Bloggarkiv
Art Nouveau från Rörstrand
Rörstrands porslinsfabrik var under nästan 280 år en välkänd och internationellt ryktbar institution för konsthantverk.
Kring sekelskiftet 1900 blev Rörstrands produktion av konstkeramik i jugendstil (Art Nouveau) mycket uppmärksammad. Konstnärliga uttrycksformer och teknikutvecklingen gjorde samtidiga framsteg, och resultatet blev ett stort antal mycket framstående keramikföremål.
Hittills har denna konstkeramik inte beskrivits ingående i bokform. En del av materialet har t o m varit i princip bortglömt. Nu har dock Markus Dimdal skrivit en utmärkt bok i ämnet: ”Art Nouveau från Rörstrand : konstkeramiken 1895-1926” (Arvinius+Orfeus, 2016).
Konstgodset i Art Nouveau var exklusivt och utgjorde en ganska liten del av Rörstrands produktion, men idag är det kanske ändå dessa ofta praktfulla pjäser som intresserar samlare mest. En del av konstkeramiken har vi exempelvis kunnat se förevisat i SVT:s Antikrundan.
Dimdal har under mer än 10 års tid gjort omfattande research, och den här tjusiga boken är en estetisk och konstnärlig fullträff. T o m rubrikernas typsnitt är genomtänkt, och fotografierna (också tagna av författaren) är av hög klass. Boken omfattar över 400 sidor och väger över 1.5 kg.
Det är ett omfattande konstmaterial som har dokumenterats i denna imponerande volym. Det är verkligen fascinerande att läsa om hur mycket arbete som lades ned på detaljerna för detta konstgods.
I boken finns också flera praktiska register, t ex över konstnärer och produktionsår.
”Art nouveau från Rörstrand” är en av de stiligaste böcker jag sett på ett tag.
En krönika över en guldålder inom svenskt konsthantverk, står det på bokens baksida och jag kan bara hålla med. Rekommenderas!
Moderna kyrkor i Sverige
Det har skrivits många böcker om gamla kyrkor. Nyare kyrkor har dock inte beskrivits lika ofta i bokform. I Helena Linds och Bert Leanderssons ”Moderna kyrkor i Sverige” (Arena, 2016) presenteras ett 30-tal kyrkor byggda under perioden 1940-2014. Under den här tidsperioden förekom mycket nytänkande inom kyrkoarkitekturen. Flera av byggnaderna i den här boken ser inte ens ut som kyrkor i klassisk mening.
”Moderna kyrkor i Sverige” är i stort format och är rikt illustrerad med fina fotografier av Bert Leandersson. Här hittar vi kyrkobyggnader från olika delar av landet och från skilda decennier.
Helena Linds texter är lättlästa och samtidigt mycket informativa. Det är helt enkelt en påfallande bläddervänlig bok.
Bland alla byggnaderna hittar jag S:t Botvids kyrka (1957) i min gamla hemkommun Oxelösund. Kyrkan är ritad av Rolf Bergh, byggd i betong, högt belägen på en klippa och är bl a inspirerad av sjömärken. Ett annat avsnitt beskriver Hornsbergskyrkan på Frösön (arkitekt Yngve Tegnér, 1966).
En av de nyaste kyrkorna i boken är Amhults kyrka i Torslanda (arkitekt Margareta Diedrichs, 2014), med sin fascinerande klockstapel i glas.
En del kyrkor ger onekligen ett något dystert och avskalat intryck, medan andra är exempel på spännande nya idéer. Spännvidden är stor.
Den här boken är intressant inte bara för den som är nyfiken på kyrkor, utan för alla som tycker om arkitektur och konst. Kanske den t o m kan inspirera till ett och annat besök.
En bra och inspirerande bok. Man kan i princip börja läsa var som helst i boken. Ska man klaga på något är det kanske det något anonyma omslagsfotot, som gärna kunde ha bytts ut mot någon raffinerad interiörbild, som ”Moderna kyrkor i Sverige” är fylld av.
Regalskeppet Kronan
1675-79 pågick det skånska kriget. Danmark ville återta de landskap som förlorats till Sverige i freden i Roskilde 1658: Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Den svenska flottan angreps i Östersjön av en dansk-nederländsk flotta. Hela Gotland besattes av danskarna.
Den 1 juni 1676 möttes de båda flottorna i det stora sjöslaget vid Ölands södra udde.
Sveriges flotta anfördes av det stora regalskeppet Kronan (även kallat Stora Kronan), som var ett av sin tids största fartyg. Detta påkostade flaggskepp hade varit i tjänst i ett par år.
Innan slaget egentligen hann börja gjorde Kronan en alldeles för tvär gir, vilket medförde att skeppet kantrade. Krutförrådet antändes och sprängde hela skeppet i luften. Över 800 man följde Kronan ned i djupet, liksom mer än 100 kanoner, krigskassa och värdefull utrustning. Bland de omkomna fanns flottans överbefälhavare, generalamiral Lorentz Creutz.
Kronans förlisning är en av svensk historias stora tragedier.
Marinarkeologer upptäckte vraket efter Kronan i början av 1980-talet.
Sedan dess har man funnit mer än 30.000 olika föremål, t ex Sveriges största guldmyntsskatt, praktfulla bronskanoner, skulpturer, navigationsinstrument, privata ägodelar och mycket annat. Det mesta av fynden finns att se på Kalmar läns museum.
Nu har den stora boken om Kronan utkommit, skriven av Lars Einarsson: ”Regalskeppet Kronan : historia och arkeologi ur djupet” (Historiska media, 2016). Författaren är historiker och marinarkeolog, och har varit projektledare för utgrävningarna i mer än 30 år.
Det rika fyndmaterialet gör boken fylld av spännande innehåll. Genom fynden från Kronan får vi en unik inblick i stormaktstidens världsbild. ”Regalskeppet Kronan” är en mycket fin bok som visar hur bra man kan skriva populärvetenskap.
Kronan var som ett dåtida samhälle i miniatyr, med sina klasskillnader och sin världsuppfattning.
Läs om svensk stormaktstid, om skeppet, om människorna ombord, om vad man åt och drack, om hur man behandlade sjukdomar,
Ett särskilt intressant kapitel handlar om den supsked av guld som oväntat påträffades i en träkista på vrakets trossdäck, och vilken information man av dess inskriptioner kan inhämta. Supskeden visar sig vara en del av ett fascinerande rättsfall i 1670-talets Sverige.
”Regalskeppet Kronan” är en mycket bra och välskriven bok, dessutom rikt illustrerad och fint formgiven. Den visar hur vi kan använda arkeologiska fynd för att ge oss en detaljerad inblick i den svenska stormaktstidens samhälle, för nästan 350 år sedan.
Regalskeppet Kronan i bibliotekets katalog
Det skånska kriget fortsatte. Danskarna besatte hela Skåne utom Malmö. Den svenska arméns seger vid slaget vid Lund i december 1676 kom att bli krigets avgörande vändpunkt.
Fred slöts 1679, utan att någondera sidan hade gjort några landvinningar.
Svenska staten var dock djupt skuldsatt. Ett par av följderna av skånska kriget var den stora reduktionen, då ett stort antal adelsgods och förläningar drogs in till staten, samt att indelningsverket inrättades.
Den eviga staden
Litteraturen om Rom är mycket omfattande. Ändå har det på svenska saknats en bok som skildrar hela stadens arkitekturhistoria från antiken och fram till våra dagar. Detta tomrum har nu fyllts av boken ”Rom : arkitektur och stad” (Balkong förlag, 2015) av Gunilla Linde Bjur och Hans Bjur.
Boken är i stort format och präglas av ett stort och rikt bildmaterial – den innehåller ca 380 fotografier.
Det är verkligen en snygg bok som lockar till läsning.
Att beskriva Roms hela komplexa arkitekturhistoria är inte lätt eftersom de olika tidsperioderna och epokerna är sammanflätade i varandra.
Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. De är båda arkitekter och har varit verksamma som professorer. De har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande arkitekter och ingenjörer på plats i Rom, och deras djupa kunskaper märks väl i boken.
Rom-boken är indelad i 12 kapitel, som vart och ett omfattar ca 20-30 sidor. Ungefär halva boken beskriver tiden fram till och med 1700-talet, och den andra halvan 1800-talet och senare.
Berättelsen inleds i antiken med kejsarnas olika byggnadsprogram, förtsätter till medeltidens stad, präglad av kloster och basilikor. Vi kommer sedan till renässansens Rom, där vi får läsa om t ex påvarnas roll som initiativtagare till stora byggprojekt. Under barocken möter vi arkitekterna Nolli och Piranesi. Två långa och detaljerade kapitel beskriver 1800-talets Rom, den stora förändringarnas tid då staden blir Italiens huvudstad.
Här finns också en av de bästa sammanfattningar av Mussolinitidens arkitektur som jag sett. Efterkrigstiden och vår moderna tid skildras i de två avslutande kapitlen.
Det här är en lysande sammanställning av en av Europas mest kända städers långa arkitekturhistoria. Författarna tar oss med på en lång tidsresa, som ger Romresenären nya perspektiv. Trots att texten är mycket detaljrik är den lättläst, och författarna tappar aldrig den röda tråden. Dessutom kan alla kapitel läsas fristående.
Något som kännetecknar boken är att nästan alla bildtexter är påfallande långa och detaljerade. Faktum är att en stor del av informationen i de olika kapitlen förmedlas just via bildtexterna.
Bokens helhetsperspektiv gör läsningen extra spännande.
En utmärkt bok, både för den som tänker besöka Rom och vill ha en kulturhistorisk bakgrund, och för den som är intresserad av arkitektur och konst. Kan även användas som uppslagsbok. Dessutom är boken fint formgiven.
Gustaf Tenggren
Hur många i Sverige känner till konstnären Gustaf Tenggren? I sitt hemland har han hittills egentligen bara varit känd av specialintresserade. I USA ses han däremot som en av 1900-talets främsta illustratörer.
”Gustaf Tenggren – en biografi” av Lars Emanuelsson och Oskar Ekman (Kartago, 2014) är den första svenska biografin om denne intressanta konstnär.
Gustaf Tenggren (1896-1970) föddes i Magra i Västergötland och växte upp i en trångbodd arbetarstadsdel i Göteborg. Redan som 20-åring fick han det prestigefyllda uppdraget att illustrera sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” efter John Bauer. Fyra år senare lämnade han dock Sverige och återvände aldrig.
Tenggren flyttade till New York, där han snart gjorde sig ett namn som begåvad illustratör. Under 1920- och 1930-talet efterfrågade de nya magasinen kvalitetsillustrationer, och han gjorde också arbeten i reklambranschen.
I mitten av 1930-talet öppnade Walt Disney ett rekryteringskontor i New York. Tanken var att fånga in animatörer och målare som kunde ge hans verk en mer europeisk stil.
Tenggren utsågs till en av huvudtecknarna för ”Snövit och de sju dvärgarna”, filmhistoriens första tecknade långfilm. Tenggrens del i arbetet bestod bl a i att formge delar av dvärgarnas utseende, samt att måla bakgrundsteckningar i europeisk sagoliknande stil.
Han skulle sedan komma att arbeta med de kommande Disneyfilmerna ”Pinocchio”, ”Bambi” och ”Fantasia”. Allra mest syns Tenggrens stil i ”Pinocchio”.
Det var ovanligt att Disneys anställda tecknare fick signera sina verk. Tenggrens namn utelämnades dock helt från förtexterna i ”Pinocchio”, vilket väcker funderingar om någon idag okänd konflikt.
Det verkar dock som om Tenggren hade problem att anpassa sig till den ameikanska sociala stilen. En del kollegor uppfattade honom som högdragen.
På 1940-talet lanserades den välkända barnboksserien ”Little golden books” (”En liten gyllene bok”). Tenggren illustrerade några av de allra mest framgångsrika titlarna i serien. Dessa böcker såldes i mångmiljonupplagor, vilket gör Tenggren till en av de mest spridda barnboksillustratörerna.
Hans verk kännetecknas av en nordisk/europeisk sagostil med feer, riddare, drakar, skogar. Han målade också söta djur, antika gudar, historiska pirater och hans stil är lätt att känna igen. Ändå är Tenggrens namn nästan okänt i Sverige, trots att han blev en inspirationskälla för senare tiders konstnärer.
Emanuelsson har ägnat 25 år av forskning bakom denna bok och resultatet har blivit ett verkligt gediget verk.
Boken är en praktvolym i stort format, ca 22 x 28 cm, och slösande rikt illustrerad. Trots att berättelsen är så detaljrik är texten lättläst och intresseväckande. En mycket fin och fascinerande konstnärsbiografi.
Boken ingår dessutom i serien Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, där den utgör nr 125.
Hedvig Eleonora
Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).
I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.
Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.
Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.
Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
”Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.
De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.
Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
”Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.
Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!
Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog
En rostfri vardag
Dagligen omger vi oss av bruksföremål av olika slag. Några av de vanligaste av dessa föremål ät tillverkade av aluminium och rostfritt stål. En hel del av bruksföremålen används i köket: kannor, kastruller, bestick.
I Thomas Lindblads bok ”Aluminium och rostfritt stål : skandinavisk bruksdesign från 1920-tal till 1970-tal” (Atlantis, 2015) kan du läsa om hur föremålen av aluminium och rostfritt stål erövrade vår vardag.
Ett kokkärl i aluminium var givetvis lättare att hantera än ett i gjutjärn, och enklare att sköta om än kopparkastruller.
Det var i slutet av 1800-talet som aluminium blev en billig råvara som möjliggjorde massproduktion. Dessförinnan hade aluminium varit en lyxmetall.
Den tyska stålkoncernen Krupp var först att framställa rostfritt stål. Krupp tog patent på uppfinningen 1912.
Rostfritt stål började tillverkas i Sverige i mitten av 1920-talet, men den första tiden var dessa föremål dyra. Det var först efter andra världskriget som priserna började sjunka. På 1960- och 1970-talet var Sverige det land i världen där priset på rostfritt stål var lägst. Sverige var också ett ledande land för tillverkning av kokkärl i aluminium. Även i övriga Skandinavien fanns företag som alla tillverkade dessa föremål av hög kvalitet.
I Lindblads bok presenteras de främsta fabrikerna. Läs om Skultuna, Gense, Kockums, Nilsjohan och många fler. Här möter du också formgivare som Erik Fleming, Pierre Forsell, Adam Thylstrup, Sigvard Bernadotte, Folke Arström, Arne Erkers och Sigurd Persson.
Konkurrensen från låglöneländer och nya konsumtionsmönster ledde till sammanslagningar och nedläggningar av företagen. Idag finns endast ett fåtal tillverkare av sådana här produkter kvar i Skandinavien.
Den här boken omfattar hela 300 sidor och innehåller mängder av intressanta beskrivningar av bruksföremålen. Boken är dessutom rikt illustrerad med fotografier av hög klass, och är utsökt formgiven.
Dessa bruksföremål har hittills inte uppmärksammats på allvar i bokform, så den här boken fyller ett tomrum. Thomas Lindblad, som tidigare skrivit om t ex bruksföremål i plast och funkisglas, har gjort ett imponerande forskningsarbete för att hitta alla dessa uppgifter.
En upplysande, intressant och mycket bläddervänlig bok.
Dödens teater
En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.
Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.
Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.
Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.
Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.
Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.
I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.
Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.
Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.
Kyrkans föremål
I våra kyrkor finns massor av olika föremål. Det kan vara konstnärlig utsmyckning, textilier, inredning, bruksföremål och mycket annat. Kyrkomiljöerna har förändrats under seklernas gång, och diverse äldre föremål kan då ha plockats bort och hamnat i förråd eller i vindsutrymmen. Många olika yrkesgrupper jobbar med att ta hand om de kyrkliga föremålen. För att underlätta identifieringen av föremålen har Svenska kyrkan tagit fram boken ”Kyrkans föremål – beskrivande lexikon” (Svenska kyrkan / Göteborgs universitet, 2015).
Denna skrift har stort kulturhistoriskt intresse och är användbar även för vanliga historieintresserade läsare. Lexikonet är indelat i 24 huvudrubriker, efter Riksantikvarieämbetets indelningsmodell. 369 olika begrepp beskrivs och förklaras. Texterna är skrivna av kyrko- och föremålshistoriker och av erfarna konservatorer.
”Kyrkans föremål” omfattar hela 258 sidor och inleds med en kort beskrivning av de olika stilepokerna. Här finns också en kort beskrivning av de liturgiska färgerna, av vanliga kristna symboler (t ex apostlarna och evangelisterna med symboler, fisken, lammet m m).
Sedan kommer själva uppslagsorden. De är indelade i rubriker som ”Altare”, ”Predikstol”, ”Textilier”, ”Ljusredskap” osv. Här hittar du också ett användbart avsnitt om olika sorters kors.
Boken är illustrerad med fina teckningar. Längst bak finns också ett praktiskt register.
Många av dessa föremål är bekanta, men vi kanske inte har vetat vad de egentligen heter. Lexikonet hjälper oss att känna igen alla dessa föremål, både i kyrkor och på museer. Tack vare detta kan föremålen vårdas och uppskattas på bästa sätt.
Lexikonet kanske inte är menat att sträckläsas, men det är mycket användbart som uppslagsbok. Bra initiativ!
Bäst av allt är att ”Kyrkans föremål” finns fritt tillgänglig som e-bok (pdf) på Svenska kyrkans webbplats. Hämta e-boken här: Kyrkans föremål
På Svenska kyrkans webbplats finns pdf:en på sidan ”Rapporter kyrkoantikvarisk ersättning”.
Flytande palats
”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.
Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.
Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.
Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.
Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.
Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.
Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn
Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.
Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.
”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.
Flytande palats i bibliotekets katalog
Karin och Carl Larssons brev
Carl Larsson (1853-1919) var en av våra mest kända konstnärer. Det typiska Carl Larsson-motivet är kärleksfulla avbildningar av familjen och hemmet. Hans hustru Karin Larsson (1859-1928), född Bergöö, känner de flesta igen från många av dessa målningar. Hon var också konstnär, men sedan hon gift sig med Carl 1883 slutade hon snart måla. Sin konstnärliga talang använde hon när hon inredde gården i Sundborn, och hennes textila arbeten var avancerade för sin tid.
Carl och Karin var gifta i 36 år. Under hela den tiden brevväxlade makarna regelbundet, inte minst då Carl ofta var hemifrån på resor. De kunde ibland utbyta brev nästan dagligen.
Ett urval av makarnas brev finns utgivna i boken ”Karin! Karin! Karin! Min engel! : brevväxlingen mellan Karin och Carl Larsson : ett urval” (Bonniers, 2013). Urvalet har gjorts av Per I Gedin.
Breven är djupt personliga. Än en gång slås man av att tidigare generationer verkligen kunde skriva brev. Denna konst har väl idag närmast fallit ur bruk.
Breven i boken kommer från perioden 1882-1915 och de presenteras i kronologisk följd.
Gedin förklarar i förordet att det inte är en vetenskaplig utgåva. Han har valt ut de brev som illustrerar närheten mellan Carl och Karin, och brev som beskriver arbetsliv och vardag.
Detta är en väldigt fin bok på flera sätt. Dels gör brevformen att vi kommer makarna nära, vi känner deras varma känslor för varandra, Carls ständiga behov av stöd och bekräftelse och Karins värme.
Dels är boken mycket fint formgiven med talrika illustrationer både av originalbrev och av konstverk, och dessutom är typografin utsökt.
Gedin kommenterar de flesta breven och sätter in dem i sitt sammanhang. Vi får härigenom också en bra skildring av den här tiden kring sekelskiftet 1900.
Man slås av Carls humörsvängningar. När makarna är skilda åt, längtar han starkt efter Karin. Många av dessa brev är fyllda av stark kärlek. Hans uppfattningar om sin egen konst kan variera påtagligt. Karins brev är mera reserverade, men mycket varma och tillitsfulla.
Carl ger i breven många smeknamn på Karin: ”Hjärtats älsklingstös”, ”Min rena engel”.
Samtidigt visar dessa brev hur långa perioder Carl faktiskt var borta från Sundborn. Vi har kanske en allmän bild av att Carl Larsson står därhemma på gården och målar sina idylliska familjemotiv, men i själva verket var han påfallande ofta bortrest från sin kära familj. Barnens kommentarer skymtar förbi ibland. De tycker att han borde vara hemma oftare. Kanske var det en sorts flykt, kan man undra.
Klart är hur som helst att Carl måste ha varit en komplicerad person att leva med, och att Karin var otroligt tålmodig. Hon födde honom dessutom åtta barn på 16 år…
Förmodligen var det väl också inte helt negativt för Karin att Carl var borta på sina resor. Hon kunde då ägna sig åt egen kreativitet som inredare och formgivare. Idag ses hon som en betydligt djärvare konstnär än Carl.
Carl Larssons sista år blev bittra. I sin självbiografi ”Jag” skriver han att ”Midvinterblotets öde knäckte mig”. Nationalmuseum hade refuserat hans stora målning ”Midvinterblot”. Det köptes inte in av Nationalmuseum förrän 1997. Carl Larsson dog 1919 vid 65 års ålder. Därefter skrev Karin då och då till honom i sin dagbok. Dessa sista brev avslutar boken.
Det här är en väldigt fin och kärleksfull bok, som jag gärna rekommenderar, även för den som inte är det minsta intresserad av Carl Larssons konst.
”Tack för allt, allt, allt! För hela mitt lif, för dina rara ungar! Utan dig funnes jag ej till!”
(Karin i brev till Carl, 8 oktober 1909)
Svenska kaffeserviser
Kaffedrickande är en integrerad del av den svenska folksjälen. Fikastunden är för många svenskar ett alldeles speciellt ögonblick som man inte vill vara utan.
Föga överraskande innebär detta också att det finns ett stort intresse för både gamla och nya kaffeserviser. Det är vanligt att samla på olika porslinsserier.
I Michél Carlssons och Urban Orzoleks ”Svenska kaffeserviser 1920-1980” (ICA, 2014) presenteras ett hundratal serviser från 1900-talet. Det är en mycket fin och bläddervänlig bok, lämplig inte bara för nostalgiker, kaffeälskare och samlare, utan för vem som helst som uppskattar god formgivning.
I förordet berättar författarna att man inte försökt vara heltäckande, men att man ansträngt sig för att inte bara visa de mest kända serviserna, även om dessa givetvis ges stort utrymme.
Boken inleds med en kortfattad genomgång av de olika fabrikerna: Rörstrand, Gustavsberg, Gefle porslinsfabrik m fl. Sedan presenteras de individuella formgivarna, som ofta inte alls fick ståta med sina namn i samband med de färdiga serviserna.
Större delen av boken består dock av en genomgång av alla kaffeserviserna, som visas i kronologisk ordning efter decennium. Vi får relativt kortfattad information om varje servis, så samlaren behöver nog inhämta kompletterande information även från annat håll.
Orzoleks fotografier är utsökta och ger läsaren en färgsprakande upplevelse. Dessutom är boken fint formgiven av Johan Carpner.
På 150 sidor kan vi givetvis inte få en heltäckande bild av detta ämne, men vilken fenomenal parad av kvalitetsformgivning detta är! Den eftertraktade Zebra-serien finns givetvis med, liksom Koka blå, Mon Amie, Berså, Adam och andra välkända serviser.
Den som befinner sig i början av sitt servis-samlande kan i den här boken får massvis av tips på serier som man kan samla på.
En fin och trivsam bok, som dock gör läsaren något kaffesugen. Är det inte fika snart?
Svenska kaffeserviser i bibliotekets katalog
Konsthantverk från Thailand
Många svenskar reser till Thailand på semester. Detta stora land med över 66 miljoner invånare har en omfattande och rik kulturhistoria. I den fina boken ”Arts and crafts of Thailand” av William Warren och Luca Invernizzi Tettoni (Asia Books, 1994, nytgåva 2011) kan du se exempel på konsthantverk av mycket hög klass.
Till skillnad från flera av grannländerna har Thailand (eller Siam, som var landets namn före 1939, samt 1945-49) aldrig varit ockuperat av främmande makt, och landets utveckling har därför under många sekler varit relativt fredlig, något som gynnat den konstnärliga utvecklingen.
I ”Arts and crafts of Thailand” beskrivs de thailändska textilierna, som kanske är den mest kända typen av konsthantverk från landet. Men här kan vi också se metallhantverk i silver, lackmöbler, träskulpturer och mycket annat. Boken innehåller ca 230 illustrationer, nästan alla i färg.
Träsnideriet var länge en framstående konstform i Thailand. Stora skogar täckte en gång detta stora land, men idag är skogsarealen kraftigt förminskad.
I boken kan du också se exempel på ceremoniella praktmöbler, ofta med oerhört påkostad dekor.
Den engelska texten är relativt lättläst. Särskilda kapitel tar upp konstens roll som statussymboler, hantverket i den lokala bykulturen, den ceremoniella högreståndskonsten, och textilierna får naturligtvis ett eget kapitel. Teatertraditionen har givit upphov till en särskild konstnärlig intriktning med masker och scenkostymer.
”Arts and crafts of Thailand” är en mycket fin och bläddervänlig bok. Färgfotografierna i boken är utsökta. Läs den gärna innan ditt nästa Thailandsbesök.
Målade allmogemöbler
Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.
En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.
Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.
”När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.
Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.
I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.
”När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.
När färgen kom till byn i bibliotekets katalog
30 designklassiker
Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.
Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).
Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.
Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.
Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.
I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.
Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.
Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog
