”Temperate temperance is best. Intemperate temperance injures the cause of temperance, while temperate temperance helps it in its fight against intemperate intemperance. Fanatics will never learn that, though it be written in letters of gold across the sky.”
(Mark Twain’s Notebook, 1896)
Bloggarkiv
Carl von Linnés tankar om öl
Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.
Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”
Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:
”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”
Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:
”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”
Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:
”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”
Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.
Svenska kaffeserviser
Kaffedrickande är en integrerad del av den svenska folksjälen. Fikastunden är för många svenskar ett alldeles speciellt ögonblick som man inte vill vara utan.
Föga överraskande innebär detta också att det finns ett stort intresse för både gamla och nya kaffeserviser. Det är vanligt att samla på olika porslinsserier.
I Michél Carlssons och Urban Orzoleks ”Svenska kaffeserviser 1920-1980” (ICA, 2014) presenteras ett hundratal serviser från 1900-talet. Det är en mycket fin och bläddervänlig bok, lämplig inte bara för nostalgiker, kaffeälskare och samlare, utan för vem som helst som uppskattar god formgivning.
I förordet berättar författarna att man inte försökt vara heltäckande, men att man ansträngt sig för att inte bara visa de mest kända serviserna, även om dessa givetvis ges stort utrymme.
Boken inleds med en kortfattad genomgång av de olika fabrikerna: Rörstrand, Gustavsberg, Gefle porslinsfabrik m fl. Sedan presenteras de individuella formgivarna, som ofta inte alls fick ståta med sina namn i samband med de färdiga serviserna.
Större delen av boken består dock av en genomgång av alla kaffeserviserna, som visas i kronologisk ordning efter decennium. Vi får relativt kortfattad information om varje servis, så samlaren behöver nog inhämta kompletterande information även från annat håll.
Orzoleks fotografier är utsökta och ger läsaren en färgsprakande upplevelse. Dessutom är boken fint formgiven av Johan Carpner.
På 150 sidor kan vi givetvis inte få en heltäckande bild av detta ämne, men vilken fenomenal parad av kvalitetsformgivning detta är! Den eftertraktade Zebra-serien finns givetvis med, liksom Koka blå, Mon Amie, Berså, Adam och andra välkända serviser.
Den som befinner sig i början av sitt servis-samlande kan i den här boken får massvis av tips på serier som man kan samla på.
En fin och trivsam bok, som dock gör läsaren något kaffesugen. Är det inte fika snart?
Svenska kaffeserviser i bibliotekets katalog
Hetvägg enligt Cajsa Warg
Fettisdagen är traditionellt semlans dag. Innan fastan hade man förr som vana att ”äta upp sig”, och vår semla som vi äter idag är en kvarleva från denna tid. Semlan kallas också fettisdagsbulle och fastlagsbulle.
På 1700-talet kallades den för hetvägg och åts i djup tallrik tillsammans med mjölk. Ordet hetvägg är ett låneord från lågtyskans heetweggen, som betyder varma, kilformade vetebullar.
Cajsa Wargs kokbok (egentligen ”Hjelpreda i hushållet för unga fruentimmer”) beskriver hur man tillagar hetvägg. Nedanstående text är hämtad från 9:e upplagan (1790).
Svenska klassiker
I vår omgivning finns det många kända produkter och föremål som vi kanske dagligen använder, eller stöter på. Vi tar dem kanske för självklara, men alla var en gång resultatet av enskilda uppfinnares och konstruktörers fantasi och kreativitet.
Katarina Danielsson berättar deras historia i den trivsamma boken ”Svenska klassiker : små historier om stora framgångar” (Historiska media, 2014).
I den här riktigt snygga boken kan du läsa om 25 svenska klassiker av olika slag, och följa deras tillkomst och utveckling. Läs om Barnängen tvål, om polkagrisarna från Gränna, om AGA-spisen, Gevalia-kaffet, Brios träleksaker, Stringhyllan, tänd ljusen från Liljeholmens, ta en tur med Husqvarna motorcykel och ta en tugga av Cloetta kexchoklad.
Berättelserna handlar lika mycket om människorna bakom alla dessa produkter, och inte minst om det samhälle i vilket innovationerna tillkom. Det är också mycket intressant att se en del av den marknadsföring och reklam som togs fram för de nya produkterna. Boken är också fylld av spännande fakta som de flesta av oss inte kände till sedan tidigare.
Läskedrycken Pommac sågs t ex från början vara en sorts finare alkoholfritt vin.
Cloetta kexchoklad lanserades redan 1921, men då under namnet ”Five o’clock kexchoklad”. Det var alltså meningen att chokladen skulle konsumeras som mellanmål före middagen.
Och visste du att det ända sedan starten bara funnits tre personer samtidigt i Läkerols ledning som fått se och memorera ingredienslistan till halstabletten, och att minst två av dem finns med vid tillverkningen av varje grundsmet?
Boken är hela tiden fascinerande, med en stark nostalgikänsla, och dessutom rejält bläddervänlig. Både rolig och stimulerande läsning.
Stockholm för 100 år sedan
Ibland kan man undra över om de stadsbor som levde i våra städer för 100 år sedan skulle känna igen sig i dagens moderna samhälle, som förändrats så mycket på ett sekel.
I bibliotekets magasin hittade jag en spännande bok som ger en god bild av vardagslivet i Stockholm för 100 år sedan: ”Hela Stockholm” av Beyron Carlsson (Bonniers, 1912). Det är en rejäl bok på 544 sidor, rikt illustrerad.
Beyron Carlsson (1869-1928) var på sin tid en omtyckt publicist, skribent och kåsör.
”Hela Stockholm” är upplagd i kåseriform. Kapitlen behandlar olika teman.
I kapitlet ”På gatan” får vi t ex veta att det 1912 fanns 550 droskor i Stockholm. Carlsson berättar om stadens original och andra profiler som man kunde stöta på under sina promenader. Vi möter tidnings- och käppförsäljare, bakelsegummorna på Norrbro och många andra.
Här finns avsnitt om livet i staden under sommaren och under vintern, och givetvis ett långt avsnitt om sjölivet ombord på stadens båtar. Vi gör ett besök på Skansen, hälsar på hos societeten och kungahuset och tittar in i kyrkor och skolor.
Särskilt kul är det att läsa om stockholmarnas nöjesliv. I det punschdoftande kapitlet ”På restaurangen” får vi ögonblicksbilder från tidens inneställen som Bacchi Vapen och Östergötland, och givetvis Operakällaren och Berns. Vi läser att kostnaden för musik på restaurangerna kan vara hög, 50 till 100 kr per dag kan en orkester kosta. När går man ut och äter? ”I regel börjar man dock vid 6-tiden, ty annars hinner man inte till teatrarna och de andra kvällsnöjena”.
I kapitlet ”På teatern” beskrivs prishöjningen på teaterbiljetter. En parkettplats på Operan kostar 1912 hela 4:75. Vasateatern är något billigare, där kostar det 3:50.
Vi får följa med till den stora danssalongen Pinets Boston Palace som låg vid Cirkus på Djurgården, där det dansades vals. Sedan hänger vi med på utomhusfestligheter som studenttåg och aktiviteter på Barnens dag. Innan boken avrundas hinner vi dessutom titta in hos läkaren och hos konstnärer och student- och idrottsföreningar. Idrottsrörelsen hade börjat växa, och 1912 var ju också det år som sommar-OS arrangerades i Stockholm.
Boken är sprängfylld av gamla anekdoter. Alla kända personer från den här tiden är givetvis inte lika beryktade idag, men det är ofta mycket underhållande att läsa Carlssons kåserande artiklar. Alla tidstypiska foton som illustrerar varje kapitel ger läsningen en extra tidsfärg.
Det var inte så länge sedan, men ändå var samhället helt annorlunda.
Underhållande läsning om en svunnen tid, som ger oss perspektiv på vårt egna stadsliv. Hur skulle en motsvarande bok se ut om den skrevs idag? Vad skulle vi anse typiskt för vår tids levnadssätt?
Hela Stockholm i bibliotekets katalog
Den Svenska Brännvins-Profvaren
Dagens fynd i Zetterströmska biblioteket är denna lilla broschyr från 1812. Det är en användarinstruktion för den nya produkten Brännvins-Profvaren, med vilken man kan kontrollera att brännvinet har korrekt temperatur.
Broschyren, som är tryckt i Uppsala 1812, är ett småtryck som omfattar endast fyra sidor. Texten kan läsas i sin helhet här i bloggens bildgalleri.
Den medeltida kroppen
Under medeltiden hade man en ambivalent inställning till människokroppen. Å ena sidan hävdades det att kroppen var ”själens avskyvärda klädnad” (sagt av påven Gregorius den store). Man späkte sin kropp och skulle bära tagelskjorta. Det kroppsliga knöts till synd. Å andra sidan tog 1200-talets teologer fram kroppens positiva egenskaper. Jesus, som ju var Guds son, hade antagit kroppslig gestalt. I livet efter detta skulle människor få en ny kropp.
Denna spännande motsättning präglade medeltidens värld på flera sätt. Mera om detta kan du läsa i boken ”Kroppens historia under medeltiden” av Jacques Le Goff och Nicolas Truong (Agerings, 2011). Le Goff är fransk medeltidshistoriker och Truong är journalist. Vill vi förstå medeltidens människor är studier av deras syn på kroppen en bra utgångspunkt, menar de.
Den kristnes kropp kunde ses på olika sätt under medeltiden. Ett lik var alltid motbjudande. Samtidigt kunde den döda kroppen vara värd att hedra och vörda, särskilt i fallet med helgon. Dessa fick praktfulla gravmonument och blev föremål för relikkulter.
Sakramenten helgade kroppen, från dopet till sista smörjelsen. Altarets sakrament sågs som Kristi kropp.
I boken belyses flera av de motsatta uppfattningar om kroppen som rådde. Å ena sidan skulle man fasta, och å andra sidan kunde man fröjda sig under karnevaler. Kärleken skulle vara hövisk och sedlig, medan det sexuella var ett starkt tabu.
Den allmänna uppfattningen var ofta att kroppen var syndens verktyg. Franciskus av Assisi (1181-1226) var sjuklig och såg kroppen som ”en bror” och sjukdomarna som ”våra systrar”. Det blev tillåtet för medeltidens människor att anlita andra läkare än Kristus. Medicinen började utvecklas som en egen vetenskap.
Le Goff hävdar i bokens förord att historikerna hittills har försummat att berätta om hur man betraktade kroppen under medeltiden, och han med denna bok vill råda bot på detta misstag.
Den här boken är en intressant resa in i medeltidens tankevärld. Författarna berättar om tidig medicinhistoria, om hur man såg på sina avlidna, om vilka kroppsliga egenskaper som ansågs syndiga, om gester och umgängesseder och mycket annat. Ägnade man sig överhuvudtaget åt kroppslig idrott under medeltiden?
Ett avslutande kapitel tar upp synen på människokroppen som metafor, som ett mikrokosmos.
Döden var ständigt närvarande för medeltidens människor. Hur såg man på barndom och ålderdom i en tid av farsoter?
Boken är inte alltför tungläst, tvärtom är den istället rätt kul och upplysande, samtidigt som den erbjuder flera intressanta vinklar på medeltida tankegods. Som läsare får man flera aha-upplevelser. Boken omfattar knappt 180 sidor, men saknar dock illustrationer.
Olaus Magnus bilder
En av de viktigaste svenska 1500-talsskrifterna är Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus, 1555). Det är en stor samling essäer om kultur, sociologi, psykologi, läkemedel, krigföring, arkitektur och moral. Texten i verket är personligt hållen och man kan därför inte jämställa Historia om de nordiska folken med ett uppslagsverk.
Jan-Ojvind Swahn ger en bra presentation av verket i ”Olaus Magnus bilder : utsnitt ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken” (Historiska media, 2005).
Olaus Magnus (1490-1557) var kyrkoman som tvingades i landsflykt på grund av sitt motstånd mot reformationen i Sverige. Under landsflykten skrev han böcker om nordbornas traditioner, som han själv illustrerade med mustiga träsnitt. Bilden här ovan visar hästkapplöpning på isen.
Olaus Magnus utgav också en berömd karta över Norden, Carta marina från 1539.
Historia om de nordiska folken är kanske mest känd för sina ofta återgivna illustrationer. I boken berättas om djurens märkliga vanor, om fiskafängen, om krigföring, om folklore, seder och bruk och mycket annat. Ibland finns inlindade angrepp på lutheranerna i Olaus Magnus text.
Olaus Magnus verk finns att ta del av i olika versioner. Hela verket översattes till svenska först 1909-25 och utgavs då i fyra delar. I modern tid utgavs hela verket i en enbandsutgåva, som även kom ut i pocket. Men Swahns ”Olaus Magnus bilder” är en bra introduktion. Alla de kända träsnitten finns med här och Swahn kommenterar de olika avsnitten på ett humoristiskt och underhållande vis.
Särskilt djurberättelserna påminner om de medeltida bestiarierna. Om rapphönan berättar Olaus Magnus exempelvis följande:
”Rapphönan är som litet var torde veta, en illistig och vällustig fågel. Då hannarna kämpar om honorna trampar segrarna de besegrade under fötterna och bedriver otukt med dem. (…) Mot gulsot är rapphönshjärna, intagen i tre glas vin, ett verksamt läkemedel.”
Olaus Magnus hyllar även ölet. Texten om ölets positiva egenskaper upptar flera kapitel i bok 13, om åkerbruk och levnadsförhållanden. Olaus Magnus påstår att ölet gör människor fruktsamma. I Finland gör kvinnors ölkonsumtion att de oftast föder tvillingar, skriver han.
En kul och läsvärd bok som för oss närmare 1500-talsmänniskornas tänkesätt.
Snuskburken
Alla som gjort lumpen minns snuskburken. Det är namnet på det kokkärl som generationer av svenska soldater lärt sig använda. Minnet av snuskburken har kanske inte alltid varit positivt. Själv minns jag att all mat man tillagade i kärlet efter ett tag hade en tendens att smaka ungefär likadant.
Den modell av snuskburken som de flesta tänker på har egentligen namnet ”Kokkärl modell 1940” men denna har flera föregångare, de äldsta från 1700-talet. Faktum är att de äldsta kokkärlen har nästan samma konstruktion som dagens modell. Man känner omedelbart igen ett sådant här kokkärl, även om det är mer än 200 år gammalt.
”Snuskburken : militärhistorisk matnostalgi” av Leif Högberg (Fort & Bunker, 2013) berättar på ett underhållande sätt om sekler av militär mathushållning. Snuskburken är så pass känd att den fått ge namn åt hela boken, som dock är mycket innehållsrik.
Berättelsen börjar redan på 1800-talet, före värnpliktsarméns införande, och fortsätter fram till nutidens frystorkade lättviktsförpackningar.
Högberg har skrivit en påtagligt heltäckande bok. De olika vapengrenarna finns representerade, och boken är fylld av många intressanta detaljer. Läs om koktrossar, matsedlar, regementsmatsalar, kökspersonal, malajer (handräckningsvärnpliktiga), fältutrustning och mycket annat.
Här finns ett oerhört bra bildmaterial. Flera av de gamla bruksföremålen måste ha varit svåra att leta fram för att kunna avbildas i boken.
Den berömda ärtsoppan får givetvis ett eget kapital i ”Snuskburken”, och ett annat kapitel handlar om konservburken. Till min glädje ser jag ett intressant avsnitt om pansarkexen, som vissa gillade att avnjuta(?) med leverpastej. Och självklart kan du läsa om ”markan” eller manskapsmässen som var det officiella namnet. Det var fikastundens och rasternas plats.
Extra kul är det att man i boken även tagit med några originalrecept från olika tidsperioder. Varför inte prova fårsoppa eller ägglåda från 1912, fläskpannkaka eller pölsa från 1942? Kanske fältchili eller karolinergryta från 1999 kan vara ett middagsalternativ.
Ett imponerade faktainsamlingsarbete ligger bakom denna väldokumenterade, läsvärda och intressanta bok.
Mycket trivsam med hög nostalgi- och igenkänningsfaktor. Den är dessutom väldigt fint formgiven med mängder av illustrationer, de flesta i färg.
Mark Twain om nykterhet
Magnifik sprithistoria
Bokförlagen har under de senaste åren vräkt ut kokböcker på marknaden. Det har varit en överutgivning och man undrar hur många av alla dessa kokböcker som verkligen har använts av hemmakockarna.
En mindre del av titlarna har handlat om drycker, främst vin eller whisky. Endast ett fåtal av alla dessa böcker har dock haft ett kulturhistoriskt innehåll som verkligen lämnar avtryck hos läsaren.
Idag vill bloggen tipsa om en utomordentligt bra bok som verkligen är bildande och som läsaren garanterat kommer att lära sig saker av.
Steffo Törnquists magnifika volym ”Steffos spritbibel : sprit i mat, sprit till mat, som molekyl, sprit i konst…” (Lind & Co, 2012) är troligen den bästa svenska bok som någonsin utgivits om spritdrycker.
I den här boken har Törnquist samlat all sin kunskap och erfarenhet av sprit. Läsaren får en kunnig guidning genom spritvärlden. Här finns givetvis omfattande kapitel om cognac och whisky, men även om mindre omskrivna sorter som arrak, absint och grappa. Den enda svenska original-spritdrycken, punsch, får givetvis sitt eget avsnitt.
Allt innehåll i boken är inte rent historiskt, men här finns underhållande och mycket intressanta avsnitt om dryckeshistoria. Vem var egentligen Johnnie Walker och Jack Daniels, eller ”Brännvinskungen” O P Smith och Johan Daniel Grönstedt? Svaret får du här.
Hur kom det sig att man började tillverka rom i Karibien, och hur kom drycken till Europa? Boken är fylld av sådana berättelser.
Törnquist är oerhört kunnig inom sitt område, och han har dessutom ett trevligt och personligt tilltal i sin text. Boken är en fröjd att läsa och den är verkligen folkbildande. Särskilt kul är det när Törnquist avlivar alla myter kring tequilan, eller när han kåserar kring den svenska alkoholpolitikens historia i ett sexsidigt kapitel. Faktum är att boken ofta är påtagligt rolig att läsa.
En annan viktig sak är att det är precis lagom mycket text. Det kan vara lätt att skriva för mycket och för detaljerat om ett ämne man är engagerad i, men här är det precis lagom. Boken är dessutom mycket tjusigt formgiven.
Alla som är det minsta intresserade av någon spritdryck bör läsa den här boken.
Vid Gourmand World Cook Book Awards i Paris i februari 2013 belönades boken med ett fint pris. Den utsågs välförtjänst till vinnare i klassen ”Spirits book – best in the world”.
”Steffos spritbibel” är alltså världens bästa spritbok utgiven under 2012. Den utländska konkurrensen är hård, så detta visar tydligt vilken klass denna titel har. Rekommenderas!
Mark Twain om mat
”Part of the secret of success in life is to eat what you like and let the food fight it out inside.”
(Mark Twain)
Vem uppfann cocktailen?
Cocktail är ett samlingsnamn på drinkar som blandas av olika spritsorter. Oftast serveras den kyld i ett litet glas med fot. De mest kända heter Manhattan och Dry Martini.
I allmänhet ses cocktailen som en amerikansk uppfinning. Mellankrigstiden var cocktailens högtidsperiod.
Men brittiska The Telegraph skriver nu att man har hittat nya rötter till cocktailens tidiga historia, och de rötterna letar sig tillbaka till 1700-talets Storbritannien.
Den första dokumenterade förekomsten av ordet cocktail finns i London-tidningen ”The Morning Post and Gazetteer” 1798.
1862 utgavs den första boken med cocktail-recept. Författare var Jerry Thomas, en amerikan från Connecticut. Men han hade tidigare arbetat i London.
Historieätarna
I SVT:s nya historiska serie ”Historieätarna” kan vi följa Lotta Lundgren och Erik Haag när de provar olika tidsepokers matvanor. Första avsnittet, som handlar om stormaktstiden, sändes igår.
Lundgren & Haag drack varm öl till frukost och åt spännande rätter som björktrast med kanelsås och snömos med rosenvatten. Kanske någon är sugen på att äta tupphuvud?
De utsatte sig också för tidens hygienvanor. Under 1600-talet tvättade man sig t ex inte med vatten eftersom det ansågs skadligt.
I den här programserien ska Lundgren & Haag prova dessa tidsepoker: 1650, 1750, 1890, 1920, 1940 och 1970.
Mycket underhållande och intressant. Missade du första avsnittet kan du se det i SVT Play.
SVT: Historieätarna – officiell webbplats
SVT Play: Historieätarna, avsnitt 1 av 6
Blå Blom
I Sverige är vi mycket förtjusta i kaffe. Fikapausen ses ibland som en typisk symbol för det svenska vardagslivet. Den välkända kaffeservisen Blå Blom är en av Sveriges mest omtyckta och långlivade industriprodukter, och kaffekoppen Blå Blom skulle även kunna kallas för en nationalsymbol.
I boken ”Blå Blom : industriprodukt och nationell symbol” (Värmdö kultur- och fritidsnämnd, i samarbete med Nordiska museet, Tekniska museet och Stockholms läns museum, 1997) kan du läsa hela historien om Blå Blom, som tillverkades vid Gustavsbergs porslinsfabrik från 1870-talet till mitten av 1990-talet.
Förebilden till Blå Blom kom från England. Där hade man lagt reliefdekorer på porslin redan under 1700-talet. Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825, och man hämtade tidigt inspiration från England. Första gången Blå Blom dyker upp i Gustavsbergs priskuranter är 1876, men då hade modellen inget namn. Det fick den 1911, ”Blå blommor”, i samband med att man utökade modellen till att omfatta en hel servis. Det kända namnet ”Blå Blom” började faktiskt inte användas förrän på 1970-talet.
För den här dekoren med upphöjda blå blommor användes bara den högre flintgodskvaliteten, till skillnad från serviser med målad dekor. En bordsservis som innehöll 59 delar var anpassad för tolv personer, men det fanns också en större version med hela 76 delar, också den för tolv personer.
Den här boken innehåller bidrag från flera olika författare. Särskilda kapitel handlar om Gustavsbergs porslinsfabrik, om själva tillverkningen av Blå Blom, om servisens utformning, om dess symbolik och om nedläggningen av den svenska delen av tillverkningen i mitten av 1990-talet.
Servisen tillverkades mot slutet i Korea, men 2006 lades tillverkningen ned definitivt.
En intressant och lärorik bok om en del av vårt kulturarv. Det enda som saknas i boken är färgbilder (alla illustrationer är i svartvitt).
Blå Blom i bibliotekets katalog
