlita andra läkare än Kristus. Medicinen började utvecklas som en egen vetenskap.

Le Goff hävdar i bokens förord att historikerna hittills har försummat att berätta om hur man betraktade kroppen under medeltiden, och han med denna bok vill råda bot på detta misstag.

Den här boken är en intressant resa in i medeltidens tankevärld. Författarna berättar om tidig medicinhistoria, om hur man såg på sina avlidna, om vilka kroppsliga egenskaper som ansågs syndiga, om gester och umgängesseder och mycket annat. Ägnade man sig överhuvudtaget åt kroppslig idrott under medeltiden?
Ett avslutande kapitel tar upp synen på människokroppen som metafor, som ett mikrokosmos.
Döden var ständigt närvarande för medeltidens människor. Hur såg man på barndom och ålderdom i en tid av farsoter?

Boken är inte alltför tungläst, tvärtom är den istället rätt kul och upplysande, samtidigt som den erbjuder flera intressanta vinklar på medeltida tankegods. Som läsare får man flera aha-upplevelser. Boken omfattar knappt 180 sidor, men saknar dock illustrationer.

Kroppens historia under medeltiden i bibliotekets katalog

Kristina och Descartes

Drottningen och filosofen

Stockholm, 1649. På Sveriges tron sitter drottning Kristina, 23 år. Hon är ung, intelligent och ledare för den unga svenska stormakten. Till Stockholm anländer, på hennes inbjudan, den berömde franske filosofen och matematikern René Descartes, 53 år. Det är meningen att han ska bli hennes lärare och rådgivare. Descartes anländer till Sverige en kylig oktoberdag 1649. Efter bara några få månader insjuknar han i lunginflammation och avlider. Detta ger sedan upphov till rykten över hela Europa. Vad var det egentligen som hände?

Om Kristinas möte med Descartes handlar Svante Nordins senaste bok ”Drottningen och filosofen : mötet mellan Christina och Descartes” (Atlantis, 2012).
Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har tidigare skrivit flera andra böcker, särskilt om filosofi- och idéhistoria.

Den här boken är ett riktigt bra läsäventyr och ett utmärkt exempel på hur en bra författare kan förmedla lärdom och bildning på ett lättillgängligt och intressant sätt.

Till att börja med är boken väldisponerad. Nordin börjar med att presentera personerna: Kristina, Descartes och den franske ambassadören Chanut. Sedan lyckas Nordin sammanfatta 1600-talets filosofiska tänkande på bara nio sidor.

Kristina och Descartes, som vid denna tid bodde i Nederländerna, förde en lång brevväxling innan inbjudan till Stockholm kom. Den här brevväxlingen beskrivs i ett längre avsnitt.
Descartes kom alltså till Stockholm under hösten 1649. Snart inleddes hans regelbundna möten med drottningen. Lektionerna började klockan fem på morgonen, vilket var en praktisk tid för Kristina. Det var en bra tid för studier innan dagens regeringsbestyr inleddes. De möttes i hennes bibliotek. Det var dock utkylt vintertid och låg flera trappor upp i slottet. Under vintern fick Descartes även i uppdrag att planera för den lärda akademi som Kristina tänkte grunda i Stockholm.
I början av februari 1650 insjuknade Descartes i lunginflammation och avled. Dödsfallet kom oväntat och rykten började snart spridas. Han hade ju nyss anlänt till Sverige, och nu var han redan död. Var det kölden i Stockholm som orsakade filosofens plötsliga död? Blev han förgiftad? Descartes var en mycket inflytelserik person i 1600-talets lärdomsvärld, men han hade också gott om fiender, även kring det svenska hovet. Nordin visar i boken att det knappast var fallet. Det var tyvärr inget ovanligt att duka under för sådana sjukdomar.

I boken kan vi också läsa om teorierna att Descartes skulle ha haft inflytande på drottningens senare omvändelse till katolicismen.

Denna berättelse är tillräckligt dramatisk, men den slutar inte där. Descartes äventyr fortsatte även sedan han avlidit. Han begravdes i Sverige, men flyttades senare till Frankrike, varvid huvudet kom på avvägar men senare återfördes till sin ursprunglige ägare. Det är i alla fall vad man tror, för helt säkert är det inte.

Det är fascinerande att läsa om vilka ämnen och frågor som Kristina och Descartes diskuterade. Bl a funderade de över om det finns liv i rymden.
I slutet av boken finns flera brev och andra dokument med som bilagor.
”Drottningen och filosofen” är en mycket intressant och välskriven bok som förtjänar en stor läsekrets.

Drottningen och filosofen i bibliotekets katalog

Den 19 april öppnar Livrustkammaren i Stockholm en stor utställning om drottning Kristina – ”Bilder av Kristina”. Det är den största utställningen om drottningen som visats i Sverige på 50 år.

Biskop Brasks jubileumsår

Biskop Brasks jubileumsår

I Östergötland har man just invigt biskop Hans Brasks jubileumsår.
Det är nämligen 500 år sedan Hans Brask (1464-1538) blev biskop i Linköping. Under året anordnas därför diverse Brask-relaterade program i form av utställningar, föredrag m m.
Biskop Brask 1513 – 2013

Vem var då Hans Brask? Idag förknippar vi honom enbart med den berömda brasklappen, på vilken det enligt legenden stod ”Härtill är jag nödd och tvungen” (eller snarare ”Til thenna besegling är jach nödd och twingat”, åtminstone enligt Olaus Petris krönika). Det tråkiga är att denna så berömda lapp kanske aldrig har existerat i verkligheten. Men berättelsen i vilken den förekommer är god.

Här kan du läsa en biografisk artikel om Brask, där episoden med brasklappen självklart ingår:
Vem var Hans Brask?


Hans Brask

Faktum är att det finns en relativt nyskriven biografi – ”Hans Brask : en senmedeltida biskop och hans tankevärld” av Per Stobaeus (Artos & Norma, 2008). Detta är egentligen en avhandling i historia vid Lunds universitet, som även utgivits som ”vanlig bok”.

Det intressanta med Brask är att han levde och verkade i brytningstiden mellan den katolska och protestantiska tiden i vårt land. Det var en dramatisk tid i flera avseenden: Kalmarunionen hade upplösts och Gustav Vasa förändrade Sverige. Kampen mellan kungamakt och kyrka pågick.
Det finns faktiskt en hel del brev bevarade som Brask skrivit. Detta gör att Stobeaus har möjlighet att i sin bok beskriva biskopsrollen i 1500-talets Sverige. Just tankevärlden hos en 1500-talsmänniska som Brask står i fokus för denna bok. Stobaeus framställer Brask som den siste portalfiguren för den en gång så mäktiga och självständiga senmedeltida kyrkan i Sverige.

Boken är givetvis akademisk, och den innehåller påtagligt mycket diskussioner om kristen ideologi. Samtidigt har den en bra och överskådlig kapitelindelning, samt ett användbart register. Eftersom det är en avhandling ingår en stor notapparat och en lång litteraturlista.

Stobaeus Brask-biografi passar kanske främst dig som är intresserad av kyrkohistoria och idéhistoria.

Hans Brask i bibliotekets katalog

Tidens historia

Tidfens historia

Idag är det många som uppmärksammar att det är den 12/12 2012. Man kan skriva datumet 121212 och roa sig med att göra något skoj just kl 12:12.
Något av det som mest kännetecknar vår egen tidsålder är vår starka fixering vid och beroende av tiden. Så var det inte under andra tidsepoker.

Om tidsuppfattnngar genom historien kan du läsa i den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens bok ”Tidens historia” (Atlantis, 2000).

Faktum är att det är svårt att ens definiera tiden. Vad är egentligen tid? Ordet kan betyda både varaktighet och tidpunkt. Man kan vinna eller förlora tid. Man vad är det man vinner? Tiden är det som mäts av tidmätarna. Utan tidmätare skulle det inte finnas någon tid i mera bestämd mening.
Människan observerade tidigt naturens och universums egna kretslopp.

Eriksen beskriver tiden ur flera vinklar: kulturhistoriskt, socialt, filosofiskt. I boken kan du läsa om hur man uppfattat tiden under skilda epoker.
Antikens filosofer funderade över tidsbegreppet. I ”Fysiken” slår Aristoteles fast att tid dels är något som har funnits men inte längre finns, dels något som kommer att finnas men som ännu inte finns. Kan man säga att tiden i sig finns, när de delar den består av ännu inte finns?

I ”Tidens historia” får vi t ex veta hur den kristna tideräkningen förändrade människors tidsuppfattning i västvärlden.
Eriksen påpekar också att det var den moderna tidsålderns inträde och sekulariseringen som gjorde tiden till ett problem. När tron på evigheten och yttersta domen försvann förlorade tiden sin bestämda mening.
Här finns också kapitel om tidmätarna, om bilden av urverket som en universalmodell och hur klockor och ur så småningom blev en massmarknadsvara. Järnvägen med sitt krav på tabellers exakthet var en viktig anledning till införandet av enhetstid i Sverige och andra länder.

Eriksen visar också på skillnaden mellan cyklisk tid och lineär tid. Extra intressant med tanke på alla vanföreställningar om att Mayakalendern ”ska ta slut” senare denna månad, och att världen därför ska gå under. Mayaindianernas cykliska tidsuppfattning är en helt annan än t ex kristendomens linjära (dvs att tiden har en början och ett slut). Föreställningar om tidens slut är långt ifrån nya. Kristendomen har en förkärlek för talet 1000, och begreppet ”tusenårsrike” är välkänt. Allt detta kan du läsa mera om i Trond Berg Eriksens intressanta bok. Jag rekommenderar att du ger den en del av din tid.

Tidens historia i bibliotekets katalog

Konsten att resa

Konsten att resa

1700-talet var de geografiska upptäckternas och de vetenskapliga expeditionernas tid.
I ”Konsten att resa : essäer om lärda svenska resenärer” av Jakob Christensson kan du läsa om resandets svenska kultur- och idéhistoria.
Boken består av fem essäer. Fyra olika resenärer skildras.

Samuel Ödmann (1750-1829) var den kanske mest udda av de fyra. Han hade en efterhängsen febersjukdom och låg till sängs på sin kammare i Uppsala i ca 40 år, men översatte och kommenterade mängder av reseskildringar.

Jacob Jonas Björnståhl (1731-79) var orientalist som reste till Turkiet.
Adelsmannen Uno von Troil (1746-1803) reste till Island. Han blev senare ärkebiskop.

Sven Nilsson (1787-1883) var zoolog som undersökte Nordens fågelliv.

Dessa fyra resenärer levde i en intressant tid, fylld av utveckling och förändring. De hade olika förhållningssätt till resandet och var helt olika som personer.
Christensson skriver mycket läsvärt och kunnigt om dem och deras ofta strapatsrika resor. Boken har dessutom ett flertal samtida illustrationer. Intressant och lärorik.

Konsten att resa i bibliotekets katalog

 

Tsunamin i Lissabon

Tsunamin i Lissabon

Den 1 november 1755, på Alla helgons dag, drabbades Lissabon av en enorm jordbävning med en efterföljande flodvåg. Dagens seismologer uppskattar att jordbävningens styrka låg mellan 8.5 och 9.0 på Richterskalan. Detta placerar jordbävningen i Lissabon på plats 10-11 över de största jordbävningarna någonsin.

Lissabon var en av Europas stora huvudstäder, en mäktig stad som sedan de stora sjöfararnas tid hade legat i centrum för världshandeln. Staden hade en befolkning på ca 250 000.
Lissabons nästan totala förstörelse genom katastrofen – på en religiös helgdag – gjorde ett mycket stort intryck på samtiden. 85% av husen raserades. Stora mängder konstverk och arkivhandlingar förstördes. Voltaire skrev sin roman ”Candide” som en direkt följd av katastrofen.

Gunnar Broberg är professor i idé- och lärdomshistoria i Lund. I boken ”Tsunamin i Lissabon” (2005) beskriver han hur omvärlden tolkade och reagerade på jordbävningskatastrofen.

Flodvågen märktes i flera länder, också uppe i Skandinavien. Kraftiga svallningar i vattendrag och älvar rapporteras från Alla helgons dag 1755.  Man har bedömt svallningarna i det inre av Dalarna till ca tre meter. Här kan vi läsa ögonvittnesskildringar, samtida brev m m.

Broberg drar paralleller till vår egen tid och ser på hur vi idag hanterar nyheter om katastrofer. I sin bok vill han visa hur historien vidgar vår uppfattning av nutiden, på samma sätt som nutiden belyser det förflutna. En intressant och välskriven bok som ger läsaren nya perspektiv.

Tsunamin i Lissabon i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: