Monthly Archives: maj 2015

Trafikproblem i Stockholm 1957

Den förlorade melodien

Den ökade bilismen under 1950-talet medförde problem för storstäder som Stockholm, vars stadsplanering inte var anpassad till den ökade trafikmängden. I samband med detta ville man få fler stadsbor att åka med allmänna färdmedel som spårvagn och buss.

I SF:s webbtjänst Filmarkivet kan du se en kampanjfilm från 1957, Den förlorade melodien som beställdes av Svenska Lokaltrafikföreningen. Filmen är 13 minuter lång och regisserades av Gösta Werner (1908-2009), känd kortfilmsregissör och senare filmvetare och professor.

I den här fascinerande filmen, med berättarröst av Torsten ”Farbror Melker” Lilliecrona, får vi en intressant bild av Stockholm såg ut för 58 år sedan. Vi får också ta del av tankar kring den ökade bilismen och hur denna har förändrat 1950-talets stockholmare.

Den som är intresserad av bilhistoria har dessutom i filmen chansen att få se ett antal samtida bilmodeller.

Filmarkivet: Den förlorade melodien (1957)

 

Skämtsamma gåtor från 1881

Frågar du så svarar jag

Även förr i tiden ägnade man sig åt skämt och tidsfördriv för sällskapslivet.
I bibliotekets magasin hittade jag den lilla skriften ”Frågar du, så svarar jag : 500 skämtsamma frågor och svar” av signaturen Nétob (Holm, andra upplagan, 1881). Upphovsmannen var en viss Gustaf Bothén.

Är dessa gåtor fortfarande roliga? Bedöm själv. Här är de 13 första gåtorna i boken.

Gåtor 1881

Svar på gåtorna, 1881

Språket förändras ju ständigt, varför en del ordvitsar inte är lika självklara idag som de var för 134 år sedan. Men humor har alltid varit en viktig del av människors sällskapsliv.

Litet längre fram i listan med gåtor kommer ämnen som 1880-talets läsare förväntades känna till, t ex fornnordisk mytologi, Sveriges regenter och klassisk litteratur.

Några exempel:

257. Hvad fann Ragnar Lodbrok i ormgropen?
Svar: En hal omgifning.

310. Hvarifrån kom den kula, som dödade Carl den 12:e?
Svar: Från ett eldvapen.

329. Hvad följde på den sköna Helenas bortröfvande?
Svar: Pariserlif.

335. Hvad blef  den pil, som Wilhelm Tell skjöt i äpplet?
Svar: Fruktbärande.

 

Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig

Bomben

”Dr Strangelove” från 1964 är en av Stanley Kubricks mest kända filmer. Den är en satir över kapprustning och kärnvapen, och Peter Sellers spelar tre olika roller.

Galenskaperna i denna klassiska film ligger kanske inte så långt ifrån verkligheten som man kunde tro. Så kan man i alla fall tänka efter att ha läst Eric Schlossers ”Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig” (Ordfront, 2014).

Författaren och journalisten Eric Schlosser är mest känd för ”Snabbmatslandet” (2002) och i den nya boken ”Bomben” skildrar han försöken att kontrollera de olika kärnvapen som finns i vapenarsenaler världen runt. Det är en rejäl och gedigen volym, 770 sidor tjock.
Schlosser har läst tusentals tidigare hemligstämplade dokument och intervjuat många olika militärer, piloter och tekniker som varit inblandade i de händelser han beskriver. Originaltiteln är ”Command and control” och den beskriver bokens fokus ganska bra.

Kalla kriget är idag över, men kärnvapnen, människans mest destruktiva uppfinning, finns kvar.
Det framstår i boken som mycket tydligt att det är den mänskliga faktorn som är farligast, ofta i kombination med föråldrad, om än avancerad, teknik.

Här kan vi läsa om autentiska och skrämmande fall, som påminner oss om att risken för katastrof ibland har varit obehagligt nära. Bomber har tappats i havet, fullt bestyckade stridsflygplan har kraschat, avfyrningssilor har brunnit, och i ett fall misstog ett radarsystem en stigande måne för en sovjetisk attack.

En enda person kan göra ett enkelt misstag, t ex att råka sätta en skruvmejsel i en säkring i en kärnvapensilo. Kortslutningen gör att en stridsspets skickas iväg, ut i den amerikanska mellanvästern.

Sådana här historier kan vi läsa om i Schlossers ”Bomben”. Den är lättläst och mycket tankeväckande, men något för lång.

Boken är resultatet av grundlig bakgrundsforskning. Schlossers notförteckning längst bak i boken omfattar hela 200 sidor! Har man som författare sådana mängder av material vill man givetvis redovisa så mycket som möjligt av det. Ändå tror jag att en del läsare kan avskräckas av bokens tjocklek, vilket är synd eftersom många borde ta del av detta välskrivna reportage.

Givetvis är det en kraftig amerikansk tyngdpunkt i skildringen. I nyhetsflödet på senare år har vi dock kunnat ta del av rapporteringen om förlista ryska kärnvapenubåtar, så incidenter av det slag som beskrivs i ”Bomben” lär ha inträffat i motsvarande omfattning även där.
Schlossers bok visar att det inte finns några perfekta eller totalt säkra system. Människor ska hantera alla dessa system. Där finns det alltid en risk. Läs ”Bomben”, en bok som ger oss alla nyttig eftertanke.

Bomben i bibliotekets katalog

Mark Twain om galenskap

”When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.”
(Mark Twain’s Notebook, 1898)

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Dagens middagsvers

”The Frenchman loves his native wine;
The German loves his beer;
The Englishman loves his ‘alf and ‘alf,
Because it brings good cheer.
The Irishman loves his “whiskey straight”;,
Because it gives him dizziness.
The American has no choice at all,
So he drinks the whole —— business.”

(Ur ”Toasts for all occasions”, Boston 1903)

Läs ”Toasts for all occasions” som gratis e-bok hos Public Domain Review

Karin och Carl Larssons brev

Karin! Min engel!

Carl Larsson (1853-1919) var en av våra mest kända konstnärer. Det typiska Carl Larsson-motivet är kärleksfulla avbildningar av familjen och hemmet. Hans hustru Karin Larsson (1859-1928), född Bergöö, känner de flesta igen från många av dessa målningar. Hon var också konstnär, men sedan hon gift sig med Carl 1883 slutade hon snart måla. Sin konstnärliga talang använde hon när hon inredde gården i Sundborn, och hennes textila arbeten var avancerade för sin tid.

Carl och Karin var gifta i 36 år. Under hela den tiden brevväxlade makarna regelbundet, inte minst då Carl ofta var hemifrån på resor. De kunde ibland utbyta brev nästan dagligen.

Ett urval av makarnas brev finns utgivna i boken ”Karin! Karin! Karin! Min engel! : brevväxlingen mellan Karin och Carl Larsson : ett urval” (Bonniers, 2013). Urvalet har gjorts av Per I Gedin.

Breven är djupt personliga. Än en gång slås man av att tidigare generationer verkligen kunde skriva brev. Denna konst har väl idag närmast fallit ur bruk.
Breven i boken kommer från perioden 1882-1915 och de presenteras i kronologisk följd.
Gedin förklarar i förordet att det inte är en vetenskaplig utgåva. Han har valt ut de brev som illustrerar närheten mellan Carl och Karin, och brev som beskriver arbetsliv och vardag.

Detta är en väldigt fin bok på flera sätt. Dels gör brevformen att vi kommer makarna nära, vi känner deras varma känslor för varandra, Carls ständiga behov av stöd och bekräftelse och Karins värme.
Dels är boken mycket fint formgiven med talrika illustrationer både av originalbrev och av konstverk, och dessutom är typografin utsökt.
Gedin kommenterar de flesta breven och sätter in dem i sitt sammanhang. Vi får härigenom också en bra skildring av den här tiden kring sekelskiftet 1900.

Man slås av Carls humörsvängningar. När makarna är skilda åt, längtar han starkt efter Karin. Många av dessa brev är fyllda av stark kärlek. Hans uppfattningar om sin egen konst kan variera påtagligt. Karins brev är mera reserverade, men mycket varma och tillitsfulla.
Carl ger i breven många smeknamn på Karin: ”Hjärtats älsklingstös”, ”Min rena engel”.

Samtidigt visar dessa brev hur långa perioder Carl faktiskt var borta från Sundborn. Vi har kanske en allmän bild av att Carl Larsson står därhemma på gården och målar sina idylliska familjemotiv, men i själva verket var han påfallande ofta bortrest från sin kära familj. Barnens kommentarer skymtar förbi ibland. De tycker att han borde vara hemma oftare. Kanske var det en sorts flykt, kan man undra.

Klart är hur som helst att Carl måste ha varit en komplicerad person att leva med, och att Karin var otroligt tålmodig. Hon födde honom dessutom åtta barn på 16 år…
Förmodligen var det väl också inte helt negativt för Karin att Carl var borta på sina resor. Hon kunde då ägna sig åt egen kreativitet som inredare och formgivare. Idag ses hon som en betydligt djärvare konstnär än Carl.

Carl Larssons sista år blev bittra. I sin självbiografi ”Jag” skriver han att ”Midvinterblotets öde knäckte mig”. Nationalmuseum hade refuserat hans stora målning ”Midvinterblot”. Det köptes inte in av Nationalmuseum förrän 1997. Carl Larsson dog 1919 vid 65 års ålder. Därefter skrev Karin då och då till honom i sin dagbok. Dessa sista brev avslutar boken.

Det här är en väldigt fin och kärleksfull bok, som jag gärna rekommenderar, även för den som inte är det minsta intresserad av Carl Larssons konst.

”Tack för allt, allt, allt! För hela mitt lif, för dina rara ungar! Utan dig funnes jag ej till!”
(Karin i brev till Carl, 8 oktober 1909)

”Karin! Karin! Karin! Min engel!” i bibliotekets katalog

Äldre Västgötalagen finns nu online

Äldre Västgötalagen

Litteraturbanken har låtit digitalisera Äldre Västgötalagen i form av en handskrift från 1290-talet. Äldre Västgötalagen är den äldsta av våra medeltida landskapslagar, och denna handskrift är den tidigast kända fullständiga avskriften av den.

Denna handskrift anses vara den äldsta bevarade boken på svenska språket. Nu finns den alltså digitaliserad hos Litteraturbanken.
Litteraturbanken: Äldre Västgötalagen

Handskriften består av tre olika skrifter som sammanbundits, och språket är fornsvenska.
Man tror att handskriften har använts i Skara domkyrka.

Läs mera om handskriften här:
Kungliga Biblioteket: Västgötalagen

Äldre Västgötalagen finns beskriven och utgiven i olika böcker, t ex dessa, som alla finns att låna på Östersunds bibliotek:
Äldre Västgötalagen i diplomatariskt avtryck och normaliserad text, utgiven av Bruno Sjöros (1919)
Äldre Västgötalagen, utgiven av Elias Wessén (1953)
Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Åke Holmbäck och Elias Wessén, band 5 (1946)

Sveriges rikes lag 1734

1734 års lag

Idag hade jag en intressant fråga i bibliotekets informationsdisk. Den handlade om svensk 1700-talsjuridik. Jag fick ta fram 1734 års lag och slå upp Missgärningsbalken, kap. XL, ”Om Stöld”

1734 års lag: Om stöld

”1.§. Hwar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne wärdt är. Orkar han ej böta; plichte med kroppen efter stöldens wärde.”

1734 års Sveriges rikes lag var den första lag som gällde över hela landet: både för landsbygden och i städerna. Den ersatte de medeltida lagarna. Det är också den senaste fullständiga lagrevisionen vi haft i Sverige, och indelningen i balkar finns kvar än idag.
Så på sätt och vis kan man säga att 1734 års lag fortfarande används till sin yttre ram, även om hela innehållet gradvis med tiden har bytts ut.

1734 års lag bestod av nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsökningsbalken samt rättegångsbalken.

Lagen innehöll dock ingen konungabalk. Under frihetstiden ansåg man att de grundläggande lagarna om statsskicket inte skulle ingå i den allmänna lagen. Inte heller ingick någon kyrkobalk. Detta berodde på att man 1686 hade instiftat en särskild kyrkolag.

I 1734 års lag kan man hitta en hel del intressanta saker. Avsnittet om sedlighetsbrott innehåller exempelvis dessa anvisningar i Missgärningsbalken, LVII. kapitlet, ”Om Kopleri och Skiörlefnad”:

1734 års lag: Om Kopleri

Det allra mest kända avsnittet i lagen kanske ändå är Byggningabalkens XII. Kapitel, ”Huru Swin må i Ollon-skog släppas”.
Projekt Runeberg: Huru swin må i ollonskog släppas.

Illustrationerna är hämtade ur Östersunds biblioteks exemplar av originalutgåvan av 1734 års lagbok. Den ingår i Zetterströmska biblioteket.

Hela 1734 års lagtext finns att läsa online, digitaliserad från en 1800-talsutgåva.

Svenska kaffeserviser

Svenska kaffeserviser

Kaffedrickande är en integrerad del av den svenska folksjälen. Fikastunden är för många svenskar ett alldeles speciellt ögonblick som man inte vill vara utan.
Föga överraskande innebär detta också att det finns ett stort intresse för både gamla och nya kaffeserviser. Det är vanligt att samla på olika porslinsserier.

I Michél Carlssons och Urban Orzoleks ”Svenska kaffeserviser 1920-1980” (ICA, 2014) presenteras ett hundratal serviser från 1900-talet. Det är en mycket fin och bläddervänlig bok, lämplig inte bara för nostalgiker, kaffeälskare och samlare, utan för vem som helst som uppskattar god formgivning.

I förordet berättar författarna att man inte försökt vara heltäckande, men att man ansträngt sig för att inte bara visa de mest kända serviserna, även om dessa givetvis ges stort utrymme.

Boken inleds med en kortfattad genomgång av de olika fabrikerna: Rörstrand, Gustavsberg, Gefle porslinsfabrik m fl. Sedan presenteras de individuella formgivarna, som ofta inte alls fick ståta med sina namn i samband med de färdiga serviserna.

Större delen av boken består dock av en genomgång av alla kaffeserviserna, som visas i kronologisk ordning efter decennium. Vi får relativt kortfattad information om varje servis, så samlaren behöver nog inhämta kompletterande information även från annat håll.

Orzoleks fotografier är utsökta och ger läsaren en färgsprakande upplevelse. Dessutom är boken fint formgiven av Johan Carpner.

På 150 sidor kan vi givetvis inte få en heltäckande bild av detta ämne, men vilken fenomenal parad av kvalitetsformgivning detta är! Den eftertraktade Zebra-serien finns givetvis med, liksom Koka blå, Mon Amie, Berså, Adam och andra välkända serviser.

Den som befinner sig i början av sitt servis-samlande kan i den här boken får massvis av tips på serier som man kan samla på.

En fin och trivsam bok, som dock gör läsaren något kaffesugen. Är det inte fika snart?

Svenska kaffeserviser i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: