Bloggarkiv

Victor Hugo Wickström – en man som stack ut

Att sticka ut

När jag började jobba här på biblioteket för 27 år sedan kom jag ganska tidigt i kontakt med namnet Victor Hugo Wickström. Han var redaktör, författare och skriftställare och var en av Östersunds främsta profiler och kulturpersonligheter kring sekelskiftet 1900. Eftersom Wickström skrev en sådan stor mängd böcker dök han upp lite här och var. Enbart boktiteln ”När Jesus kom till Östersund” (1898) väckte intresse.
Det fanns dock ingen riktig biografi om honom, men däremot ett antal tidskriftsartiklar m m.
Jag hoppades att jag en dag skulle få möjlighet att läsa en biografi över denne intressante man, och till min glädje har nu den dagen kommit.

Kjell Albin Abrahamson, journalist, författare och mångårig Östeuropa-korrespondent för Sveriges Radio, har skrivit boken ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström : författare, tidningsman, världsresenär, gaypionjär” (Hjalmarson & Högberg, 2015).
Titeln är välfunnen, eftersom Wickström verkligen var en man som i sin samtid stack ut, på flera olika sätt.

Victor Hugo Wickström (1856-1907) var skomakarson från Hedemora. Efter inte alltför framgångsrika studier i Uppsala och Lund, samt ett antal Europaresor, hamnade han i Östersund 1886, där han vid 30 års ålder blev utsedd till redaktör för den liberala tidningen Jämtlandsposten. Staden hade då ca 3000 invånare.

Wickström gjorde sig snart känd som en stridbar skribent och hade en förmåga att hamna i konflikt med andra. Till saken hörde också att Wickström var homosexuell och hade en utmanande klädstil, som vissa bedömare kallade ”prålig”.

Wickström skrev böcker under hela sitt liv. I slutet av Abrahamsons bok finns en förteckning med 47 titlar: romaner, diktsamlingar, reseskildringar, stridsskrifter, skådespel, avhandlingar och översättningar. Det mesta av allt detta gav han ut på Jämtlandspostens tryckeri.

På 1890-talet fanns det tre tidningar i Östersund, vars chefredaktörer på ett eller annat sätt låg i konflikt med varandra. Jämtlandspostens ägare Sahlin hade ersatt den tidigare redaktören Johan Lindström Saxon med Wickström. Saxon kom sedan tillbaka till staden som redaktör för Jämtlands Tidning. Samtidigt ledde Agathon Burman den nystartade Östersunds-Posten. Det var alltså upplagt för intressanta stridigheter i den lokala tidningsvärlden, något som Abrahamson med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar i boken.

Wickström var en av sin tids mest beresta skribenter. Han publicerade ett flertal reseskildringar, t ex ”Som turist genom Europa” (1897) och ”Som tidningsman jorden rundt” (1901). Han lät sin tidning få ett internationellt perspektiv med många utblickar.

Wickström lyckades dessutom få till stånd en intervju med självaste August Strindberg, men i vanlig ordning retade han upp den berömde författaren genom sin alltför personliga behandling av intervjumaterialet.
Andra välkända profiler som dyker upp i den här spännande boken är t ex Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Klara Johansson och Pelle Molin.

Redaktör Wickström var kontroversiell. Han möttes av hel del kritik. Han skrev för mycket, sades det, och hade alltför vidlyftiga planer. Vissa förlöjligade honom och skrattade åt honom, men han älskade att utmana och provocera. Under hela sitt liv hade han också ett komplicerat förhållande till religion och kristendom, inte minst pga sin egen läggning. Abrahamson visar på detta genom att ta fram exempel ur Wickströms författarskap.

Det här är en mycket läsvärd och ibland även dramatisk biografi. Abrahamson presenterar helt nya uppgifter, inte minst beträffande en stor och ödesdiger mordbrand i Östersund 1889. Wickströms roll i denna episod är högst oklar.

Abrahamson tar också upp Wickströms roll som tidig gayaktivist. Vissa uppgifter tyder på att Wickström kan ha varit den förste som aktivt använde uttrycket ”homosexuell”. Wickström fick naturligtvis vara försiktig eftersom det fanns då gällande lagstiftning att ta hänsyn till. Resultatet blev ett system med kodord och mer eller mindre kreativa antydningar.

I slutet av sitt liv var Wickström även liberal riksdagsman, med tveksam framgång. Just hans insats i riksdagen har ibland kallats för ”fiasko”. Abrahamson ägnar ett kapitel åt riksdagskarriären, och det är riktigt intressant att läsa.

Wickströms mest kända bok idag är ”När Jesus kom till Östersund” (1898), en satir över den samtida småstaden. Inte undra på att han väckte känslor. Hans kanske mest underhållande böcker är ”Kvinnostudier. Af en ungkarl” (1895, med fera senare upplagor) och ”Mansstudier” (1900).

Ett drama av Wickström som borde vara mer känt är ”Arnliot Gällina” (1896), som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger att skriva operan Arnljot.

Att sticka ut” är en välskriven och fascinerande biografi över en av det förra sekelskiftets mest spännande och kontroversiella personer i det svenska kulturlivet.
Idag är det många som vill sticka ut på olika sätt. Sociala medier och annat ger nya möjligheter till egen profilering. Victor Hugo Wickström stack på sin tid dock ut bara genom att ha en egen och (ibland, för vissa) utmanande personlighet.  Troligen skulle han även i nutidens helt annorlunda medieklimat ha setts som en särling.

Kanske kan man nu hoppas på ett ökat intresse för Wickströms böcker? Nästan alla titlar finns att låna på biblioteket.

En del av restupplagorna av några av Victor Hugo Wickströms böcker finns idag kvar på Östersunds bibliotek. Troligen är det böcker som hittades vid rivningen av Jämtlandspostens hus på 1960-talet. Dessa exemplar säljs idag genom biblioteket. Fråga om du är intresserad.

Att sticka ut i bibliotekets katalog

Enastående bildsamling från Apolloprojektet

AS11-40-5872

Månlandningen, en av människans mest imponerande bedrifter, är idag historia.

Det var den 20 juli 1969 kl. 21:18 (svensk tid) som astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin under Apollo 11-expeditionen som första människor landade på månen. Några timmar senare, den 21 juli 1969 kl. 3:56, tog Neil Armstrong det första steget på månens yta.

Apolloprojektet dokumenterades bl a med tusentals bilder, tagna med Hasselblad-kamera. Många av dessa foton har än idag bara setts av ett fåtal personer.

Nu har ca inte mindre än 8.400 högupplösta foton från Apolloprojektet lagts ut på bildlagringsplatsen Flickr.com.
Detta är bilder av häpnadsväckande hög kvalitet, i rejäl högupplösning (1800 dpi).

De som ligger bakom denna stora uppladdning är The Project Apollo Archive och The Apollo Lunar Surface Journal.

Här finns bilder från flera olika Apollo-expeditioner, dock ej alla. Enligt uppgift ska det läggas till mera bilder så småningom. Men 8.400 bilder, sorterade i olika album, är en fantastisk upplevelse att sitta och bläddra i.
Detta är ett exempel på mycket framstående digitaliseringsarbete.

Flickr.com – Project Apollo Archive

Källa: The Public Domain Review

 

Eva Dicksons äventyrliga 1930-tal

En Eva i Sahara

I början av 1900-talet hade världen öppnats för västerländska resenärer. Många reste till främmande och exotiska länder, och en hel litteraturgenre började blomstra: rese- och äventyrsskildringen.

Eva Dickson (1905-1938) var en av de resenärer som skrev böcker om sina upplevelser.

Dickson var både äventyrare, rallyförare och författare, en vid denna tid ganska ovanlig kombination för en svensk kvinna.

Hon var troligen Sveriges första kvinnliga rallyförare och den första kvinna som korsade Sahara med bil. Dessutom var hon den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som pilot.

Det är knappast förvånande att Eva Dickson blev en av Sveriges då mest kända personer. Tidningarna kallade henne ”äventyrerska” och bevakade hennes resor. Flera av resorna beskrevs i populära böcker.

I Östersunds biblioteks bokmagasin finns Eva Dicksons bok ”En Eva i Sahara : äventyr och upplevelser under heta zoner” (Bonniers, 1933). I den här spännande och fartfyllda boken får följa Eva Dicksons resa från Nairobi till Stockholm, samt den berömda Sahararesan.

Resans sista del genom Europa avhandlas dock på bara en sida, så det är det afrikanska äventyret som utgör själva boken. Omslaget är fantastiskt tjusigt. Tyvärr anges inte vem som målat bilden.

”En Eva i Sahara” är skriven på en rapp journalistprosa och illustrerad med författarens egna foton. Den är tillägnad ”Blixen”, vilket påminner oss om att Eva Dickson 1932 mötte Bror von Blixen-Finecke, som tidigare hade varit gift med den danska författarinnan Karin Blixen. Eva och Bror gifte sig 1936. Smekmånaden tillbringade paret på en kubansk kryssning tillsammans med vännerna Ernest Hemingway och Martha Gellhorn.

Eva Dickson med jaktbyte

I inledningskapitlet i ”En Eva i Sahara” besöker Eva Dickson en egyptisk spåman i Port Said. ”Madame, jag ser märkliga ting i er hand” säger han. När ni nästa gång känner Europa under era fötter, skall ni ha uträttat något som ingen kvinna gjort före er. Ni kommer att bli mycket omtalad.”
Så småningom tillägger han också: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa… ja, ja, det är förstås inte sant allt vad jag säger. Men det mesta…”

I mars 1938 befann sig Eva Dickson på hemväg efter att ha försökt resa längs Sidenvägen med bil. På hemväg till sitt hotell i Bagdad kraschade hon med sin bil och omkom.

När man läser rese- och äventyrsskildringar från 1930-talet får man givetvis räkna med att stöta på den tidens beskrivningar av och namn på folkslag, seder och bruk. Det är en del av tidsandan, som man skulle kunna kalla kolonial. Detta är också shejk- och ökenromantikens tid.

En Eva i Sahara i bibliotekets katalog

Artikel om Eva Dickson i Populär historia 2009

Det finns även en biografi om Eva Dickson: Eva Dickson – ett bedårande barn av sin tid : en äventyrlig livsresa i ord och bild av Lena Wisaeus (Carlsson, 2000).

Eva Dickson får sista ordet. Varför fann hon Afrika så fascinerande?

”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Vandringar i Istanbul

Istanbul

När Konstantinopel bytte namn till Istanbul 1926 hade staden haft sitt gamla namn i nästan 1300 år. En gång var den huvudstad i det Bysantinska riket, och sedan var den det Osmanska rikets kosmopolitiska centrum.

Konstantinopel/Istanbul är en stad med en lång och dramatisk historia, och med ett unikt geografiskt läge. Ingen annan stad ligger på samma sätt på gränsen mellan två världsdelar. Staden är en port mellan Europa och Asien.

I Stefan Foconis bok ”Istanbul : vandringar i Europas största stad” (Dialogos, 2014) får vi läsa mera om denna metropol, som idag har ca 14 miljoner invånare.
Istanbul var hedniskt i ca 1000 år, sedan kristet ungefär lika länge och sedan 1453 muslimskt.

Författaren är väl bekant med Istanbul sedan mer än 40 år tillbaka. Den här boken är uppdelad i sex olika vandringar. Varje vandring inleds med en kartbild, och sedan tas läsaren med på en stimulerande kulturhistorisk resa i både tid och rum. Det görs smidiga förflyttningar mellan seklerna. Bysantinska kejsare, turkiska bad, excentriska sultaner, religiös samexistens, hårda bildstrider… här finns massor att berätta om. Stadens enormt långa historia blir påtaglig, och författaren vill visa varför staden idag ser ut som den gör.

Detta är ingen renodlad reseguide, utan en bok för den som vill få mer fördjupning om Istanbul.
Jag tycker om Foconis språk, som är mycket njutbart. Han har dessutom sinne för detaljer, och har många goda historier att berätta. Det görs också utblickar in i framtiden. Det finns stora planer på nya broar, flygplatser och kanaler. Kan de verkligen komma att bli verklighet?

Boken är i litet format och är illustrerad med 25-30 helsidesfotografier.
En utmärkt bok, både för den som varit i Istanbul och för fåtöljresenären som kanske aldrig besökt staden.

En stad är ett sorts levande väsen. Den här boken är helt enkelt Istanbuls biografi. Upplysande, underhållande och bildande.
Att läsa är att resa, heter det. Denna trivsamma vandringsbok är ett utmärkt exempel på detta. Rekommenderas!

Istanbul – vandringar i Europas största stad i bibliotekets katalog

Anabasis av Xenofon

Anabasis

Xenofon (ca 428 – 354 f.Kr.) var en athensk militär och författare. Han deltog i ett fälttåg som den persiske prinsen Kyros ledde mot sin egen bror, Artaxerxes II. Men den grekiska hären av legosoldater drabbades av ett bakslag då deras härförare mördades. Hela hären fick sedan göra en dramatisk reträtt från Babylonien till Svarta havets sydkust.

Det är denna reträtt som Xenofon skildrar i sitt mest berömda verk ”Anabasis : Kyrosexpeditionen eller De tiotusens återtåg” som den svenska titeln lyder i Norstedts fräscha nyöversättning (2014). Boken ingår i serien ”Norstedts klassiker”.

Den nya översättningen har gjorts av Ingemar Lagerström. Han är en av Sveriges främsta kännare och översättare av antikens litteratur och har tidigare översatt andra nyutgåvor av klassiska verk från denna tid (t ex verk av Plutarchos, Suetonius och Julius Caesar).

Anabasis” har levt vidare genom århundradena tack vare sin dramatiska berättarnerv och Xenofons sinne för livfulla detaljer. En del har kallat boken för en av de första självbiografierna.
Och faktum är att detta kanske är själva arketypen för Den Stora Äventyrsberättelsen. Här finns hjältar, skurkar, ond bråd död, förräderi, otroliga strapatser, slagfärdiga repliker och mycket mera.

Någonstans anar jag att Frans G Bengtsson hade ”Anabasis” med sig när han skrev ”Röde Orm” (som ju utspelar sig i en helt annan tidsepok, men som har en liknande äventyrlig stil). Och talrika är de äventyrsberättelser som kan sägas vara inspirerade från Xenofons välkända verk.

På Östersunds bibliotek har vi flera olika översättningar av Xenofons ”Anabasis”. En är från 1916 och en annan från 1972. Dessutom har vi i vår äldsta samling flera utgåvor från 1800-talet.

Xenofons ”Anabasis” är en riktigt underhållande bok och det är mycket trivsamt att ha en fräsch nyöversättning till hands av den.

Xenofon hade varit Atens fiende under det Peloponnesiska kriget, så han blev landsförvisad och återvände till Aten först 365 f.Kr. Han har skrivit ett flertal andra verk, men inget av dem är lika berömt som ”Anabasis”.

Anabasis (2014) i bibliotekets katalog

Anabasis finns även tillgänglig online som gratis nedladdningsbar e-bok, fast på engelska (hos Project Gutenberg)

 

Paris historia och metro

Metronom

Paris är en av Europas mest berömda och legendariska städer, med en verklig ikonstatus, samt en dramatisk historia.

Lorànt Deutsch har skrivit boken ”Metronom : Frankrikes historia till rytmen av Paris metro” (Laurella & Wallin förlag, 2013). Boken blev ett fenomen i Frankrike och gavs ut i flera olika versioner, bl a en illustrerad. Dessutom inspirerade den till en tv-serie.

I ”Metronom” åker författaren Paris tunnelbana, metron, och för varje station fungerar metron som en sorts tidsmaskin där läsaren förflyttas till ett nytt århundrade. Tidsspannet är stort. Vi möter galler, romare, renässansfurstar, medeltida kungar, revolutionärer och många andra.

Det är en riktigt kul idé som ligger till grund för den här boken. Den passar en läsare som gillar goda historier och anekdoter och som inte har något emot en massa namn och detaljer. En del kronologiska tidshopp förekommer.

Författaren Deutsch är från början skådespelare, och det märks genom att han i sin berättarstil gillar att dramatisera diverse historiska händelser. Många av kapitlen är skrivna i presensform och Deutsch är en god berättare som inte missar dråpliga och ibland oväntade händelseförlopp.

Kanske boken ändå är lite för snuttifierad för att ge berättelsen riktigt djup.
En stor brist med den svenska utgåvan av ”Metronom” är att den helt saknar en karta över metron med alla bokens stationer utsatta. För att få störst utbyte av boken behöver man därför helst skaffa en sådan karta att ha till hands, annars får en vanlig svensk läsare svårt att hänga med i Parisgeografin.

En kul bok är det i alla fall, även om läsaren får leta fram en egen metrokarta. Det är en fördel, men inget måste, att innan läsningen känna till huvuddragen i fransk historia. Och visst blir man som läsare sugen på att resa till många av de här platserna i Paris för att själv ta sig en titt på dem.

Metronom i bibliotekets katalog

 

Atlas över avlägsna öar

Atlas över avlägsna öar

Som tidigare nämnts här i bloggen är det något speciellt med kartor, som alltid lockat människans intresse. Kartor över fjärran länder och kuster kan väcka drömmar till liv på flera sätt.

Judith Schalansky växte upp i Östtyskland. Att läsa kartböcker blev hennes eget sätt att resa. Kartornas färger, linjer och spännande namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. I dagens östtyska områden finns inte längre några sådana begränsningar, men Schalansky reser vidare i sin atlas. I boken ”Atlas över avlägsna öar : femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka” (Pequod Press, 2012) tar hon oss med på en litterär geografisk resa till öar över hela världen.

Detta är ett utmärkt exempel på hur vi genom litteraturen kan bege oss ut på resor nästan hur långt bort som helst. Att läsa är att resa, heter det, och ”Atlas över avlägsna öar” bevisar denna tes.

De femtio öarna är alla små. Några är relativt kända, som Pitcairn (Bounty-myteristernas ö), Iwo Jima, S:t Helena, Påskön och Julön, medan andra troligen är ganska okända för de flesta läsare. Men alla öarna har en spännande historia att berätta. Vissa av dem är extremt svårtillgängliga och ogästvänliga, medan andra kanske kan vara värt ett verkligt besök.

Öarna är sorterade geografiskt efter hav. De flesta ligger i Stilla havet. Varje ö presenteras på ett uppslag med en ytterst välritad karta på högersidan och med en textbeskrivning på vänstersidan.
För varje ö redovisas också avstånd till andra platser och en tidslinje med viktiga händelser.

Här får du veta varför Napuka i Franska Polynesien fick namnet Besvikelsens öar, och känner du till ön Ensamheten i Norra ishavet?

Den här boken är oerhört fascinerande, och dess raffinerade layout och typografi förhöjer läsvärdet avsevärt. Berättelserna om de olika öarna är spännande och intressanta att läsa. Som läsare kastas man mellan seklerna och det är ett riktigt suggestivt läsäventyr. Extra plus för Schalanskys spirituella förord. Rekommenderas!

Atlas över avlägsna öar i bibliotekets katalog

Vykort från förr

Med världen i brevlådan

Idag är det väl ganska ovanligt att få ett vykort. Förr var de avsända och mottagna vykorten välkomna hälsningar från släkt och vänner, som kanske turistade i något avlägset land. Man studerade motivet, frimärket, stämpeln och läste ofta den handskrivna hälsningen flera gånger. Det var vanligt att vykorten sedan sattes upp som små prydnader i hemmet.
Numera har väl detta till stor del ersatts av att posta foton och hälsningar i sociala medier.

I början av 1900-talet var resandet ännu bara till för ett litet fåtal. Stora delar av världen var fortfarande exotiskt nya för de flesta svenskar, och de flesta hade aldrig besökt ett annat land.

Vykortssamlaren Jan A Rune har i boken ”Med världen i brevlådan – vykort berättar” (Trafik-nostalgiska förlaget, 2008) samlat ihop ca 370 olika vykort från tidigt 1900-tal och fram till 1970-talet. De har sorterats in under olika rubriker: ”Från världens alla hörn”, ”Krig”, Reklam”, ”Skämt” och många fler. Även det skrivna budskapet på korten beskrivs i många fall.
Boken är i stort format och omfattar ca 160 sidor. De flesta vykorten återges i stort format.

Det är mycket underhållande att bläddra i ”Med världen i brevlådan”. Man fascineras av motivvalen från förr. Ny teknik var alltid intressant, så bilar, flygplan och andra nymodigheter var vanliga på korten.

De flesta vykorten i boken är tryckta i Frankrike, men här finns också många svenska kort. Och här finns till och med några gamla ”franska kort”. De mest vågade av dessa skickades inte öppet utan i kuvert.

Alla som är det minsta roade av kultur- , foto- eller teknikhistoria kommer att ha glädje av denna nostalgiska bok. Låt den här boken ta dig med till en tid då resandet ännu var nytt och då nyfikenheten på världen var en helt annan än idag.

Med världen i brevlådan i bibliotekets katalog

Flodernas bok

Flodernas bok

Floder och vattendrag har varit centrala för framväxten av vår kultur. Många av våra äldsta städer grundades vid floder, som också har varit viktiga transportleder. Floderna har blivit en sorts egna personligheter.

Nina Burton är litteraturvetare och författare. I sin ”Flodernas bok : ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” (Bonniers, 2012) följer hon tre europeiska floder genom tid och rum.
De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Hon följer dem från källorna till haven, och längs den vindlande vägen knyter hon ihop kulturhistoria, miljö, natur och egna livsupplevelser. ”Flodernas bok” är en magnifik essä, en kulturhistorisk gobeläng som obekymrat rör sig fritt i tidsflödet.

Burton är en inspirerande och nyfiken guide, alltid öppen för nya personliga intryck, blandat med fakta och spännande detaljer. Hon är särskilt bra på att hitta överraskande samband mellan helt skilda saker.

Floder kan vara gränser mellan två stränder, men de kan också sammanföra människor. Burton visar hur floderna haft betydelse för människans intellektuella utveckling. Vi möter Petrarca vid Rhône, Erasmus vid Rhen och Francis Bacon vid Themsen. Och det är bara några få nedslag i denna rika bok.

”Flodernas bok” är en stor läsupplevelse. Språket är utsökt och ibland poetiskt, men alltid lättläst och prosan flyter obehindrat fram likt en egen litterär flod. Ibland stannar texten upp på ett eftertänksamt sätt innan den fortsätter.
Boken anknyter till en lång europeisk essätradition och i dagens litteraturutgivning har essän på något sätt hamnat i bakvattnet (om uttrycket tillåts). Men riktigt bra och välskrivna essäer kan vara några av de bästa läsäventyren.
Det är en fröjd att läsa en sådan här bok. Inspirerande, kunnig, lärorik, och ibland dessutom rolig.
”Flodernas bok” är dessutom fint formgiven med samverkande typografi, bild och slingrande flodlinjer. Illustrerad med många fina färgfoton.

Ur Nina Burtons förord: ”Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. (…)
Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström.”

Det här är en briljant bok som jag varmt kan rekommendera.

Flodernas bok i bibliotekets katalog

Trista sevärdheter

Trista sevärdheter

Vad är egentligen en sevärdhet? Kanske ett besöksmål som man av någon anledning tycker att det är värt att göra en omväg för att få se.

I Johan Tells underhållande bok ”Trista sevärdheter” (Max Ström, 2011) kan vi se en bildkavalkad av 121 sevärdheter som författaren anser ”ovärda” en omväg.
I förordet skriver Tell att han tycker att ”det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på”. Han diskuterar också hur Unescos alla världsarv egentligen väljs ut: är det enbart p g a platsernas inneboende kulturvärden, eller kan lobbying ha en roll i sammanhanget?

Det roliga med ”Trista sevärdheter” är just sammanställningen av de olika platserna, som var och en får en bildsida i tvärformat, samt en underfundigt lakonisk bildtext.

För varje plats anges också dess geografiska koordinater. Så det är enkelt att själv leta sig fram till t ex statyn över gåsen Akka, Norra Europas största kvarnhjul eller Skövdes äldsta hus. Är dessa sevärdheter verkligen så trista? Bedöm själv.
Omslaget avbildar världens största vildman, som kan ses i Storuman.

En fascinerande och bitvis komisk bok, med ett mått av turismkritik, och som ger läsaren en stunds eftertanke.

Trista sevärdheter i bibliotekets katalog

Det exotiska Orienten

Bilden av Orienten

Under de senaste åren har det i Sverige utgivits en del böcker inom ämnet ”Västvärldens syn på folkgrupper i Mellanöstern samt Islam, historiskt samt i nutid”. En av dessa böcker är Tomas Björks ”Bilden av ‘Orienten’ : exotism i 1800-talets svenska visuella kultur” (Atlantis, 2011).

Uttrycket ”Orienten” är omdiskuterat och många vill inte använda det idag, men uttrycket var det som användes på 1800-talet. I den här boken används begreppet för de icke-kristna länderna kring Medelhavet, både i Mellanöstern och Nordafrika.

Tomas Björk är docent i konstvetenskap. I boken undersöker han hur resande svenska konstnärer och fotografer under 1800-talet skildrade orientaliska miljöer. Här möter vi beslöjade kvinnor, sultaner, haremsinteriörer, moskéer och nyhetsillustrationer.

Tryckeriteknikens framsteg hade gjort att tidningar och böcker kunde utges med fler och bättre illustrationer än tidigare. Bilderna från dessa länder kunde alltså ses i tidningar och böcker, och visades även på utställningar. De nådde en stor publik. I samband med diplomatiska besök, Orientalistkongressen 1889 och Stockholmsutställningen 1897 fokuserades det också på ”det främmande”. Fördomar och stereotyper spreds, och givetvis ansåg man att västerlandet var mer högtstående, och alltså borde hjälpa människorna i Orienten.

Styrkan med denna rejäla bok, som omfattar över 400 sidor, är det enormt rika bildmaterialet. Här finns många fina litografier, de flesta återgivna i färg, samt massvis av tidningsillustrationer och andra bilder.

De svenska resenärerna som besökte dessa länder var oftast mest intresserade av att avbilda de många byggnadsverk man såg. Vardagslivet hos de lokala invånarna var inte alltid lika intressant för dem. Konstnärerna fascinerades av det starka ljuset.
Även om Sverige inte var någon kolonialmakt delade man i princip kolonialmakternas uppfattningar om Orienten, alltså att området var underutvecklat jämfört med västerlandet och behövde hjälpas fram.
Det blev på modet att göra resor till Orienten. En del av resenärerna var kungliga. Gustaf (V) och Victoria reste till Egypten, något vi kan läsa om i en helt annan bok, och även andra prinsar som Eugen, Carl m fl gjorde resor dit.

Björk skriver kunnigt och intresseväckande, och texten kryddas med samtida citat ur böcker, artiklar och brev. Det är riktigt intressant. Läs om så pass olika ämnen som egyptologi, mumievurm, resor till Bibelns platser, krigsrapporter, etniciteter, turkiska bad, vattenpipor och mycket annat.

Resenärerna fascinerades också av kvinnornas situation. Harem sågs som ett tecken på en synd som så klart inte kunde förekomma i väst, och de sköna men beslöjade kvinnorna avbildades ofta. De svenska resenärerna uppfattade kvinnorna som oåtkomliga och mystiska. Andra västerlänningar kunde fångas av den exotiskt erotiska lockelsen.

En tankeväckande, påtagligt visuell och intressant bok, som får läsaren att fundera över vår egen tids värderingar och uttryck. Hur kommer man att se på dem om 100 år?

Bilden av Orienten i bibliotekets katalog

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

Med bil från Calcutta till Stockholm

bjorkegren_calcutta_320

Att resa har idag blivit ett naturligt inslag i vår livsstil. Vi tar nästan för givet att man ska kunna resa nästan vart som helst i hela världen, helst med flyg, ibland kanske bara över en helg. För 80 år sedan kunde dock resandet fortfarande vara ett äventyr.

Einar Helmer Björkegren reste 1933, tillsammans med sin vän Mats Rosén, från Calcutta till Stockholm i en Chevrolet. Hela resan tog nästan två månader och dokumenterades i den spännande boken ”Calcutta – Stockholm” (W&W, 1934).
(Idag heter staden Kolkata, men 1933 var Indien fortfarande brittisk kronkoloni och därför används det gamla namnet Calcutta i denna text).

bjorkegren_chevrolet
Björkegren och Rosén vid sin Chevrolet innan avfärd.

Färden gick från Calcutta till Delhi, till Teheran och Bagdad, till Damaskus, Ankara och Istanbul, och sedan upp genom Europa: Sofia, Belgrad, Budapest, Wien, Berlin, Köpenhamn, Stockholm. Detta är en sträcka på ca 1750 mil. Resan gick i områden med både hett och kyligt klimat, vilket resenärerna behövde förbereda sig för. De lät skicka efter särskilda Junex militäröverrockar med kamelhårsfoder.

Redan i Agra lade duons Leica-kamera av, så de fick ersätta den med en Zeiss. Under den fortsatta resan stötte duon på en del problem. Alla områden visade sig inte lika lätta att få tillstånd att resa igenom. De råkade ut för diverse äventyrligheter och spännande erfarenheter, som alla redovisas i ”Calcutta – Stockholm”. I Persien fick de vara med om en arraksfest och även träna på högertrafik. De forcerade fruktansvärda vägar och råkade ut för sandstorm. I Bagdad fick de överraskande erfarenheter av stadens nattliv, inklusive magdans. Kompassen kom bort någonstans i Syrien. Det bitvis dramatiska kapitlet om Turkiet heter ”Turkiet. Landet som man inte skall köra bil igenom.”. Här stötte duon på sina kanske största vedermödor. Ibland gick det inte att urskilja någon väg över huvud taget. Björkegren kallar marken för ”tuggummilera”. I Tauruspasset blev hela bilen nedisad.
Sedan de lämnat Turkiet sammanfattas sedan resten av resan på bara 20 sidor. Hemma i Sverige fick de ett stort mottagande av KAK, Kungliga Automobilklubben.

bjorkegren_taurus
I Tauruspasset blev bilen nedisad.

Det här är en riktigt rolig bok att läsa. Den präglas givetvis av 1930-talets syn på saker och ting, men språket är rappt och underhållande, och ibland påfallande modernt. Resenärerna är väl inte alltid på djupet intresserade av alla kulturer de stöter på, men berättelsen är fylld av många anekdoter. Boken är dessutom illustrerad med Björkegrens och Roséns egna bilder från resan. Man kan inte heller undgå att notera att de faktiskt dricker en hel del alkohol längs resvägen. Det skulle nog inte gå hem lika väl idag.

I bibliotekets bokmagasin finns mängder av sådana här gamla reseskildringar från 1910-, 20- och 30-talet. En del av dem är dock ännu ej inlagda i onlinekatalogen.

”Calcutta – Stockholm” är en underhållande reseskildring från en tid då resandet fortfarande kunde vara ett pojkboksliknande exotiskt äventyr.

Calcutta – Stockholm i bibliotekets katalog

Linnés lärjungar

Linneaner

Carl von Linné (1707-1778) var en av Sveriges största vetenskapsmän genom tiderna. Hans många lärjungar har kommit att kallas linneanerna. Många av dem reste runt världen och gjorde viktiga forskningsinsatser, t ex Daniel Rolander (se Ur regnskogens skugga). Andra kända namn i denna krets var Peter Forsskål, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Men de flesta av lärjungarna hade ingen möjlighet att göra sådana påkostade resor. I bästa fall reste de inom det svenska riket, eller så levde de, ibland litet obemärkt, som sockenpräster och provinsialläkare. Men de fortsatte så ofta de kunde att i Linnés stil utforska djur och natur.

Ingvar Svanberg, lärare i etnobiologi vid Uppsala universitet, berättar om dessa lärjungar i ”Linneaner : Carl von Linnés lärjungar i Sverige” (W&W, 2006).
Det som är så bra med den här boken är att den lyfter fram alla de Linné-lärjungar som inte blev världskända, men som ändå gjorde insatser. Ibland publicerade de sina rön i samtida tidningar och tidskrifter. Samtidigt beskriver ”Linneaner” tidens tänkesätt, som ofta utgick från nyttoaspekten.

Ofta var det folklig kunskap som genom Linné och lärjungarna fördes vidare. Vissa av dem undersökte vilka buskar som var bra att använda till häckar, vilka medel som kunde brukas mot ormbett eller tog reda på vilka örter som var användbara som färgämnen. Andra var mer intresserade av nya djurarter och vilken nytta man kunde ha av diverse smådjur. Och fanns det några vilda djur i Sverige som kanske kunde tämjas och användas för hushållsnyttan?

Förutom lärjungarnas publicerade artiklar finns även en stor korrespondens med Linné själv bevarad. Svanberg har dessutom tagit del av en del hittills opublicerat material.

1700-talets stora intresse för kunskap och forskning är fascinerande. Svanbergs bok bjuder på en hel del spännande läsning. Den är dessutom logiskt uppdelad. Först beskrivs utlandsresenärerna, sedan de som reste inom landet. Sedan följer ett långt avsnitt om zoologi och ett annat om botanik.

Boken är rikligt försedd med citat och andra utdrag ur samtida texter, vilket ger en bra närvarokänsla och även prov på ett ibland mustigt underhållande 1700-talsspråk.
En del av alla observationer kan vi idag betrakta som obetydliga medan andra var viktiga. Men allt skulle undersökas och avhandlas. I ”Linneaner” finns också diverse kuriosa, vilket gör läsningen ännu roligare. Och en del observationer var rena misstag.

Underhållande och intressant läsning om det nyfikna 1700-talet. Boken kunde dock gärna ha fått innehålla fler illustrationer.

Linneaner i bibliotekets katalog

Vikingar i krig

Vikingar i krig

”Bevare oss för nordmännens raseri, Herre” är en översättning av en latinsk text som skrivits ned i en anglosaxisk bönbok.
Att se vikingaskepp närma sig vid horisonten var inget som irländska munkar på 800- och 900-talet längtade efter.

Bilden av vikingarna har förändrats under årens lopp. På 1800-talet ville man se vikingen som en tapper och ädel nordisk kämpe, en nationalromantisk hjälte. Sedan sågs vikingen mest som en våldsam plundrare. På senare tid har ofta vikingarnas egenskaper som handelsmän, hantverkare och bosättare lyfts fram. Men vikingens värld var våldsam, liksom krigföringen vid denna tid.

”Vikingar i krig” av Kim Hjardar och Vegard Vike (Bonnier Fakta, 2013) ger en beskrivning av vikingatidens militära historia under perioden ca 750-1100.
Detta var en intensivt expensiv och utvecklingsrik period i Nordens historia. Vikingarnas färder tog dem till Kaspiska havet, till Jerusalem och ända till Nordamerika. Hur kunde det vara möjligt, och hur såg vikingarnas samhälle ut? Svaret får vi i den här fina boken, som använder sig av de senaste forskningsrönen.

Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. Kim Hjardar är historiker vid Oslo universitet och expert på vikingatiden, och Vegard Vike är arkeologisk konservator vid Kulturhistoriska museet i Oslo. De vill ge en nyanserad och modern bild av vikingarna och deras värld, och lyckas bra med det i sin bok.

”Vikingar i krig” är uppdelad i flera huvudavsnitt. Först presenteras vikingarna, deras samhälle och religion. Sedan följer ett avsnitt om vikingarnas krigskonst och militära organisation. Därefter kommer särskilda studier av först skeppet, det så centrala fortskaffningsmedlet för vikingarna, och sedan om deras vapen. Bokens längsta avsnitt heter ”Vikingarna anfaller!” och beskriver vikingafärderna och plundringstågen till Irland, England, frankerriket, iberiska halvön, färderna i österled till nuvarande Ryssland och till Bysans, och avslutningsvis Grönland och Amerika.

Läs om vikingarnas stenhårda hederskultur som kombinerades med ett starkt matriarkat hemma på gården, och om vikingarnas slavhandel. Och hur var det egentligen med bärsärkarna?

Jag tror inte att jag tidigare sett en sådan här nästan häpnadsväckande detaljerad och intressant skildring av vikingarnas strategier och stridskonst.

Bara ett exempel: Vikingarna var experter på att bygga fästningar. Ännu mer än tusen år senare finns det många lämningar kvar av borgar och andra befästningar. I den här boken kan vi läsa hur dessa fästningar såg ut, hur de byggdes, se plankartor över kända fästningar, och se hur de användes. Och det är bara ett mindre avsnitt i denna omfångsrika bok.

Författarna visar hur pass mycket krig och krigssymbolik genomsyrade det nordiska samhället för tusen år sedan.

Boken är utomordentligt välillustrerad med foton och teckningar. Den innehåller dessutom ett flertal tjusiga kartor, som avsevärt förhöjer läsvärdet. Tack vare detta får man en tydlig överblick över t ex vikingarnas färder till England.
”Vikingar i krig” omfattar nästan 400 sidor och är i stort format. Given läsning för alla som är det minsta intresserade av vikingatiden. Texten är levande och välskriven. En spännande, upplysande och informativ bok. Rekommenderas!

Vikingar i krig i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: