Bloggarkiv

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Att forska kring gamla hus

Börja forska kring ditt hus och din bygd

Många är idag intresserade av släktforskning. Det finns flera bra guideböcker till hur man börjar forska kring sin släkt. Men det går även att forska kring gamla hus. Man kanske har fått överta en gammal släktgård, eller köpt ett äldre trähus. Då kommer frågorna om vem som bott i huset tidigare, varför det byggdes och vad det har använts till. Människor flyttar omkring, men husen står kvar och bär på sin egen historia.

I den användbara och praktiska boken ”Börja forska kring ditt hus och din bygd” av Per Clemensson och Kjell Andersson (Natur & kultur, 2011) får du veta hur du går till väga när du behöver ta fram faktauppgifter kring gamla hus och byggnader. Det finns många arkiv att besöka, och källor kan även finnas tillgängliga på internet.

Författarna kan sitt ämne väl och har tidigare utgivit motsvarande guideböcker om släktforskning. Boken är tydligt och praktiskt upplagd. Särskilda kapitel beskriver husets och bygdens historia i tryckta källor och i digitala källor. Sedan finns särskilda avsnitt för olika typer av byggnader: villor, sommarställen, gårdar, torp och stadens hus samt fastigheter. Läs också om byn och socknen, som länge var utgångspunkten för all folkbokföring.

Boken innehåller också praktiska tabeller över gamla längd- och ytmått.

En bra, praktisk och mycket användbar bok för dig som vill forska om gamla hus.

Börja forska kring ditt hus och din bygd i bibliotekets katalog

 

Stockholms byggnader i ritningar

Stockholm - ett världsminne

Det är inte alla som känner till att Unesco nyligen utsåg Stockholms stadsarkivs samling av byggnadsritningar till världsminne. Världsminne är arkivens motsvarighet till världsarv.
Stockholm har en stark tradition av planering och ordnat byggande. I 300 år har varje hus som byggts i staden beviljats bygglov baserat på inlämnade ritningar. Antalet bygglovsansökningar som inlämnats under perioden 1713-1978 är ca 240.000. Denna stora samling av ritningar är unik i sitt slag.

Nu har Per Kallstenius, f d stadsarkitekt, och Lennart Ploom, stadsarkivarie, skrivit den praktfulla boken ”Stockholm – ett världsminne : stadens byggnader i ritningar 1713-1913” (Max Ström, 2013).

Denna bok är i stort format, ca 25 x 31 cm, och väger nästan tre kilo. I boken kan du ta del av ca 350 olika ritningar på hus av många olika slag. Påkostade rikemanshus, enklare stugor, lusthus, industrier, stationshus och mycket annat.

Ritningarna är ofta mycket vackra och det är en fröjd att läsa denna kulturhistoriska översikt av alla gamla byggnader i huvudstaden. Tyvärr är en hel del av husen rivna idag, men de (ofta påfallande detaljerade) ritningarna finns kvar. De äldre ritnngarna är ofta gjorda i form av akvareller. De skulle ge en bild av hur det färdiga huset kunde komma att se ut. Ritningarna är alltså ibland rena konstverk.

I boken hittar du givetvis flera av Stockholms märkesbyggnader som Grand Hotel, Cirkus på Djurgården, Börshuset, Berns salonger… Det är dock själva blandningen av byggnader av skilda typer och från olika tidsperioder som är spännande.

”Stockholm – ett världsminne” är ett praktverk som inleds med några riktigt intressanta artiklar, vilka beskriver bakgrunden till ritningsarkivet, dess historia och hur ritningarna framställdes. Läs också om byggmästare, murarmästare, timmermän och arkitekter.

Ritningarna presenteras geografiskt efter stadsdel, och i slutet av boken finns kartor där de olika husens placering finns markerade.

Faktum är att denna skatt av ritningar mirakulöst räddats från förstörelse två gånger: först av en ren slump i och med att ritningarna inte befann sig i rådhuset som brann ned 1753, och sedan genom stark opinion mot en beslutad gallring så sent som 1980! Nu pågår ett arbete med att digitalisera detta världsminne för att göra ritningarna tillgängliga även online.

En storslagen, läsvärd och mycket imponerande bok. Storleken och tyngden gör den visserligen något svårläst om man vill hålla i den, men alla bilder motiverar det stora formatet.

Boken utgör också en nyttig påminnelse om de stora kulturhistoriska värden som dagligen omger oss, ibland utan att vi tänker på det.

Stockholm – ett världsminne i bibliotekets katalog

Riksarkivets nya webbplats

Riksarkivet

Riksarkivet har nyligen lanserat sin helt nya webbplats. Den är tydligare och mer lättöverskådlig än den gamla.

Riksarkivets tjänster är inte bara till för släktforskare. Det är exempelvis Riksarkivet som har hand om alla frågor kring heraldik och svenska flaggan. Här kan man även beställa kopia av gamla bouppteckningar och andra handlingar. Mer än man tror finns i deras enorma samlingar.

Du kan också söka online i den nationella arkivdatabasen (NAD), för att se vilka arkiv som finns att ta del av.
I den digitala forskarsalen kan du söka i det digitaliserade materialet.

Även landsarkivet i Östersund finns med på Riksarkivets webbplats.

SVT:s Öppet arkiv

SVT Öppet arkiv

SVT har nu öppnat sin nya version av Öppet arkiv. Det betyder att man tillgängliggör 200 programtitlar i över 800 episoder, allt ur det stora SVT-arkivet. Materialet är digitaliserat efter senaste standard och dessutom är det fullständiga program som ligger ute, inte bara utdrag, som tidigare.

Detta har kunnat göras möjligt genom en lagändring som tillåter nya former av rättighetsavtal, vilket betyder att SVT inte har behövt leta upp varenda enskild rättighetsinnehavare till varje titel. Tack vare detta kan vårt gemensamma televisionsarv presenteras online på detta sätt.

SVT planerar att kontinuerligt utöka innehållet i Öppet arkiv. Målet är att fylla på med ca 50 nya titlar varje månad. Ett föredömligt initiativ!

I Öppet arkiv hittar du tv-klassiker som Fem myror är fler än fyra elefanter, Rederiet (hela säsong 1), Den vita stenen, Hemsöborna, Godnattstund med Tant Anita och Televinken och många andra. Här kan du också ta del av historiska sportsändningar, som ishockey-VM 1949 och slalomtävlingen i Åre 1979.
De flesta avsnitt i serien Hermans historia finns t ex att se här.

Det finns två begränsningar: SVT har inte rätt att visa programmen utanför Sveriges gränser, och programmen som finns i arkivet måste ha sänts förre 1 juli 2005.

Svensk filmhistoria hotas av utplåning

Filmrullar

Här i bloggen har jag tidigare skrivit om arkiverings- och digitaliseringsproblemen för spelfilmer. Då gällde det ur ett internationellt perspektiv. Endast en mindre del av vår tids filmer kommer att kunna bevaras för eftervärlden. En stor del av 1900-talets filmhistoria har redan gått förlorad.

Dagens Nyheter beskriver i en färsk artikel hur det svenska filmarvet hotas. 2500 spelfilmer och 6000 kortfilmer finns i dagsläget endast bevarade analogt, alltså som fysiska filmrullar. För att bevaras till framtiden behöver de skannas in digitalt, ett enormt och kostsamt arbete som ingen vill betala för.

Enligt försiktiga beräkningar skulle det kosta ca 300 miljoner kr och ta ca 20 år att utföra arbetet. Dessa siffror är troligen satta i underkant. Till råga på allt är den tekniska utrustning som krävs för arbetet snart föråldrad och det blir svårt att köpa reservdelar till den.
DN 130408: Arkivdöd hotar svensk filmskatt

Det snabba skiftet mellan olika lagringstekniker är ett stort problem för arkiv och bibliotek.
Expressens kulturredaktion har just nu en intressant artikelserie i ämnet, ”Sparkrav”. Här tar man också upp vår samtids förändrade attityd till sparande och arkiverande.
Expr 130330: Karin Olsson: Utrensning
Expr 130331: Anders Mildner: Allt ska bort
Expr 130414: Jesper Högström: Undertrycket

Ibland kan man undra hur mycket av vårt tids kultur som kommer att finnas kvar om t ex 200 år.
Böcker och brev från exempelvis 1700-talet finns kvar och kan läsas av oss idag. Men hur är det med allt som vi idag skriver och fotograferar, och sedan endast sparas digitalt? Kommer dina bilder på Facebook och Instagram att finnas kvar om 10 år? Även om de sparas, kommer de då att kunna läsas rent tekniskt? Ingen vet.
Det är som att skriva i sand. Allt är förgängligt, som det står i Predikaren.

Handritade Stockholmskartor

Karta över Djurgården, 1736

Hos Stockholms stadsarkiv kan du se digitaliserade versioner av ca 160 handritade Stockholmskartor, skapade från 1600-talet fram till 1900-talet. En del av kartorna är mycket vackert färgsatta.
Totalt finns ca 300 handritade kartor på Stockholms stadsarkiv.
Stockholms stadsarkiv – Handritade kartor

Samla – nytt digitalt och öppet arkiv

Sveriges kyrkor - Tingstäde

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har nu många spännande projekt på gång. Nu har man lanserat sitt alldeles nya, digitala och öppna arkiv, Samla”.

Här kommer man fortlöpande att lägga ut sina egna rapporter, samt äldre, digitaliserat material.
Den första av dessa äldre titlar som lagts ut i ”Samla” är en del i det mycket omfångsrika verket ”Sveriges kyrkor : konsthistoriskt inventarium”.

Att RAÄ börjar digitalisera ”Sveriges kyrkor” är en fantastiskt glädjande nyhet.
Sveriges kyrkor” är ett välkänt standardverk som började utges redan 1912 av RAÄ tillsammans med Kungliga Vitterhets- och historieakademien. Hittills har 233 delar utgivits.
När man lånar ”Sveriges kyrkor” på biblioteket är de olika delarna i allmänhet sammanbundna i större band, som kan heta exempelvis ”Uppland, band 1”, ”Stockholm, band 5” eller liknande.
Varje enskild del innehåller en utförlig beskrivning av kyrkobyggnaden, inredningen och inventarierna. Här finns också plankartor och foton.

Den första delen i ”Sveriges kyrkor” som nu finns tillgänglig i ”Samla” är volym 21, om Tingstäde kyrka på Gotland, ursprungligen utgiven 1925. Tingstäde kyrkas äldsta delar är från 1200-talet.

Samla – Sveriges kyrkor

Ett mycket bra initiativ från Riksantikvarieämbetet, och ett föredöme för andra myndigheter inom kulturmiljövården!

Kartornas historia

On the map

Visst är det något alldeles speciellt att få veckla ut en stor fin karta och börja studera den. Det kan vara en stadskarta, en världskarta eller varför inte en skattkarta? Kartor har alltid fascinerat människan.

Den brittiske journalisten och skribenten Simon Garfield berättar om kartornas historia i sin trivsamma bok ”On the map : why the world looks the way it does” (Profile Books, 2012).

Garfields berättelse tar sin början i forntiden och antiken. Vi möter greker som Erastothenes och Ptolemaios. Läs om hur Erastothenes redan på 200-talet f.Kr. räknade ut jordens omkrets.

Garfields bok är fylld av intressanta och underhållande kapitel.
På 1400-talet blev italienarna bäst i världen på att framställa kartor. Sedan var det holländarna.
Varför fick kontinenten Amerika namn efter Amerigo Vespucci och inte efter Christopher Columbus? Svaret finns i ”On the map”.
Vi träffar kända kartografer som Mercator, Ortelius och Blaeu, och får också den spännande historien om Vinlandskartan, som man fortfarande inte vet om den är äkta eller ej.

Ett särskilt kul kapitel handlar om bergskedjan Kong i Afrika, som aldrig har existerat men som ändå fanns i kartböckerna i ca 100 år.
Garfield berättar också om de första utgivarna av stadskartor över London och hur de byggde upp sin affärsverksamhet. Han tar också upp den klassiska skattkartan, vars främsta exempel är den i Robert Louis Stevensons bok ”Skattkammarön”.
Läs också om kanalerna på planeten Mars, som man länge trodde fanns där. En annan sorts karta är kartläggningen av den mänskliga hjärnan, som även får ett kapitel i boken.

Boken avrundas med ett avsnitt om GPS-navigering och en blick in i framtiden. Kommer vi att sluta använda tryckta kartor för att helt förlita oss på satellitnavigering? Är det bra? Vilka konsekvenser kommer det i så fall att få?

En välskriven och mycket underhållande bok. Här finns mängder av kul och överraskande kapitel. Rekommenderas.
Ett extra plus för det roliga omslaget, som utgörs av en fantasikarta med bokens omskrivna personer och namn.

On the map i bibliotekets katalog

Skatter ur Vatikanens arkiv visas i unik utställning

För första (och kanske enda) gången någonsin finns nu chansen att se unika originaldokument ur Vatikanens stora bibliotek och arkiv i en stor utställning i Rom. Dokumenten har aldrig förut lämnat Vatikanen, men nu visas 100 av de mest intressanta på Museo Capitolini i Rom.

Utställningen heter Lux in Arcana och här finns dokument av stort historiskt värde. De äldsta dokumenten kommer från 800-talet. Det är häpnadsväckande att samla så många av dessa i en och samma utställning. Eller vad sägs om att med egna ögon kunna se sådana här saker:

  • Handlingar från rättegången mot Tempelherreorden
  • Påven Alexander VI:s välsignelse av Spaniens och Portugals kolonisering av Nya världen
  • Martin Luthers bannlysning
  • Brev från Michelangelo
  • Handlingar från rättegången mot Galileo Galilei
  • Drottning Kristinas abdikationsdokument
  • Ett brev från kejsarinnan av Kina, skrivet på siden

Från Vatikanens bibliotek

”Vatikanens hemliga arkiv” har varit omtalat i hundratals år. Egentligen är arkivet och biblioteket inte direkt hemligt, men väldigt få personer har haft tillgång till materialet som förvaras där. Vatikanens bibliotek har också förekommit som dramatisk bakgrundsmiljö i film och litteratur (t ex i Dan Browns böcker). Det omges av ett skimmer av mystik.

Vatikanens bibliotek och arkiv är väldigt stort och har byggts upp under mer än tusen åt, så det går fortfarande att göra fynd där. Nästan varje år kan vi läsa notiser i tidningarna om att man funnit nya saker i arkivet.

Utställningen visas på Museo Capitolini under perioden februari – september 2012.
Lux in Arcana har en stor och intressant webbplats, med massor av godsaker att titta på. Rekommenderas! Missa inte kuriosa-avdelningen.

Lux in Arcana

Digital undergång för vår tids filmarkiv?

Av alla tusentals stumfilmer som producerades har inte mer än 10% bevarats. Av amerikanska ljudfilmer äldre än 1950 har ca 50% bevarats. Sådan tur att vi nu har en digital filmteknik – det gör det ju mycket lättare att bevara vår tids filmer till eftervärlden. Trodde vi ja. I själva verket kan det vara precis tvärtom.

David Bordwells ”Observations on film art” belyser detta arkiverings- och bevarandeproblem i en mycket läsvård och intressant bloggartikel.

Pandora’s digital box: Pix and pixels

Gamla tiders filmer var som bekant tillverkade av nitrat, ett brandfarligt och ohållbart material som övergavs för filmbruk kring 1950. I och med DVD- och Blu-ray-marknadens framväxt har behovet av restaurering av gammal film ökat. Men de nya restaurerade versionerna av filmerna sparas i allmänhet inte på 35 mm-film, utan endast digitalt. De digitala versioner av filmerna som visas på biografer har en krypterad nyckel för att kunna visas – orsaken är att undvika piratkopiering. För arkivändamål kan man undra över hur länge dessa koder är giltiga. Även om koden sparas tillsammans med en digital filmversion kanske inte filmen kan visas i framtiden.

Dessutom förändras vår tids teknik hela tiden. Materialet behöver ofta flyttas till nya lagringsmedia. Hur länge håller egentligen en hårddisk? Och hur lång tid tar det innan en lagringsteknik är hopplöst föråldrad? Kommer en helt vanlig DVD att kunna läsas av en dator om exempelvis 25 år? Ingen vet med säkerhet.
Arkiven har idag att hantera ett 20-tal olika bild- och videoformat, och ett 10-tal ljudformat.

Traditionell 35 mm-film kommer inte att finnas kvar i samma utsträckning, och så småningom upphör tillverkningen helt. De 35 mm-filmer som finns kvar kommer då inte att kunna ersättas av nya.

Att lagra alla tusentals filmer, och konstant flytta dem till (för tillfället) säkra format kommer att vara kostsamt och personalkrävande. Arkiv och bibliotek har begränsade resurser. Dessutom tar en digital film enorm plats rent utrymmesmässigt. Det är stora problem som arkiven kommer att ställas inför.

Vad kommer egentligen att bli kvar av all den kultur vi producerar idag? En 500 år gammal bok kan vi läsa än idag. Men kan vi se 2010-talets filmer om bara några decennier? Och vem eller vilka ska besluta om vad som ska sparas och vad som ska raderas? Svåra men viktiga frågor.

”Now it’s clear that the switchover to digital distribution and projection had a far more sweeping impact on film culture than almost anyone expected. (…)
The digital gold rush, along with fear of piracy, favored short-term solutions and proprietary, incompatible software and hardware. There were too many ephemeral video formats chasing the consumer and prosumer market, with little thought of their afterlives. (…)
We’re left with a plethora of transitory standards that will be impossible to recover. Nonprofit archives will struggle to maintain collections with any thoroughness. Choosing what to save, always necessary, will now become crucial. Only a fraction of what we have can be conserved – not preserved, merely kept.”

350 år av plikt

Plikt

I år fyller Pliktexemplarslagen 350 år. Denna lag har ett tråkigt namn men är väldigt viktig.
Den går ut på att var och en som utger en bok, en tidskrift e d måste skicka särskilda exemplar av denna till ett antal bibliotek, främst Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm, som är Sveriges nationalbibliotek.
De exemplar som skickas kallas pliktexemplar och förutom KB är det universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Linköping och Umeå som tar emot dem.

Det var 1661 som det utfärdades en förordning om att alla tryckta skrifter först skulle levereras till kungens kansli för kontroll innan de fick spridas vidare. Från början hade förordningen ett rent kontrollsyfte. Men KB fick sin status som nationalbibliotek samma år, 1661. Sedan dess har förordningen omarbetats flera gånger. Lagens senaste lydelse är från 1993.

Med anledning av 350-årsminnet av denna förordning har KB nu skapat en virtuell webbutställning om pliktexemplarslagen: Plikt!

Nya tider och ny teknik ställer andra krav på varje utgivare. Idag utges media i andra former än på papper. Hur ska dessa arkiveras? Och allt småtryck (häften på ett fåtal sidor), affischer och andra trycksaker, vad gör vi med dem? Hur ska eftervärlden kunna ta del av det vi skapar idag?
Det här är intressanta frågor och i KB:s vituella utställning finns en hel del att fundera kring.

Ibland undrar jag över vad som kommer att bli kvar av vår kultur om några hundra år. 1700-talets och 1800-talets brev finns kvar i arkiv. Människor som levde för flera hundra år sedan talar till oss genom sina texter och dagböcker. Men vad blir kvar av det vi skriver? När fick du ett handskrivet brev eller ens ett vykort senast?

Lagen om pliktexemplar av dokument (SFS 1993:1392)

%d bloggare gillar detta: