Category Archives: Kungligheter

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Versailles – den kungliga staden

Versailles

”Den som inte har sett ståten och prakten i Versailles har ingenting sett” sade den franske diplomaten och författaren Francois-René de Chateaubriand.

De flesta turister som besökt Paris har även gjort en tur till Versailles, och den gigantiska slottsanläggningen imponerar på oss än idag. Versailles är en fashionabel förort som ligger 14 km sydväst om Paris och som är allra mest känt för sitt barockslott.

Jonas Nordin, docent i historia, har skrivit ett magnifikt verk om slottsanläggningen: ”Versailles : slottet, parken, livet” (Norstedts, 2013). Någon liknande bok finns inte sedan tidigare på svenska.

Versailles före franska revolutionen var inte något vanligt palats, som man kan hitta i andra städer. Versailles var i stället en hel kunglig stad. Upp emot 10.000 människor rörde sig dagligen här, både i och utanför slottet. Palatsbyggnaden innehöll ca 450 våningar för kungen, kungafamiljen och aristokratin.

Kungen hade medvetet placerat sitt maktcentrum så att alla viktiga adelsmän med familjer var tvungna att bo på eller kring slottet. Hela denna stora slottsstad skulle sysselsättas, underhållas och utfordras.

Efter flera utbyggnader under 1600-talet uppnådde slottet gigantiska mått. Men även naturen runt omkring ingick i anläggningen. Versailles skulle också fungera som kungligt lantställe. Naturen kring slottet kunde användas som jaktmarker, och parken och trädgårdarna kring slottet blev som ett sorts nöjesfält och rekreationsområde för kungligheterna. Här fanns påkostade fontäner, vattendrag med fiskar, banor för spel och mycket annat.

Givetvis finns i boken beskrivningar av den konstnärliga utsmyckningen, särskilt av alla skulpturer. Arkitekturen och slottets olika till- och utbyggnader beskrivs ganska ingående.

Boken ger oss många exempel på kungligheternas och aristokraternas vardag i Versailles, och hur mycket arbete som fick läggas på underhåll av både byggnad, trädgård och andra installationer.

Det finns andra böcker om Solkungens extremt påkostade hovliv, men Nordins bok har slottsanläggningen Versailles som självklart centrum. Den får i boken liv och blir dess huvudperson på ett mycket lyckat sätt. När Solkungen efterträds av sin sonsonson Ludvig XV får slottet helt enkelt nya invånare, medan dess liv fortsätter.

Idag ser vi hovlivet hos Ludvig XIV som själva sinnebilden av stel och fåfäng etikett med överkomplicerade ceremonier. I boken finns ett helt kapitel om Kungens dag. Det är mycket fascinerande att läsa. Det mest kända inslaget i Solkungens dag är hans uppstigande på morgonen. Detta styrdes strikt av ritualer, liksom resten av dagens händelser. Särskilt detaljerade var ceremonierna kring kungens måltider.

Hovlivet och all annan verksamhet i Versailles slukade enorma resurser, särskilt under den med tiden allt mer impopuläre Ludvig XV. Det är inte så konstigt att revolutionen kom.

Detta är inte en bok för den som vill läsa om Marie Antoinette. Hon har en undanskymd roll i boken, som istället fokuserar på Versailles före revolutionen. Lite förenklat kan man säga att halva boken berör arkitekturen och den andra halvan vardagslivet och hovlivet.

Nordins ”Versailles” är ett riktigt läsäventyr som ger oss många spännande detaljer om detta så extremt påkostade slott med omgivning. Hovets aktiviteter är väldokumenterade, så källmaterialet är sällsynt rikt. Boken omfattar ca 450 sidor och är mycket fint formgiven, med många illustrationer. Vi lär också känna de olika personligheterna bland invånarna i Versailles.

Intressant läsning för alla som besökt Versailles, eller som gärna vill åka dit.

Versailles i bibliotekets katalog

Ett kungligt porträtt

Gustaf V

Detta porträtt av kung Gustaf V (1858-1950) har hängt i Jämtlands bibliotek (som biblioteket hette då) i Östersund för 100 år sedan.
Det var 1912 som stadens nya bibliotek invigdes. Där låg biblioteket från 1912 till 1958, då den nuvarande biblioteksbyggnaden vid Rådhusgatan togs i bruk.
Kung Gustaf V besökte Östersund 1912, så förmodligen var detta porträtt då alldeles nytt. Det kungliga porträttet hängde sedan under lång tid i biblioteket. Idag förvaras det dock i magasinet, närmare bestämt i Zetterströmska biblioteket tillsammans med bibliotekets äldsta böcker.

 

Maria Eleonora

Maria Eleonora

Det brukar sägas att det är segrarna som skriver historien. En av de historiska personer som genom åren fått mest negativa ömdömen är Maria Eleonora. Gustav II Adolfs drottning och mor till Kristina. Hon har beskrivits som en hysterisk kvinna, galen av sorg efter sin make, en dålig mor och mycket annat. Men Maria Eleonora får sin upprättelse i Moa Matthis kortbiografi ”Maria Eleonora : drottningen som sa nej” (Bonniers, 2010).

Maria Eleonora (1599-1655) var dotter till Johan Sigismund av Brandenburg och Anna av Preussen.
1620 gifte hon sig med Gustav II Adolf, då 26-årig ung svensk regent. Hon skulle aldrig komma att finna sig till rätta i Sverige. Hennes uppgift var sedan, precis som för andra gifta kvinnor, att föda så många och friska barn som möjligt, och helst söner. Ett knappt år efter bröllopet fick Maria Eleonora en dödfödd dotter. 1623 föddes en dotter, Kristina Augusta, som dock dog ett år senare. 1624 fick hon en pojke som var död vid födseln. 1626 födde hon sitt fjärde barn, den blivande drottning Kristina.

Matthis beskriver i sin bok hur svårt det är att skildra en person vars egen röst inte finns bevarad. Det finns knappt några dokument kvar som Maria Elonora själv skrev, och i riksrådens protokoll beskrivs hon av andra, oftast hennes motståndare. Kristinas självbiografi från 1681 ger ingen positiv bild av modern. ”Det är en kunskapskälla man inte kan låta bli att dricka ur, men man bör göra det med eftertanke” skriver Matthis.

Maria Eleonora beskrivs som mycket vacker. Hon hade ett stort intresse för musik, teater, konst och arkitektur.

mariaeleonora

När Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632 förändrades drottningens liv. Maria Eleonora är mest känd för sin enorma sorg efter sin döde make. Hon vägrade skiljas från liket, förvarade kungens balsamerade hjärta hos sig och krävde efter begravningen att få besöka kungens gravvalv.
Matthis visar i boken hur detta troligen var en del av en medveten strategi från drottningens sida, som 1633 hade uteslutits från den förmyndarregering Axel Oxenstierna och riksdagen hade utsett.
Maria Eleonora har också fått kritik av eftervärlden för att hon var slösaktig, och hade planer på att gifta bort Kristina med en dansk prins. Dessa anklagelser bemöter Matthis på ett intressant sätt i boken. Drottningen blev förlorare i en maktkamp med riksrådet.
Till sist beslutade rådet att skilja Kristina från sin mor. Maria Eleonora bestämde sig sedan för att fly från Sverige. 1640-48 var hon bosatt i sitt hemland Brandenburg, men senare återvände hon till Sverige.

Det här är en intressant och läsvärd bok, som sätter ett nytt perspektiv på en tidigare alltför negativt skildrad person i vår historia. Maria Eleonora är en fascinerande gestalt och boken väcker många funderingar hos läsaren.

Maria Eleonora i bibliotekets katalog

Rikard Lejonhjärta

Rikard Lejonhjärta

En pågående trend just nu inom arkeologin tycks vara att undersöka avlidna regenters kvarlevor. Här i Sverige har vi kunnat läsa om jakten på Magnus Ladulås grav, som man hittills inte funnit. I Storbritannien fann man nyligen Rikard III:s skelett under en p-plats i Leicester.
Dagens kungliga arkeologiska nyhet handlar om Rikard Lejonhjärta, kung av England 1189-1199. Vi associerar honom kanske idag främst med legenden om Robin Hood och berättelsen om Ivanhoe.

Traditionellt har Rikard Lejonhjärta (Richard I the Lionheart) setts som lite av en brittisk hjältekung. Han var en av ledarna för det tredje korståget.
En vanlig uppfattning bland moderna bedömare är dock att Rikard var en av Englands sämre kungar. Under sin tioåriga regeringsperiod tillbringade han sammanlagt endast ett halvår i England. Större delen av sin regeringstid ägnade han sig åt militära fälttåg, först i det Heliga landet och sedan i Frankrike. Däremellan satt han som fånge hos den tysk-romerske kejsaren 1192-94. Britterna fick loss honom först efter att ha betalat en mycket hög lösensumma.

1199 dog Rikard under en belägring av den lilla franska borgen Chalus-Chabrol. Han träffades av en pil, skjuten av borgens försvarare. Rikards kropp delades upp och begravdes på flera ställen, något som var vanligt på medeltiden beträffande högreståndspersoner. Hjärtat balsamerades och begravdes i Rouen, inälvorna i Chalus och själva kroppen i klostret Fontevraud i Anjou.

Dagens nyhet är att man undersökt Rikards balsamerade hjärta, som återfanns i en blylåda på 1800-talet. Nu har det mesta av hjärtat förvandlats till ett grått pulver, men det har ändå kunnat undersökas av experter.
En medeltida legend har gjort gällande att Rikard dödades med en förgiftad pil. Hjärtundersökningen har kunnat visa att detta troligen är felaktigt.
Underökningen har också kunna visa hittills okända faktauppgifter om balsameringsprocessen vid denna tid.

BBC News har en utförlig artikel i ämnet.
BBC News: Richard the Lionheart’s mummified heart analyzed

Lästips:
Tidigare har jag bloggat om en bok om Eleonore av Akvitanien, som var mor till Rikard Lejonhjärta.

Rikard III funnen?

Som tidigare nämnts i bloggen har man i Leicester, Storbritannien, inlett sökandet efter kung Rikard III:s gravplats. Han stupade vid slaget vid Bosworth Field 1485. Man tror att ruinerna efter den klosterkyrka i vilken han begravdes ligger under en parkeringsplats i staden.

Nu rapporteras att man har gjort intressanta fynd. Man har hittat rester efter franciskanerklostret, och dessutom ett skelett, som man på goda grunder misstänker är Rikard III:s. Det har tydliga spår efter stridsskador, och en krökt ryggrad som tyder på skolios.
Nu ska kvarlevorna DNA-undersökas vid Leicesters universitet, något som kan ta flera månader.

Vi kan konstatera att de brittiska arkeologerna tycks ha haft större tur vid letandet efter sin kungliga gravplats än vad de svenska kollegorna hade när de sökte efter Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan.

BBC News:  Richard III dig: ‘Strong evidence’ bones are lost king

BBC News: Richard III dig: Have they found their man in Leicester?

BBC News: Videoklipp

 

Rikard III:s grav söks under p-plats

Under 1400-talet rasade Rosornas krig i England. Ätterna York och Lancaster kämpade om makten i ett inbördeskrig. Slutpunkten för Rosornas krig nåddes 1485, då kung Rikard III av ätten York stupade vid slaget vid Bosworth Field. Segraren av ätten Lancaster, Henry Tudor, blev ny kung under namnet Henrik VI. Därigenom inleddes Tudorättens period på Englands tron, som kom att vara i 117 år.

Rikard III är en legendarisk person i brittisk historia. Han var kung i endast två år, men blev den siste kungen av England som stupade i strid. Han är också den enda engelske kung vars gravplats inte är känd.

Efter slaget vid Bosworth Field begravdes Rikard III i en franciskansk klosterkyrka i Leicester. Under 1500-talet revs klostret, och under seklernas gång har kunskapen om Rikards exakta gravplats försvunnit. Idag tror man att resterna av klostret finns under en parkeringsplats i Leicester.

P-platsen i Leicester, under vilken man tror att Rikard III kan finnas

Ett projekt inleds nu, där man har som mål att hitta Rikard III:s grav. Om man skulle hitta den finns möjligheter till DNA-tester som i så fall görs vid Leicesters univeristet.

Rikard III har traditionellt fått ett riktigt dåligt rykte. Tudor-segrarna var de som skrev historien efteråt, och de tillmätte inte Rikard några direkt positiva egenskaper, förutom att han var tapper i strid.
William Shakespeare skrev ett av sina mest berömda historiska dramer om just Rikard III. Det är Rikard som i dramat utbrister ”A kingdom for a horse!” vid Bosworth. Shakespeare skildrar honom som en hänsynslös despot. Sanningen om honom var troligen mer nyanserad.

Pressinformation från universitetet i Leicester:
Historic search for King Richard III begins in Leicester

Här finns fyra pdf-filer med fakta om Rikard III och om projektet

Mail Online : Is this the lost grave of King Richard III?

 

 

Sophia Albertina

Sophia Albertina

Vi kanske inte omedelbart kan placera Sophia Albertina på rätt plats i svensk historia. Hon är en prinsessa som har varit lite av en doldis. Den nya boken ”Sophia Albertina 1753-1829 ; självständig prinsessa” av Carin Bergström (Atlantis, 2011) kanske kan avhjälpa detta. Det är den första biografin om henne som skrivits sedan 1948.

Om Sophia Albertina alls är känd för något är det kanske för att vara syster till Gustav III och Karl XIII, samt att hon var den som lät bygga Arvfurstens palats i Stockholm. Men hon var också en kulturellt intresserad person som var mån om sin familj och om sina underlydande.

Sophia Albertina levde under en mycket dramatisk tid och fick uppleva mer än många andra svenska kungliga personer. Hon var dotter till Lovisa Ulrika och hade två bröder som båda blev regenter. Hon var med på fyra olika kröningar av nya svenska kungar. Hennes bror Gustav III blev mördad och hennes brorson Gustav IV Adolf blev avsatt och landsförvisad. Hon var med om att Sverige miste sin östra rikshalva Finland till Ryssland. Hon fick välkomna Jean Baptiste Bernadotte som ny tronföljare och hon fick uppleva att det gustavianska enväldet försvann.

Mellan 1787 och 1803 var hon abbedissa i det tyska klosterstiftet Quedlinburg. Detta stift slukades dock av Napoleonkrigen.
När Sophia Albertina dog 1829 var hon den sista kvarvarande personen från den gamla kungaätten i Sverige. Hon var en länk mellan den gamla och den nya kungafamiljen, och Karl XIV Johan var mycket mån om att ha goda relationer med henne.

En välskriven och intressant bok om en hittills ganska bortglömd svensk prinsessa.

Sophia Albertina i bibliotekets katalog

Pengar och politik förr och nu

En amerikansk casino-magnat i Las Vegas har sagt sig kunna bidra med hela 100 miljoner dollar till republikanen Newt Gingrichs valkampanj. Med anledning av detta har BBC News Magazine satt ihop en intressant artikel om politiska bidragsgivare genom historien, och visar på vad vi kan lära oss av forna tiders erfarenheter.

Crassus stödde Caesars militära och sedan politiska karriär.
Sir William de la Pole från Hull lånade ut pengar till den brittiske kungen Edward III, och för honom slutade det illa.
En annan kunglig bidragsgivare på 1500-talet, Thomas Seymour, blev avrättad.

BBC News Magazine: What can political donors learn from history?

Europas monarkier

Kungligt

På senare tid har monarkins vara eller inte vara debatterats mer än vanligt.
Tio länder i Europa är monarkier. Kungligheterna är ständigt bevakade och omskrivna i media. Hur kan det komma sig att monarkin fortfarande finns kvar i dessa länder?

Den brittiske journalisten Peter Conradi har skrivit boken ”Kungligt: Europas kungahus: släktbanden, makten och hemligheterna” (Forum, 2011). Detta är ingen debattbok som tar ställning för eller emot monarki, utan en översikt över de europeiska kungahusens historia och om dess bakgrund.
Här finns tematiskt indelade kapitel. Läs om kungahusens inställningar till Tyskland under andra världskriget, eller om hur en regent utbildas. Läs om hur det går till att gifta in sig i en kunglig familj. Prins Daniel får ett eget kapitel: ”Grodan som förvandlades till prins och andra sagor”.
Läs om kungligheternas maktbefogenheter och ekonomi, och mycket annat.

Conradi försöker ta reda på vilken ställning Europas monarkier har idag. Republikanska företrädare får också komma till tals i boken.

En tjock (446 sidor) men lättläst bok om våra moderna monarkier. Inte alltför mycket fokus på Storbritannien. Här finns ganska mycket om de skandinaviska kungahusen.

Peter Conradi är även en av manusförfattarna till den uppmärksammade filmen ”The King’s speech”.

Kungligt i bibliotekets katalog

Alexander I

Alexander I

Häromåret högtidlighölls 200-årsminnet av Finska kriget 1808-09, då Sverige och Finland skildes åt efter 600 år och då Finland blev ett ryskt storfurstendöme. Den svenske kungen Gustav IV Adolf var den store förloraren i kriget och tvingades abdikera. Segraren i kriget, den ryske tsaren Alexander I (1777-1825), har inte uppmärksammats lika mycket (förutom i utställningen ”Härskarkonst” på Nationalmuseum 2010).

Nu finns en nyutgiven biografi om tsaren: ”Alexander I : kejsare och fosterland” av Torsten Ekman (Schildts, 2011).

Alexander I blev tsar 1801 och sedan Finland erövrats 1809 blev landet ett självstyrande storfurstendöme i Tsarryssland. Den traditionella bilden av Alexander I i Finland har varit positiv. Under ett känt tal vid lantdagen i Borgå 1809 sade tsaren att Finland nu upphöjts ”för framtiden bland nationernas antal”. Inledningsvis var tsaren en liberal reformivrare, men eftersom åren gick blev hans styre mer auktoritärt. Hela denna bild av Alexander I vill Torsten Ekman nyansera i boken.

Tsaren valde Gustav III:s förre medarbetare Gustav Mauritz Armfelt till sin närmaste rådgivare i frågor som rörde Finland. En del av boken handlar därför om Armfelt.
Under Alexanders regeringstid anfölls dessutom Ryssland av Napoleons trupper 1812.

Rytterporträtt av Alexander I

Alexander I är en på många sätt gåtfull härskare. Även hans död 1825 omges av mysterier. Enligt envisa, men troligen ogrundade, rykten skulle tsaren ha iscensatt sin egen död för att sedan i hemlighet leva som eremit under återstoden av livet. Allt som är känt kring detta kan vi också läsa om i boken.

Alexander I i bibliotekets katalog

Eleonore av Akvitanien

Eleonore av Akvitanien

Eleonore av Akvitanien  (1122-1204) var en av medeltidens mest kända personer. Hon är den enda som någonsin varit drottning av både Frankrike och England, och hon var en mycket inflytelserik och kraftfull kvinna. Eleonore är också känd som mor till Rikard Lejonhjärta.

Johan August Lybecks biografi  ”Eleonore av Akvitanien” (Sellin & Partner, 2006) tar oss med till 1100-talet. Den unga Eleonore kröntes till drottning av Frankrike när hon bara var 15 år. Då giftes hon bort med den franske kungen Ludvig VII. Tillsammans med sin andre make, kung Henrik II av England, var hon med och skapade Europas då största rike. Dessutom styrde hon över sitt eget hertigdöme Akvitanien i sydvästra Frankrike. Eleonoras arvländer gjorde Henrik II till Västeuropas mäktigaste man och orsakade upprepade krig mellan England och Frankrike.

Eleonore fick tio barn och blev därmed stammoder till flertalet kungahus i Europa. Hon överlevde åtta av sina barn.

Lybecks bok är mycket intressant och den ger en levande skildring av högmedeltiden, en dramatisk tid med korståg, krig och trubadurer.
Boken har ett ovanligt format, nästan kvadratiskt.  På omslaget avbildas Eleonore och Henrik II när de lägger grundstenen till katedralen i Poitiers.

Eleonore av Akvitanien i bibliotekets katalog

Eleonores grav

Eleonores grav i klostret Fontevraud. Sarkofagen avbildar henne läsande en Bibel.

The Lion in Winter

Eleonore och Henrik är huvudpersoner i den Oscarbelönade filmen ”The Lion in Winter” från 1968. Där spelas hon av Katharine Hepburn och Peter O’Toole är Henrik.
Kul att veta: I denna film gör både Anthony Hopkins och Timothy Dalton sin filmdebut.

%d bloggare gillar detta: