Monthly Archives: december 2013

Krigsår i Jämtland och Tröndelag

Krigsår

Trots att det har skrivits en sådan enorm mängd böcker om andra världskriget har det hittills inte funnits någon bok som särskilt tar upp krigshändelserna i Jämtland och Tröndelag. Denna brist har nu avhjälpts genom utgivandet av ”Krigsår : Tröndelag-Jämtland 1940-1945” av Arnt Tore Andersen och Örjan Sedin (Eget förlag, 2013).

Två museer på varsin sida om den svensk-norska gränsen, Austrått och Klintaberg, deltar i ett EU-Interreg-projekt som strävar till att utveckla dessa och sprida information om krigsåren till t ex skolelever. Författarna är verksamma vid dessa båda museer.

Krigsår” är uppdelad i en norsk och en svensk del. Den norska delen är skriven av Arnt Tore Andersen, f d journalist på Adresseavisen, och den svenska delen är skriven av Örjan Sedin, f d journalist på SR Radio Jämtland. Båda skriver på sitt eget språk, så halva boken är på norska och halva på svenska.

Detta är en mycket intressant bok, inte bara för oss som bor i regionen. Här får vi läsa om det norska kustförsvaret, om motståndsrörelsen Hjemmefronten, om krigsfångar och om människors vardagsliv under krigsåren. Vi får också dramatiska berättelser om bl a den tidvis omfattande kurirtrafik som förekom. Dessutom finns här flera flykthistorier. Många människor i de jämtländska gränstrakterna gjorde modiga insatser för att hjälpa broderfolket i Norge, ofta med risk för egen säkerhet.

Ett omfattande arkivarbete ligger bakom boken ”Krigsår”. Eftersom så pass lite litteratur tidigare finns utgiven om just Jämtland och Tröndelag under kriget har författarna besökt arkiv i Sverige och Norge samt intervjuat många som var med´. Resultatet är en levande och lättläst skildring med många intressanta människoöden. Boken är dessutom rikligt illustrerad med foton och teckningar.

Jag tror att även den som tidigare läst mycket om andra världskriget kommer att hitta nya uppgifter i den här boken, och man kan även läsa ”Krigsår” som en ren lokalhistorisk bok. Mycket användbar även i skolor.

I slutet av boken finns dessutom exempel på några av de ambitiösa skolarbeten om krigsåren som utförts av elever i Sverige och Norge.

En läsvärd, intressant och viktig bok som förtjänar en stor läsekrets.

Krigsår i bibliotekets katalog

God jul

Puck 1902

Bloggen tar nu julledigt.
Under jul- och nyårshelgen kommer uppdateringar att göras mera sporadiskt.

Alla läsare tillönskas en God jul och ett Gott nytt 2014, fyllt av nya fräscha läsupplevelser!

Mark Twain om julen

“The approach of Christmas brings harrassment and dread to many excellent people. They have to buy a cart-load of presents, and they never know what to buy to hit the various tastes; they put in three weeks of hard and anxious work, and when Christmas morning comes they are so dissatisfied with the result, and so disappointed that they want to sit down and cry. Then they give thanks that Christmas comes but once a year.”
(Mark Twain, “Following the Equator”, 1893)

Nazisternas konststölder

Plundrarna

Mellan 1933 och 1945 stal nazisterna miljontals konstverk. På direkt order från Hitler sändes specialförband ut, vars enda uppgift var att plundra de ockuperade länderna på konstskatter. Många av konstverken var tänkta att efter kriget samlas i Hitlers planerade Führermuseum i Linz i Österrike.

Efter krigsslutet återfann man stora delar av all stulen konst, men mycket var borta. Idag pågår ett stort arbete med att spåra de försvunna konstverken. En del av dem har visat sig hänga i framstående museer.

Författaren och journalisten Anders Rydell har skrivit boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Ordfront, 2013). Det är den första svenska bok som tar upp detta ämne.
Den är skriven i reportagebokens form, med växlingar i tid.
Plundrarna” handlar dels om nazisternas besatthet av konst, och dels om dagens arbete med att försöka återställa de stulna konstverken till de ursprungliga ägarna och deras ättlingar.

I boken beskrivs målande hur nazisterna systematiskt plundrade andra länder på attraktiv konst, och hur de samtidigt bekämpade den samtida konst de ansåg ”degenererad” (”Entartete Kunst”).
Många av konstverken stals från judiska familjer, andra från museer och kyrkor. Plundringen skedde på flera plan. Hitler hade i allmänhet första val, för det som skulle reserveras för hans Führermuseum, men samtidigt försåg sig t ex Göring med eget rov. Många tågvagnar med stöldgods transporterades till Tyskland. De mest värdefulla föremålen gömdes sedan för att vara säkra för bombangrepp och bränder.
Ibland uttog tyskarna en sorts hämnd för tidigare stölder, t ex Napoleons konstrov på 1800-talet. Det var en målmedveten vilja att utplåna andra kulturer. På flera håll, t ex i Sovjetunionen och Polen, förstörde nazisterna medvetet den konst och kultur som inte intresserade dem.

I slutet av kriget utsåg de allierade specialstyrkor, vars uppdrag var att leta rätt på den bortrövade konsten och sätta den i säkerhet. Den mest kända av dessa var en amerikansk enhet som kallades The Monuments Men. I en saltgruva i österrikiska Altaussee fann man en enorm konstskatt. Här fanns bl a det berömda Gentaltaret, ett 1400-talsarbete från Belgien.
Den första beräkningen visade att det i gruvan fanns 6577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 1700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Detta var det största samlade fyndet, men det fanns många fler depåer. Att ta reda på allt detta, katalogisera det, för att sedan återlämna det till de rättmätiga ägarna var ett stort arbete.

Det är först på senare tid som man på allvar börjat ta itu med det svåra arbetet att återställa denna stulna konst. Välkända verk som Gentaltaret visste alla varifrån de kom, så de återlämnades direkt efter krigsslutet. Men andra fall är inte lika lätta.
Rydell beskriver i boken den juridiska process som idag pågår, vars syfte är att spåra upp och återlämna all stulen konst. Flera komplicerade rättstvister har ägt rum. Hitler och Göring katalogiserade allt de stal, men i många andra fall gjordes inte detta, vilket gör proceduren mycket svårare. Dessutom handlar det om att erkänna skuld, något få museer vill göra.

Ett längre avsnitt i ”Plundrarna” handlar om tavlan ”Blumengarten” av Emil Nolde, som i god tro köptes av Moderna museet i Stockholm i slutet av 1960-talet. Den juridiska processen kring denna tavla pågick i flera år och positionerna var länge helt låsta innan man lyckades komma fram till en lösning.

Konst har alltid stulits i krigstid. Under t ex 1600-talet var detta legitimerat, men senare stiftades lagar som förbjöd konststölder. Samtidigt är världens museer fyllda av saker som mer eller mindre kan ses som stöldgods. Ska vi se nazisternas stölder som mer allvarliga än t ex rövade egyptiska föremål? Detta är moraliska frågor som tas upp i Rydells bok. I Ryssland är den konst som togs från Nazityskland fortfarande en känslig fråga. Ryssarna anser att de har rätt att behålla den som kompensation för den förstörelse som de drabbades av under andra världskriget. En del av nazisternas rövade konst stals i ett senare skede av ryssarna under Röda arméns framryckning.
Vem är offer och vem är förövare? Flera länder i Östeuropa ser sig själva som offer både för Nazityskland och Sovjetunionen.

Det finns amerikanska advokatbyråer som specialiserat sig på dessa konstnärliga repatrieringsfrågor. I vissa fall har familjer lyckats få tillbaka sina stulna konstverk, men ändå fått sälja dem på auktion för att ha råd att betala räkningen till advokatbyrån.

Plundrarna” är en intressant och mycket läsvärd bok som ställer viktiga frågor. Rydell skriver bra, och ibland är boken rena thrillern.
En brist är dock att boken helt saknar illustrationer, trots att den tar upp så många namngivna konstverk.

Plundrarna i bibliotekets katalog

Julfirande med farbror Sven

SF:s jullåda

Ett av Sveriges mest långlivade radioprogram var ”Barnens brevlåda” som började sändas 1925 och lades ned först 1972. Programledare var Sven Jerring (1895-1979), som i detta program alltid kallades farbror Sven.
Många artister gjorde sin radiodebut i Barnens brevlåda, t ex Sickan Carlsson och Birgit Tengroth.

Ibland filmades inslag ur Barnens brevlåda och hamnade i SF:s journalfilmer.
I Filmarkivet kan du se ett julavsnitt av programmet från 1934, ”SF:s jullåda”.
Sven Jerring och ett 20-tal barn dansar kring en julgran, och senare i programmet dansas långdans. Farbror Sven visar barnen Jullådan, där man kan se filmade sagor. (Alla dessa sagor är dock bortklippta ur den version av programmet som finns online). Sedan ska barnen äta gräddbakelser, men en viss Efraim Alexander har ätit upp alla bakelserna.

Filmen är ca 8 minuter lång. Missa inte när farbror Sven leder dansen kring granen med verklig inlevelse!

Filmarkivet är en tjänst som drivs av Svenska filminstitutet i samarbete med Kungliga biblioteket.

Vilka var germanerna?

Germanerna

Begreppet ”germaner” stöter man på lite då och då. Finns det germaner nu? Om inte, fanns de förr, i forntiden? Vilka var de i så fall? Kan man säga att svenskar är germaner? Sådana här frågor är faktiskt svårare än man tror att besvara.

Tore Janson har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken ”Germanerna : myten – historien – språken” (Norstedts, 2013). Janson har varit professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit flera andra uppmärksammade böcker, bl a en framstående bok om latinet.

Man kan säga att ”Germanerna” är en utredande bok. Janson vill helt enkelt reda ut och förklara alla begrepp, alla missförstånd och klargöra vad forskningen säger oss.

Boken ”Germanerna” är uppdelad i tre delar. Den första heter ”Myten” och beskriver hur man i samband med det tyska rikets enande ville ge det tyska folket en egen historia. Den romerske historieförfattaren Tacitus verk ”Germania” (som återupptäcktes på 1400-talet) blev här den viktigaste källan till skapandet av bilden av ”germanerna” som det tyska folkets förfäder. För de tyska nationalisterna på 1800-talet var Tacitus verk en sorts ”helig skrift”.
Som lingvist tar Janson särskilt upp de språkliga benämningarna på folkgrupper och länder, och härleder dem bakåt. I detta avsnitt kan vi också läsa om hur nazisterna använde begreppet germaner, och hur man efter andra världskriget försökt avnazifiera detta begrepp.

Bokens andra avsnitt heter ”Historien”. Här får vi veta vad som faktiskt är känt om de germanska folkgrupperna, de som romarna mötte. Läs om hur dessa levde, hur deras samhällen kan ha sett ut och vilka spår de lämnat efter sig.

Det tredje avsnittet är ”Språken” och här går Janson igenom vad germanska språk egentligen är för en grupp, hur dessa är släkt med varandra, och vilka språk som kan ha föregått våra moderna. Hur kom exempelvis engelskan och tyskan till? Framför allt sätter han allt detta i sitt sammanhang.

Germanerna” är en väldigt bra bok, inte minst tack vare Tore Jansons utmärkta berättarstil. Boken är skriven på ett tillgängligt och levande språk och författaren har valt ett bra sätt att presentera och dela upp detta (emellanåt ganska snåriga) faktamaterial. På så vis hålls boken ihop på ett utmärkt sätt. Författaren är dessutom väldigt kunnig i sitt ämne.
Under läsningen får vi lära oss både det ena och det andra, Det framgår tydligt hur historiskt stoff om germanska folkgrupper lever vidare än idag i skilda sammanhang.
Boken är även utrustad med ett bra bildmaterial, samt kartor.
En både bildande och underhållande bok. God läsning, helt enkelt.

Min enda invändning är omslagsbilden, som utgörs av en detalj ur Rembrandts konstverk ”Batavernas trohetsed”. Även om många har sett denna tavla på Nationalmuseum har den bland allmänheten knappast en självklar koppling till germaner, och är formodligen därför inte helt lättbegriplig. Troligen skulle boken nå ut till fler läsare med en ”tydligare” omslagsbild, kanske en scen ur en Wagneropera.

Tore Jansons ”Germanerna” var en av sex titlar som 2013 nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Germanerna i bibliotekets katalog

Janson, T - Germanerna - 13032863

Med känsla för antikt

Med känsla för antikt

Om man har diverse antikviteter av blandad ålder hemma, hur använder man dem då på bästa sätt, och hur sköter man om dem? Hur kan man hålla reda på alla stilepoker?

Marie-Louise Douglas visar i sin tjusiga bok ”Med känsla för antikt” (Semic, 2012) att man inte behöver ha en lyxig sekelskiftesvåning eller vara förmögen för att använda sig av antikviteter i inredningen. De flesta av oss har onekligen ingen stuckatur i taket därhemma.

Man behöver egentligen inga stilhistoriska förkunskaper för att ta till sig denna bok, som är fylld av fina och inspirerande foton, tagna av Helén Pe.

Boken inleds med en översikt över de vanligaste stilepokerna, från rokoko till funkis. Sedan följer ett avsnitt om detaljer, med vilka man kan lyfta hela stilen. Här läser du om tenn- och kopparföremål, samt de av mässing och silver.

Ett särskilt kapitel tar upp porslinsfabrikerna Rörstrand, Gustavsberg, Gefle och Upsala-Ekeby, och sedan avrundas boken med ett par avsnitt om vardagsrummet, matsalen och sovrummet, med talrika exempel på hur man kan inreda stilsäkert. Ibland kan man dessutom göra medvetna stilbrott för att få till en oväntad och spännande lösning, tipsar författaren.

I boken får vi dessutom enkla skötseltips. Vilka maträttar bör inte serveras på silverfat? Hur diskar jag mina tennsaker, och rengör mitt porslin? En hel del bra tips finns i boken.
Marie-Louise Douglas har under många år arbetat som stylist, inredare och skribent för bl a tidskrifterna Sköna hem och Hem & Antik.

Detta är en bra och lättillgänglig titel i genren ”inspirationsbok”.

Med känsla för antikt i bibliotekets katalog

Carl Gustaf von Rosen

Dödsorsak Ogaden

Den som är medelålders och uppåt minns säkert greven och flygaren Carl Gustaf von Rosen (1909-1977).
Under ca 40 år gjorde han stora insatser för att hjälpa nödställda i Afrika, och hans flygarkarriär var verkligen imponerande.

Nu finns en stor och läsvärd bok om Carl Gustaf von Rosen, ”Dödsorsak Ogaden : om flyg och politik med Carl Gustaf von Rosen i Afrika” av Heli von Rosen (Atlantis, 2013). Heli von Rosen är gift med Carl Gustaf von Rosens son Eric och har själv arbetat med flyghjälp i organisationen Air Mula, som Carl Gustaf von Rosen startade.

När man läser denna bok slås man av hur pass mycket en enda engagerad människa faktiskt kan göra för att förändra saker och ting.

Carl Gustaf von Rosen växte upp i en privilegierad adlig miljö på slottet Rockelstad i Sörmland. Han blev tidigt flygintresserad och deltog under 1930-talet i flyguppvisningar. 1935 kom han för första gången till Etiopien, eller Abessinien som det då hette. Där tjänstgjorde han som ambulansflygare för Röda korset, och han deltog sedan i finska vinterkriget. Under 1940-talet blev von Rosen chef för hela det etiopiska flygvapnet.

Hans humanitära insatser i Afrika på 1960- och 1970-talet är kanske de mest kända: Kongo 1960-62, Biafra 1969, Etiopien 1974. Von Rosens specialitet blev de spektakulära matbombningarna. Ingenting fick vara omöjligt, ansåg von Rosen. Det skulle alltid finnas ett sätt att kunna hjälpa nödställda människor, det gällde bara att hitta det.

Carl Gustaf von Rosen dödades i ett anfall av den somaliska armén i Ogadenprovinsen 1977, i färd med att evakuera hjälparbetare.

Dödsorsak Ogaden är inte en renodlad biografi. Här kan vi också läsa om den politiska historien, om kejsaren Haile Selassie, om Afrikas moderna historia, och vi får inte minst veta hur pass svårt von Rosens uppdrag faktiskt var och hur han lyckades övervinna de flesta av hindren för att få hjälpverksamheten till stånd. Ibland var situationen rent kaotisk. Här finns gott om dramatik och äventyr.
Boken är rikt illustrerad med foton, många från von Rosens eget privata bildarkiv.

Var Carl Gustaf von Rosen en hjälte? Det kanske han på sätt och vis var, men framför allt var han en engagerad medmänniska som fick saker uträttade. Läs den här boken och se vad en enda person kan åstadkomma.

Dödsorsak Ogaden i bibliotekets katalog

Mannen som stal Mona Lisa

10 december 1913, för precis 100 år sedan, greps Vincenzo Peruggia för stölden av konstverket Mona Lisa. Peruggia hade lämnat in tavlan till en konsthandlare i Florens, troligen för att få ut en hittelön.
Leonardo da Vincis berömda konstverk hade då varit försvunnet i mer än två år.

Peruggia hade stulit tavlan från Louvren i Paris den 21 augusti 1911. Det var en måndag då museet var stängt. Han hade gömt sig i museet sedan söndagen, och bar en likadan vit rock som museets personal brukade ha på sig. Peruggia gömde tavlan under rocken och gick ut. På vägen passerade han en tom vaktplats. Vakten hade tillfälligt gått iväg för att hämta en spann vatten.

Det hela var en jättelik skandal och kallas ibland för 1900-talets största enskilda konststöld.


Den tomma väggplatsen på Louvren

Medan tavlan var försvunnen skrevs det artiklar om den i alla tidningar. Folk besökte Louvren bara för att se den tomma platsen där Mona Lisa hade hängt. Mona Lisa blev härigenom världens mest kända konstverk, något tavlan inte alls hade varit före stölden.

Peruggia gömde tavlan under sin säng i Paris i två år innan han tog med den till Italien. Sedan tjuven tagits fast och konstverket kommit tillrätta visades Mona Lisa upp på flera italienska utställningar innan tavlan återlämnades till Louvren.


Polisens foton av Vincenzo Peruggia

Ingen vet med säkerhet varför Peruggia stal tavlan. En av teorierna är att han gjorde det av patriotiska skäl därför att han ville återföra konstverket till Italien. Dessutom var just Mona Lisa ett lämpligt stöldobjekt på grund av att tavlan är så liten till formatet (53 x 77 cm). Många som ser Mona Lisa i verkligheten för första gången blir förvånade över att tavlan är så pass liten.

Peruggia fick ett kort fängelsestraff som han bara avtjänade sju månader av. Han sågs av vissa italienare som en nationalhjälte. Sedan tjänstgjorde han i italienska armén under första världskriget innan han flyttade tillbaka till Frankrike, där han bilade familj och öppnade en färgaffär. Vincenzo Peruggia avled 1925.

BBC News Magazine uppmärksammar 100-årsminnet:
The world’s most famous missing painting

S:t Nikolaus

S:t Nikolaus

Helgonet S:t Nikolaus (ca 270-342) var biskop av Myra i Mindre Asien, och den 6 december är hans egen dag. Nikolaus och Niklas har namnsdag.

På medeltiden blev Nikolaus handelsmännens och sjöfararnas skyddshelgon. Senare blev han även skolbarnens helgon och förknippades med givmildhet. En del av legenderna kring Nikolaus går ut på att han brukade ge små presenter till andra genom att gömma gåvor i deras skor.
I protestantiska länder associerades Nikolaus med julen.  Jultomten kallas ju Santa Claus i engelsktalande länder.
Nikolaus reliker är fördelade i två städer, Bari och Venedig.

I vissa kulturer och länder, t ex i Nederländerna, firar man fortfarande Nikolaus den 6 december genom att ge barnen julgåvor just detta datum.
I Sverige ansågs vädret på Nikolausdagen kunna förebåda väderleken för resten av december.

Bilden av Nikolaus förvandlades gradvis till den julröda tomtefigur vi så väl känner till idag.

Europeana berättar S:t Nikolaus historia i en intressant artikel.

Bildningsakuten

Bildningsakuten

Det är en allt större kamp om den stressade nutidsmänniskans fritid. Hur ska man få tid att läsa in sig på alla spännande ämnen som finns?

Journalisten och filmrecensenten Göran Everdahl har under ca 10 års tid haft en fast artikelserie i tidskriften ICA-kuriren: ”Bildningsakuten”. Det är korta tvåsidorsartiklar om allehanda ämnen och personer.
Nu har alla texterna utgivits i bokform: ”Bildningsakuten : bli expert på 5 minuter” (Norstedts, 2013)
”Vem vill inte läsa Proust, lyssna in sig på Bach eller få ett hum om arkitekturhistoria? (…) Livet och annat krafts kommer i vägen” som det står i bokens baksidestext.
Everdahls artiklar tar fram de centrala uppgifterna om ett ämne, men också det roliga och lite mer oväntade. Här finns gott om anekdoter. Praktiskt att ha till hands när man snabbt vill uppdatera sig.

Ordet bildning är laddat med prestige men även med krav, som biblioteksvännen Everdahl skriver i det spirituella förordet.
Här hittar du texter om massvis av olika ämnen: mycket kulturhistoria och populärkultur, men även livsåskådning, naturvetenskap m m.

Alla artiklar är illustrerade av tecknaren André Prah, och layouten är fräsch och attraktiv. Men den här boken läses lämpligen i mindre doser – inget för sträckläsning. Detta är dock en bok som man kan slå upp var som helst och börja läsa. Säkert kan många läsare genom dessa artiklar bli inspirerade att läsa mera om något ämne.

En kul, snygg och underhållande bok, dessutom på något sätt en bok i tiden.

Bildningsakuten i bibliotekets katalog

Romerska porträtt

Roman portraits

Romarrikets konst är intressant på många sätt, men något av det mest framstående är den romerska porträttkonsten. Dessa porträttskulpturer och byster är enastående i sin realism och sina konstärliga uttryck. Porträttraditionen utvecklades från begravningsskulpturer. Än idag, 2000 år senare, är de romerska porträtten mycket kraftfulla.

Det brittiska bokförlaget Phaidon är känt för sin kvalitetsutgivning av konstlitteratur.
Boken ”Roman portraits” av Ludwig Goldscheider (Phaidon, 2004) är en nyutgåva av en bok som först gavs ut 1940, alltså mitt under andra världskriget.
Detta är ett bildverk i stort format (ca 22 x 30 cm). Här finns också ett kort förord med presentation av skulpturerna, men det är bilderna som talar i denna bok. Och vilka bilder! De ca 120 svartvita fotografierna, som tagits av Ilse Schneider-Lengyel, är helt fantastiska. De är alla tagna på nära håll, vilket gör att läsaren kommer nära varje porträtterad person. Varje foto presenteras på en helsida.

Goldscheider var en av förlaget Phaidons grundare. Han gjorde själv urvalet av porträtt till denna bok. Studera hantverksskickligheten hos de antika skulptörerna, och se hur väl de lyckats fånga det personliga uttrycket i varje ansikte.

Att människor lockas och fascineras av ansikten och porträtt är välkänt. ”Roman portraits” kan läsas av t ex den som är intresserad av konst, den som gillar bra fotografi eller av den som vill få inspiration till eget konstnärligt skapanade.

Roman portraits i bibliotekets katalog

Knud Holmboe

Knud Holmboe

I bibliotekets bokmagasin kan man hitta många intressanta böcker. Här finns exempelvis stora mängder gamla reseskildringar från första halvan av 1900-talet. När transportteknikens framsteg gjorde att fler människor kunde ge sig ut på resa medförde detta en strid ström av reselitteratur. En del av den här tidens resenärer var väl inte alltid lika mottagliga för urbefolkningarnas kultur och seder som vi är idag.

En av de som verkligen intresserade sig för, och sympatiserade med, befolkningen i de områden som besöktes var den danske journalisten och äventyraren Knud Holmboe (1902-1931). Han arbetade för tidningen Politiken och gjorde två resor 1924 och 1926 till Marocko, Turkiet, Syrien, Palestina, Irak och Persien. Han blev då mycket intresserad av det muslimska Orienten. 1928 bosatte han sig i Marocko för att lära sig arabiska och året därpå blev han en av de allra första danskar som konverterade till islam. Han tog sig namnet Ali Ahmed.

Holmboe körde genom Sahara i sin Chevrolet av 1929 års modell och valde då att göra avstickare från den vanliga turistvägen. Han upptäckte då vilka övergrepp som de europeiska kolonialmakterna utsatte den nordafrikanska befolkningen för. Främst gällde detta det då italienska Libyen. I Egypten organiserade han hjälptransporter till den libyska befolkningen.

Öknen brinner

Resultatet av resan blev boken ”Öknen brinner : upplevelser bland Saharas och Libyens beduiner” (Norstedts, flera upplagor från 1932 och framåt), där han fördömde européernas behandling av nordafrikanerna. Boken blev omedelbart förbjuden i Italien, och de italienska myndigheterna blev mycket upprörda över anklagelserna. Inte förrän 2004 översattes boken till italienska.

Boken blev mycket uppmärksammad och gavs ut på flera språk. Holmboe blev omskriven i pressen. Bara på svenska utgavs boken i minst fyra upplagor på kort tid.
Holmboe begav sig sedan ut på pilgrimsfärd till Mekka, men kom aldrig fram eftersom han mördades i oktober 1931 på vägen dit under mystiska omständigheter. Knud Holmboe blev bara 29 år.

Det sades att han sköts av en grupp beduiner som var knutna till den italienska kolonialmakten, och att dessa beduiner sedan i sin tur dödades som straff för dådet, men hur det egentligen var har aldrig gått att utreda.

”Öknen brinner” finns att låna på biblioteket. Boken är illustrerad med Holmboes egna foton.

I bibliotekets exemplar av boken har någon klistrat in ett tidningsurklipp från 1933, om mordet på Holmboe.

holmboe_klipp

Den engelskspråkiga versionen av boken, ”Desert encounter”, finns dessutom att ladda ned som gratis e-bok via webbplatsen knud-holmboe.com.

Historien om Knud Holmboe var en stor tidningsnyhet 1932-33. Svensken Willy Falkman fick av Holmboes danska släktingar i uppdrag att resa till Orienten för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
Falkman berättar om denna resa i boken ”På spår efter Knud Holmboe : reportage från en resa till Arabien” (Norstedts, 1932). Boken är illustrerad med både Falkmans och Holmboes egna foton. Även denna bok finns förstås att låna på biblioteket.

%d bloggare gillar detta: