Category Archives: Vetenskap

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Författaren Carl-Göran Ekerwald är närmast legendarisk för alla kultur- och litteraturintresserade i Jämtland. Hans välskrivna och intressanta böcker läses av både ung som gammal, och hans föredrag om allehanda ämnen drar alltid fullt hus.  Han är nu 92 år ung och lika aktiv som alltid.

1988 utgavs boken ”Memorabilier : minnesanteckningar från himlar och helveten”, som är ett urval av Emanuel Swedenborgs texter, i översättning av Ekerwald. Boken ges nu ut i ny upplaga 2016 på förlaget Molin & Sorgenfrei.
31/10 var Carl-Göran Ekerwald på Stockholms stadsbibliotek och höll ett föredrag om Emanuel Swedenborg. Vi som inte kunde vara där kan nu ta del av föredraget via en video som biblioteket lagt ut.

Emanuel Swedenborg (1688-1772) var naturvetenskapsman, bibeltolkare och teosof. Han utgav den första svenska vetenskapliga tidskriften, Daedalus Hyperboreus (1716–18) och var mycket intresserad av mekanik.
Efter att han hamnat i en religiös kris fick han 1745, vid 56 års ålder, en gudomlig uppenbarelse. Han fann sig kallad att tolka Bibelns andliga innebörd. Idag finns ett stort antal swedenborgianska samfund runt om i världen, samtidigt som Swedenborg själv inte alltid har varit särskilt ansedd i Sverige.

Detta är ett typiskt människoöde som intresserar Carl-Göran Ekerwald. I sitt föredrag om Swedenborg drar han paralleller till personer som Augustinus, Immanuel Kant, Bob Dylan och Lars Norén.
Att lyssna till Ekerwald är som att lyssna till en pianovirtuos. Tänk att bildning kan vara så här underhållande! Föredraget är på ca 45 minuter, med en efterföljande frågestund på 20 min som fungerar som ett sorts extramaterial. Rekommenderas!

Ett extra tack till Stockholms stadsbibliotek, som låtit dokumentera det här föredraget och lägga ut det på sin webbplats.
Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg (videoklipp, 70 minuter)

Memorabilier i bibliotekets katalog

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Ett kemiskt läsäventyr

Den siste alkemisten i Paris

Går det att skriva underhållande om kemi och om det periodiska systemet? Javisst, det går alldeles utmärkt. Det visar Lars Öhrström i boken ”Den siste alkemisten i Paris och andra egendomliga episoder ur det periodiska systemet” (Fri Tanke, 2015).

Författaren är professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola. Han kan konsten att skriva intresseväckande och lättläst om sitt ämne, vilket han verkligen behärskar.

Boken består av ett 20-tal kapitel, de flesta från olika historiska tidsperioder, som alla berör kemi, grundämnen och det periodiska systemet. Läsaren får ta del av kemins ibland viktiga roll i historiska skeenden.
Titeln ”Den siste alkemisten i Paris” är bra och intresseväckande. Den person som var besatt av alkemi var en världsberömd författare. Vem han var får du veta om du läser denna intressanta bok.

Detta är en sådan där bok som beskriver ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.
Det behövs inga som helst förkunskaper om kemi för att uppskatta Öhrströms bok. Hade vi fått höra några av dessa berättelser i skolans kemiundervisning hade säkert flera av oss tyckt att det ämnet hade varit roligare.

Läs om Napoleons tennknappar, luftskeppet Hindenburgs tragiska öde, bly- och arsenikförgiftningar, salpetersjudarnas arbete och katalysatorers avgörande kemiska betydelse. Kapitelrubrikerna lockar verkligen till läsning, eller vad sägs om ”Fången i kristallgrottan och de blåblodiga stenarna” eller ”Två invandrare och en swimmingpool”?

Rolig, underhållande och bildande läsning.

Den siste alkemisten i Paris i bibliotekets katalog

Enastående bildsamling från Apolloprojektet

AS11-40-5872

Månlandningen, en av människans mest imponerande bedrifter, är idag historia.

Det var den 20 juli 1969 kl. 21:18 (svensk tid) som astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin under Apollo 11-expeditionen som första människor landade på månen. Några timmar senare, den 21 juli 1969 kl. 3:56, tog Neil Armstrong det första steget på månens yta.

Apolloprojektet dokumenterades bl a med tusentals bilder, tagna med Hasselblad-kamera. Många av dessa foton har än idag bara setts av ett fåtal personer.

Nu har ca inte mindre än 8.400 högupplösta foton från Apolloprojektet lagts ut på bildlagringsplatsen Flickr.com.
Detta är bilder av häpnadsväckande hög kvalitet, i rejäl högupplösning (1800 dpi).

De som ligger bakom denna stora uppladdning är The Project Apollo Archive och The Apollo Lunar Surface Journal.

Här finns bilder från flera olika Apollo-expeditioner, dock ej alla. Enligt uppgift ska det läggas till mera bilder så småningom. Men 8.400 bilder, sorterade i olika album, är en fantastisk upplevelse att sitta och bläddra i.
Detta är ett exempel på mycket framstående digitaliseringsarbete.

Flickr.com – Project Apollo Archive

Källa: The Public Domain Review

 

Tillplattat

Påståendet att ”på medeltiden trodde man att jorden var platt” är en av de vanligaste historiska missuppfattningarna. Bara under den senaste månaden har jag vid ett par tillfällen stött på denna helt felaktiga föreställning.

I böcker om vanliga missuppfattningar brukar detta ofta finnas med. Historikern Dick Harrison har flera gånger tagit upp det i sin blogg på SvD, och nu i veckan gjorde han det ännu en gång.
Dick Harrison: Nej, ingen trodde att jorden var platt

Redan under antiken hade man kommit fram till att jorden var sfärisk. Däremot hade man skilda teorier om hur stor jorden är, hur stor ekvatorns omkrets är, o s v.

Missuppfattningen om att medeltidens människor trodde att jorden var platt har sitt ursprung i den nedsvärtning av medeltiden som förekom främst under 1700- och 1800-talen. Medeltiden kallades för mörk, och det hävdades att de som levde då var mindre vetande.

Se också Medievalists.net: ”Ironing out the myth of the flat Earth”

Den intresserade kan läsa mera om allt detta i t ex denna bok:
Dick Harrison: ”Skapelsens geografi : föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa” (Ordfront, 1998)
Skapelsens geografi i bibliotekets katalog

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

Linnés lärjungar

Linneaner

Carl von Linné (1707-1778) var en av Sveriges största vetenskapsmän genom tiderna. Hans många lärjungar har kommit att kallas linneanerna. Många av dem reste runt världen och gjorde viktiga forskningsinsatser, t ex Daniel Rolander (se Ur regnskogens skugga). Andra kända namn i denna krets var Peter Forsskål, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Men de flesta av lärjungarna hade ingen möjlighet att göra sådana påkostade resor. I bästa fall reste de inom det svenska riket, eller så levde de, ibland litet obemärkt, som sockenpräster och provinsialläkare. Men de fortsatte så ofta de kunde att i Linnés stil utforska djur och natur.

Ingvar Svanberg, lärare i etnobiologi vid Uppsala universitet, berättar om dessa lärjungar i ”Linneaner : Carl von Linnés lärjungar i Sverige” (W&W, 2006).
Det som är så bra med den här boken är att den lyfter fram alla de Linné-lärjungar som inte blev världskända, men som ändå gjorde insatser. Ibland publicerade de sina rön i samtida tidningar och tidskrifter. Samtidigt beskriver ”Linneaner” tidens tänkesätt, som ofta utgick från nyttoaspekten.

Ofta var det folklig kunskap som genom Linné och lärjungarna fördes vidare. Vissa av dem undersökte vilka buskar som var bra att använda till häckar, vilka medel som kunde brukas mot ormbett eller tog reda på vilka örter som var användbara som färgämnen. Andra var mer intresserade av nya djurarter och vilken nytta man kunde ha av diverse smådjur. Och fanns det några vilda djur i Sverige som kanske kunde tämjas och användas för hushållsnyttan?

Förutom lärjungarnas publicerade artiklar finns även en stor korrespondens med Linné själv bevarad. Svanberg har dessutom tagit del av en del hittills opublicerat material.

1700-talets stora intresse för kunskap och forskning är fascinerande. Svanbergs bok bjuder på en hel del spännande läsning. Den är dessutom logiskt uppdelad. Först beskrivs utlandsresenärerna, sedan de som reste inom landet. Sedan följer ett långt avsnitt om zoologi och ett annat om botanik.

Boken är rikligt försedd med citat och andra utdrag ur samtida texter, vilket ger en bra närvarokänsla och även prov på ett ibland mustigt underhållande 1700-talsspråk.
En del av alla observationer kan vi idag betrakta som obetydliga medan andra var viktiga. Men allt skulle undersökas och avhandlas. I ”Linneaner” finns också diverse kuriosa, vilket gör läsningen ännu roligare. Och en del observationer var rena misstag.

Underhållande och intressant läsning om det nyfikna 1700-talet. Boken kunde dock gärna ha fått innehålla fler illustrationer.

Linneaner i bibliotekets katalog

Andrées expedition

Ballongen Örnen

Sommaren 1897 begav sig ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition iväg från Spetsbergen i en vätgasballong med sikte på Nordpolen. Det var en våghalsig idé, men expeditionen var dödsdömd redan från början. De två andra deltagarna var fysikern Nils Strindberg och väg- och vatteningenjören Knut Frænkel.

Sedan ballongen först blivit omöjlig att styra och sedan kraschat, befann sig de tre männen i Andrées grupp i en snövit mardrömssituation. Deras kunskaper om arktiska förhållanden var paradoxalt nog minimala.

Först 1930 hittades männens kvarlevor av en ren slump på den lilla ön Vitön. Deras infrusna dagbok och fotografier vittnade om deras strapatser. Slädarna de drog vägde hundratals kilo, och till sist insåg de att de måste planera för övervintring. På Vitön upphörde sedan alla anteckningar.
Fyndet av resterna efter Andrées expedition blev en världssensation. De tre männen fick en ståtlig nationalistisk paradbegravning.

Denna olycksaliga expedition har under åren intresserat många. Per Olof Sundman skrev på 1960-talet flera böcker om expeditionen. Den mest kända är ”Ingenjör Andrées luftfärd” som senare även filmatiserades i regi av Jan Troell. I Gränna ligger Andréemuseet, där man idag kan se flera av fynden från Vitön. Även de har utgivit flera böcker om expeditionen. Så det är ingen brist på litteratur i ämnet.

Det finns dock fortfarande olösta frågor. Vad hände egentligen på Vitön? Varför dog de tre männen trots att de hade stora mängder proviant, ammunition och tre fungerande gevär?

Expeditionen

Läkaren och författaren Bea Uusma har fascinerats av Andrée-expeditionens öde i ca 15 år. Resultatet är hennes bok ”Expeditionen : min kärlekshistoria. Illustrerad utgåva” (Norstedts, 2013).

Boken är en berättelse som löper parallellt över flera plan. Vi får följa Uusmas mödosamma försök att ta reda på vad som egentligen hände. Hon besöker arkiv, reser till Nordpolen med isbrytare, över packisen med helikopter, och till sist kommer hon fram till den lilla ön Vitön.

Undertiteln ”Min kärlekshistoria” är central. Uusmas egen kärlek till berättelsen och till driften att lösa gåtan om hur de tre männen dog, och den nyförlovade Nils Strindbergs kärlek till sin fästmö Anna Charlier.
I ”Expeditionen” berättas växelvis historien om Uusmas eget sökande och om expeditionens öde, bit för bit. Vi får läsa Nils Strindbergs brev till sin Anna och citat ur Andrées dagbok.

Uusma försöker ta reda på vad de tre expeditionsmedlemmarna dog av. Hon går tillbaka till källorna, undersöker och kommenterar alla dödsorsaker och kan avfärda en del vanliga teorier som exempelvis trikinförgiftning. Uusma kommer dessutom med en del nya intressanta uppgifter som ingen lagt fram tidigare. Boken ger inte något slutligt svar (vilket troligen inte heller är möjligt), men beskriver ett troligt händelseförlopp. Läsaren kan t o m följa expeditionen dag för dag i ett spännande avsnitt, uppställt i tabellform.

Expeditionen” finns i två versioner, men det är den illustrerade utgåvan du bör läsa. Den här utgåvan är fantastiskt snygg och ett exempel på mycket framstående bokformgivning. Bokens hela layout med text, färger, kartor och foton gör den till ett allkonstverk och en läsupplevelse på flera plan.

Bea Uusmas ”Expeditionen : min kärlekshistoria” belönades med Augustpriset för Årets svenska fackbok 2013.

Expeditionen i bibliotekets katalog

Människan och kalendern

Kalendern

Vår tid är kanske den mest tidsfixerade av alla historiska epoker. Tid och klockslag mäts och noteras hela tiden, ibland ned till minsta nanosekund. Våra förfäder skulle ha blivit förvånade över detta, eftersom deras tidsuppfattning var helt annorlunda än vår. Om tideräkningen genom historien finns det mycket intressant att läsa.

”Kalendern : människans 5000-åriga kamp att rätta klockan efter himlen – och vart de tio försvunna dagarna tog vägen” av David Ewing Duncan (W&W, 1999) handlar om tideräkningens historia.

I förordet spekulerar Duncan om huruvida vår besatthet av tidmätning kan ha att göra med att vi är medvetna om vår egen dödlighet och vår utmätta tid.

Under 5000 år har människan försökt mäta tiden på olika sätt. Läs om hur man genom seklerna försökt fastslå solårets längd. Det har varit en utmaning att försöka fastställa det så exakt som möjligt.

Här finns många kul historier och anekdoter. Läs denna bok om du vill veta varför t ex februari är den kalendermånad som har minst antal dagar… eller om du vill veta varför munken Dionysios Exiguus felräkning år 532 fortfarande påverkar vår dagliga tillvaro.

Den här boken är oavbrutet fascinerande. Hur kunde världen någonsin enas om vilken dag det var? Och hur kunde man konstruera en så bra tidmätare som möjligt? Här kan du läsa om den mekaniska klockan.

I boken finns givetvis ett eget kapitel om införandet av den gregorianska kalendern i Europa. Ett antal dagar försvann ur kalendern och många krävde tillbaka dessa ”försvunna dagar”.

En sådan här bok kan lätt fastna i den västerländska historien, men Duncan tar också upp kulturerna i Asien och Mellanöstern. Minns t ex att det var indierna som konstruerade decimalsystemet med en liten ring som tecken för noll.

Spännande läsning som sträcker sig över en period av tusentals år.

Kalendern i bibliotekets katalog

Grundämnen deluxe

Grundämnen

Går det verkligen att skriva en både underhållande, vacker och intresseväckande bok om grundämnena i det periodiska systemet? Ja, det gör det. Boken heter ”Grundämnen : ett bildlexikon över universums alla kända atomer” av Theodore Gray (Bonnier fakta, 2013). I boken finns både historiska avsnitt och beskrivningar av hur grundämnena används idag.

Det är svårt att i ord beskriva hur tjusig den här boken är, den behöver ses på riktigt.
Till att börja med är den i stort kvadratiskt format, 26 x 26 cm, och omslaget är silvrigt. Varje grundämne presenteras i oerhört raffinerat utförande på minst ett bokuppslag. Själva grundämnet avbildas i form av ett suggestivt fotografi på vänstersidan, medan faktauppgifterna om grundämnet läses på högersidan. Fotografierna har tagits av Nick Mann.

Författaren Gray är något så ovanligt som en samlare av grundämnen. Det har tagit honom sju år att samla ihop dem alla.
Boken inleds med en presentation av det periodiska systemet, som ju är en av de mest framstående systematiseringar av naturvetenskaplig kunskap som någonsin gjorts. Det periodiska systemet är den tabell över grundämnen som ställdes upp i slutet av 1800-talet. Egenskaperna hos grundämnena upprepas i ett visst mönster, vilket gjorde att man t o m kunde förutse grundämnen som ännu inte hade upptäckts fysiskt. Gray definierar det periodiska systemet som ”den universella katalogen för allt som man kan tappa på foten.”

I denna bok presenteras grundämnena i tur och ordning efter sin plats i det periodiska systemet. Grundämnena har två sidor, dels finns de i sin renaste form och dels ingår de i olika föreningar.
Många av grundämnena är välkända för läsaren, medan andra är nya bekantskaper. Gray beskriver dem på ett lättsamt, kul och pedagogiskt sätt. Här finns också historiska avsnitt om grundämnenas upptäckt och användning.

En populärvetenskaplig höjdarbok! Inga som helst förkunskaper behövs, det är bara att bläddra och läsa. Massor av vackra foton och spännande fakta om grundämnen.

Grundämnen i bibliotekets katalog

Gifter och giftmord

En dos stryknin

I litteraturhistorien är det många personer som drabbats av förgiftningar, exempelvis Törnrosa, Snövit, Madame Bovary, Thérèse Raquin och pastor Gregorius. Och då har vi inte ens nämnt alla offer inom kriminallitteraturen.

Olle Matsson, professor i kemi vid Uppsala universitet, har skrivit en underhållande bok om gifter och giftmord: ”En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen” (Atlantis, 2012).

Detta är en genreöverskridande bok som spänner över flera ämnesområden. Bästa etiketten är kanske kulturhistoria.

Boken är som en tråd som löper igenom gifthistorien (om det nu kan finnas en sådan).
Den inleds med Sokrates giftbägare, som filosofen tvingades att tömma år 399 f.Kr. Bägaren innehöll troligen odört, blandad med opium från vallmo. Matsson beskriver sedan andra antika källor som tar upp odört, fortsätter med att berätta om växten – var den växer, hur den används, hur giftet verkar i kroppen, och sedan följer litterära exempel på användning av just odört (i just detta fall Agatha Christie och Caroline Graham). Sedan kommer nästa kapitel, om stormhatten.

Så här fortsätter det genom hela boken. Man får mest utbyte av att läsa kapitlen i följd, men visst kan man hoppa in direkt och läsa t ex kapitlet om belladonna och bolmört, som ligger betydligt längre in i ”En dos stryknin”.

De mest kända deckargifterna är arsenik, cyankalium och stryknin. Men det är bara några av alla de gifter som Matsson berättar om i den här intressanta och ibland överraskande boken. Författaren är mycket kunnig i ämnet och det är spännande att få följa med på resan genom alla gifter. Det finns verkligen fler sätt än man tror att ta kål på någon med gift!
Här kan du även läsa om råttgft och ormgift. Nikotin är livsfarligt i höga doser, och man ska akta sig för skämda jordnötter eftersom dess mögel kan avge aflatoxin. Och känner du till den farliga japanska fiskdelikatessen fugu?

Om man så vill kan man dessutom se den här boken som en studie i kriminallitteraturens giftiga historia. En underhållande bok är det i alla fall, och dessutom trevligt formgiven med många fina illustrationer.

En dos stryknin i bibliotekets katalog

En lärd tidskrift från 1600-talet

Acta Eruditorum

Här på biblioteket i Östersund har vi en fin äldre boksamling, Zetterströmska biblioteket. Den är uppkallad efter bibliotekets grundare Carl Zetterström.

På en av hyllorna faller blicken på ett antal rejäla luntor med typisk 1600-talsinbindning. Det är stora och tunga band, som gör dem något svårhanterliga att läsa. Detta är några inbundna årgångar av tidskriften Acta Eruditorum, som en gång i tiden var ett stort namn bland Europas lärda.

Acta Eruditorum är latin och betyder ungefär ”De lärdas förhandlingar”. Den var det tyska områdets första lärda vetenskapliga tidskrift och utgavs i ca 100 år, från 1682 till 1782.

Tidskriften grundades i Leipzig 1682 av Otto Mencke och Gottfried Leibniz.
Filosofen Otto Mencke var professor i moral och politik vid Leipzigs universitet. Menckes son och sonson skulle sedan komma att fortsätta redaktörskapet för Acta Eruditorum. Tre generationer Mencke drev alltså tidskriften i totalt 72 år.
Från 1732 utgavs tidskriften under namnet Nova acta eruditorum.

I Acta Eruditorum, som var en månadstidskrift, medverkade några av tidens mest ansedda lärda män. Tidskriften utgavs på latin och hade stort anseende. Dominerande ämnen var naturvetenskap och matematik.

Gottfried Leibniz
Gottfried Leibniz

Den mest kände av Acta Eruditorums medarbetare var filosofen och matematikern Gottfried Leibniz (1646-1716), som ju även var en av dess grundare. Leibniz var en man med verkligt bred bildning och med många intressen. Idag är han mest ihågkommen för sina insatser inom filosofi och matematik, men han var även verksam inom t ex arkeologi, historia och mekanik. Under lång tid försökte Leibniz skapa en sorts universalvetenskap.

Leibniz var samtida med Isaac Newton (1642-1727). I slutet av 1600-talet utvecklade Leibniz och Newton, oberoende av varandra, infinitesimalkalkylen. En infinitesimalkalkyl behandlar beräknandet av oändligt små tal samt oändligt stora tal. Det handlar om de matematiska förhållandenas förändringar när en variabel närmar sig en gräns.
Att kalkylen dök upp samtidigt hos dessa båda herrar orsakade ett stort vetenskapligt gräl. Newton anklagade Leibniz för att ha stulit idén och fick med sig Royal Society i London. Den här tvisten startade genom en artikel i Acta Eruditorum 1697. Tidskriften agerade sedan som förespråkare för Leibniz argument i denna tvist.
Men det finns ingenting som tyder på att någon idéstöld förekom – både Newton och Leibniz kom helt enkelt fram till liknande slutsatser ungefär samtidigt.

Acta Eruditorum, maj 1697
Bilaga i Acta Eruditorum, maj 1697. Det var med denna artikel av Leibniz som det stora grälet med Newton tog sin början.

I Zetterströmska biblioteket finns en fin samling årgångar av Acta Eruditorum. Sviten 1682-1731 är komplett och inkluderar både index- och supplementband. Nova Acta Eruditorum finns från 1732 fram till 1775, inklusive supplementband.
Acta Eruditorum håller på att digitaliseras och många årgångar finns tillgängliga online via Bibliothèque Nationale de France i Paris, i databasen Gallica.

Intresserad av att läsa mera om Acta Eruditorum? Då kan du ladda ned den här skriften som gratis e-bok (pdf):
H. Laeven, The ”Acta Eruditorum” under the Editorship of Otto Mencke: The History of an International Learned Journal between 1682 and 1707, Amsterdam 1990. Pdf (38 MB), 217 sidor plus noter.

Egentligen är det ganska fantastiskt att denna historiska lärda tidskrift finns i 87 årgångar här på biblioteket i Östersund. Det är professor Carl Zetterströms förtjänst. Han testamenterade sin stora boksamling till ”ett bibliothek för Jemtland” 1816.

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

Tidens historia

Tidfens historia

Idag är det många som uppmärksammar att det är den 12/12 2012. Man kan skriva datumet 121212 och roa sig med att göra något skoj just kl 12:12.
Något av det som mest kännetecknar vår egen tidsålder är vår starka fixering vid och beroende av tiden. Så var det inte under andra tidsepoker.

Om tidsuppfattnngar genom historien kan du läsa i den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens bok ”Tidens historia” (Atlantis, 2000).

Faktum är att det är svårt att ens definiera tiden. Vad är egentligen tid? Ordet kan betyda både varaktighet och tidpunkt. Man kan vinna eller förlora tid. Man vad är det man vinner? Tiden är det som mäts av tidmätarna. Utan tidmätare skulle det inte finnas någon tid i mera bestämd mening.
Människan observerade tidigt naturens och universums egna kretslopp.

Eriksen beskriver tiden ur flera vinklar: kulturhistoriskt, socialt, filosofiskt. I boken kan du läsa om hur man uppfattat tiden under skilda epoker.
Antikens filosofer funderade över tidsbegreppet. I ”Fysiken” slår Aristoteles fast att tid dels är något som har funnits men inte längre finns, dels något som kommer att finnas men som ännu inte finns. Kan man säga att tiden i sig finns, när de delar den består av ännu inte finns?

I ”Tidens historia” får vi t ex veta hur den kristna tideräkningen förändrade människors tidsuppfattning i västvärlden.
Eriksen påpekar också att det var den moderna tidsålderns inträde och sekulariseringen som gjorde tiden till ett problem. När tron på evigheten och yttersta domen försvann förlorade tiden sin bestämda mening.
Här finns också kapitel om tidmätarna, om bilden av urverket som en universalmodell och hur klockor och ur så småningom blev en massmarknadsvara. Järnvägen med sitt krav på tabellers exakthet var en viktig anledning till införandet av enhetstid i Sverige och andra länder.

Eriksen visar också på skillnaden mellan cyklisk tid och lineär tid. Extra intressant med tanke på alla vanföreställningar om att Mayakalendern ”ska ta slut” senare denna månad, och att världen därför ska gå under. Mayaindianernas cykliska tidsuppfattning är en helt annan än t ex kristendomens linjära (dvs att tiden har en början och ett slut). Föreställningar om tidens slut är långt ifrån nya. Kristendomen har en förkärlek för talet 1000, och begreppet ”tusenårsrike” är välkänt. Allt detta kan du läsa mera om i Trond Berg Eriksens intressanta bok. Jag rekommenderar att du ger den en del av din tid.

Tidens historia i bibliotekets katalog

Stjärnbildernas kulturhistoria

Himlavalvets sällsamheter

Så här års kan vi få uppleva stjärnklara kvällar. När vi blickar upp mot natthimlen ser vi många stjärnbilder. Men vilka var det som döpte stjärnbilderna, och varför?

I Peter Nilsons lärorika och fascinerande bok ”Himlavalvets sällsamheter : en resa genom myter och historia” (Rabén & Sjögren, 1977 – finns även i senare upplagor) får vi veta kulturhistorien bakom alla våra välkända stjärnbilder.
Peter Nilson berättar levande och lättläst om Karlavagnen, Orion, Cassiopeja och alla de andra stjärnbilderna och förklarar varför de heter som de gör.
De flesta stjärnbilderna bär namn från den grekiska och romerska mytologin, men stjärnhimlens namn bär också spår av babylonier, egyptier och andra.
Boken speglar också astronomins historia genom tiderna. Läs om astronomer och stjärntydare från alla tider.

Efter att ha läst denna bok vill man gärna gå ut någon kväll och kolla in diverse saker på stjärnhimlen.

Himlavalvets sällsamheter i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: