Bloggarkiv

Den medeltida kroppen

Kroppens historia under medeltiden

Under medeltiden hade man en ambivalent inställning till människokroppen. Å ena sidan hävdades det att kroppen var ”själens avskyvärda klädnad” (sagt av påven Gregorius den store). Man späkte sin kropp och skulle bära tagelskjorta. Det kroppsliga knöts till synd. Å andra sidan tog 1200-talets teologer fram kroppens positiva egenskaper. Jesus, som ju var Guds son, hade antagit kroppslig gestalt. I livet efter detta skulle människor få en ny kropp.

Denna spännande motsättning präglade medeltidens värld på flera sätt. Mera om detta kan du läsa i boken ”Kroppens historia under medeltiden” av Jacques Le Goff och Nicolas Truong (Agerings, 2011). Le Goff är fransk medeltidshistoriker och Truong är journalist. Vill vi förstå medeltidens människor är studier av deras syn på kroppen en bra utgångspunkt, menar de.

Den kristnes kropp kunde ses på olika sätt under medeltiden. Ett lik var alltid motbjudande. Samtidigt kunde den döda kroppen vara värd att hedra och vörda, särskilt i fallet med helgon. Dessa fick praktfulla gravmonument och blev föremål för relikkulter.
Sakramenten helgade kroppen, från dopet till sista smörjelsen. Altarets sakrament sågs som Kristi kropp.

I boken belyses flera av de motsatta uppfattningar om kroppen som rådde. Å ena sidan skulle man fasta, och å andra sidan kunde man fröjda sig under karnevaler. Kärleken skulle vara hövisk och sedlig, medan det sexuella var ett starkt tabu.

Den allmänna uppfattningen var ofta att kroppen var syndens verktyg. Franciskus av Assisi (1181-1226) var sjuklig och såg kroppen som ”en bror” och sjukdomarna som ”våra systrar”. Det blev tillåtet för medeltidens människor att anlita andra läkare än Kristus. Medicinen började utvecklas som en egen vetenskap.

Le Goff hävdar i bokens förord att historikerna hittills har försummat att berätta om hur man betraktade kroppen under medeltiden, och han med denna bok vill råda bot på detta misstag.

Den här boken är en intressant resa in i medeltidens tankevärld. Författarna berättar om tidig medicinhistoria, om hur man såg på sina avlidna, om vilka kroppsliga egenskaper som ansågs syndiga, om gester och umgängesseder och mycket annat. Ägnade man sig överhuvudtaget åt kroppslig idrott under medeltiden?
Ett avslutande kapitel tar upp synen på människokroppen som metafor, som ett mikrokosmos.
Döden var ständigt närvarande för medeltidens människor. Hur såg man på barndom och ålderdom i en tid av farsoter?

Boken är inte alltför tungläst, tvärtom är den istället rätt kul och upplysande, samtidigt som den erbjuder flera intressanta vinklar på medeltida tankegods. Som läsare får man flera aha-upplevelser. Boken omfattar knappt 180 sidor, men saknar dock illustrationer.

Kroppens historia under medeltiden i bibliotekets katalog

Ny 3D-teknik kartlägger lutande tornet i Pisa

Det berömda lutande tornet i Pisa började byggas 1173. Det är ett cylinderformat klocktorn, en s k kampanil, som är ca 55 meter högt. Ganska snart, efter att endast tre våningar byggts,  upptäckte man att tornet hade börjat luta. Anledningen var att grunden hade blivit förskjuten. Först under 1300-talet byggde man färdigt tornet.
På senare år har stora renoveringar och ombyggnader gjorts, för att tornet ska undvika att kollapsa och fortsätta att vara en stor turistattraktion i Pisa. Nu tror man att det ska klara sig i minst 300 år till.

Många har fascinerats av det lutande tornet. Hur kommer det sig att det inte rasat? Vad var det som gick fel? Exakt hur mycket lutar tornet? och så vidare.

Lutande tornet i Pisa i 3D

Nu har en internationell grupp forskare kartlagt hela tornet med hjälp av helt ny 3D-teknik. Med en handscanner har man mätt upp hela tornet. Resultatet har blivit en virtuell miljö som man kan gå in i. Forskarna tror att detta kommer att vara användbart för konservatorer och för att skapa nya spännande besöksmiljöer.
BBC News har ett intressant videoreportage: Tower of Pisa interior mapped in 3D

Tyska orden

Tyska orden

”Jag lovar att vara kysk till kroppen och att leva i fattigdom samt vara lydig mot Gud, Sankta Maria och er, mästare av Tyska orden, och era efterträdare enligt ordens regler och sedvänjor, lydig intill döden.”
Så löd den ed som en riddare fick avlägga när han inträdde i Tyska orden.

Vi tänker kanske att medeltidens korsriddare mest höll till nere i det heliga landet. De flesta sätter nog likhetstecken mellan korsriddarna och tempelherreorden. Men det fanns ju fler riddarordnar, t ex Tyska orden, som under lång tid var en viktig maktfaktor i vårt eget närområde. I William Urbans bok ”Tyska orden : Nordens korsriddare” (Prisma, 2006) får vi hela berättelsen om Tyska orden. Jan Guillous böcker om Arn har medfört ett ökat intresse för korstågstiden och för medeltidens riddarordnar.

Tyska orden har vid olika tillfällen i historien dragits fram av nationalister som utnyttjat dess namn och symboler för egen vinning, varför det finns ett behov av att berätta dess historia från början, för en nutida läsekrets.

Författaren William Urban är professor i historia vid Monmouth College, Illinois, USA, och expert på baltisk historia. I boken berättas hela historien om Tyska orden, från dess instiftande i Palestina på 1100-talet till dess nedgång och militära fall på 1500-talet. Vi får en intressant skildring av en tidsålder och ett tänkesätt som skiljer sig kraftfullt från vår tid. Dessutom kan du läsa om tuffa tag bland riddare, borgar och slaviska kungar.

Orden erövrade ett område vid södra Östersjökusten och hade under lång tid Marienburg som sitt högkvarter. Storhetstiden för Tyska orden var 1300-talet och den bröts med det berömda slaget vid Tannenberg 1410. Det får ett stort utrymme i boken, men Urban kommer inte fram dit förrän efter 230 sidor.

Det finns ingen annan nyskriven, heltäckande översikt över Tyska orden på svenska. Ibland förvandlas Urbans text till ett myller av (kanske alltför) många namn på personer, orter, områden och borgar, men han tappar aldrig den röda tråden och han skriver ofta en mycket underhållande prosa. Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Rekommenderas till alla som är intresserade av korsriddare och nordisk historia.

Tyska orden i bibliotekets katalog

Rikard Lejonhjärta

Rikard Lejonhjärta

En pågående trend just nu inom arkeologin tycks vara att undersöka avlidna regenters kvarlevor. Här i Sverige har vi kunnat läsa om jakten på Magnus Ladulås grav, som man hittills inte funnit. I Storbritannien fann man nyligen Rikard III:s skelett under en p-plats i Leicester.
Dagens kungliga arkeologiska nyhet handlar om Rikard Lejonhjärta, kung av England 1189-1199. Vi associerar honom kanske idag främst med legenden om Robin Hood och berättelsen om Ivanhoe.

Traditionellt har Rikard Lejonhjärta (Richard I the Lionheart) setts som lite av en brittisk hjältekung. Han var en av ledarna för det tredje korståget.
En vanlig uppfattning bland moderna bedömare är dock att Rikard var en av Englands sämre kungar. Under sin tioåriga regeringsperiod tillbringade han sammanlagt endast ett halvår i England. Större delen av sin regeringstid ägnade han sig åt militära fälttåg, först i det Heliga landet och sedan i Frankrike. Däremellan satt han som fånge hos den tysk-romerske kejsaren 1192-94. Britterna fick loss honom först efter att ha betalat en mycket hög lösensumma.

1199 dog Rikard under en belägring av den lilla franska borgen Chalus-Chabrol. Han träffades av en pil, skjuten av borgens försvarare. Rikards kropp delades upp och begravdes på flera ställen, något som var vanligt på medeltiden beträffande högreståndspersoner. Hjärtat balsamerades och begravdes i Rouen, inälvorna i Chalus och själva kroppen i klostret Fontevraud i Anjou.

Dagens nyhet är att man undersökt Rikards balsamerade hjärta, som återfanns i en blylåda på 1800-talet. Nu har det mesta av hjärtat förvandlats till ett grått pulver, men det har ändå kunnat undersökas av experter.
En medeltida legend har gjort gällande att Rikard dödades med en förgiftad pil. Hjärtundersökningen har kunnat visa att detta troligen är felaktigt.
Underökningen har också kunna visa hittills okända faktauppgifter om balsameringsprocessen vid denna tid.

BBC News har en utförlig artikel i ämnet.
BBC News: Richard the Lionheart’s mummified heart analyzed

Lästips:
Tidigare har jag bloggat om en bok om Eleonore av Akvitanien, som var mor till Rikard Lejonhjärta.

Eleonore av Akvitanien

Eleonore av Akvitanien

Eleonore av Akvitanien  (1122-1204) var en av medeltidens mest kända personer. Hon är den enda som någonsin varit drottning av både Frankrike och England, och hon var en mycket inflytelserik och kraftfull kvinna. Eleonore är också känd som mor till Rikard Lejonhjärta.

Johan August Lybecks biografi  ”Eleonore av Akvitanien” (Sellin & Partner, 2006) tar oss med till 1100-talet. Den unga Eleonore kröntes till drottning av Frankrike när hon bara var 15 år. Då giftes hon bort med den franske kungen Ludvig VII. Tillsammans med sin andre make, kung Henrik II av England, var hon med och skapade Europas då största rike. Dessutom styrde hon över sitt eget hertigdöme Akvitanien i sydvästra Frankrike. Eleonoras arvländer gjorde Henrik II till Västeuropas mäktigaste man och orsakade upprepade krig mellan England och Frankrike.

Eleonore fick tio barn och blev därmed stammoder till flertalet kungahus i Europa. Hon överlevde åtta av sina barn.

Lybecks bok är mycket intressant och den ger en levande skildring av högmedeltiden, en dramatisk tid med korståg, krig och trubadurer.
Boken har ett ovanligt format, nästan kvadratiskt.  På omslaget avbildas Eleonore och Henrik II när de lägger grundstenen till katedralen i Poitiers.

Eleonore av Akvitanien i bibliotekets katalog

Eleonores grav

Eleonores grav i klostret Fontevraud. Sarkofagen avbildar henne läsande en Bibel.

The Lion in Winter

Eleonore och Henrik är huvudpersoner i den Oscarbelönade filmen ”The Lion in Winter” från 1968. Där spelas hon av Katharine Hepburn och Peter O’Toole är Henrik.
Kul att veta: I denna film gör både Anthony Hopkins och Timothy Dalton sin filmdebut.

Varnhems kloster

Varnhems kloster före Birger jarl

Varnhems cistercienserkloster grundades kring 1150. Det drogs in av Gustav Vasa 1537, och brändes ned av danska trupper 1566. Klosterkyrkan restaurerades sedan under 1570- och 1580-talen.
På senare år har intresset för Varnhem ökat, inte minst efter Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Klostrets koppling till Birger jarl är känd, och han ligger begravd i klosterkyrkan. 2010 firades 800-årsminnet av Birger jarls födelse.

Den här boken, ”Varnhems kloster före Birger jarl : om klostrets rottrådar i tiden” (Skara stiftshistoriska sällskap, 2011) handlar dock om Varnhem under tidig medeltid.

Bland de medverkande författarna finns Dick Harrison, Tore Nyberg och Per Ström.
Läs om det benediktinska klosterväsendet före Varnhem, om Sveriges politiska historia under 1100-talet och om hur en kyrkoinvigning i Varnhem kan ha gått till under denna tid. Illustrerad med ett flertal färgfoton.

En intressant bok om klosterväsendet under svensk medeltid.

Varnhems kloster före Birger jarl i bibliotekets katalog

Eriksmäss

Erik den heliges skrin
Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka

18 maj var förr en viktig dag i kalendern. Då firade man Eriksmäss.
Erik den helige dog detta datum år 1160, och därför har Erik namnsdag 18 maj. Dagen var dessutom helgdag fram till 1571.

Uttrycket ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” syftar på att om höstrågen hade gått ax den 18 maj så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olsmäss, Olofs dag, den 29 juli.

Efter 1753 års kalenderreform, då 11 dagar togs bort ur kalendern för att den skulle hamna i takt med årstiderna, blev dock detta gamla talesätt svårare att uppfylla.

Vem var då Erik den helige? Om hans liv vet man egentligen inte så mycket. Han erkändes som kung i Västergötland ca 1158 och enligt traditionen dödades han i Uppsala.
På 1170- och 1180-talen började man tillbe honom som helgonet Sankt Erik, men han blev aldrig formellt kanoniserad. Som kung verkar Erik inte ha varit särskilt betydelsefull, men som helgon har han historiskt varit betydligt viktigare.
Under 1200-talet lade man Eriks ben i ett relikskrin i Uppsala. I samband med att relikerna flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros (nuvarande Uppsala) tillkom en hel helgonlegend kring Erik.
På 1300-talet brukade man bära helgonskrinet i procession i Uppland.

Det intressanta med Erik är att hans helgonskap överlevde reformationen. Ett nytt relikskrin togs fram på 1500-talet, och det kan vi idag se i Uppsala domkyrka

Erik den helige

Om Erik den helige finns en rejäl lunta från 1954, ” Erik den Helige : historia, kult, reliker : studier”, 453 sidor tung.
I denna gedigna bok kan du läsa kapitel om Erikskulten, om Erik i bildkonsten, och ganska mycket om relikskrinet och om dess innehåll. Dessutom återges Erikslegenden både på latin, fornsvenska och modern svenska.
Bland författarna finns medeltidsarkeologen Bengt Thordeman och historikern Nils Ahnlund (som var ledamot av Svenska Akademien).
Ett av många fynd från bibliotekets bokmagasin.

Erik den helige i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: