Category Archives: Andra världskriget

O’Reilly’s bar i New York, 1942

O'Reilly's bar, 1942

Dokumentärfotografier kan ge oss en känsla av påtaglig närvaro.
Fotobloggen Retronaut (tidigare omtalad här i bloggen) har publicerat några foton ur ett bildreportage från O’Reilly’s bar på Tredje Avenyn i New York City, tagna 1942.
Här ser vi flottister roa sig på sin lediga tid. De hänger vid bardisken, dansar och har trevligt. Samtidigt ser vi övriga gäster, barpersonal, inredning m m. Dessa bilder är ett fantastiskt utsnitt ur tidens väv.

Bilderna togs på officiellt uppdrag av fotoenheten vid USA:s Office of War Information. Fotografen hette Marjory Collins. Foton som dessa strävade efter att stärka krigsmoralen.

Notera texten på väggskylten: ”Positively no gentlemen served in dining room unless accompanied by a lady”.

Fotot här ovan är något beskuret.

Retronaut: Inside a NYC bar in 1942

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Tyska kvinnor i Förintelsens tjänst

Hitlers furier

I januari högtidlighölls 70-årsminnet av Auschwitz befrielse.
Det har skrivits många böcker om Förintelsen, men i och med att nya arkiv blir tillgängliga kan det fortfarande skrivas böcker med nya vinklar på detta ämne.

Ett exempel på detta är Wendy Lowers bok ”Hitlers furier : tyska kvinnor i Förintelsens tjänst” (Fischer & Co, 2014).

”Hitlers furier” nyanserar den traditionella bild som tidigare givits av kvinnornas roll i Tredje riket.
Efter krigsslutet fokuserades det nästan enbart på de manliga krigsförbrytarna, men det fanns en hel del kvinnor som begick fruktansvärda brott. Detta har hittills varit lite tabubelagt att berätta om under de 70 år som förflutit sedan krigsslutet.

Under nazisternas expansion i öst under andra världskriget kom så många som 500.000 tyska kvinnor att hamna i situationer där de kom i kontakt med, och i vissa fall blev direkt delaktiga i, övergrepp och folkmord.

En moraliskt förlorad generation av unga kvinnor hade vuxit upp i ett Tyskland som besegrats i första världskriget. De upplevde fattigdomen under mellankrigstidens depression, och drogs med i den nationalism som följde när nazistpartiet växte fram.

Kvinnorna var sjuksköterskor, lärare, sekreterare, fruar och älskarinnor. De nya erövrade områdena i öst lockade dem med nya karriärer, nya äktenskap och kanske också nya äventyr. Men för många av dem blev tillvaron i öst en helt annan än de någonsin kunde föreställa sig.

Man kanske kan tro att många av kvinnorna inte var aktivt delaktiga, utan kanske mest satt vid skrivbord och var stödjande fruar till SS-män, men i ”Hitlers furier” får vi övertygande bevis för att detta inte var hela sanningen. Här kan vi läsa om kvinnor som helt frivilligt deltog i mördandet av civila offer.

Wendy Lower är professor i historia och rådgivare till U.S. Holocaust Memorial Museum. Den här boken är mycket välskriven och intressant. Hon har haft tillgång till bl a sovjetiskt källmaterial och ett flertal ögonvittnesskildringar. En hel del av dessa uppgifter är nya.

Lowers bok är kuslig och bitvis obehaglig, men viktig. Precis som i böcker som Helt vanliga män” av Browning kan vi här läsa om vanliga människor som under kriget utförde fruktansvärda brott. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan med fördel användas i skolor.

Ordet furie kommer från antikens Rom. Det var namnet på hämndgudinnorna, som förföljde den som dräpt en anhörig. Furie har kommit att användas i betydelsen ”rasande kvinna”.

Hitlers furier i bibliotekets katalog

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Himmlers härskarplan

Härskarplanen

Miljoner biobesökare har sett Indiana Jones kämpa mot nazisterna i filmen ”Jakten på den försvunna skatten” (”Raiders of the lost ark”, 1981). I filmen är nazisterna ute efter förbundsarken, som ska ha magiska krafter och som man ser som ett tänkbart hemligt vapen.

Hur mycket sanning ligger det egentligen i påståendena om nazisternas intresse för arkeologi och historiska föremål?

Faktum är att det finns en intressant bakgrundshistoria. Du som vill veta mera om detta kan läsa ”Härskarplanen : Himmlers jakt på det ariska ursprunget” av Heather Pringle (Historiska media, 2007).

Heather Pringle, som tidigare skrivit ”Mumiekongressen”, är en prisbelönt vetenskapsjournalist från Kanada. I den här boken berättar hon om Himmlers forskningsinstitut Ahnenerbe (som betyder ungefär ”släktarv”). Det var en del inom SS, inom vilket man försökte leta efter bevis för den ”ariska rasens” ursprung. Syftet var att visa att denna ras var överlägsen alla andra. Alltså skickades en mängd expeditioner ut till olika platser runt om i världen. Man besökte Sydamerika, gjorde avgjutningar av runor och hällristningar i Bohuslän, studerade utvald folklore och man var t o m inne i Tibet. Enligt uppgift blev tibetanerna välvilligt inställda till nazisternas intresse för svastikan.

Himmler lät engagera flera minst sagt udda personer i Ahnenerbe, som ibland fick häpnadsväckande stora befogenheter. Arkeologiska artefakter skulle hittas, och ”bevisa” nazisternas raslära. Detta skulle sedan anses rättfärdiga rasideologin och nazisternas folkmord.

Himmler verkar vara den i nazisternas ledningsskikt som verkligen hade ett starkt personligt intresse för arkeologi, magi och ockultism. Det ”ariska blodet” ansågs ha särskilt kraftfulkla egenskaper, som skulle ha skänkt de forntida ”arierna” en fantastisk intelligens och kraft. Denna framstående forntid ville nazisterna försöka återskapa.

Många som läser denna bok blir säkert förvånade över att få veta hur mycket galenskaper och egendomliga idéer som via Ahnenerbe fick fritt spelrum. Bl a trodde man på fullt allvar att hällristningarna i Bohuslän var ett gammalt ariskt skriftsystem.
Verkligheten är mer fantastisk än dikten, sägs det ibland och den påhittade historien om Indiana Jones och förbundsarken är kanske inte så långsökt ändå som man kanske hade kunnat tro.

En lättläst, upplysande och ibland omskakande bok, som visar hur rasistisk ideologi kunde motivera i våra ögon helt befängd ”forskning”. Nyttig och viktig läsning för många.

På biblioteket hittar du ”Härskarplanen” på hyllan för ideologier.

Härskarplanen i bibliotekets katalog

Monuments Men – filmen

Monuments Men - DVD

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om boken ”The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history” av Robert M Edsel.

Den handlar om den allierade specialstyrka som i andra världskrigets slutskede fick i uppdrag att försöka rädda och skydda så mycket som möjligt av all den konst som nazisterna hade stulit från ockuperade länder.

Filmrättigheterna köptes av skådespelaren George Clooneys bolag, och han regisserade sedan själv den film som baserades på boken.
Nu har jag även sett denna film, som också heter ”Monuments Men” (2013). Det var intressant att se den efter att jag läst boken.

Huvudpersonerna i filmen är baserade på verklighetens Monuments Men. Karaktärerna i filmen är dock sammansatta av flera personer och namnen är ändrade. Verklighetens grupp bestod också av fler personer än de sju som utgör filmens grupp.

George Clooney spelar huvudrollen som Lt Frank Stokes, mannen som bygger upp specialstyrkan. Vid sin sida har han Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Bob Balaban och Hugh Bonneville, samt Cate Blanchett.

Monuments Men” är både en krigsfilm och en kompisfilm. Mycket av filmen bygger på sammansättningen av gruppen. Det märks att skådespelarna hade det trivsamt under inspelningen. Den goda stämningen mellan dem syns i filmen, kanske lite väl mycket emellanåt. Den som gör den bästa rollinsatsen tycker jag är Cate Blanchett, som spelar en fransk museiintendent. Hon har också den egentligen enda kvinnorollen.
Förutom Blanchett tycker jag att Jean Dujardins roll är den man minns bäst efter att ha sett filmen.

Förmodligen hade det varit mer effektivt om man i filmen hade hållit gruppen samlad. Istället delar man upp den. Huvudpersonerna sänds ut åt olika håll, vilket ger ett något splittrat intryck.

Filmen varierar en del i tempo och kommer igång ordentligt först under sin andra halva. Då blir det istället påtagligt dramatiskt.
I filmen har man gjort en del av räddningsaktionerna ännu mer äventyrliga än de var i verkligheten. Sålunda tycks det som att Monuments Men bara hade något enstaka dygn på sig att tömma gruvan i Altaussee. Filmen överbetonar även det amerikanska inslaget i Monuments Men. Britternas roll i projektet reduceras till en enda person i gruppen.

Jag saknar också en tydligare bakgrund i filmens inledning. Den tittare som inte i förväg känner till omfattningen av och syftet med nazisternas konststölder kan ha svårt att hänga med.

Ett av de mest kända konstverken som stals var Gentaltaret, ett 1400-talsmästerverk av Jan van Eyck. Det används som en röd tråd i filmen, dock utan att konstnärens namn nämns en enda gång.

Att återberätta en bok som en film är alltid annorlunda än att berätta i text och kräver givetvis en del förändringar i manus m m. ”Monuments Men” är trots sina brister ändå en sevärd film, inte minst tack vare den intressanta mixen av skådespelare. Filmen har också bra scenografi, foto och musik.

Jag rekommenderar dock fortfarande att man först läser Anders Rydells bok ”Plundrarna” (och kanske också Edsels ”Monuments Men”) innan man ser den här filmen.
Läs mera om Anders Rydells ”Plundrarna”
Läs mera om Robert Edsels ”Monuments Men”

 

70 år sedan D-dagen

D-dagen 6 juni 1944 är ett av 1900-talshistoriens viktigaste datum. Då landsteg de allierade i Normandie.
Det var en mycket riskfylld operation. Det var viktigt att de tyska försvararna skulle tas med fullständig överraskning. Genom skickligt underrättelsearbete hade de allierade lagt ut villospår för tyskarna, som därför inte anade att landstigningen skulle ske. Men stränderna var svårforcerade och motståndet var hårt i själva strandlinjen. Vid en av stränderna hotade sammanbrott, men de allierade trupperna bestående av amerikaner, britter och kanadensare lyckades i stort sett säkra hela brohuvudet under det första dygnet. En knapp vecka senare hade man landsatt över 300.000 soldater och 54 fordon.

70-årsminnet av D-dagen uppmärksammas nu över hela världen.
Operationen, som kallades Overlord, var en av de mest dramatiska under andra världskriget och det finns mängder av litteratur i ämnet för dig som vill läsa om hur landstigningen planerades och genomfördes. Här har jag bara gjort ett urval av några av de mer kända och nyare böckerna.

Böcker om D-dagen

Den mest kända boken om D-dagen är troligen Cornelius RyansDen längsta dagen” (finns i flera upplagor). Den engelskspråkiga originalutgåvan kom redan 1959 och blev sedan en berömd storfilm 1962 med bl a John Wayne, Henry Fonda och Richard Burton. Både boken och filmen fokuserar på några enskilda personers upplevelser av D-dagen.

Den senaste stora boken i ämnet är ”D-dagen : slaget om Normandie” av den brittiske historikern Antony Beevor (Historiska media, 2009). Beevor har skrivit flera böcker om andra världskriget och hans berättarstil är lite journalistisk, men samtidigt väldigt detaljerad. Han har använt sig av en hel del nytt källmaterial. Beevor ger inte heller någon okritisk hjälteskildring. Han undviker inte att berätta om övergrepp som begicks av de allierade, och visar att alla fransmän inte såg de allierade som befriare. En rejäl tegelsten på över 600 sidor.

Du som verkligen gillar militärhistoriska detaljer bör kolla in ”Overlord : the D-day landings” av Ken Ford och Steven J Zaloga (Osprey, 2009). Det är en av de mest detaljerade böckerna om landstigningen du kan hitta. Alla de fem strandavsnitten beskrivs ingående, med uppgifter om både de allierades och tyskarnas militära åtgärder. Läs om strategierna, truppernas sammanstättning och beväpning, utrustning, regementenas namn och nummer, m m. Boken är mycket militärtekniskt ingående och innehåller också en kronologi där du kan följa förloppet timme för timme. ”Overlord” är också rikt illustrerad med foton, skisser och kartor.
En guldgruva för den specialintresserade läsaren som gärna grottar ned sig i detaljer.

Du som nöjer dig med en översiktlig framställning av landstigningen kan läsa ”D-dagen”, en bok som ingår i den fina serien ”Historiens vändpunkter” (Bonniers, 2013). Den här bokserien har jag tidigare rekommenderat här i bloggen. Redaktionen är dansk och boken är ett verk av flera olika författare. Böckerna i serien är som en sorts ”tidskrifter deluxe”, med modern raffinerad layout och massor av illustrationer. Steg för steg kan du följa planeringen och utförandet av D-dagen. Välskrivet och intressant. Man kan välja att bara läsa enskilda kapitel om man vill.

Till sist vill jag även tipsa om en liten och lättläst bok i ämnet: ”Sanna historier om D-dagen” av Henry Brook (Historiska media, 2008). Boken ingår i serien ”Sanna historier” och består av 11 korta berättelser. I var och en av dem får vi följa några soldater under invasionens första timmar. Boken är väl anpassad till unga läsare och kan med fördel användas i skolundervisningen.

Vita rockar och bruna skjortor

Vita rockar och bruna skjortor

Flyktingfrågor engagerar många idag. För 75 år sedan var det andra kategorier flyktingar som ville komma till Sverige : judiska läkarflyktingar från Tyskland.
Vintern 1939 gick protesterna höga i de svenska universitetsstäderna mot att en handfull judiska läkarflyktingar skulle ges arbete i Sverige. Studenter iförda vita mössor demonstrerade mot ”läkarimporten”. Det har beskrivits som en av de svenska nazisternas mest framgångsrika opinionsyttringar. Men hur var det egentligen?

Ulf Högberg, läkare och professor i obstetrik vid Uppsala universitet, berättar om dessa judiska läkarflyktingar i sin välskrivna, tankeväckande och intressanta bok ”Vita rockar och bruna skjortor : nazimedicin och läkare på flykt” (Universus, 2013).

Boken handlar också om nazimedicinens framväxt. Sedan Hitler tagit makten i Tyskland förändrades värdegrunden radikalt. Rasbiologiska inslag tillkom och teorier om livsoduglighet blev vetenskapliga sanningar. Judiska patienter utestängdes från sjukhusen. Tvångssteriliseringarna inleddes. Funktionshindrade barn tvångshämtades och avrättades. Läkare som var judar, eller icke-nazister, utsattes för trakasserier, misshandel och drevs ofta i landsflykt. En del hamnade i koncentrationsläger.

Ca 6000 läkare lyckades fly från Tyskland. Av dessa var det endast ett 50-tal som nådde Sverige, och som alltså blev föremål för demonstrationer och andra protester. Många ville hjälpa dem, medan andra tog öppet avstånd. Flyktingarna blev en het debattfråga mellan Läkarförbundet och Medicinalstyrelsen. Läkarförbundet var motståndare till att låta flyktingarna arbeta i Sverige och anförde läkaröverskott som argument. De flesta av läkarflyktingarna hamnade sedan i en lång arbetslöshetsperiod, som upphörde först mot krigsslutet.
Högberg har spårat upp många av dessa, och berättar i boken om deras livsöden. Han har gjort intervjuer med deras släktingar, forskat i arkiv och tagit del av ögonvittnesskildringar. Boken är ett resultat av noggrann källforskning.
I texten finns talrika citat från intervjuer, memoarer m m som ger en stark närvarokänsla. I ”Vita rockar och bruna skjortor” finns kusliga berättelser som lär få många nutida läsare att baxna.

En intressant, viktig och ibland omskakande bok som väcker allmängiltiga frågor om etik och moral. Boken kan även användas i skolorna. Det som beskrivs i boken hände i Europa och i Sverige för bara 75 år sedan, inte så lång tid i ett historiskt perspektiv. Vad kan vi göra för att förhindra att det händer igen? Något att fundera på.

Vita rockar och bruna skjortor i bibliotekets katalog

 

Monuments Men – boken

The Monuments Men

I den bioaktuella filmen ”The Monuments Men”, skriven och regisserad av George Clooney, kan vi se Clooney, Matt Damon, Bill Murray m fl som medlemmar i en amerikansk specialstyrka under andra världskriget. ”The Monuments Men” hade som uppdrag att rädda och skydda kultur- och konstföremål i Europa.

Filmen bygger på boken ”The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history” av Robert M Edsel (Center Street, 2009).

Jag föreslår att man först läser ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” av Anders Rydell. Den har jag tidigare tipsat om här i bloggen. Den boken ger en bra bakgrund till det som händer i ”The Monuments Men”.
”The Monuments Men” beskriver flera av de dramatiska räddningsaktioner som sedan ägde rum i krigets slutskede. Många kända konstverk kunde ha gått under i kriget (och vissa gjorde det också), men det var exempelvis mycket nära att hela det enorma lagret av konst som nazisterna lagrat i den djupa saltgruvan i Altaussee hade sprängts. Endast tack vare några individuella personers hjälteinsatser kunde de ovärderliga konstskatterna räddas.

Vissa lager av stulen konst var enorma. I slottet Neuschwanstein i Bayern fanns det mesta av den franska konst nazisterna hade stulit. Det tog Monuments Men sex veckor att tömma slottet.
Ömtåliga konstverk fick fraktas uppför och nedför branta trappor. Arbetet var mödosamt och ibland även riskabelt.

I Bernterode i Thüringen hittade amerikanerna bl a kistorna med kvarlevorna av tyska ledare. Fredrik den stores metallkista var massiv och vägde 600-700 kg. Det tog en timme bara att bära den genom våta, trånga gruvgångar in i den enda hiss som fanns. Kistan passade in i hissen med bara någon centimeters marginal.

Efter krigsslutet skulle flera av de tyska konstgömmorna hamna i regioner som hamnade under sovjetisk kontroll. Monuments Men fick därför kort tid på sig att tömma t ex gruvan i Altaussee. Man valde ut de viktigaste kontverken, som Michelangelos Brügge-Madonna och Van Eycks Gentaltare, och packade in dem så noggrant man kunde innan de tranporterades iväg.

Edsels bok ”The Monuments Men” är något trögstartad, men blir mer spännande ju längre in i boken man kommer. Den är fylld av hjältemodiga bedrifter, och egentligen är det ett under att så mycket kunde räddas i den kaotiska situation som rådde i krigsslutets Europa. Illustrerad med svartvita foton.

The Monuments Men i bibliotekets katalog

Kvinnliga spioner

Kvinnliga spioner

Under andra världskriget fanns det många spioner i Norden. Många av dem var kvinnor. De kunde vara skådespelerskor, dansare, journalister eller hushållerskor. Inte sällan var de unga och attraktiva. Några blev agenter av ideologiska orsaker, medan andra blev det för att tjäna pengar. Vissa gav sig in i spionbranschen för att rädda familjemedlemmar från fångenskap.

Tore Pryser, professor i historia vid högskolan i Lillehammer i Norge, har skrivit deras historia i ”Kvinnliga spioner : agenter i Norden under andra världskriget” (Natur & Kultur, 2009).

Detta är ett ämne som tidigare faktiskt inte är så omskrivet i bokform. Tack vare att hemligstämplade dokument på senare år blivit frisläppta blir det möjligt att se vilka insatser spionerna gjorde. Flera av dem var mycket effektiva.

Pryser tar upp ganska många spioner i sin bok. Nästan 40 olika kvinnoöden beskrivs på knappt 240 sidor, så det blir en ganska översiktlig skildring av varje fall. Här möter vi några namn som vi kanske känner igen sedan förut (Jane Horney, Sonja Wigert, grevinnan Amelie Posse) men de övriga är nog nya bekantskaper för de flesta läsare.

I det neutrala Sverige kunde kvinnliga agenter från olika länder samla in viktig faktainformation. I Norge och Danmark var många engagerade i motståndsrörelsen, medan andra mest fungerade som lockbeten för tyskarna, eller var infiltratörer. En del av kvinnorna blev efter kriget utpekade som förrädare.

Här hittar du flera riktigt spännande berättelser, men varje kapitel är ganska kort och kanske vill man veta mera om något av fallen. I slutet av boken finns en litteraturlista där man kan hitta fler lästips i ämnet. Boken är sparsamt illustrerad med svartvita foton.

”Kvinnliga spioner” är intressant och upplysande, om än något kortfattad i de enskilda fallen.

Kvinnliga spioner i bibliotekets katalog

Krigsår i Jämtland och Tröndelag

Krigsår

Trots att det har skrivits en sådan enorm mängd böcker om andra världskriget har det hittills inte funnits någon bok som särskilt tar upp krigshändelserna i Jämtland och Tröndelag. Denna brist har nu avhjälpts genom utgivandet av ”Krigsår : Tröndelag-Jämtland 1940-1945” av Arnt Tore Andersen och Örjan Sedin (Eget förlag, 2013).

Två museer på varsin sida om den svensk-norska gränsen, Austrått och Klintaberg, deltar i ett EU-Interreg-projekt som strävar till att utveckla dessa och sprida information om krigsåren till t ex skolelever. Författarna är verksamma vid dessa båda museer.

Krigsår” är uppdelad i en norsk och en svensk del. Den norska delen är skriven av Arnt Tore Andersen, f d journalist på Adresseavisen, och den svenska delen är skriven av Örjan Sedin, f d journalist på SR Radio Jämtland. Båda skriver på sitt eget språk, så halva boken är på norska och halva på svenska.

Detta är en mycket intressant bok, inte bara för oss som bor i regionen. Här får vi läsa om det norska kustförsvaret, om motståndsrörelsen Hjemmefronten, om krigsfångar och om människors vardagsliv under krigsåren. Vi får också dramatiska berättelser om bl a den tidvis omfattande kurirtrafik som förekom. Dessutom finns här flera flykthistorier. Många människor i de jämtländska gränstrakterna gjorde modiga insatser för att hjälpa broderfolket i Norge, ofta med risk för egen säkerhet.

Ett omfattande arkivarbete ligger bakom boken ”Krigsår”. Eftersom så pass lite litteratur tidigare finns utgiven om just Jämtland och Tröndelag under kriget har författarna besökt arkiv i Sverige och Norge samt intervjuat många som var med´. Resultatet är en levande och lättläst skildring med många intressanta människoöden. Boken är dessutom rikligt illustrerad med foton och teckningar.

Jag tror att även den som tidigare läst mycket om andra världskriget kommer att hitta nya uppgifter i den här boken, och man kan även läsa ”Krigsår” som en ren lokalhistorisk bok. Mycket användbar även i skolor.

I slutet av boken finns dessutom exempel på några av de ambitiösa skolarbeten om krigsåren som utförts av elever i Sverige och Norge.

En läsvärd, intressant och viktig bok som förtjänar en stor läsekrets.

Krigsår i bibliotekets katalog

Nazisternas konststölder

Plundrarna

Mellan 1933 och 1945 stal nazisterna miljontals konstverk. På direkt order från Hitler sändes specialförband ut, vars enda uppgift var att plundra de ockuperade länderna på konstskatter. Många av konstverken var tänkta att efter kriget samlas i Hitlers planerade Führermuseum i Linz i Österrike.

Efter krigsslutet återfann man stora delar av all stulen konst, men mycket var borta. Idag pågår ett stort arbete med att spåra de försvunna konstverken. En del av dem har visat sig hänga i framstående museer.

Författaren och journalisten Anders Rydell har skrivit boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013). Det är den första svenska bok som tar upp detta ämne.
Den är skriven i reportagebokens form, med växlingar i tid.
Plundrarna” handlar dels om nazisternas besatthet av konst, och dels om dagens arbete med att försöka återställa de stulna konstverken till de ursprungliga ägarna och deras ättlingar.

I boken beskrivs målande hur nazisterna systematiskt plundrade andra länder på attraktiv konst, och hur de samtidigt bekämpade den samtida konst de ansåg ”degenererad” (”Entartete Kunst”).
Många av konstverken stals från judiska familjer, andra från museer och kyrkor. Plundringen skedde på flera plan. Hitler hade i allmänhet första val, för det som skulle reserveras för hans Führermuseum, men samtidigt försåg sig t ex Göring med eget rov. Många tågvagnar med stöldgods transporterades till Tyskland. De mest värdefulla föremålen gömdes sedan för att vara säkra för bombangrepp och bränder.
Ibland uttog tyskarna en sorts hämnd för tidigare stölder, t ex Napoleons konstrov på 1800-talet. Det var en målmedveten vilja att utplåna andra kulturer. På flera håll, t ex i Sovjetunionen och Polen, förstörde nazisterna medvetet den konst och kultur som inte intresserade dem.

I slutet av kriget utsåg de allierade specialstyrkor, vars uppdrag var att leta rätt på den bortrövade konsten och sätta den i säkerhet. Den mest kända av dessa var en amerikansk enhet som kallades The Monuments Men. I en saltgruva i österrikiska Altaussee fann man en enorm konstskatt. Här fanns bl a det berömda Gentaltaret, ett 1400-talsarbete från Belgien.
Den första beräkningen visade att det i gruvan fanns 6577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 1700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Detta var det största samlade fyndet, men det fanns många fler depåer. Att ta reda på allt detta, katalogisera det, för att sedan återlämna det till de rättmätiga ägarna var ett stort arbete.

Det är först på senare tid som man på allvar börjat ta itu med det svåra arbetet att återställa denna stulna konst. Välkända verk som Gentaltaret visste alla varifrån de kom, så de återlämnades direkt efter krigsslutet. Men andra fall är inte lika lätta.
Rydell beskriver i boken den juridiska process som idag pågår, vars syfte är att spåra upp och återlämna all stulen konst. Flera komplicerade rättstvister har ägt rum. Hitler och Göring katalogiserade allt de stal, men i många andra fall gjordes inte detta, vilket gör proceduren mycket svårare. Dessutom handlar det om att erkänna skuld, något få museer vill göra.

Ett längre avsnitt i ”Plundrarna” handlar om tavlan ”Blumengarten” av Emil Nolde, som i god tro köptes av Moderna museet i Stockholm i slutet av 1960-talet. Den juridiska processen kring denna tavla pågick i flera år och positionerna var länge helt låsta innan man lyckades komma fram till en lösning.

Konst har alltid stulits i krigstid. Under t ex 1600-talet var detta legitimerat, men senare stiftades lagar som förbjöd konststölder. Samtidigt är världens museer fyllda av saker som mer eller mindre kan ses som stöldgods. Ska vi se nazisternas stölder som mer allvarliga än t ex rövade egyptiska föremål? Detta är moraliska frågor som tas upp i Rydells bok. I Ryssland är den konst som togs från Nazityskland fortfarande en känslig fråga. Ryssarna anser att de har rätt att behålla den som kompensation för den förstörelse som de drabbades av under andra världskriget. En del av nazisternas rövade konst stals i ett senare skede av ryssarna under Röda arméns framryckning.
Vem är offer och vem är förövare? Flera länder i Östeuropa ser sig själva som offer både för Nazityskland och Sovjetunionen.

Det finns amerikanska advokatbyråer som specialiserat sig på dessa konstnärliga repatrieringsfrågor. I vissa fall har familjer lyckats få tillbaka sina stulna konstverk, men ändå fått sälja dem på auktion för att ha råd att betala räkningen till advokatbyrån.

Plundrarna” är en intressant och mycket läsvärd bok som ställer viktiga frågor. Rydell skriver bra, och ibland är boken rena thrillern.
En brist är dock att boken helt saknar illustrationer, trots att den tar upp så många namngivna konstverk.

Plundrarna i bibliotekets katalog

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Hitler für alle

Hitler für alle

Det är lätt att kunna bli litet trött på andra världskriget. Vårt intresse för Hitler och nazismen tycks inte avta. Faktum är att führern finns med överallt i vår populärkulturella samtid. Han dyker upp i filmer, böcker, tv-program, serier, spel m m. Det verkar dessutom som att en Hitlerbild eller ett hakkors kan hjälpa till att sälja böcker. Nästa gång du går in i en bokhandel, räkna alla böcker som har en sådan bild på omslaget.

Den nyutkomna antologin ”Hitler für alle : populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” (Carlssons, 2012) tar upp dessa frågeställningar.

Hur påverkar det oss att andra världskriget och nazismen förekommer i så många olika populärkulturella sammanhang? Får man skämta om nazismen? Vad är politiskt korrekt?

Omslaget föreställer en katt med en mustaschliknande fläck, samt ett järnkors och officersmössa. Det är ett konstverk från 2009 av Niels Bonde. Konstnären har inspirerats av webbplatsen ”Cats that look like Hitler”.

”Hitler für alle” är resultatet av en workshop av forskarna Tanja Schult och Eva Kingsepp, som doktorerat i ämnet. Boken består av uppsatser av olika författare. Den tar upp historiemedvetande och minneskultur. En intressant artikel tar upp problem som lärare kan stöta på i dagens skola när de undervisar om Förintelsen. Ett annat kapitel handlar om hur seriefiguren Rocky censurerades när författaren Martin Kellerman ville driva med antisemitism. Vi kan också läsa om hur nazismens symboler frikopplas från sin historiska kontext för att användas i diverse konstnärliga sammanhang, ofta provokativt.

Ett återkommande problemfokus i boken är Hitlerhumorn. När vi skämtar om nazismen, trivialiserar vi då indirekt nazismens brott? Givetvis är det inget nytt att komiker skämtat om nazismen, det gjorde ju Charlie Chaplin i ”Diktatorn” redan 1940. Men idag har Hitlerhumorn blivit en egen genre. De som skämtar nu är en generation som inte upplevt kriget. Tänk bara på videoklippet från filmen ”Der Untergang” som försetts med nya textremsor och finns i hundratals varianter på Youtube.

Boken är lite ojämn och spretar en del emellanåt, men grundidén är bra, tankeväckande och intressant.

”Hitler für alle” i bibliotekets katalog

75 år sedan Anschluss (2)

wj38_s1 by Historiskt
wj38_s1, a photo by Historiskt on Flickr.

Nyligen gjordes ett oväntat fynd här på biblioteket. Nere i magasinet fann vi ett exemplar av den österrikiska dagstidningen Neues Wiener Journal från den 1 april 1938, alltså bara några veckor efter Anschluss (Nazitysklands annektering av Österrike). Detta var en tidning som nazisterna omedelbart övertog och som sedan blev ett propagandaorgan för dem.

Vi vet inte varför det här exemplaret hamnat i bibliotekets samlingar. Tidningen har anmärkningen ”Okatalogiserat”, vilket innebär att den inte har varit sökbar i någon katalog e d. En gissning är att den skänkts som gåva till biblioteket av någon östersundare som rest i Europa under våren 1938. (Vi har även hittat en tjeckisk dagstidning från 17 april 1938.)

Många gamla årgångar av Neues Wiener Journal finns digitaliserade. Vill du kika i hela tidningen så finns 1938 års nummer att kika på hos Österreichische Nationalbibliothek.

%d bloggare gillar detta: