Mysteriet Shakespeare

Täcknamn Shakespeare

William Shakespeare (1564-1616) från Stratford-upon-Avon är världens kanske mest kände författare och dramatiker. Många hyllmeter litteratur har skrivits om honom och hans verk.
Men något som inte är lika känt är att det sedan länge finns de som tvivlar på att Shakespeare verkligen var den riktige författaren till alla pjäser och sonetter. Det finns nämligen en hel del mysterier kring personen William Shakespeare.

De etablerade litteraturvetarna och Shakespeareforskare vid universiteten har alltid avfärdat alla sådana här tvivel och gjort sitt bästa för att ignorera dem. De har setts som oseriösa konspirationsteorier. Men faktum är att det finns en hel del besvärande fakta, som forskarna hittills inte lyckats förklara på ett tillfredsställande sätt. Tvivel på Shakespeares författarskap har förekommit åtminstone sedan mitten av 1800-talet.

Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg har skrivit den högintressanta boken ”Täcknamn Shakespeare : Edward De Veres hemliga liv” (Bonniers, 2006).
Deras tes i boken är att namnet William Shakespeare var en pseudonym för en annan upphovsman, Edward De Vere (1550-1604). Vi får följa Edward De Veres väldokumenterade liv och ta del av det elisabetanska England. Samtidigt redovisas det vi vet om William Shakespeares liv, vilket inte är lika mycket. Författarna placerar sedan in de kända pjäserna i en tänkbar tidsföljd. Om det verkligen var De Vere som skrev pjäserna, ger detta helt nya och spännande perspektiv på dem.
Boken är ett riktigt läsäventyr på 800 sidor och man behöver inte känna till alla Shakespeare-pjäser i detalj för att uppskatta den. Den ger en härlig tidsfärg och ibland känner man sig nästan förflyttad till Elisabet I:s England fast man sitter hemma i sin läsfåtölj.

Under årens lopp har ca 70 personer pekats ut som tänkbara ”verkliga” författare till Shakespeares verk. De Vere har varit den hetaste kandidaten under de senaste 80-90 åren eller så. Tidigare var det sir Francis Bacon (1561-1626).

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro i den här frågan, men helt klart är att det finns tillräckligt många minst sagt besvärande fakta, som motiverar att man börjar tillåta fördjupad forskning och studier kring hela denna fråga. Här är bara några exempel:

–          Det finns inga bevarande originalmanuskript av William Shakespeare. Det enda skrivna som finns bevarat från hans hand är sex signaturer från slutet av hans liv. Namnet har dessutom olika stavning varje gång. Tre av signaturerna finns på hans testamente och tre på olika affärshandlingar. Ingen har koppling till litteratur.

–          I Shakespeares testamente räknas alla hans ägodelar upp. Där nämns inga böcker eller manus. Inte ens en Bibel.

–          Shakespeares föräldrar och döttrar var analfabeter.

–          Inga dokument visar att Shakespeare gick i skolan i Stratford. Han finns inte heller i rullorna för universiteten i Oxford eller Cambridge.

–          Rättegångshandlingar tyder på att Shakespeare mest levde av att låna ut pengar till folk.

–          Shakespeare dog 1616. Då var 20 Shakespearepjäser fortfarande opublicerade. 18 av dem utgavs 1623. Var fanns de dessförinnan?

–          Efter Shakespeares död 1616 publicerades inga hyllningsdikter till honom.

–          Hans ursprungliga gravmonument i Stratford avbildade en man med händerna på en mjölsäck.

Oavsett vad man tycker och tror om (den ibland heta) Shakespeare/De Vere-frågan är boken mycket läsvärd och intressant. Den stimulerar dessutom läsarens kritiska tänkande och utmanar oss  på flera områden.

Täcknamn Shakespeare i bibliotekets katalog

I oktober är det dessutom premiär för en ny film, ”Anonymous” vars intrig går ut på att Edward De Vere skrev Shakespeares pjäser under pseudonym.
Regi av Roland Emmerich. I rollerna ser vi bl a Rhys Ifans som De Vere och Vanessa Redgrave som Elisabet I.
Kolla in trailern för filmen:

Annonser

About Thomas

Bibliotekarie vid Östersunds bibliotek.

Posted on 30 september, 2011, in Litteratur and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. 7 kommentarer.

  1. Walter Dan Axelssón

    Från företalet till min översättning av Shakespeares sonetter:
    Shakespeares sonetter kom ut 1609 under mystiska omständigheter och möjligen utan författarens tillstånd, varför vissa har hävdat att någon annan i själva verket har skrivit dem. Vid min översättning har jag dock utgått från att författaren är William Shakespeare, dramatikern, och att innehållet är självbiografiskt. Språket i sonetterna påminner starkt om det i sonetterna och hänvisningar till lantliv, natur och garvning, liksom rustik skämtsamhet och tal om egen ringa börd gör det svårt att förknippa författaren med den namn vid hovet, Edward de Vere, etc Läs för övrigt William Shakespeare Complete Works av Jonathan Bates och Eric Rasmussen. Där får man förklaringar på det mesta Läs också de Vere (finns på nätet) och jämför med Shakespeares texter. De är uppenbart olika som författare.

    Min bok William Shakespere Sonetter i min översättning kan köpas direkt av mig för 150 kr. ”Vacker och ledig rimflätning i nytolkade sonetter,—Rimflätningen och metaforiken är både trogen och ledig.” Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet. ”Det är ju ingen tvekan om att detta är en kvalificerad prestation!” Tom Hedlund, som läst några av de 154 översatta sonetterna.

    För övrigt är jag lika ”obildad” som Shakespeare och gick i en sämre skola än han, men det hindrade mig inte från att göra de här svåra översättningarna, som gick hem tom i Svenskan. Och nästan alla de bästa svenska författarna är icke-akademiker. Varför detta ständiga förtal av Shakespeare?

    Gilla

  2. Det finns för den historiske William Shakespeare i Stratford besvärande få bevarade kopplingar till litteratur. Med tanke på all den stora dokumentation som finns bevarad från den elisabetanska tiden borde det rimligen finnas mer konkreta spår av den omfattande författargärningen. Detta oavsett vilken nivå på utbildning Shakespeare i Stratford hade. Frågorna måste få ställas.

    Det finns tillräckligt många frågetecken kring allt detta för att man borde vara mer öppen kring denna problematik (inte minst att erkänna att den finns) och tillåta mer forskning.

    Gilla

  3. Walter Dan Axelssón

    Ja, det finns mycken dokumentation kring dem som hade officiella uppdrag och/eller anknytning till hovet, var adliga, inskrivna vid universitet osv. Shakespeare hade inget av detta, han var medlem av ett teaterkompani som visserligen stod under någon höjdares beskydd, men bara för att ha rätt att övertaget få finnas till. Förmodligen skulle vi ha kvar lika lite av hans verk som av hans person, om det inte hade samlats ihop av två av hans vänner-skådespelare (Ben Jonson skrev en inledningsdikt) och getts ut. Teatertext var arbetsmaterial, inte litteratur.
    Jmf Bellmans verk! Vi har en enda man att tacka för att hans melodier finns kvar (och kanske flertalet episteltexter, O. Åhlström.)
    . Och jmf. Stagnelius. Han var biskopsson och hade en anställning i staten, ändå är hans person nästan helt okänd, det finns inte ens ett porträtt av Sveriges störste skald, som levde 200 år efter Shakespeare.
    Med Shakespeares ”avrättning” är det ungefär som med jordens undergång, som förutspås med jämna mellanrum äga rum en bestämd dag. Hittills har jorden bestått och Shakespeare också.
    En av sonetterna, nr 111 i min översättning: (det är bättre att läsa in i texterna var som står i dem än leta föremål efter flera hundra år, som Shakespeare-förnekarna gör. Talar verkligen en de Vere i dessa texter?)

    O, för min skull, Fortuna förebrå,
    som fläckat mina göranden med skam,
    att hon ej kunnat annat mig bestå
    än tjänarliv, som lockar låghet fram.
    Brännmärkt av detta, med allt uselt kvar,
    är mitt liv solkat, dess natur förbytt,
    som färgarn´s hand, förfulad i hans kar;
    ömka mig då och skapa mig på nytt!
    Så som en villig sjukling skall jag då
    var dryck emot det onda svälja ner,
    ej något beskt som alltför beskt försmå
    och dubbel bot ej vägra, om du ber.
    Ömka mig, vän, så kan jag lova dig,
    att själva ömkan skall kurera mig.

    Hej och hälsningar
    Walter Dan Axelsson

    Gilla

  4. Det finns samtida dokumentation, om än sparsam, kring Shakespeare i Stratford. Det är bara det att ingen av källorna kopplar ihop honom med litteratur. Och i hans kvarlåtenskap fanns inga böcker eller manuskript.

    Det är inte alls säkert att det var De Vere som skrev pjäserna under pseudonym, men det är en mycket intressant teori som inte är omöjlig.
    Det bästa vore om det tilläts ordentlig forskning och studier kring detta.

    Jag tror att vi alla behöver utmana oss själva emellanåt och stimulera vårt kritiska tänkande (inte bara när det gäller Shakespeare-frågan). Fribergs bok kan läsas med intresse även av den som inte tror ett skvatt på deras hypotes. Dessutom gör den garanterat läsaren mer nyfiken på Shakespeares texter och bidrar till att fler läser dem. De finns numera tillgängliga som gratis e-böcker. http://www.gutenberg.org/ebooks/search.html/?default_prefix=author_id&sort_order=downloads&query=65

    Gilla

  5. Walter Dan Axelssón

    Hej igen!
    Som jag förut skrev: ett teatermanuskript var inte litteratur, utan snarare att likna vid ett filmsynopsis och många medarbetares verk. Jmf dagens affischer för filmer som bygger på författares böcker, författarna nämns bara med små bokstäver om alls. Och Shakespeare må ha haft böcker eller ej, de skulle i vilket fall som helst inte ha tagits upp i en bouppteckning. I mitt hem fann Rosen på Tistelön och Greven av Monte Christo. De togs inte heller upp i någon bouppteckning om de fanns kvar när den gjordes, vilket jag starkt betvivlar.
    Jo, det är bra att nya saker kommer fram, men knappast att sådant som utretts och förklarats in absurdum framställs som nytt och problematiskt. Och vad det kritiska tänkandet anbelangar får det gärna omfatta även deras bevekelsegrunder, som påstår att saker är nyfunna fast de inte är det. En sådan bevekelsegrund är givetvis det kommersiella intresset.
    Jag tycker det vore roligare om fler ägnade sig åt verket, i stället för att leta efter förlorade saker i omgivningen. Då träder människan Shakespeare fram. Och som han själv säger: hans dikt består och människorna genom dem medan annat är förgängligt.
    Walter D

    Gilla

  6. Ägde man en bok år 1616, t ex en Bibel, så togs den med säkerhet upp i en bouppteckning. De var ju inte lika vanliga som idag och hade en helt annan dignitet då.

    Tvivlen på författarskapet har uppkommit just pga att människor under flera sekler läst WS storartade verk och velat veta mera om dess bakgrund och tillkomst. Sedan har det varit svårt att koppla ihop verkens innehåll med det man vet om den historiske WS i Stratford.

    Många hävdar t ex att författaren till pjäserna måste ha gjort minst en resa till Italien. Det finns inget som tyder på att WS i Stratford hade rest utomlands.
    Shakespeares författarskap är stort och omfattande. Detta enorma skrivande borde ha genererat andra spår, t ex samtida brev (skrivna av eller till honom) och andra texter. Varför finns det inga sådana bevarade?

    Detta är fullt berättigade frågor, som måste få ställas. De förminskar inte på något vis innehållet i den stora och viktiga Shakespeare-litteraturen.

    Fribergs bok är viktig därför att den belyser de kritiska frågorna och samtidigt utmanar den etablerade WS-historien, samt presenterar De Vere-hypotesen. Sedan får man som läsare välja om vill tro på den eller ej.

    Hela författarskapsdiskussionen har varit välkänd utomlands länge, men inte på samma sätt i Sverige. Det har varit ganska många under seklerna (ibland dessutom ganska kända och respekterade personer) som tvivlat på den etablerade författarskapshistorien.
    Läser man boken blir man säkerligen sugen på att veta mera om hela denna fråga och leta fram mer litteratur, från olika sidor. Och det är alltid bra. En öppen diskussion måste man kunna ha.

    Gilla

  7. Walter Dan Axelssón

    Slutdiskuterat för min del men jag hänvisar intresserade av det som här dryftats till speciellt sidorna 49 och 50 i artikeln General Introduction av Jonathan Bate i William Shakespeare Complete Works. Där kan man kortfattat inhämta att andra litterära berömdheter inte heller lämnade något efter sig samt läsa om deras utbildning eller bristande universitets-dylik snarare. ”Olärdheten” hindrade dock inte t.ex. Ben Jonson och George Chapman från att uträtta storverk.
    Den senare är ju Englands Hagberg.

    Tack för samtalet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: