Bloggarkiv

Carl von Linnés tankar om öl

Anmärkningar om öl

Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.

Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”

Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:

”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”

Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:

”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”

Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:

”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”

Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.

 

Linnés lärjungar

Linneaner

Carl von Linné (1707-1778) var en av Sveriges största vetenskapsmän genom tiderna. Hans många lärjungar har kommit att kallas linneanerna. Många av dem reste runt världen och gjorde viktiga forskningsinsatser, t ex Daniel Rolander (se Ur regnskogens skugga). Andra kända namn i denna krets var Peter Forsskål, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Men de flesta av lärjungarna hade ingen möjlighet att göra sådana påkostade resor. I bästa fall reste de inom det svenska riket, eller så levde de, ibland litet obemärkt, som sockenpräster och provinsialläkare. Men de fortsatte så ofta de kunde att i Linnés stil utforska djur och natur.

Ingvar Svanberg, lärare i etnobiologi vid Uppsala universitet, berättar om dessa lärjungar i ”Linneaner : Carl von Linnés lärjungar i Sverige” (W&W, 2006).
Det som är så bra med den här boken är att den lyfter fram alla de Linné-lärjungar som inte blev världskända, men som ändå gjorde insatser. Ibland publicerade de sina rön i samtida tidningar och tidskrifter. Samtidigt beskriver ”Linneaner” tidens tänkesätt, som ofta utgick från nyttoaspekten.

Ofta var det folklig kunskap som genom Linné och lärjungarna fördes vidare. Vissa av dem undersökte vilka buskar som var bra att använda till häckar, vilka medel som kunde brukas mot ormbett eller tog reda på vilka örter som var användbara som färgämnen. Andra var mer intresserade av nya djurarter och vilken nytta man kunde ha av diverse smådjur. Och fanns det några vilda djur i Sverige som kanske kunde tämjas och användas för hushållsnyttan?

Förutom lärjungarnas publicerade artiklar finns även en stor korrespondens med Linné själv bevarad. Svanberg har dessutom tagit del av en del hittills opublicerat material.

1700-talets stora intresse för kunskap och forskning är fascinerande. Svanbergs bok bjuder på en hel del spännande läsning. Den är dessutom logiskt uppdelad. Först beskrivs utlandsresenärerna, sedan de som reste inom landet. Sedan följer ett långt avsnitt om zoologi och ett annat om botanik.

Boken är rikligt försedd med citat och andra utdrag ur samtida texter, vilket ger en bra närvarokänsla och även prov på ett ibland mustigt underhållande 1700-talsspråk.
En del av alla observationer kan vi idag betrakta som obetydliga medan andra var viktiga. Men allt skulle undersökas och avhandlas. I ”Linneaner” finns också diverse kuriosa, vilket gör läsningen ännu roligare. Och en del observationer var rena misstag.

Underhållande och intressant läsning om det nyfikna 1700-talet. Boken kunde dock gärna ha fått innehålla fler illustrationer.

Linneaner i bibliotekets katalog

1700-talet som svenskt ideal

1700-talet som svenskt ideal

I Sverige har vi idag rätt många 1700-talsmiljöer som vi kan besöka. I början av 1900-talet var dock situationen en annan. Välbevarade miljöer från 1700-talet var då mera sällsynta. Ett större arbete med restaurering och rekonstruktion av dessa miljöer tog sin början och nådde sin kulmen under 1930-talet. Många av våra dagars välkända 1700-talsmiljöer är alltså resultatet av ett medvetet rekonstruktionsarbete.

Victor Edman är docent i arkitekturhistoria. Hans bok ”Sjuttonhundratalet som svenskt ideal : moderna rekonstruktioner av historiska miljöer” (Nordiska museet, 2008) beskriver på ett spännande vis tre av de mest kända rekonstruerade byggnaderna: Skogaholms herrgård på Skansen, Carl von Linnés hus i Uppsala och Gustav III:s paviljong på Haga.

Skogaholms herrgård byggdes upp på Skansen som ett jättelikt pussel. Man hämtade huvudbyggnaden, flyglarna och paviljongerna från olika håll i Sverige. Hela miljön blev anpassad till museets pedagogiska och vetenskapliga syften. Edman berättar i boken hela historien om hur man sakta men säkert med Skogaholm skapade en sorts idealbild av en herrgård från 1700-talet. I boken kan vi också se flera av de förlagor man använde under arbetet.

De andra fallstudierna i boken är också intressanta. 100 år efter Carl von Linnés död insåg man att få miljöer från Linnés tid fanns bevarade i ursprungsskick, och det mesta av Linnés arkiv och vetenskapliga kvarlåtenskap hade sålts till England. Här kan vi läsa hur man mödosamt försökte återskapa Linnés botaniska trädgårdar och Linnés Hammarby utanför Uppsala.

Gustav III:s paviljong på Haga hade delvis byggts om under 1800-talet och i bokens tredje fallstudie kan vi läsa om hur rekonstruktionen av de gustavianska interiörerna gick till.

Det intressanta är att detta alltså hände ungefär samtidigt, alltså på 1930-talet. Man ville lyfta fram det nationella, det svenska, och skapade ett svenskt kulturarv. Men hur äkta är egentligen dessa miljöer som vi kan se idag? Svaret är nog beroende av hur man definierar ordet ”äkta”. Delarna är äkta, men kanske inte alltid helheten.

En välskriven bok som ställer intressanta frågor om restaureringar, vår historiesyn och om vårt kulturarv. Rikt illustrerad.

Sjuttonhundratalet som svenskt ideal i bibliotekets katalog

Ur regnskogens skugga

Ur regnskogens skugga

Idag vill bloggen rekommendera en av 2012 års finaste fackböcker, ”Ur regnskogens skugga : Daniel Rolander och resan till Surinam” (Max Ström, 2012) av James Dobreff, Helene Schmitz och Arne Jönsson. Den nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Boken handlar om Daniel Rolander (1723/25-1793), en av Carl von Linnés mest begåvade lärjungar. 1754 begav han sig ut på en nästan ofattbart strapatsrik resa till Sydamerika och urskogarna i Surinam, ett land som då var en del av Holländska Guyana. Rolanders uppdrag var att samla in växter, studera djurlivet och att beskriva landet. Resan varade i två år och Rolander dokumenterade den i en omfattande dagbok, Diarium Surinamicum, skriven på latin.

Rolander var skarpsynt, orädd och egensinnig. När han kommit hem från Surinam vägrade han att dela med sig av sitt material till Linné. Endast han själv skulle få äran av arbetet.
Resultatet blev att Rolander blev helt utfrusen och tvingades lämna Sverige. Han hamnade i Danmark, där han tidvis levde i svår armod. Under en treveckorsperiod hade han endast en låda äpplen att leva på. Han lyckades få några uppdrag, bl a uppordningen av ett naturaliekabinett och författandet av en naturalhistoria för ön Ven. Den sista tiden tillbringade han i Lund, där han dog 1793.

Hans stora livsverk, dagboken från Surinam, gavs aldrig ut. Rolander hade velat ge ut allting samlat. Om han hade delat upp materialet och t ex publicerat ett flertal artiklar tillsammans med en lagom lång reseskildring, hade detta givit honom stor akademisk ryktbarhet. Istället hände ingenting med det, och manuskriptet finns än idag i Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn.

Ända fram till 1990-talet trodde man att Rolanders resa till Surinam i stort sett hade varit ett misslyckande, och att det intressanta i hans reserapporter redan hade presenterats av en dansk medicinprofessor på 1770-talet. Arne Jönsson, professor vid Lunds universitet, återupptäckte då manuskriptet och insåg dess värde och omfattning. Han har nu översatt Rolanders dagbok till svenska, vilket gör att texten för första gången ges ut i bokform, efter 250 år.

”Ur regnskogens skugga” är en magnifik bok som består av flera olika delar. Tillsammans bildar de ett verk som ger en stor läsupplevelse. James Dobreff inleder med en mycket intressant essä om Daniel Rolander, och sedan följer Rolanders egen resedagbok från Surinam, åtföljd av helt enastående vackra foton, tagna av naturfotografen Helene Schmitz.
Rolanders reseskildring är välskriven. Han är inte bara intresserad av växter och djur, utan också av de folk han möter längs vägen. Resan till Surinam på 1750-talet var sanslöst krävande. Läs reseberättelsen, förundras över upplysningstidens kunskapstörst och fundera på hur Rolanders liv kunde ha sett ut om han hade fattat en del andra beslut.

En fascinerande och tankeväckande bok, och dessutom ett framstående exempel på bästa sortens bokformgivning.
Om du inte tänker läsa själva dagboken (men jag törs lova att du kommer att fastna i den ganska snabbt), läs åtminstone essän om Rolander och se alla fantastiska foton.

Ur regnskogens skugga i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: