Bloggarkiv

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Gripsholm

På Gripsholm

Gripsholms slott är en av Sveriges mest kända Vasaborgar. Här finns bl a Hertig Karls kammare, en av landets bäst bevarade 1500-talsmiljöer. På Gripsholm, som idag är museum, finns också Gustaf III:s slottsteater och Svenska statens porträttsamling.

En trevlig och lättläst bok om Gripsholm är ”På Gripsholm : sägner, fakta, historia på ett 450-årigt slott” av Edvard Matz (Carlssons, 1987).

Edvard Matz (1921-2007) var journalist, författare och arbetade i många år på Sveriges television. Boken om Gripsholm är skriven i den där äldre, lärt kåserande stilen som var vanligare förr. Idag är det inte längre lika många författare som kan skriva så här lättfattligt men ändå bildat och underhållande.

På Gripsholm” innehåller 30 korta kapitel som vart och ett beskriver olika händelser eller företeelser på slottet. De är någorlunda kronologiskt ordnade och varje kapitel är ca fem sidor långt. Det är en hel del kungligt i boken. Läs om Erik XIV, som satt fängslad på Gripsholm, och läs om den teaterintresserade Gustaf III. Givetvis berättar Matz om de två ”rysseulvarna” (två kanoner som togs som krigsbyte, troligen vid Narva 1581) som står på borggården. Och jodå, några slottsspöken dyker också upp.

På Gripsholm” är bara ca 150 sidor lång men riktigt innehållsrik, och dessutom rikt illustrerad. En kul och lärorik bok om ett av våra mest kända slott.

På Gripsholm i bibliotekets katalog

 

Versailles – den kungliga staden

Versailles

”Den som inte har sett ståten och prakten i Versailles har ingenting sett” sade den franske diplomaten och författaren Francois-René de Chateaubriand.

De flesta turister som besökt Paris har även gjort en tur till Versailles, och den gigantiska slottsanläggningen imponerar på oss än idag. Versailles är en fashionabel förort som ligger 14 km sydväst om Paris och som är allra mest känt för sitt barockslott.

Jonas Nordin, docent i historia, har skrivit ett magnifikt verk om slottsanläggningen: ”Versailles : slottet, parken, livet” (Norstedts, 2013). Någon liknande bok finns inte sedan tidigare på svenska.

Versailles före franska revolutionen var inte något vanligt palats, som man kan hitta i andra städer. Versailles var i stället en hel kunglig stad. Upp emot 10.000 människor rörde sig dagligen här, både i och utanför slottet. Palatsbyggnaden innehöll ca 450 våningar för kungen, kungafamiljen och aristokratin.

Kungen hade medvetet placerat sitt maktcentrum så att alla viktiga adelsmän med familjer var tvungna att bo på eller kring slottet. Hela denna stora slottsstad skulle sysselsättas, underhållas och utfordras.

Efter flera utbyggnader under 1600-talet uppnådde slottet gigantiska mått. Men även naturen runt omkring ingick i anläggningen. Versailles skulle också fungera som kungligt lantställe. Naturen kring slottet kunde användas som jaktmarker, och parken och trädgårdarna kring slottet blev som ett sorts nöjesfält och rekreationsområde för kungligheterna. Här fanns påkostade fontäner, vattendrag med fiskar, banor för spel och mycket annat.

Givetvis finns i boken beskrivningar av den konstnärliga utsmyckningen, särskilt av alla skulpturer. Arkitekturen och slottets olika till- och utbyggnader beskrivs ganska ingående.

Boken ger oss många exempel på kungligheternas och aristokraternas vardag i Versailles, och hur mycket arbete som fick läggas på underhåll av både byggnad, trädgård och andra installationer.

Det finns andra böcker om Solkungens extremt påkostade hovliv, men Nordins bok har slottsanläggningen Versailles som självklart centrum. Den får i boken liv och blir dess huvudperson på ett mycket lyckat sätt. När Solkungen efterträds av sin sonsonson Ludvig XV får slottet helt enkelt nya invånare, medan dess liv fortsätter.

Idag ser vi hovlivet hos Ludvig XIV som själva sinnebilden av stel och fåfäng etikett med överkomplicerade ceremonier. I boken finns ett helt kapitel om Kungens dag. Det är mycket fascinerande att läsa. Det mest kända inslaget i Solkungens dag är hans uppstigande på morgonen. Detta styrdes strikt av ritualer, liksom resten av dagens händelser. Särskilt detaljerade var ceremonierna kring kungens måltider.

Hovlivet och all annan verksamhet i Versailles slukade enorma resurser, särskilt under den med tiden allt mer impopuläre Ludvig XV. Det är inte så konstigt att revolutionen kom.

Detta är inte en bok för den som vill läsa om Marie Antoinette. Hon har en undanskymd roll i boken, som istället fokuserar på Versailles före revolutionen. Lite förenklat kan man säga att halva boken berör arkitekturen och den andra halvan vardagslivet och hovlivet.

Nordins ”Versailles” är ett riktigt läsäventyr som ger oss många spännande detaljer om detta så extremt påkostade slott med omgivning. Hovets aktiviteter är väldokumenterade, så källmaterialet är sällsynt rikt. Boken omfattar ca 450 sidor och är mycket fint formgiven, med många illustrationer. Vi lär också känna de olika personligheterna bland invånarna i Versailles.

Intressant läsning för alla som besökt Versailles, eller som gärna vill åka dit.

Versailles i bibliotekets katalog

Ett kungligt porträtt

Gustaf V

Detta porträtt av kung Gustaf V (1858-1950) har hängt i Jämtlands bibliotek (som biblioteket hette då) i Östersund för 100 år sedan.
Det var 1912 som stadens nya bibliotek invigdes. Där låg biblioteket från 1912 till 1958, då den nuvarande biblioteksbyggnaden vid Rådhusgatan togs i bruk.
Kung Gustaf V besökte Östersund 1912, så förmodligen var detta porträtt då alldeles nytt. Det kungliga porträttet hängde sedan under lång tid i biblioteket. Idag förvaras det dock i magasinet, närmare bestämt i Zetterströmska biblioteket tillsammans med bibliotekets äldsta böcker.

 

Genombrott i sökandet efter Magnus Ladulås grav

En ny murdel har upptäckts.

Sedan en längre tid pågår sökandet efter kung Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Arkeologiska undersökningar har utförts i flera omgångar. Den stora gravtumba som står framme i koret har tidigare visat sig vara rest över fel grav.
Nu har arkeologerna gjort ett genombrott. Färska undersökningar visar att ett litet utrymme mitt i kyrkans kor kan vara platsen man söker. Gåtan kan alltså vara nära sin lösning.
Om man får tillstånd att fortsätta utgrävningarna kan dessa inledas i början av maj.

Hela projektet kring Magnus Ladulås grav kan följas i Magnus Ladulås gravöppningsblogg.

Magnus Ladulås (ca 1240-1290) var son till Birger jarl och var svensk regent 1275-1290. Han var en av den svenska medeltidens mest betydande personer. Under hans regeringstid genomgick samhället påtagliga förändringar.

Jarlens sekel

Om Birger jarl och Magnus Ladulås kan du läsa mera i bl a Jarlens sekel : en berättelse om 1200-talets Sverige av Dick Harrison (Ordfront, 2002).

Jarlens sekel i bibliotekets katalog

Gustav Vasas brev

Gustav Vasas brev

Gustav Vasa var en flitig brevskrivare, eller snarare dikterare av brev. Alla bevarade brev har samlats i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”, som Norstedts förlag gav ut i hela 29 band 1861-1916. Dessa böcker har vi på Östersunds bibliotek. De är dock placerade i magasinet.

För den som inte orkar plöja 29 tjocka böcker och hellre vill ha en ”light-version” av breven finns den utmärkta lilla samlingsboken ”Gustav Vasas brev” (Natur & Kulturs klassikerserie, 1960).

Gustav Vasa blev ganska snart en hård landsfader som krävde undersåtarnas lydnad. Påbuden sände han ut till folket i brev. Ofta är dessa ganska personligt hållna. Kungen styrde riket som sin egen gård. Gustav Vasa skriver om fogdarnas räkenskaper, om kyrkans förvaltning, om gränstvister, uppror, gruvbrytning och mycket annat.
Särskilt kul ar det att läsa det mustiga och ibland drastiska språket.

I den här boken har urvalet av brev gjorts av Alf Åberg. Varje brev inleds med en presentation och bakgrundsförklaring.

I ett brev till adeln och fogdarna 1552 förbjuder kungen dem att behandla outbildade bondesoldater illa.

”Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar eller andra obekvämliga namn, för de t de till äventyrs ej så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen; utan hellre (…) lära och undervisa dem samfällt och synnerligen vad ära och redlighet kräver och vad krigsbruk är”

I ett fall intresserar sig kungen t o m för biskötsel. Det är i ett brev till menigheten i Västergötland 1554, där befolkningen uppmanas att odla bin istället för att slå ihjäl alla vildbin man stöter på.

Det är kul att läsa dessa brev. 1500-talssvenskan återges med moderniserad stavning för att förenkla läsningen.

Gustav Vasas brev i bibliotekets katalog

Finlands medeltida borgar

Finlands medeltida borgar

Finland och Sverige har som bekant en lång gemensam historia. Under ca 600 år var Finland en integrerad och naturlig del av det svenska riket. I Finland finns mängder av intressanta historiska platser och byggnader.

I den fina boken ”Finlands medeltida borgar” av Carl Jacob Gardberg och Per Olof Welin (Schildts, 1993) kan du läsa om flera av de mest kända finländska slotten och borgarna.
En del av borgarna är restaurerade medan andra ligger i ruiner. Men alla har en spännande och ofta dramatisk historia. Läs om flärdfullt hovliv, kungliga besök och hårda militära belägringar.

De flesta borgarna i boken ligger i sydvästra och södra Finland. Den mest kända av alla borgar är givetvis Åbo slott, men i boken kan du också läsa om Kastelholm, Ålands enda medeltida borg, Tavastehus, Raseborg, den klassiska gränsfästningen Viborg och flera andra.

Faktum är att det inte är helt lätt att hitta en bra beskrivning av Åbo slotts historia i svenska fackböcker, vilket är en märklig brist. Slottet är en av de viktigaste borgarna i svensk historia och är starkt förknippat med Vasatiden. Erik XIV och Karin Månsdotter satt i fångenskap på Åbo slott. Här finns över 20 sidor om slottet.

Författaren Gardberg har varit överdirektör för det finländska Museiverket, och han berättar mycket kunnigt och intressant om fästningarna och deras historia. En styrka med boken, som är i stort format, är det rika bildmaterialet. Fotografen heter Per Olof Welin.
Man slås av hur stora svängningar det kan vara för borgarna: från praktfull storhetstid till nedgång och förfall. Större delen av de historiska berättelserna utspelar sig på 1300-, 1400- och 1500-talen.

”Finlands medeltida borgar” är ett utmärkt följeslagare till Martin Hanssons ”Medeltida borgar”, som jag tidigare tipsat om här i bloggen. I boken finns också ett avsnitt om fornborgar.
Dessutom lockar boken till reslust. Man blir lätt sugen på att själv besöka några av alla dessa borgar.
En innehållsrik, fin och bläddervänlig bok.

Finlands medeltida borgar i bibliotekets katalog

Möbler på Gripsholm

Möbelhistoria på Gripsholm

Gripsholms slott ligger utanför Mariefred. Slottet är idag historiskt museum och inrymmer Statens porträttsamling. Här finns några av Sveriges bäst bevarade 1500-talsmiljöer, främst ”Hertig Karls kammare”. Slottet är också känt för Gustav III:s slottsteater.

På Gripsholm finns en hel del intressant inredning från skilda sekler. I boken ”Möbelhistoria på Gripsholm” (Skrifter från Kungliga husgerådskammaren, nr 4, 1986) kan vi läsa om en stor del av alla möbler som finns på slottet.

Gustav III såg Gripsholm som ett slott där han kunde uppleva atmosfären från Gustav Vasas tid och knyta andliga band med Vasaregenterna.
En av slottets mest legendariska stolar är den fällstol av järn och mässing som är tillverkad på 1500-talet. Man känner inte till dess härkomst, men Gustav III ansåg att den hade tillhört Gustav Vasa. Han hade den som audiensstol.

Det är inte bara påkostade högreståndsmöbler som är rariteter. Här finns t ex en förvandlingsmöbel för tjänstefolket. Det är ett skåp som kan vikas ut till en säng. Endast en sådan möbel, tillverkad i slutet av 1600-talet, har bevarats på alla de kungliga slotten, och den finns alltså på Gripsholm.

Boken för oss genom salonger och sängkammare, salar och rum. Möbler från olika epoker och med helt skilda uttryck passerar förbi. Om varje föremål finns det intressanta upplysningar att ta del av. En balja som tillverkats för drottning Hedvig Eleonora kan ha använts som fotbalja.

Oväntade föremål ger oss en vink från 1700-talets vardagsliv på slottet. Läderklädda korgar användes för att på ett praktiskt sätt transportera porslinsserviser i trappor och korridorer.

Det som är så fascinerande med denna bok är att praktmöbler som divaner och konstskåp blandas med trästolar och uppläggningsbord. Allt är en del av samma helhet.
Ska man klaga över något så är det väl att de flesta möbelfotona är i svartvitt. Men boken innehåller även ett antal färgbilder av vissa utvalda möbler.

En intressant och spännande bok om en del av vårt kulturarv på Gripsholms slott.

Möbelhistoria på Gripsholm i bibliotekets katalog

Ett möte i Åbo 1812

Furstar och folk i Åbo 1812

I slutet av augusti 1812 möttes Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan (Bernadotte) i Åbo. Tre år tidigare hade Sverige förlorat Finland till ryssarna i finska kriget. Under mötet kom de båda furstarna överens om hur de tillsammans skulle bekämpa Napoleon och hans mäktiga armé.

Mötet i Åbo kom att grunda ”1812 års politik”, en linje i svensk utrikespolitik som gick ut på att Sverige inte skulle försöka återta Finland från ryssarna utan istället få Norge som kompensation för förlusten.

Mötet mellan Alexander och Karl Johan skildras målande i Nils Erik Villstrands bok ”Furstar och folk i Åbo 1812” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

1800-talets första decennier var mycket omvälvande, inte bara för svenskar och finländare, utan också för övriga européer. Napoleonkrigen ritade om Europas karta.

Villstrands bok inleds med beskrivningar av stämningsläget i Finland och om Åbos situation vid denna tid. Åbo var Finlands största stad med ca 10.000 invånare. Dess tid som finsk huvudstad blev dock kort. Alexander I beslutade i april 1812 av strategiska skäl att förklara Helsingfors för ny huvudstad, så snart nödvändiga byggnader hade uppförts där.

Mötet i Åbo, som ägde rum i landshövdingshuset, skildras detaljerat. Vi får veta vilka utgångspunkter och mål de båda furstarna hade, och vilka följeslagare de hade med sig. Svenskarna försökte på flera sätt återfå åtminstone delar av Finland, men utan framgång. Man diskuterade också ett gemensamt svensk-ryskt anfall på Själland, som kunde ge svenska territoriella vinster.
Mötet ska ha varit vänskapligt och präglats av god stämning. Det svensk-ryska samförståndet demonstrerades tydligt. Samtidigt pågick Napoleons marsch mot Moskva, och Alexander bör i Åbo ha fått bud om den franska segern i slaget vid Smolensk.

Villstrand beskriver också hur mötet sågs av samtidens Åbobor och hur det skildrades i lokalpressen. Ett avslutande kapitel beskriver hur mötet i Åbo setts och tolkats av eftervärlden.

En trevlig och intressant bok, dessutom rikt illustrerad.

Furstar och folk i Åbo 1812 i bibliotekets katalog

Caligula

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.Kr.) är en av de härskare som av eftervärlden fått sämst eftermäle. Hans rykte är genuint dåligt. Caligulas namn har i snart 2000 år symboliserat depraverad tyranni.
Historierna om hans utsvävningar och nycker är många. Han sägs ha haft storhetsvansinne, ha varit incestuös, haft onormala relationer med husdjur, låtit avrätta folk av rent nöje och en hel del annat. En av de mest spridda historierna går ut på att han ska ha utsett sin häst till konsul. Caligula ses av vissa historiker som det första exemplet på ”kejsarvansinne”.

Men finns det någon sanning i de gamla historierna, eller är det bara ett försök från hans efterträdare att svärta ned honom? Hur kan vi veta vad som kan vara sant?
BBC News Magazine
undersöker saken i en intressant artikel:
”Does Caligula reserve his bad reputation?”

Kejsarbiografier

En av de främsta källorna till många av de klassiska historierna om Caligula, vars kejsartid endast varade i knappt fyra år, är Gajus Suetonius Tranquillus (76-138) berömda verk De vita duodecim Caesarum libri VIII (”Åtta böcker om tolv kejsares liv”) senast utgiven på svenska i fräsch nyöversättning av Ingemar Lagerström: ”Kejsarbiografier” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2001), som var den första kompletta översättningen till svenska av verket på ca 150 år.

Suetonius stil är ganska skvallrig, men oerhört underhållande. Ett exempel på hur biografi och historia under antiken ansågs tillhöra samma genre. Suetonius är en ren personhistoriker, och den yttre romerska historien berörs bara när det är motiverat ur den omskrivne personens perspektiv. Denna volym innehåller som sagt alla tolv kejsarbiografier, inklusive den om Caligula, och inleds med biografin över Julius Caesar och avslutas med den om Domitianus. ”Kejsarbiografier” är ett av världslitteraturens mest underhållande verk. Rekommenderas.

Kejsarbiografier i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: