Bloggarkiv

Hur en modern bil kommer till

Hur en modern bil kommer till

Ett av de senaste intressanta fynden från bibliotekets magasin är den lilla skriften ”Hur en modern bil kommer till” av Erik Carlberg (Norstedts, 1931). Den ingår i den upplysande serien ”Från kunskapens fält”.
Skriften har formen av ett litet häfte (ca 11 x 17 cm) och omfattar 56 sidor. Här finns häpnadsväckande mycket detaljerad information om hur biltillverkningen i Sverige gick till på 1920-talet.

Bilen var i början av 1900-talet en symbol för det moderna samhället.
”Det kanske mest utmärkande för det tjugonde århundradet är den enormt hastiga utvecklingen av nya kommunikationsmedel. Bland dessa intager utan tvivel automobilen en av de främsta platserna. Med undantag för telefon och radio har väl ingen annan uppfinning på detta område fått en så stor praktisk användning och därmed en så snabb spridning.” Så inleds förordet i Carlbergs skrift.

Bilen hade verkligen gjort en snabb entré i Sverige. 1891 visades den allra första bilen upp i landet, närmare bestämt på Göteborgsmässan. Den första svenska bilen som drevs av förbränningsmedel byggdes 1898 vid Surahammars bruk. Bilen hade konstruerats av ingenjör Gustav Eriksson och drevs av fotogen. Redan 1899 byggde Vabis i Södertälje den första bensindrivna svenska bilmodellen. Man styrde med en styrpinne. Produktutveckling i form av ratt och gummiringar tillkom senare.

För 100 år sedan, 1916, fanns det ca 3.000 bilar i hela Sverige. 1929 hade detta antal ökat till hela 137.000. Massproduktionen hade gjort bilen billigare för konsumenten.

I ”Hur en modern bil kommer till” kan vi läsa hur tillverkningen av bilar gick till vid denna tid. Vi får veta att ett vanligt personvagnschassi innehåller ca 5.000 olika detaljer, och karosseriet ca 3.000. Författaren berättar att Volvo får olika delar levererade från andra företag.

Det dyraste och mest komplicerade delen i 1931 års automobil är motorns cylinderblock. Det utförs i gjutjärn av särskilt god kvalitet.

Bilmontering 1931

Volvos monteringsfabrik i Göteborg används som exempel för monteringen av de olika bildelarna. Över 30 sidor i boken ägnas åt detaljerade beskrivningar av monteringsproceduren, allt illustrerat med foton och teckningar.
Man slås av författarens genuina berättarglädje och stolthet över att få förklara alltihop. Läsaren får veta på vilken av fabrikens fem våningar de olika momenten utförs, och det är viktigt att redovisa allt.
Här finns också schematiska bilder av motorer i genomskärning.

En fascinerande teknikhistorisk liten bok, som säkert kan intressera många nutida läsare.

På främre pärmens insida har någon i bibliotekspersonalen antecknat med blyerts: ”Teknologi. Transportmedel”.

Hur en modern bil kommer till i bibliotekets katalog

Att döda ett fotografi

Ett 'dödat' fotografi

USA under depressionen, tidigt 1930-tal. Flera olika fotografer dokumenterade amerikanskt vardagsliv, och många av fotografierna har blivit klassiska. Men det gick inte lika bra för alla foton.

Farm Security Administration, FSA, var en amerikansk myndighet som var verksam under Roosevelts New Deal. Ambitionen var att minska fattigdomen på landsbygden.
Det som FSA mest förknippas för idag är just de olika fotografiska projekt man drev under 1930-talet. Tack vare dessa finns vardagslivet på landsbygden dokumenterat.
Chefen för FSA hette Roy Stryker. Han var en krävande arbetsgivare som bara ville ha ut det bästa av de fotografer han anlitade. Misshagliga bilder ”dödade” han genom att stansa ett stort hål i dem.
Negativen kunde dömas snabbt och hänsynslöst. Resultatet blev bilder med stora runda svarta hål.

Fotograferna var givetvis mycket missnöjda med denna diktatoriska behandling. De refuserade bilderna kunde inte användas eftersom negativen var perforerade. Till sist övertalades Stryker att sluta med denna metod, men då hade redan många bilder stansats sönder.

I ett bildgalleri hos den historiska fotobloggen Retronaut kan du se en serie av dessa bilder. Flera av dem är fantastiska, och det är sorgligt att notera hur de okänsligt förstörts genom sina svarta hål.

Detta väcker tankar om bevarande av vår historia, både av äldre minnesmärken och av samtidshistoria. Ibland kan det vara svårt att se det som i framtiden kommer att ses som viktigt.

Tidigare i bloggen har jag tagit upp frågan om bevarande av film.
Digital undergång för vår tids filmarkiv? (feb 2012)  och Svensk filmhistoria hotas av utplåning (apr 2013)
Vår tids snabba teknikskiften gör att stora delar av vår digitala kultur inte kommer att kunna bevaras. Hur kommer det att påverka framtidens bild av vår tid?

Samtidigt kan vi fundera över hur vi reagerar över medveten förstörelse av kulturföremål, som ju detta är frågan om. Men Stykes såg fotografierna som rent bruksmaterial.

Detta bildgalleri berör oss på flera plan. Titta på dessa foton från 1930-talets amerikanska landsbygd, se hålet i varje bild och ge bilderna en stunds eftertanke.

Retronaut: ‘Killed’ photographs

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

We are the robots

Robot 1928

Ett av 1920-talets nya ord var ”robot”. Det kom från den tjeckiske författaren Karel Capek, som i sin pjäs ”R.U.R.” (1921) skapade ordet från tjeckiskans ”robota”, som betyder ungefär ”dagsverke”.
I Capeks pjäs användes robotar för att effektivisera arbetsuppgifter i t ex fabriker, men till sist tog robotarna över världen.

Idén att kunna konstruera konstgjorda ”människor” är gammal. När tekniska framsteg inom elektronik och radio gjordes under tidigt 1900-tal började de första riktiga robotarna dyka upp.

I den historiska fotobloggen Retronaut (numera en del av Mashable) kan du se fascinerande bilder av robotar från 1920-, 1930- och 1940-talet. Flera av dessa robotmodeller byggdes för att locka besökare till nya varuhus. Robotarna kunde utföra enkla handlingar som att sitta ned, resa sig upp, lyfta en arm, och vissa kunde t o m tända cigarretter.

Retronaut: 1928-81: Dawn of the Robots

”We are the Robots” är en känd låt av tyska elektroniska musikpionjärerna Kraftwerk (1978)

Eva Dicksons äventyrliga 1930-tal

En Eva i Sahara

I början av 1900-talet hade världen öppnats för västerländska resenärer. Många reste till främmande och exotiska länder, och en hel litteraturgenre började blomstra: rese- och äventyrsskildringen.

Eva Dickson (1905-1938) var en av de resenärer som skrev böcker om sina upplevelser.

Dickson var både äventyrare, rallyförare och författare, en vid denna tid ganska ovanlig kombination för en svensk kvinna.

Hon var troligen Sveriges första kvinnliga rallyförare och den första kvinna som korsade Sahara med bil. Dessutom var hon den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som pilot.

Det är knappast förvånande att Eva Dickson blev en av Sveriges då mest kända personer. Tidningarna kallade henne ”äventyrerska” och bevakade hennes resor. Flera av resorna beskrevs i populära böcker.

I Östersunds biblioteks bokmagasin finns Eva Dicksons bok ”En Eva i Sahara : äventyr och upplevelser under heta zoner” (Bonniers, 1933). I den här spännande och fartfyllda boken får följa Eva Dicksons resa från Nairobi till Stockholm, samt den berömda Sahararesan.

Resans sista del genom Europa avhandlas dock på bara en sida, så det är det afrikanska äventyret som utgör själva boken. Omslaget är fantastiskt tjusigt. Tyvärr anges inte vem som målat bilden.

”En Eva i Sahara” är skriven på en rapp journalistprosa och illustrerad med författarens egna foton. Den är tillägnad ”Blixen”, vilket påminner oss om att Eva Dickson 1932 mötte Bror von Blixen-Finecke, som tidigare hade varit gift med den danska författarinnan Karin Blixen. Eva och Bror gifte sig 1936. Smekmånaden tillbringade paret på en kubansk kryssning tillsammans med vännerna Ernest Hemingway och Martha Gellhorn.

Eva Dickson med jaktbyte

I inledningskapitlet i ”En Eva i Sahara” besöker Eva Dickson en egyptisk spåman i Port Said. ”Madame, jag ser märkliga ting i er hand” säger han. När ni nästa gång känner Europa under era fötter, skall ni ha uträttat något som ingen kvinna gjort före er. Ni kommer att bli mycket omtalad.”
Så småningom tillägger han också: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa… ja, ja, det är förstås inte sant allt vad jag säger. Men det mesta…”

I mars 1938 befann sig Eva Dickson på hemväg efter att ha försökt resa längs Sidenvägen med bil. På hemväg till sitt hotell i Bagdad kraschade hon med sin bil och omkom.

När man läser rese- och äventyrsskildringar från 1930-talet får man givetvis räkna med att stöta på den tidens beskrivningar av och namn på folkslag, seder och bruk. Det är en del av tidsandan, som man skulle kunna kalla kolonial. Detta är också shejk- och ökenromantikens tid.

En Eva i Sahara i bibliotekets katalog

Artikel om Eva Dickson i Populär historia 2009

Det finns även en biografi om Eva Dickson: Eva Dickson – ett bedårande barn av sin tid : en äventyrlig livsresa i ord och bild av Lena Wisaeus (Carlsson, 2000).

Eva Dickson får sista ordet. Varför fann hon Afrika så fascinerande?

”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Tyska kvinnor i Förintelsens tjänst

Hitlers furier

I januari högtidlighölls 70-årsminnet av Auschwitz befrielse.
Det har skrivits många böcker om Förintelsen, men i och med att nya arkiv blir tillgängliga kan det fortfarande skrivas böcker med nya vinklar på detta ämne.

Ett exempel på detta är Wendy Lowers bok ”Hitlers furier : tyska kvinnor i Förintelsens tjänst” (Fischer & Co, 2014).

”Hitlers furier” nyanserar den traditionella bild som tidigare givits av kvinnornas roll i Tredje riket.
Efter krigsslutet fokuserades det nästan enbart på de manliga krigsförbrytarna, men det fanns en hel del kvinnor som begick fruktansvärda brott. Detta har hittills varit lite tabubelagt att berätta om under de 70 år som förflutit sedan krigsslutet.

Under nazisternas expansion i öst under andra världskriget kom så många som 500.000 tyska kvinnor att hamna i situationer där de kom i kontakt med, och i vissa fall blev direkt delaktiga i, övergrepp och folkmord.

En moraliskt förlorad generation av unga kvinnor hade vuxit upp i ett Tyskland som besegrats i första världskriget. De upplevde fattigdomen under mellankrigstidens depression, och drogs med i den nationalism som följde när nazistpartiet växte fram.

Kvinnorna var sjuksköterskor, lärare, sekreterare, fruar och älskarinnor. De nya erövrade områdena i öst lockade dem med nya karriärer, nya äktenskap och kanske också nya äventyr. Men för många av dem blev tillvaron i öst en helt annan än de någonsin kunde föreställa sig.

Man kanske kan tro att många av kvinnorna inte var aktivt delaktiga, utan kanske mest satt vid skrivbord och var stödjande fruar till SS-män, men i ”Hitlers furier” får vi övertygande bevis för att detta inte var hela sanningen. Här kan vi läsa om kvinnor som helt frivilligt deltog i mördandet av civila offer.

Wendy Lower är professor i historia och rådgivare till U.S. Holocaust Memorial Museum. Den här boken är mycket välskriven och intressant. Hon har haft tillgång till bl a sovjetiskt källmaterial och ett flertal ögonvittnesskildringar. En hel del av dessa uppgifter är nya.

Lowers bok är kuslig och bitvis obehaglig, men viktig. Precis som i böcker som Helt vanliga män” av Browning kan vi här läsa om vanliga människor som under kriget utförde fruktansvärda brott. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan med fördel användas i skolor.

Ordet furie kommer från antikens Rom. Det var namnet på hämndgudinnorna, som förföljde den som dräpt en anhörig. Furie har kommit att användas i betydelsen ”rasande kvinna”.

Hitlers furier i bibliotekets katalog

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Himmlers härskarplan

Härskarplanen

Miljoner biobesökare har sett Indiana Jones kämpa mot nazisterna i filmen ”Jakten på den försvunna skatten” (”Raiders of the lost ark”, 1981). I filmen är nazisterna ute efter förbundsarken, som ska ha magiska krafter och som man ser som ett tänkbart hemligt vapen.

Hur mycket sanning ligger det egentligen i påståendena om nazisternas intresse för arkeologi och historiska föremål?

Faktum är att det finns en intressant bakgrundshistoria. Du som vill veta mera om detta kan läsa ”Härskarplanen : Himmlers jakt på det ariska ursprunget” av Heather Pringle (Historiska media, 2007).

Heather Pringle, som tidigare skrivit ”Mumiekongressen”, är en prisbelönt vetenskapsjournalist från Kanada. I den här boken berättar hon om Himmlers forskningsinstitut Ahnenerbe (som betyder ungefär ”släktarv”). Det var en del inom SS, inom vilket man försökte leta efter bevis för den ”ariska rasens” ursprung. Syftet var att visa att denna ras var överlägsen alla andra. Alltså skickades en mängd expeditioner ut till olika platser runt om i världen. Man besökte Sydamerika, gjorde avgjutningar av runor och hällristningar i Bohuslän, studerade utvald folklore och man var t o m inne i Tibet. Enligt uppgift blev tibetanerna välvilligt inställda till nazisternas intresse för svastikan.

Himmler lät engagera flera minst sagt udda personer i Ahnenerbe, som ibland fick häpnadsväckande stora befogenheter. Arkeologiska artefakter skulle hittas, och ”bevisa” nazisternas raslära. Detta skulle sedan anses rättfärdiga rasideologin och nazisternas folkmord.

Himmler verkar vara den i nazisternas ledningsskikt som verkligen hade ett starkt personligt intresse för arkeologi, magi och ockultism. Det ”ariska blodet” ansågs ha särskilt kraftfulkla egenskaper, som skulle ha skänkt de forntida ”arierna” en fantastisk intelligens och kraft. Denna framstående forntid ville nazisterna försöka återskapa.

Många som läser denna bok blir säkert förvånade över att få veta hur mycket galenskaper och egendomliga idéer som via Ahnenerbe fick fritt spelrum. Bl a trodde man på fullt allvar att hällristningarna i Bohuslän var ett gammalt ariskt skriftsystem.
Verkligheten är mer fantastisk än dikten, sägs det ibland och den påhittade historien om Indiana Jones och förbundsarken är kanske inte så långsökt ändå som man kanske hade kunnat tro.

En lättläst, upplysande och ibland omskakande bok, som visar hur rasistisk ideologi kunde motivera i våra ögon helt befängd ”forskning”. Nyttig och viktig läsning för många.

På biblioteket hittar du ”Härskarplanen” på hyllan för ideologier.

Härskarplanen i bibliotekets katalog

Funkisglas

Funkisglas

Idag omges vi av plastföremål. Plasten finns nästan överallt och vi tar den för given. Men före plasten fanns pressglaset.

Pressglaset var ett nytt material som i mitten av 1800-talet introducerades i Sverige. Detta glas var mer hygieniskt än keramik. Kostnaden för pressglaset var dock inledningsvis hög, men när tillverkningen blivit mer automatiserad sjönk priset. Stora mängder pressglas producerades fram till 1950-talet, då plasten tog över.

I boken ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West (Signum/Atlantis, 2011) kan du läsa om, och framför allt se bilder på det pressglas som tillverkades under perioden 1920-1955.

Här finns kylskåpsburkar, speceriskåp med glaslådor av olika storlek, och många sorters förpackningar. Det är just de här vardagsföremålen som har en tendens att lättast försvinna när de ersätts. De är så pass självklara att vi inte ägnar dem många tankar. Vi tänker kanske inte på dessa vardagsföremåls kulturhistoriska värden. Det var ju bara en glasburk.

Men i den här boken sätter författarna in de här glasföremålen i sitt kultur- och designhistoriska sammanhang.

Den strama formen med släta ytor och räta vinklar var typisk för funktionalismen.
Electrolux enkla och raka glaskärl med lock kom in i de svenska köken samtidigt som kylskåpen, och gick att stapla. Man såg vad kärlen innehöll eftersom de var genomskinliga. Man kunde t o m ta ut dem ur kylskåpet och ställa fram dem på bordet, något som var en helt ny och modern idé. Dessa kärl tillverkades i hundratusentals exemplar.
Förpackningarna kunde återanvändas. Det var t ex inte ovanligt att tömda och diskade senapsburkar sedan användes som dricksglas.

Bokens omslag avbildar Kylex, fyra tillbringare med plåtlock. Den största rymmer 1 liter. Hela serien togs fram av Gullaskrufs glasbruk 1937.

Många känner säkert igen Eda-glasen från Värmland. Det blev ett av 1900-talets mest sålda dricksglas och tillverkades under ca 30 års tid utan att formen förändrades.

Det är intressant att se hur man tog fram en standardiserad massproduktion samtidigt som föremålen hade en tilltalande formgivning.

Funkisglas” är en fascinerande bok. I dagens slit-och-släng-samhälle har många av dessa vardagsföremål i pressglas okänsligt kasserats. När använde du senast en ostkupa i pressglas?
Glasföremålen tar läsaren med på en resa till en tid som inte ligger så långt borta. Samtidigt är boken en skildring av det moderna kökets framväxt.
Mycket rikt illustrerad med många fina foton, alla i färg.

Funkisglas i bibliotekets katalog

 

Tips för singelkvinnor, 1938

På webbplatsen Retronaut, som bloggen tidigare tipsat om, kan man hitta intressanta bilder från svunna tider.

Här finns t ex ett underhållande reportage från en amerikansk tidskrift, 1938, med tips till singelkvinnor som vill gå på middag med en man.

Vi får t ex veta att det är ofint att bättra på sin makeup medan mannen ser på, och att det också är opassande att röra vid mannen offentligt eftersom det kan göra honom generad. Dessutom ska man inte prata om kläder eller annat som mannen inte kan anses vara intresserad av.

Hela reportaget kan ses här: Tips for Single Women 1938

 

Fina frisyrer från förr

Vintagefrisyrer

Vi som jobbar på bibliotek kan ibland av våra besökare få tydliga efterfrågeprofiler gällande litteratur. Ibland motsvaras inte efterfrågan av rätt sorts böcker. En typ av litteratur som de svenska bokförlagen hittills inte utgivit i tillräcklig utsträckning är ”decennie-böcker”. Med det menar jag böcker om 1900-talets olika decennier. Läsaren vill då i allmänhet ha en bok om t ex 1950-talet, där man kan läsa om modet, om musiken, om maten, om vardagslivet, och inte minst om frisyrerna.

Just frisyrer från olika tidsperioder har varit märkligt sparsamt förekommande i svenska böcker. Biblioteken har ofta fått inköpa utländsk litteratur om gamla frisyrer, eftersom det inte funnits något på svenska.

Men i och med det ökade intresset för vintage i skilda sammanhang har nu äntligen en bok om olika 1900-talsfrisyrer utkommit: ”Vintagefrisyrer : smarta tips för stilsäkra frisyrer” av Emma Sundh, Sarah Wing och Martina Ankarfyr (Norstedts, 2014).

Författarna är kunniga i sitt ämne. Sarah Wing är känd vintagefrisör och stylist, och Emma Sundh är vintagebloggare och frilansjournalist. Martina Ankarfyr är fotograf.

Detta är en riktigt bra bok i detta efterfrågade ämne, och den är föredömligt praktiskt upplagd, med tydliga instruktioner steg-för-steg hur man gör de olika frisyrerna.

Boken inleds med en kort beskrivning av vad som kännetecknar frisyrerna under decennierna från 1910-talet t o m 1960-talet. Sedan följer en genomgång av vilka verktyg som behövs, innan författarna går in på själva frisyrerna. Och här hittar du guider till hur du gör 20-talsvågor, ”Fingerwaves”, lockiga frisyrer av skilda slag, från 30-talsburret till 50-talsvågor à la Marilyn. Kolla in olika hårknutar och luggar, svinryggen, 60-talsbikupan, och Jackie-vippen (döpt efter Jacqueline Kennedy).

Boken avrundas med lite bonustips om accessoarer och smink från de olika tidsperioderna.
Texten är genomgående lättläst och intressant.

Vintagefrisyrer” är både nostalgisk, praktisk och inspirerande. Dessutom är boken enormt fint formgiven med utsökt layout av Katy Kimbell. En viktig del av boken är Martina Ankarfyrs fantastiskt fina foton.

Väldigt kul att konstatera att när det nu äntligen utkommit en svensk bok om 1900-talsfrisyrer så är den oerhört bra. Säg den som inte blir mer nyfiken på gamla frisyrer efter att ha läst denna bok!

Vintagefrisyrer i bibliotekets katalog

 

Kalle Anka 80 år

Kalle Anka

Idag gratulerar vi Kalle Anka på 80-årsdagen!
Det var den 9 juni 1934 som Kalle gjorde sin entré i en biroll i Disneys tecknade kortfilm ”The Wise Little Hen” (”Den kloka lilla hönan”).

Figuren blev populär och återkom snart i flera andra filmer. Snart blev han mer populär än Musse Pigg och fick huvudrollen i hundratals kortfilmer.
Sedan blev Kalle Anka dessutom en tecknad seriefigur. Den mest kände av Kalles serieskapare är Carl Barks (1901-2000). Han skapade staden Ankeborg och dessutom många av de mest kända bifigurerna kring Kalle, t ex Joakim von Anka, Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas och den kriminella Björnligan.

Kalle Anka i bokform

Den svenska serietidningen Kalle Anka & C:o började utges redan 1948. Den har varit Sveriges mest sålda serietidning, men på senare år har upplagan sjunkit.
De gamla serietidningarnas innehåll har utgivits i ny upplaga i bokform, och dessa kan du låna på biblioteket. Kvack!

Kalle Anka – den kompletta årgången [flera olika delar] i bibliotekets katalog

Vita rockar och bruna skjortor

Vita rockar och bruna skjortor

Flyktingfrågor engagerar många idag. För 75 år sedan var det andra kategorier flyktingar som ville komma till Sverige : judiska läkarflyktingar från Tyskland.
Vintern 1939 gick protesterna höga i de svenska universitetsstäderna mot att en handfull judiska läkarflyktingar skulle ges arbete i Sverige. Studenter iförda vita mössor demonstrerade mot ”läkarimporten”. Det har beskrivits som en av de svenska nazisternas mest framgångsrika opinionsyttringar. Men hur var det egentligen?

Ulf Högberg, läkare och professor i obstetrik vid Uppsala universitet, berättar om dessa judiska läkarflyktingar i sin välskrivna, tankeväckande och intressanta bok ”Vita rockar och bruna skjortor : nazimedicin och läkare på flykt” (Universus, 2013).

Boken handlar också om nazimedicinens framväxt. Sedan Hitler tagit makten i Tyskland förändrades värdegrunden radikalt. Rasbiologiska inslag tillkom och teorier om livsoduglighet blev vetenskapliga sanningar. Judiska patienter utestängdes från sjukhusen. Tvångssteriliseringarna inleddes. Funktionshindrade barn tvångshämtades och avrättades. Läkare som var judar, eller icke-nazister, utsattes för trakasserier, misshandel och drevs ofta i landsflykt. En del hamnade i koncentrationsläger.

Ca 6000 läkare lyckades fly från Tyskland. Av dessa var det endast ett 50-tal som nådde Sverige, och som alltså blev föremål för demonstrationer och andra protester. Många ville hjälpa dem, medan andra tog öppet avstånd. Flyktingarna blev en het debattfråga mellan Läkarförbundet och Medicinalstyrelsen. Läkarförbundet var motståndare till att låta flyktingarna arbeta i Sverige och anförde läkaröverskott som argument. De flesta av läkarflyktingarna hamnade sedan i en lång arbetslöshetsperiod, som upphörde först mot krigsslutet.
Högberg har spårat upp många av dessa, och berättar i boken om deras livsöden. Han har gjort intervjuer med deras släktingar, forskat i arkiv och tagit del av ögonvittnesskildringar. Boken är ett resultat av noggrann källforskning.
I texten finns talrika citat från intervjuer, memoarer m m som ger en stark närvarokänsla. I ”Vita rockar och bruna skjortor” finns kusliga berättelser som lär få många nutida läsare att baxna.

En intressant, viktig och ibland omskakande bok som väcker allmängiltiga frågor om etik och moral. Boken kan även användas i skolorna. Det som beskrivs i boken hände i Europa och i Sverige för bara 75 år sedan, inte så lång tid i ett historiskt perspektiv. Vad kan vi göra för att förhindra att det händer igen? Något att fundera på.

Vita rockar och bruna skjortor i bibliotekets katalog

 

Gösta Ekman

Djävulspakten

I våra dagars kändistäta medievärld är det nog kanske svårt att riktigt förstå hur extremt berömd skådespelaren Gösta Ekman d ä. (1890-1938) var. Han var den störste. Ständigt fanns han i strålkastarnas ljus och på tidningarnas förstasidor. Idag skulle vi kalla honom superstjärna, men det ordet fanns inte i dåtidens språk. Kvinnorna kunde svimma av hänförelse inför Gösta Ekman, som kom att grunda en stor teaterdynasti. När den svenska filmen föddes var Gösta Ekman dess stora fixstjärna.

Carina Burman tecknar hans porträtt i den läsvärda biografin ”Djävulspakten : Gösta Ekmans liv och konstnärskap” (Bonniers, 2011).
Gösta Ekman kallas ibland ”d.ä.” för att skilja honom från sonsonen med samma namn, som då kallas ”d.y.”

Gösta Ekman brände sitt ljus i båda ändar. Hans androgyna framtoning gjorde att både män och kvinnor attraherades av honom. Men hans kärlek till skådespeleriet krävde allt. Familj och relationer offrades, och även hans hälsa. Under sina år i Berlin upptäckte han det vita giftet – kokainet. Ekman dog 1938, endast 47 år gammal. Begravningståget var magnifikt, hans sista stora shownummer.

Det här är en stor biografi, dramatisk och händelserik. Burmans prosa är utsökt, och än en gång får läsaren ett bevis på att verkligheten ibland kan överträffa dikten. Hade Gösta Ekman varit amerikan hade det redan gjorts ett flertal filmer om hans liv.

Titeln ”Djävulspakten” syftar på att Ekman redan från unga år ”köpte sig” ungdom och framgång genom att offra sitt privatliv och sin hälsa, likt den pakt Faust gjorde med Djävulen.

Gösta Ekman kunde spela allt, från akrobat till dandy och förste älskare, och hans register var stort. Den allra största succén var hans insats som den berusade Billy i komedin ”Gröna hissen”, en roll han spelade över 1000 gånger mellan 1921 och 1937. Någon internationell filmkarriär blev det dock inte. Men Gösta Ekman hade givetvis huvudrollen i den första stora svenska ljudfilmen, ”För hennes skull” (1930).

Det här är rimligen den stora biografin om Gösta Ekman. Burman är inte på något sätt okritiskt hyllande, tvärtom lyfter hon fram Ekmans mångbottnade personlighet med alla sina sidor.
Det är fascinerande att läsa om Ekmans enorma stjärnstatus. Det kan inte ha varit lätt att vara gift med honom.

Gösta Ekman övergav aldrig en genre. Han fortsatte att spela komedi och lättsamma roller trots att han hade slagit igenom som seriös aktör. När han sedan startade egen teater fortsatte han att göra egna roller. När filmen kom, fortsatte han även med teaterrollerna. Idag skulle vi kalla honom arbetsnarkoman. Men till slut blev det för mycket för honom.

Djävulspakten” är en sådan där bok som man inte kan sluta läsa när man börjar.
Burman är en god stilist och en utmärkt berättare. Skildringen är kryddad med talrika citat ur samtida recensioner och andra texter, och illustrerad med massor av foton. En mycket bra och läsvärd biografi, dessutom underhållande.

Djävulspakten i bibliotekets katalog

Tecknade serier som e-böcker

Davy CrockettCaptain MarvelJet

På olika håll pågår ständiga digitaliseringsprojekt. Böcker och tidningar vars upphovsrätt gått ut går att hitta fritt tillgängliga online, vilket tidigare tipsats om här i bloggen.

Det går dessutom att hitta gamla serietidningar online. Den amerikanska webbplatsen Comic Book Plus har över 22.000 olika serietitlar i sin stora databas. Comic Book Plus intresserar sig för titlar från två olika perioder, först ”Golden Age” som är den ungefärliga 10-årsperiod som börjar i slutet av 1930-talet, och sedan ”Silver Age” som är en 15-årsperiod från 1956 och framåt.
”Golden Age” kännetecknas av att många superhjältar gör entré, medan ”Silver age” präglas av romantik, SF och efter ett tag mer superhjältar.

De mest kända seriefigurerna som Superman (Stålmannen), Batman (Läderlappen) och Spider-Man (Spindelmannen) är i högsta grad ännu upphovsrättskyddade och de finns inte med i samlingen, men det finns ju andra figurer att läsa om.

Alla serietitlar i Comic Book Plus är indelade i olika ämneskategorier, exempelvis Adventure, Crime, Romance, Horror, Military, Romance, Superhero, Western m m.
Man kan också i The Virtual Newsstand se vilka titlar som var populära under olika år.

Du kan läsa allt material online, men om du vill ladda ned filer behöver du skapa ett konto på webbplatsen.

Detta är en riktigt kul webbresurs, som man lätt kan bli sittande med ett tag. Här hittar du t ex 133 nummer av Daredevil, bl a första numret, ”Daredevil battles Hitler” (1941).

%d bloggare gillar detta: