Monthly Archives: september 2013

Konstens sällsynta leenden

När vi idag blir fotograferade vill vi gärna se glada ut på bilden. Men det har inte alltid varit så. Varför ser vi så sällan leende eller skrattande människor avbildade i konsten? Det är ämnet för en mycket läsvärd och intressant artikel av konstvetaren Nicholas Jeeves:The serious and the smirk : the smile in portraiture”, publicerad hos The Public Domain Review.

Faktum är att det avbildade leendet länge sågs som opassande och rentav smaklöst. Det mest kända och omskrivna leendet i konsten är tveklöst Mona Lisas. Detta kommer sig av att avbildade porträttleenden är så pass ovanliga.

En teori som lanserats är att de flesta hade så dåliga tänder att de inte ville visa upp dem på målade porträtt. Dålig tandhälsa var dock snarare regel än undantag, påpekar Jeeves.

”Should a painter have persuaded his sitter to smile, and chosen to paint it, it would immediately radicalise the portrait, precisely because it was so unusual and so undesirable. Suddenly the picture would be ‘about’ the open smile, and this is almost never what an artist, or a paying subject, wanted.” skriver Jeeves.

Det finns dock en kategori avbildade personer som ibland kan ses skrattande eller leende. Det är lägreståndspersoner som porträtterades av Frans Hals och de andra holländska 1600-talsmålarna. Ofta är det underhållare som avbildas. Skrattet associerades med scen och varieté. Konstnärerna ville skildra livsglädjen, något de lyckades väl med i dessa porträtt.

Porträttet på bilden här ovan är målat av Gerrit van Honthorst 1624 och heter ”Den skrattande violinisten”.

Se historiska filmer online

Buffalo Bill's Wild West parade, 1902

På bibliotek och arkiv i olika länder pågår stora digitaliseringsprojekt. Detta gäller inte bara tryckt material, utan även filmer och ljudinspelningar.

Library of Congress i Washington, USA:s nationalbibliotek, har flera olika samlingar som man digitaliserat. En av dessa är America at work, America at leisure”.

Här hittar du ca 150 filmer från perioden 1894-1915. De presenteras i formaten Mpeg, Quicktime och RealMedia. Filmerna kan ses strömmande online eller laddas ned.
Startsidan för filmval

I kategorin ”Work” är filmerna sorterade efter olika yrken och arbeten. Här kan du exempelvis se när diligensen kommer med postleverans, i en film från 1903.

Montering av en generator vid Westinghouses fabrik, 1904

I kategorin ”Leisure” är filmerna sorterade efter ämne. Här hittar du gamla sportfilmer, och en hel del film från utställningar, parader och nöjesparker.

Buffalo Bill’s Wild West parade, 1902

Ishockey på sjöis, 1898

Här finns även en mindre avdelning med skolfilmer.

Visst är det fantastiskt att allt detta material lyfts ut ur arkiven för att kunna presenteras online!

Möbler på Gripsholm

Möbelhistoria på Gripsholm

Gripsholms slott ligger utanför Mariefred. Slottet är idag historiskt museum och inrymmer Statens porträttsamling. Här finns några av Sveriges bäst bevarade 1500-talsmiljöer, främst ”Hertig Karls kammare”. Slottet är också känt för Gustav III:s slottsteater.

På Gripsholm finns en hel del intressant inredning från skilda sekler. I boken ”Möbelhistoria på Gripsholm” (Skrifter från Kungliga husgerådskammaren, nr 4, 1986) kan vi läsa om en stor del av alla möbler som finns på slottet.

Gustav III såg Gripsholm som ett slott där han kunde uppleva atmosfären från Gustav Vasas tid och knyta andliga band med Vasaregenterna.
En av slottets mest legendariska stolar är den fällstol av järn och mässing som är tillverkad på 1500-talet. Man känner inte till dess härkomst, men Gustav III ansåg att den hade tillhört Gustav Vasa. Han hade den som audiensstol.

Det är inte bara påkostade högreståndsmöbler som är rariteter. Här finns t ex en förvandlingsmöbel för tjänstefolket. Det är ett skåp som kan vikas ut till en säng. Endast en sådan möbel, tillverkad i slutet av 1600-talet, har bevarats på alla de kungliga slotten, och den finns alltså på Gripsholm.

Boken för oss genom salonger och sängkammare, salar och rum. Möbler från olika epoker och med helt skilda uttryck passerar förbi. Om varje föremål finns det intressanta upplysningar att ta del av. En balja som tillverkats för drottning Hedvig Eleonora kan ha använts som fotbalja.

Oväntade föremål ger oss en vink från 1700-talets vardagsliv på slottet. Läderklädda korgar användes för att på ett praktiskt sätt transportera porslinsserviser i trappor och korridorer.

Det som är så fascinerande med denna bok är att praktmöbler som divaner och konstskåp blandas med trästolar och uppläggningsbord. Allt är en del av samma helhet.
Ska man klaga över något så är det väl att de flesta möbelfotona är i svartvitt. Men boken innehåller även ett antal färgbilder av vissa utvalda möbler.

En intressant och spännande bok om en del av vårt kulturarv på Gripsholms slott.

Möbelhistoria på Gripsholm i bibliotekets katalog

Ny 3D-teknik kartlägger lutande tornet i Pisa

Det berömda lutande tornet i Pisa började byggas 1173. Det är ett cylinderformat klocktorn, en s k kampanil, som är ca 55 meter högt. Ganska snart, efter att endast tre våningar byggts,  upptäckte man att tornet hade börjat luta. Anledningen var att grunden hade blivit förskjuten. Först under 1300-talet byggde man färdigt tornet.
På senare år har stora renoveringar och ombyggnader gjorts, för att tornet ska undvika att kollapsa och fortsätta att vara en stor turistattraktion i Pisa. Nu tror man att det ska klara sig i minst 300 år till.

Många har fascinerats av det lutande tornet. Hur kommer det sig att det inte rasat? Vad var det som gick fel? Exakt hur mycket lutar tornet? och så vidare.

Lutande tornet i Pisa i 3D

Nu har en internationell grupp forskare kartlagt hela tornet med hjälp av helt ny 3D-teknik. Med en handscanner har man mätt upp hela tornet. Resultatet har blivit en virtuell miljö som man kan gå in i. Forskarna tror att detta kommer att vara användbart för konservatorer och för att skapa nya spännande besöksmiljöer.
BBC News har ett intressant videoreportage: Tower of Pisa interior mapped in 3D

Gudar eller människor

Gudar eller människor

Den unga svenska konstnärsgeneration som upplevde förlusten av Finland 1809 valde att börja gestalta den nordiska gudavärlden och den äldsta, mytiska historien. Denna rörelse tog fart på allvar när Göthiska förbundet bildades 1818.

Ingemar Stenroth berättar i boken ”Gudar eller människor : den nordiska renässansen i svensk konst” (Atlantis, 2012) den spännande historien om gudarna och människorna i 1800-talets svenska konstlandskap.

Hela den här perioden med vurmen för det fornnordiska varade i ungefär 100 år. Man brukar se Nationalmuseums refusering av Carl Larssons monumentalmålning ”Midvinterblot” på 1910-talet som dess slutpunkt.

Att avbilda den fornnordiska gudavärlden och den äldsta historien blev ett sätt för de unga konstnärerna att stärka det nya Sveriges självkänsla och patriotism.
I Stenroths bok får vi bekanta oss med flera fascinerande konstnärsprofiler från den romantiska epoken. Det visar sig att Karl XIV Johan hade en viktig roll som beställare av en del av denna konst.
Ett intressant avsnitt handlar om Niklas Johan Byströms kungastatyer, av vilka flera idag finns i Rikssalen på Stockholms slott. Vi kan också ta del av Johan Gustaf Sandbergs karriär. Han är mest känd för sina målningar med allmogemotiv.

I ”Gudar eller människor” kan vi se många konstverk som är välkända, kanske utan att vi direkt känner igen konstnären. Många har nog sett t ex Blommérs ”Elfdans” utan att tänka på vem som målat tavlan. Dramatiska naturmotiv, illustrerade myter och legender, detaljerade kostymstudier – många är de nationalromantiska avbildningar som skapades under 1800-talet. Under senare delen av seklet kom göternas motiv att plockas upp av namnkunniga konstnärer som Anders Zorn och Bruno Liljefors. Och sedan har vi alla skulpturer i vårt offentliga rum. 1800-talet brukar ibland kallas statyernas århundrade.

Den här lättlästa och intressanta boken kan läsas både av den som är konstintresserad och av den som bara rent allmänt är intresserad av kulturhistoria. Enda minuset med boken är väl frånvaron av färgillustrationer.

Gudar eller människor i bibliotekets katalog

Fler brev från första världskriget

War letters of fallen Englishmen

För ett par år sedan tipsade jag här i bloggen om en brevsamling från första världskriget, I stridslinjen (1914). Breven kom från krigets inledningsskede.

Sedan dess är detta inlägg ett av de mest lästa i hela bloggen, och nästan dagligen googlar sig läsare fram till just det boktipset. Eftersom det finns ett tydligt intresse för just brev från första världskriget passar jag därför på att tipsa om ännu en sådan bok, ”War letters of fallen Englishmen : edited by Laurence Housman” (Gollancz, 1930).

Första världskriget var en totalt omvälvande händelse för 1910-talets människor. Dessutom hade kriget varit svårt traumatiserande på flera sätt. De enorma manskapsförlusterna – totalt ca 8 miljoner! – och de fruktansvärda skador som ny militärteknik orsakade på både människor och städer hade förändrat hur man såg på kriget som sådant.

För att framtida generationer inte skulle glömma alla de stupades berättelser gjordes sammanställningar i bokform av soldaternas brev. En av de mer kända är just ”War letters of fallen Englishmen”, som utgivits i flera upplagor.
Det är inte bara engelsmän som kommer till tals i boken. Här finns också brev av irländare, skottar, australier osv.

Det som griper tag i läsaren av denna bok är just att samtliga brevskrivare stupade i kriget.
Ibland är tonen i breven idealistisk och patriotisk, andra gånger desillusionerad och frågande. De enskilda soldaternas röster talar till oss än idag, ännu ett sekel senare.
Alla dessa människoöden, alla dessa unga män som aldrig kom hem igen.

Andrelöjtnanten John Sherwin Engall, 20 år, skriver sommaren 1916 till sina föräldrar. Han är lycklig över att han för första gången ska leda sitt egen enhet, the London Territorials, i en attack mot fienden. Han stupade tre dagar efter att han skrev brevet.

Vissa brev är påtagligt öppna och skildrar soldaternas vardag på ett lite överraskande detaljerat sätt. Kanske den militära censuren missade vissa brev? Australiern Thomas Dry, 28, skriver till sin familj om alla de vedermödor han fått utstå vid fronten vid Gallipoli. Kamrater som stupar intill honom, den ständiga kampen mot löss och ohyra, den bristfälliga maten, skräcken vid bombkrevaderna.

Boken utgör ett bra urval av skilda typer av brev. Redaktören hade tusentals brev att välja på, och de som ingår här har olika stilar. Förhoppningsfulla, andligt förtröstande, glada, dystra, ledsna, patriotiska, desillusionerade, men alltid fyllda av längtande tankar på dem därhemma. Men ingen av dessa brevskrivare fick någonsin återse sina nära och kära.

Tyvärr verkar denna bok vara ovanligt förekommande på svenska bibliotek. Men vi har ett exemplar här på biblioteket i Östersund.
Boken finns också att köpa i nyare utgåva, senaste upplagan utkom 2002.

War letters of fallen Englishmen i bibliotekets katalog

Sagerska huset

Sagerska huset

Sagerska huset vid Norrström i Stockholm är sedan 1995 Sveriges första officiella statsministerbostad. Ändå är nog huset ganska okänt för de flesta. Om du vill veta mera om denna intressanta byggnad kan du läsa boken ”Sagerska huset” av Rebecka Millhagen och Per Wästberg (Byggförlaget, 1995).

Byggnaden var länge känd under namnet Sagerska palatset. Det var diplomaten Robert Sager (1850-1919) som tillsammans med sin bror Edvard köpte palatset 1880. Byggnaden hade uppförts på 1700-talet. Robert löste sedan ut sin bror och lät under 1880- och 1890-talen bygga om palatset i fransk stil. Han lät även utrusta palatset med en mycket påkostad inredning, samt ett sinnrikt värme- och ventilationssystem.

1988 var Sagerska palatset det sista bebodda privatpalatset i Stockholms innerstad. Samma år dog Vera Sager, änka efter Roberts son Leo. Riksantikvarieämbetet yttrade sig mycket kraftfullt för ett bevarande av palatset, med hänvisning till dess stora kulturhistoriska värde.
1989 köptes Sagerska palatset av Byggnadsstyrelsen. Sedan blev det en ny ombyggnad 1990-95 innan fastigheten bytte namn till Sagerska huset och blev officiell tjänstebostad för statsministern.

I den här fina boken kan du läsa Rebecka Millhagens texter om den här ombyggnaden och renoveringen, och se massor av bilder av de olika rummen. Per Wästberg tecknar ett intressant porträtt av medlemmarna i familjen Sager, som givit huset dess namn.

Även vi som inte varit på middag hos statsministern kan här se bilder av hur det ser ut inne i huset. Här finns också bilder från huset före renoveringen.

En spännande bok om en av våra mest framträdande officiella byggnader.

Sagerska huset i bibliotekets katalog

Ett möte i Åbo 1812

Furstar och folk i Åbo 1812

I slutet av augusti 1812 möttes Rysslands kejsare Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan (Bernadotte) i Åbo. Tre år tidigare hade Sverige förlorat Finland till ryssarna i finska kriget. Under mötet kom de båda furstarna överens om hur de tillsammans skulle bekämpa Napoleon och hans mäktiga armé.

Mötet i Åbo kom att grunda ”1812 års politik”, en linje i svensk utrikespolitik som gick ut på att Sverige inte skulle försöka återta Finland från ryssarna utan istället få Norge som kompensation för förlusten.

Mötet mellan Alexander och Karl Johan skildras målande i Nils Erik Villstrands bok ”Furstar och folk i Åbo 1812” (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2012).

1800-talets första decennier var mycket omvälvande, inte bara för svenskar och finländare, utan också för övriga européer. Napoleonkrigen ritade om Europas karta.

Villstrands bok inleds med beskrivningar av stämningsläget i Finland och om Åbos situation vid denna tid. Åbo var Finlands största stad med ca 10.000 invånare. Dess tid som finsk huvudstad blev dock kort. Alexander I beslutade i april 1812 av strategiska skäl att förklara Helsingfors för ny huvudstad, så snart nödvändiga byggnader hade uppförts där.

Mötet i Åbo, som ägde rum i landshövdingshuset, skildras detaljerat. Vi får veta vilka utgångspunkter och mål de båda furstarna hade, och vilka följeslagare de hade med sig. Svenskarna försökte på flera sätt återfå åtminstone delar av Finland, men utan framgång. Man diskuterade också ett gemensamt svensk-ryskt anfall på Själland, som kunde ge svenska territoriella vinster.
Mötet ska ha varit vänskapligt och präglats av god stämning. Det svensk-ryska samförståndet demonstrerades tydligt. Samtidigt pågick Napoleons marsch mot Moskva, och Alexander bör i Åbo ha fått bud om den franska segern i slaget vid Smolensk.

Villstrand beskriver också hur mötet sågs av samtidens Åbobor och hur det skildrades i lokalpressen. Ett avslutande kapitel beskriver hur mötet i Åbo setts och tolkats av eftervärlden.

En trevlig och intressant bok, dessutom rikt illustrerad.

Furstar och folk i Åbo 1812 i bibliotekets katalog

Olaus Magnus bilder

Hästkapplöpning på isen

En av de viktigaste svenska 1500-talsskrifterna är Olaus Magnus Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus, 1555). Det är en stor samling essäer om kultur, sociologi, psykologi, läkemedel, krigföring, arkitektur och moral. Texten i verket är personligt hållen och man kan därför inte jämställa Historia om de nordiska folken med ett uppslagsverk.

Olaus Magnus bilder

Jan-Ojvind Swahn ger en bra presentation av verket i ”Olaus Magnus bilder : utsnitt ur Olaus Magnus historia om de nordiska folken” (Historiska media, 2005).

Olaus Magnus (1490-1557) var kyrkoman som tvingades i landsflykt på grund av sitt motstånd mot reformationen i Sverige. Under landsflykten skrev han böcker om nordbornas traditioner, som han själv illustrerade med mustiga träsnitt. Bilden här ovan visar hästkapplöpning på isen.
Olaus Magnus utgav också en berömd karta över Norden, Carta marina från 1539.

Historia om de nordiska folken är kanske mest känd för sina ofta återgivna illustrationer. I boken berättas om djurens märkliga vanor, om fiskafängen, om krigföring, om folklore, seder och bruk och mycket annat. Ibland finns inlindade angrepp på lutheranerna i Olaus Magnus text.

Olaus Magnus verk finns att ta del av i olika versioner. Hela verket översattes till svenska först 1909-25 och utgavs då i fyra delar. I modern tid utgavs hela verket i en enbandsutgåva, som även kom ut i pocket. Men Swahns ”Olaus Magnus bilder” är en bra introduktion. Alla de kända träsnitten finns med här och Swahn kommenterar de olika avsnitten på ett humoristiskt och underhållande vis.

Särskilt djurberättelserna påminner om de medeltida bestiarierna. Om rapphönan berättar Olaus Magnus exempelvis följande:
”Rapphönan är som litet var torde veta, en illistig och vällustig fågel. Då hannarna kämpar om honorna trampar segrarna de besegrade under fötterna och bedriver otukt med dem. (…) Mot gulsot är rapphönshjärna, intagen i tre glas vin, ett verksamt läkemedel.”

Olaus Magnus hyllar även ölet. Texten om ölets positiva egenskaper upptar flera kapitel i bok 13, om åkerbruk och levnadsförhållanden. Olaus Magnus påstår att ölet gör människor fruktsamma. I Finland gör kvinnors ölkonsumtion att de oftast föder tvillingar, skriver han.

En kul och läsvärd bok som för oss närmare 1500-talsmänniskornas tänkesätt.

Olaus Magnus bilder i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: