Bloggarkiv

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Handbok i simning från 1587

De arte natandi, 1587

År 1587 utgavs boken De Arte Natandi (Simningskonsten), skriven av Everard Digby. Det var en bok i två delar och var skriven på latin. Den ena delen var teoretisk medan den andra innehöll praktiska råd.

Åtta år senare översattes boken till engelska, med titeln ”A short introduction for to learne to swimme. Gathered out of Master Digbies Booke of the Art of Swimming. And translated into English for the better instruction of those who vnderstand not the Latine tongue”.

Verket var rikt illustrerat med hela 40 olika träsnitt, som avbildar simmare i olika positioner.
Digbys bok blev inflytelserik och han var tidigt ute med att tänka på säkerhetsfrågor. Bl a rekommenderas att man inte ska gå ned i en flod med fötterna först eftersom man då kan fastna i gyttjan på botten. Likaså bör man ha med en följeslagare ifall man skulle behöva hjälp under simningen.

The Public Domain Review har nu digitaliserat 20 av de fina träsnitten ur boken.
http://publicdomainreview.org/collections/the-art-of-swimming-1587/

De arte natandi tycks vara sällsynt i sin tryckta version och boken finns inte på något svenskt bibliotek.

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Brittiska litteraturskatter nu online

Discovering Literature

Just nu pågår många spännande och intressanta digitaliseringsprojekt. Institutioner som museer och bibliotek tillgängliggör delar av sina samlingar genom stora onlinesatsningar.

British Library har i dagarna lanserat sin nya webbresurs Discovering Literature : Romantics and Victorians.
Det är en databas med 1200 olika titlar. Under romantiken och den viktorianska tiden utgavs många av den brittiska litteraturens allra mest kända verk, och här hittar du mängder av information kring dem och deras författare.

I Discovering Literature kan du läsa långa och innehållsrika artiklar skriva av ca 60 olika experter och se 25 dokumentärfilmer. Du som är lärare kan ta fram ca 30 olika undervisningsguider.

Du kan se bilder av originalmanuskript av systrarna Brontë, Jane Austen, William Wordsworth, Percy Shelley, William Blake, John Keats m fl. Läs vad Jane Austens familjemedlemmar tyckte om hennes böcker.

Discovering Literature - Themes

Du kan gå in i databasen och bläddra bland de olika författarna, eller söka fram olika teman. Läs om Gothic literature, Crime fiction eller kanske Visions of the future.

En av anledningarna till webbresursens tillkomst är en undersökning bland 500 brittiska lärare. Enligt denna svarade 82% av dem att eleverna fann det svårt att ta till sig och identifiera sig med klassiska brittiska författare.

British Library säger att de tänker fylla på databasen med mera material, även från andra tidsperioder.

Discovering Literature är ett exempel på hur bra det kan bli när man tillgängliggör vårt kulturarv för en modern publik.

Aisopos fabler, illustration
En illustration ur en utgåva av Aisopos fabler (1857).

John Keats

John Keats

Den brittiske poeten John Keats (1795-1821) blev bara 25 år gammal. Han levde under romantiken och var samtida med Lord Byron och Percy Bysshe Shelley, men är i Sverige inte lika känd som de andra två. Keats, som var utbildad läkare, fick egentligen berömmelse först efter sin död. Ganska lite av Keats verk finns översatt till svenska.
Det brukar ibland sägas om Keats att av alla engelskspråkiga romantiska poeter var han den som föddes sist och dog först.

Ett namn skrivet i vatten

Nu kan du läsa en intressant biografi om honom, ”Ett namn skrivet i vatten : romantikens medicin i John Keats poesi” av Carl Lindgren (Carlssons, 2013). Faktum är att det är den första boken om Keats på svenska som utgivits sedan 1935.

Författaren Carl Lindgren är läkare och litteraturvetare, och i den här boken beskrivs både Keats liv och diktning. Faktum är att det tar halva boken innan han kommer in på Keats författarskap.
Lindgren inleder med att beskriva romantikens världsbild. Typiska element är t ex idealiseringen av kvinnan och en stark religiositet. Vi får också veta hur man såg på vetenskap under denna period. Sedan beskrivs Keats medicinska studier och hans tid som läkare, innan hans litterära bana tog vid.
Keats drabbades sedan av tuberkulos, en sjukdom som han även dog av i Rom 1821. Det sista avsnittet i Keats liv har Lindgren således kallat ”Patienten Keats”.

Denna bok är intressant på flera plan. Dels är det en biografi över en romantisk författare som hittills i Sverige har varit litet av en doldis, och dels är det en bild av medicinen och läkarens tillvaro för 200 år sedan. Under den här tiden gjordes stora landvinningar just inom medicinens område.

Samtidigt drar Lindgren paralleller mellan humaniora och naturvetenskap och visar på de likheter som han menar finns mellan litteratur och medicin. Både inom litteraturen och inom medicinen behöver man kunna gå utanför sig själv och kunna tolka, förstå och formulera känslostämningar, skriver Lindgren.

Berättelsen innehåller hela tiden talrika citat ur Keats verk.
Hans mest kända dikter är ”Ode to a Nightingale” och ”Ode to a Grecian urn”.
Keats är också känd för många fina citat, t ex ”Det sköna är det sanna”, eller i original

” ‘Beauty is truth, truth beauty,’
– that is all ye know on earth,
and all ye need to know.”
(Ode to a Grecian Urn, 1819)

”A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness.
(Endymion, 1818)

Lindgren hittar i dikterna flera intressanta hänsyftningar på Keats läkarkarriär. Keats hade också botanisk och farmakologisk kunskap, så läsaren får dessutom information om diverse läkeväxter och örter.
Boken är även väl illustrerad, ofta med författarens egna foton.

Keats grav i Rom

Keats begravdes på den icke-katolska kyrkogården i Rom. Hans sista vilja var att gravstenen inte skulle ha vare sig hans namn eller ha några årtal. På stenen skulle det stå: ”Here lies One whose Name was writ in Water.”  Detta skedde också och än idag kan man på hans gravsten läsa dessa ord.

”Ett namn skrivet i vatten” är en bra tvärvetenskaplig bok, som kan läsas både som litterär biografi och som medicinhistoria. Välskriven och läsvärd, och med bra tidsfärg.
Jag fick veta massor om Keats och om romantiken som jag inte visste tidigare, exempelvis ett kul avsnitt om den engelska läkarutbildningen i början av 1800-talet.

Ett namn skrivet i vatten i bibliotekets katalog

John Keats verk finns tillgängliga som gratis nedladdningsbara e-böcker hos Project Gutenberg.

På svenska finns tyvärr endast ett fåtal översättningar av Keats verk.
Keats sonetter utgavs på svenska 1984 under titeln ”Den okände Keats”, i översättning av Sven Christer Swahn. Den boken finns att låna på biblioteket.

Kristallpalatset i London

Kristallpalatset - the Crystal Palace

Idag är Crystal Palace i första hand namnet på ett brittiskt fotbollslag, och namn på en stadsdel i London. Men under 85 år var Crystal Palace, Kristallpalatset, känt som den stora utställningshall i London som byggdes till den första världsutställningen 1851. Det var en av stadens stora sevärdheter.

Världsutställningarna var en nymodighet för 1800-talet, och 1851 års utställning var alltså den första av många. Ett 40-tal olika länders tekniska, ekonomiska och kulturella framsteg presenterades. Det var främst industri, teknik och hantverk som man ville lyfta fram. Världsutställningen i London hölls i Hyde Park.
Arkitekten bakom Kristallpalatset var Joseph Paxton, som hade influerats av växthus när han ritade sina planer. Hela palatset bestod av gjutjärnselement och glas. Järnpelare och järnbalkar byggdes ihop med 290.000 glaselement, s k kristallskivor. Gjutjärn var den nya tidens material, och glaset medförde helt nya ljuseffekter inne i utställningshallen.

Interiör från världsutställningen i Kristallpalatset

Byggnaden var gigantisk. Palatset var över 560 m långt och därmed en av världens största byggnader. Upp till 13.000 utställare kunde rymmas i palatset, som blev en stor attraktion. Världsutställningen var öppen i nästan fem månader. Under den tiden besöktes Kristallpalatset av sex miljoner människor.

Mera om den första världsutställningen kan du läsa här:
The great exhibition of 1851

Den stora byggnaden skulle kunna monteras ned efter utställningens slut, vilket också skedde.
Efter världsutställningen flyttades Kristallpalatset till området Sydenham. Där användes sedan byggnaden som nöjeslokal. Här öppnades också världens första temapark. Ett tag visades en stor dinosaurieutställning där. Det var de första modellerna av dinosaurier som skapats.
I anslutning till Kristallpalatset spelades också 20 FA-cupfinaler i fotboll där, fram till 1914.

Det började dock gå knackigt för nöjesattraktionen. Kristallpalatset drabbades av finanskris och även av en del bränder. Vissa menade att byggnaden var otursförföljd. Palatsets storlek gjorde att det var svårt att få verksamheten att gå runt. 1911 gick Kristallpalatset i konkurs.

1936 totalförstördes Kristallpalatset i en stor eldsvåda. Trots att fyra brandkårer med totalt 88 brandbilar bekämpade branden gick inte palatset att rädda. Idag finns endast ett fåtal rester kvar av originalbyggnaden.

Sommaren 2013 rapporterades det att ett kinesiskt bolag har planer på att återuppbygga Kristallpalatset, och att möten med Londons borgmästare hade bokats in. Vi får se hur det blir med dessa storslagna planer.

Webbplatsen Great buildings online har en del material om Kristallpalatset.
Här finns animationer och virtuella modeller som ger oss en bild av hur Kristallpalatset såg ut. I avsnittet Design kan du läsa om konstruktionen.

Minnen från Krystall-palatset

I Östersunds biblioteks magasin finns en stor och platt foliantbok, ca 40 x 25 cm stor. Boken heter ”Minnen från Krystall-Palatset : ett album öfver verldsexpositionen i London” och gavs ut av Bonniers 1851. Den består till största delen av ett antal planscher, varav flera är utvikbara. I bloggens bildarkiv kan du se en hel mapp med några bilder från boken. Kristallpalatset måste verkligen ha imponerat på besökarna.

Ett handskrivet ark sitter inklistrat i början av boken. Det är en avskrift av en artikel i Aftonbladet.
Arket är signerat av Pehr Rissler (1781-1866), Jämtlands förste civile läkare.

”Vid Industri expositionens öppnande å London år 1831 (felskrivning?) blef följande vackra Hymn öfversatt på 30 olika Språk, utdelad och afsjungen”. Därefter följer den upptecknade dikten.
”Afskrifvet från Aftonbladet för d. 24. Julii 1851. ad memoriam af Per Rissler”
Foto av detta handskrivna ark finns i bildmappen.

”Minnen från Krystall-Palatset” ingår i Läroverksdepositionen. Det är böcker som ingick i Östersunds läroverks bibliotek, men som sedan 1934 är deponerade på Östersunds bibliotek (tidigare Jämtlands läns bibliotek). Numera är dessa placerade i magasinet.

Mera om Kristallpalatset kan du läsa i boken ”Resan till Kristallpalatset”, som jag tidigare tipsat om här i bloggen.

Ett besök i den industriella revolutionens England

Resan till Kristallpalatset

Under några få intensiva decennier i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet förändrade ny teknik samhället i grunden. Ångmaskinen fördubblade männskors krafter, och stenkolsröken började täcka det gamla jordbrukssamhället. Storbritannien blev världens första industrination. Järnvägen slog igenom på mindre än en generation och krympte drastiskt de geografiska avstånden. Världen blev större och massmedierna blev möjliga. Resandet tog fart. Snart skulle telegrafen binda ihop hela världsdelar.

För 1800-talets britter måste allt detta ha varit mycket omvälvande. Hur var det att leva under denna tid? I den underhållande boken ”Resan till Kristallpalatset : ett besök i den industriella revolutionens England” av Erik Mellgren och Kaianders Sempler (Ordfront/Ny Teknik, 1989) får vi en bild av detta.

Boken är skriven som en reportagebok i resans form. Men resan går inte bara i dagens Storbritannien, utan lika mycket i de historiska miljöerna. Textförfattaren Mellgren och illustratören Sempler har båda varit verksamma i tidskriften Ny Teknik.

Här får vi vara med om en historisk järnvägsinvigning, och vi besöker världens första gjutjärnsbro, ”Iron Bridge” över floden Severn. Bron invigdes 1779 och står kvar än idag. Mellgren & Sempler gör även ett par besök i olika industrimuseer.

Ett särskilt intressant kapitel handlar om det stora Kristallpalatset (The Crystal Palace). Det var en jättelik utställningshall som uppfördes i Hyde Park till 1851 års världsutställning. Det var över 560 m långt och därmed en av världens största byggnader. Den gigantiska skalan är nästan svår att förstå för oss idag. Upp till 13.000 utställare kunde rymmas i palatset, som blev en stor attraktion. Arkitekten bakom Kristallpalatset var Joseph Paxton, som influerades av växthus. Järnpelare, och järnbalkar byggdes ihop med 290.000 glaselement, s k kristallskivor. Efter världsutställningen flyttades Kristallpalatset till området Sydenham. 1936 brann det ned i en stor eldsvåda.

Läs också om den franskfödde ingenjören Marc Brunel, vars stora verk var tunneln under Themsen – The Thames Tunnel, färdigställd 1843. Sonen Isambard Kingdom Brunel blev ännu mer känd. Han var den chefsingenjör som låg bakom Great Western-järnvägen och tog fram flera sinnrika konstruktioner. Brunel ses som en av pionjärerna bakom propellerdriften, och han konstruerade Great Western, det första ångfartyg som gick i reguljär Atlanttrafik. Dessutom ritade han Paddington Station.

”Resan till Kristallpalatset” är underhållande och ibland även litet kåserande. Den gör historien levande på ett spännande sätt. En bra och intresseväckande bok inom teknikhistoria.

Resan till Kristallpalatset i bibliotekets katalog

Läs mera om Kristallpalatset i blogginlägget Kristallpalatset i London.

Vikingar i krig

Vikingar i krig

”Bevare oss för nordmännens raseri, Herre” är en översättning av en latinsk text som skrivits ned i en anglosaxisk bönbok.
Att se vikingaskepp närma sig vid horisonten var inget som irländska munkar på 800- och 900-talet längtade efter.

Bilden av vikingarna har förändrats under årens lopp. På 1800-talet ville man se vikingen som en tapper och ädel nordisk kämpe, en nationalromantisk hjälte. Sedan sågs vikingen mest som en våldsam plundrare. På senare tid har ofta vikingarnas egenskaper som handelsmän, hantverkare och bosättare lyfts fram. Men vikingens värld var våldsam, liksom krigföringen vid denna tid.

”Vikingar i krig” av Kim Hjardar och Vegard Vike (Bonnier Fakta, 2013) ger en beskrivning av vikingatidens militära historia under perioden ca 750-1100.
Detta var en intensivt expensiv och utvecklingsrik period i Nordens historia. Vikingarnas färder tog dem till Kaspiska havet, till Jerusalem och ända till Nordamerika. Hur kunde det vara möjligt, och hur såg vikingarnas samhälle ut? Svaret får vi i den här fina boken, som använder sig av de senaste forskningsrönen.

Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. Kim Hjardar är historiker vid Oslo universitet och expert på vikingatiden, och Vegard Vike är arkeologisk konservator vid Kulturhistoriska museet i Oslo. De vill ge en nyanserad och modern bild av vikingarna och deras värld, och lyckas bra med det i sin bok.

”Vikingar i krig” är uppdelad i flera huvudavsnitt. Först presenteras vikingarna, deras samhälle och religion. Sedan följer ett avsnitt om vikingarnas krigskonst och militära organisation. Därefter kommer särskilda studier av först skeppet, det så centrala fortskaffningsmedlet för vikingarna, och sedan om deras vapen. Bokens längsta avsnitt heter ”Vikingarna anfaller!” och beskriver vikingafärderna och plundringstågen till Irland, England, frankerriket, iberiska halvön, färderna i österled till nuvarande Ryssland och till Bysans, och avslutningsvis Grönland och Amerika.

Läs om vikingarnas stenhårda hederskultur som kombinerades med ett starkt matriarkat hemma på gården, och om vikingarnas slavhandel. Och hur var det egentligen med bärsärkarna?

Jag tror inte att jag tidigare sett en sådan här nästan häpnadsväckande detaljerad och intressant skildring av vikingarnas strategier och stridskonst.

Bara ett exempel: Vikingarna var experter på att bygga fästningar. Ännu mer än tusen år senare finns det många lämningar kvar av borgar och andra befästningar. I den här boken kan vi läsa hur dessa fästningar såg ut, hur de byggdes, se plankartor över kända fästningar, och se hur de användes. Och det är bara ett mindre avsnitt i denna omfångsrika bok.

Författarna visar hur pass mycket krig och krigssymbolik genomsyrade det nordiska samhället för tusen år sedan.

Boken är utomordentligt välillustrerad med foton och teckningar. Den innehåller dessutom ett flertal tjusiga kartor, som avsevärt förhöjer läsvärdet. Tack vare detta får man en tydlig överblick över t ex vikingarnas färder till England.
”Vikingar i krig” omfattar nästan 400 sidor och är i stort format. Given läsning för alla som är det minsta intresserade av vikingatiden. Texten är levande och välskriven. En spännande, upplysande och informativ bok. Rekommenderas!

Vikingar i krig i bibliotekets katalog

Sjömännens hårda tillvaro

Under däck

Livet ombord på de stora örlogsfartygen på 1500- och 1600-talet var hårt och ofta rent livsfarligt.
Fynd från vraken efter förlista fartyg hjälper oss att få en bild av sjömännens pressade tillvaro.
Katarina Villner berättar deras spännande historia i boken ”Under däck : Mary Rose – Vasa – Kronan” (Medströms, 2012).

Mary Rose var ett brittiskt skepp som förliste 1545. Vasa sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 1628, och regalskeppet Kronan exploderade under ett sjöslag i Östersjön 1676. Mary Rose och Vasa har bärgats, och från Kronan har man bärgat en hel del arkeologiska fynd.

Villner har varit informationschef för Vasamuseet, Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona, och hon är mycket kunnig i ämnet. Stora delar av boken berör sjukdomshistoria och den läkekonst som man använde sig av för att försöka kurera de sjuka.

Manskapet hade en daglig mat- och dryckranson. Varje man ombord på Mary Rose tilldelades 4,5 liter öl om dagen, medan sjömännen på Vasa fick nöja sig med 2,5 liter. Det behövdes för att skölja ned all salt mat. Ölen dracks ur laggade trästånkor. Man har hittat sådana ombord på Vasa.

Under däck” ger oss fascinerande inblickar i vardagslivet ombord på dessa stora skepp.
Sjukdomsepidemier var ett vanligt gissel. Viceamiral Henrik Fleming blev chef över den svenska Östersjöflottan 1628. Hans brev och rapporter till Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna beskriver problemen ombord på fartygen. På åtta skepp var mer än en tredjedel av sjömännen sjuka. De led av ”huwodt werck, fråssa, hidtzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodtsotten, hidtzig siuckdom.” Dessutom är det en sådan stank om bord på skeppen att han inte kan beskriva den, säger Fleming.

Ett helt kapitel behandlar barberarens yrkesroll och arbetssätt. Under sjöstrider var det barberaren som skulle utföra nödamputationer. Skott från kanoner och musköter orsakade svåra skador. Vid förfrysning kunde sjömännen få kallbrand, och även då var amputation ofta en nödvändig åtgärd.

Barberaren hade en träkista med verktyg. Flera sådana fynd har gjorts ombord på de tre vraken. På Mary Rose fann man en hel kista med ca 60 olika föremål.

En vanlig behandlingsform ombord var åderlåtning och koppning. Man hade särskilda koppglas eller kopphorn. En populär medicin under 1500- och 1600-talen var teriak, en mix av allehanda ingredienser, bl a orientaliska kryddor och olika droger. Ibland förekom ormkött i teriak.

Hur länge skulle en nutida svensk stå ut med livet ombord på dessa skepp? Sjömännens hårda liv är svårt för oss att riktigt fatta idag.
”Under däck”
är både en sjöfarts- och en medicinhistorisk bok, där vi kommer nära örlogsskeppens manskap. Boken är levande, välskriven och rikt illustrerad.  Rekommenderas.

Under däck i bibliotekets katalog

Bisarra britter

Bisarra britter

Här i Sverige finns många anglofiler. Brittiska tv-serier som Downton Abbey lockar storpublik, och Jane Austens böcker läses mer än någonsin. Det genuint brittiska är det som lockar.
Vissa historiska britter har varit excentriska och litet speciella. Några av dem kan du möta i essäsamlingen ”Bisarra britter” av Knut Hæger (AWE-Gebers, 1980).

Knut Hæger (1925-1984) var docent och kirurg. Han var också en av ”de lärde i Lund”. I hans bokproduktion hittar vi medcinhistoriska verk, men också flera böcker om brittisk historia, exempelvis denna.

Ordet ”bisarra” i titeln är valt i betydelsen underlig eller excentrisk. Och flera av dessa britter var definitivt annorlunda.

Först möter vi Samuel Pepys, författare till den berömda 1600-talsdagboken som bl a beskriver Londons pestutbrott 1665 och efterföljande brand 1666.
Sedan läser vi om William Bligh, kaptenen på HMS Bounty. Han är en av de få brittiska sjöofficerare som upplevt hela tre myterier. Vad säger det oss om hans ledarskap?

Ett intressant kapitel handlar om William Pitt d.ä., en av 1700-talets största brittiska statsmän. Som utrikesminister var han ansvarig för krigföringen under sjuårskriget 1754-63. Den egensinnige och envise Pitt var med om att inleda Storbritanniens guldålder. Ett av hans kända citat lyder ”I am sure I can save the country. No one else can.”

En annan udda statsman var Viscount Henry John Temple Palmerston, utrikesminister i flera omgångar på 1830- och 1840-talet. På grund av sitt självständiga agerande hamnade han konsekvent i konflikt med drottning Victoria och tvingades till sist avgå. Palmerston var under lång tid en diplomatisk gigant i Europa.

Den lärde Hæger har en underhållande, personlig och kåserande stil som gör att boken är kul att läsa, både för anglofiler men även för alla andra.
Den innehåller inte bara biografier. Några kapitel handlar om brittisk mentalitet, om staden Oxford och om Londons ”ruskiga ställen”.
Sådana här böcker skrivs inte längre. Men de finns som tur är att låna på biblioteket.

Bisarra britter i bibliotekets katalog

Hagbergs Shakespeare

Carl August Hagberg

William Shakespeares klassiska dramer finns i flera olika översättningar till svenska, men den första kompletta översättningen av Shakespeares samlade verk till svenska gjordes av Carl August Hagberg. Hans översättningar utgavs för mer än 150 år sedan i ett stort 12-bandsverk, ”Shakspeares’s dramatiska arbeten” (Gleerup, 1861).

Hagbergs översättningar är än idag mycket ansedda och ses som svåröverträffade. Många av de mest kända Shakespeare-citaten i svensk översättning kommer från Hagberg. Han var inte först i Sverige att översätta Shakespeare, men den förste att översätta dennes hela dramaproduktion.

Denna viktiga översättning finns sedan tidigare att läsa online hos Projekt Runeberg, och nu även hos Litteraturbanken. Onlineversionen består av bilder i form av inskannade boksidor.

Flera av Hagbergs Shakespeare-översättningar finns givetvis också att låna på biblioteket som vanliga böcker. Onlineversionen är dock mycket praktisk att ha tillgång till, inte minst när man söker efter något särskilt avsnitt ur ett drama (På biblioteket i Östersund har vi dessutom 12-bandsutgåvan från 1861, dock ej för hemlån).

Carl August Hagberg (1810-1864) var professor vid Lunds universitet i estetik och moderna språk, och dessutom ledamot av Svenska akademien. Här i bloggen har jag tidigare tipsat om hans berättelse om sin bildningsresa i ungdomen: En Europaresa på 1830-talet.

Vill du läsa mera om Hagberg, som ägnade sig åt betydligt fler saker än bara översättning, så finns det flera biografier. Anders Österling skrevCarl August Hagberg : minnesteckning (Bonniers, 1922), och den senaste biografin om honom är Karin Moniés Ord som himlen når : Carl August Hagberg : en levnadsteckning (Atlantis, 2008). Båda finns att låna på biblioteket.

Slaget vid Culloden

Culloden

Tidigt på morgonen den 16 april 1746 hade den engelske kungens armé börjat sin marsch mot upprorsmakarna. Det var ett fruktansvärt väder med regn och isande vind. Soldaterna var våta och leriga, och kanonerna var svåra att förflytta. Efter flera kilometers marsch kunde de genom dimman se de skotska högländarnas styrkor, klädda i sina tartaner, och armén ställde upp sig på slaglinje. Trummorna dånade. Den engelske härföraren, hertigen av Cumberland, hörde hur upprorsmakarna manades till samling med säckpiporna. De närmade sig med dragna svärd.

Så inleddes slaget vid Culloden, det sista fältslaget på brittisk mark. Om slaget finns en klassisk bok, ”Culloden : de skotska klanernas stora nederlag” av John Prebble (Atlantis, 1990). Boken utkom redan 1961 och är välkänd inom fältslagslitteraturen. Peter Englund hade den som en av sina främsta inspirationskällor när han skrev sin genombrottsbok ”Poltava” (1988). Efter succén med den boken översattes Prebbles bok till svenska.

Culloden är en liten by som ligger öster om Inverness. Slaget som ägde rum där 1746 var Bonnie Prince Charlies stora nederlag. Detta namn var det folkliga smeknamnet på tronpretendenten Karl Edvard Stuart (1720-1788), sonson till den landsflyktige kung Jakob II av England och Skottland. Han landsteg 1745 i Skottland, lät ihopsamla en jakobitisk upprorshär, erövrade Edinburgh och skulle sedan marschera mot London. Slaget vid Culloden satte dock stopp för hans planer. Många år senare dog Charlie alkoholiserad i Rom.

Slaget, dess förhistoria och efterspel, skildras i boken intensivt och med stor närvaro. Författaren John Prebble (1915-2001) var journalist och författare även för film och tv. Som källmaterial till denna bok har han använt brev, dagböcker, memoarer, ritningar, militära orderböcker och mycket annat. Tack vare detta blir det de enskilda personernas öden som kommer i fokus för berättelsen.
Efterspelet till slaget blev grymt. Hertigen av Cumberland fick då namnet ”The Butcher” (”Slaktaren”). Läs denna bok om du vill veta varför.

Culloden” är en bra och mycket läsvärd bok inom fältslagsgenren. Min enda invändning är bristen på illustrationer och kartor.

Culloden i bibliotekets katalog

Peter Englund har skrivit förordet till den svenska utgåvan. Den första halvan av förordet finns att läsa på hans webbplats.

Rikard Lejonhjärta

Rikard Lejonhjärta

En pågående trend just nu inom arkeologin tycks vara att undersöka avlidna regenters kvarlevor. Här i Sverige har vi kunnat läsa om jakten på Magnus Ladulås grav, som man hittills inte funnit. I Storbritannien fann man nyligen Rikard III:s skelett under en p-plats i Leicester.
Dagens kungliga arkeologiska nyhet handlar om Rikard Lejonhjärta, kung av England 1189-1199. Vi associerar honom kanske idag främst med legenden om Robin Hood och berättelsen om Ivanhoe.

Traditionellt har Rikard Lejonhjärta (Richard I the Lionheart) setts som lite av en brittisk hjältekung. Han var en av ledarna för det tredje korståget.
En vanlig uppfattning bland moderna bedömare är dock att Rikard var en av Englands sämre kungar. Under sin tioåriga regeringsperiod tillbringade han sammanlagt endast ett halvår i England. Större delen av sin regeringstid ägnade han sig åt militära fälttåg, först i det Heliga landet och sedan i Frankrike. Däremellan satt han som fånge hos den tysk-romerske kejsaren 1192-94. Britterna fick loss honom först efter att ha betalat en mycket hög lösensumma.

1199 dog Rikard under en belägring av den lilla franska borgen Chalus-Chabrol. Han träffades av en pil, skjuten av borgens försvarare. Rikards kropp delades upp och begravdes på flera ställen, något som var vanligt på medeltiden beträffande högreståndspersoner. Hjärtat balsamerades och begravdes i Rouen, inälvorna i Chalus och själva kroppen i klostret Fontevraud i Anjou.

Dagens nyhet är att man undersökt Rikards balsamerade hjärta, som återfanns i en blylåda på 1800-talet. Nu har det mesta av hjärtat förvandlats till ett grått pulver, men det har ändå kunnat undersökas av experter.
En medeltida legend har gjort gällande att Rikard dödades med en förgiftad pil. Hjärtundersökningen har kunnat visa att detta troligen är felaktigt.
Underökningen har också kunna visa hittills okända faktauppgifter om balsameringsprocessen vid denna tid.

BBC News har en utförlig artikel i ämnet.
BBC News: Richard the Lionheart’s mummified heart analyzed

Lästips:
Tidigare har jag bloggat om en bok om Eleonore av Akvitanien, som var mor till Rikard Lejonhjärta.

Froissarts krönika

Slaget vid Crécy

Historieskrivning var förr i världen en konstform. Historien skulle just berättas, inte analyseras. Det är en av anledningarna till att dagens historiker ibland får problem med gamla krönikor från t ex medeltiden. Hur sann kan man säga att krönikan är? Oavsett vilket, så erbjuder gamla krönikor riktigt bra berättelser och mustiga läsäventyr.

Froissarts krönika

Jean Froissart (ca 1333-1405) var fransk poet och historieskrivare. I början av 1370-talet började han skriva på ett väldigt verk, en krönika över fransk samtidshistoria.

Froissart reviderade sin krönika vid ett flertal tillfällen. Hans ambition var att få med allt, vilket gjorde att den växte till enorma dimensioner. Till sist kom den att bestå av flera olika delar. En utgåva från 1870-talet omfattar hela 26 volymer.

I stort sett är krönikan en kronologisk berättelse om allt om den västeuropeiska feodaladelns äventyr som Froissart tyckte var intressant, högt och lågt om vartannat.

Man brukar säga att Froissart är hundraårskrigets store skildrare.
Hundraårskriget var, som vi minns, den stora kraftmätningen mellan England och Frankrike mellan 1337 och 1453. Man stred om de engelska kungarnas länsinnehav i Frankrike, och de gjorde även anspråk på den franska tronen.

Av naturliga skäl skildrar Froissart endast den första halvan av hundraårskriget.
Hela krönikan finns utgiven på de stora språken, men på svenska finns endast ett litet urval, ”Krönika” (Natur och Kulturs klassikerserie, 1961), i urval och översättning av Lorenz von Numers.

De här läsvärda berättelserna är som en medeltida gobeläng, myllrande av personer, färger och detaljer. Här finns höviska och ädla riddare, sköna damer, våldsamma sammandrabbningar, vackra seder och många riktigt goda historier. Detta är verkligen historieberättande.

Froissart skrev även poesi och en stor riddarroman, men det är för den här omfattande historiska krönikan som han har blivit legendarisk.

Froissarts Krönika i bibliotekets katalog

Vill du läsa mer om Jean Froissart kan jag tipsa om Frans G Bengtssons essä ”Froissart”, som ingår i essäsamlingen ”Silversköldarna” (1931)

”Froissart är glad av sig och tycker om alla människor – utom gnidare och tyskar, vill det synas – och från grubbel och tungsinne är han kemiskt fri.” skriver Frans G Bengtsson.

Silversköldarna i bibliotekets katalog

En mindre del av Froissarts krönika finns att läsa online som gratis e-bok, på engelska.
Det är samlingsvolymen ”Chronicle and Romance” (The Harvard classics, 1910). Innehåller förutom Froissart även texter av Malory och Holinshed.
Här kan du t ex läsa avsnitten om slaget vid Crécy och om Wat Tylers uppror.

Läs Chronicle and Romance som e-bok

Rikard III nu identifierad

Rikard III

Talesmän för Leicesters universitet tillkännagav igår att de kvarlevor man hittade i höstas under en parkeringsplats i staden med största sannolikhet är kung Rikard III:s.
Med hjälp av avancerad DNA-teknik har man lyckats identifiera skelettet. Dessutom har man funnit skador på skelettet som stämmer överens med de som Rikard III ska ha fått när han stupade vid slaget vid Bosworth Field 1485. Skelettet har tio skador, varav hela åtta i huvudet. Den avlidne kungen led även av skolios och hade en krökt ryggrad.

För en historisk bakgrund till sökandet efter Rikard III:s gravplats, se mina tidigare blogginlägg i ämnet:
120827: Rikard III:s grav söks under p-plats
120913: Rikard III funnen?

Tack vare ren slump undgick gravplatsen att förstöras under byggnadsarbeten på 1800-talet. Det var ”only inches” som räddade honom då. Rikards fötter klipptes dock av vid detta tillfälle.

Rikard III kommer senare att ombegravas i Leicesters katedral.
Dessutom ska man återskapa hans utseende. Det finns nämligen inget samtida bevarat porträtt av kungen, bara senare kopior. Flera av dessa har försökt förstärka ett elakt utseende hos kungen, helt enligt de segrande Tudorkungarnas propaganda.

BBC News har en mycket utförlig artikel om identifieringen:
Richard III dig: DNA tests confirms bones are king’s

Här finns också ett bildspel:
Richard III: The twisted bones that reveal a king

The Telegraph har en intressant grafik över fyndplatsen:
How Richard III:s grave was discovered

%d bloggare gillar detta: