Bloggarkiv

Samhällets utsatta

Usla, elända och arma

Det var bättre förr, sägs det ibland. Det kanske stämmer emellanåt, men vissa saker var definitivt värre förr.
I samlingsvolymen ”Usla, elända, arma : samhällets utsatta under 700 år” (Natur & Kultur, 2013) kan vi läsa om hur utsatta människor hade det. Och läsningen är ibland riktigt omskakande. I den här boken hittar du beskrivningar av människoöden som berör.

Redaktörer för boken är Sofia Holmlund och Annika Sandén, historieforskare vid Stockholms universitet. Den innehåller ett 15-tal artiklar, skrivna av olika författare. Berättelserna är hämtade från medeltiden och fram till modern tid.

Källmaterialet är givetvis begränsat för historiens alla utsatta, men det som finns ger oss en intressant bild av hur tillvaron kunde se ut för den som fötts in i fattigdom och utanförskap. Det fanns också de som råkade ut för olyckor under livet. Vissa klarade sig inte, medan andra lyckades resa sig.

Läs om hur livet kunde se ut för den som t ex var psykiskt sjuk, funktionshindrad eller som helt enkelt inte kunde försörja sig själv. Hur gick det för alla krigsinvalider? Vad hände med alla de kvinnor som blev gravida utan att vara gifta, och hur blev det med deras barn, de som kunde kallas ”oäktingar”?

En återkommande tema i ”Usla, elända och arma” är den stränga sexualmoral som rådde under många sekler. Här finns ett flertal exempel på hur graviditeter utanför äktenskapet kunde förändra människors livsförutsättningar. Ett annat tema är hur olika lagen såg på människor ur skilda samhällsklasser.
I kapitlet ”Adelsfröken, prästdottern och tjänstepigan” beskriver Marie Lindstedt Cronberg hur olika samhället behandlade tre kvinnor i samma ort, Sturup, under 1700-talet. Alla tre var ogifta mödrar.

I den här boken är det den lilla människan som står i centrum. Läs om den fattiga änkan Brita Larsdotter Grandin, som hade fyra barn. Hon dog i en riskoja på allmänningen utanför Ulvsätra gård i Järfälla socken 1842. När hon dog hade hon bott i kojan i mer än tio år, och dessförinnan hade hon dragit runt i socknen med sina barn och hoppats på att någon ville hysa in dem alla. Sofia Holmlund berättar hennes historia i kapitlet ”Fattig, husvill och sönderslagen”.

Andra berättelser handlar om små fosterbarn som vanvårdades till döds, om ”lösdrivare” och tattare, om brottslingar, psykiskt sjuka och många andra.
Förutom alla dessa människors levnadsöden finns i boken också en övergripande historisk analys av hur samhället såg ut under olika tidsperioder. De olika fallen sätts in i sitt sammanhang.

Boken är välskriven, tankeväckande och ibland omskakande. Den är en nyttig påminnelse för oss mobilsurfande nutidsmänniskor om de stundtals extremt svåra omständigheter som våra förfäder tvingades leva under.

”Usla, elända och arma” utsågs till Årets bok om svensk historia 2013 i en omröstning hos nättidningen Svensk historia.

Usla, elända och arma i bibliotekets katalog

Sjömännens hårda tillvaro

Under däck

Livet ombord på de stora örlogsfartygen på 1500- och 1600-talet var hårt och ofta rent livsfarligt.
Fynd från vraken efter förlista fartyg hjälper oss att få en bild av sjömännens pressade tillvaro.
Katarina Villner berättar deras spännande historia i boken ”Under däck : Mary Rose – Vasa – Kronan” (Medströms, 2012).

Mary Rose var ett brittiskt skepp som förliste 1545. Vasa sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 1628, och regalskeppet Kronan exploderade under ett sjöslag i Östersjön 1676. Mary Rose och Vasa har bärgats, och från Kronan har man bärgat en hel del arkeologiska fynd.

Villner har varit informationschef för Vasamuseet, Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona, och hon är mycket kunnig i ämnet. Stora delar av boken berör sjukdomshistoria och den läkekonst som man använde sig av för att försöka kurera de sjuka.

Manskapet hade en daglig mat- och dryckranson. Varje man ombord på Mary Rose tilldelades 4,5 liter öl om dagen, medan sjömännen på Vasa fick nöja sig med 2,5 liter. Det behövdes för att skölja ned all salt mat. Ölen dracks ur laggade trästånkor. Man har hittat sådana ombord på Vasa.

Under däck” ger oss fascinerande inblickar i vardagslivet ombord på dessa stora skepp.
Sjukdomsepidemier var ett vanligt gissel. Viceamiral Henrik Fleming blev chef över den svenska Östersjöflottan 1628. Hans brev och rapporter till Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna beskriver problemen ombord på fartygen. På åtta skepp var mer än en tredjedel av sjömännen sjuka. De led av ”huwodt werck, fråssa, hidtzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodtsotten, hidtzig siuckdom.” Dessutom är det en sådan stank om bord på skeppen att han inte kan beskriva den, säger Fleming.

Ett helt kapitel behandlar barberarens yrkesroll och arbetssätt. Under sjöstrider var det barberaren som skulle utföra nödamputationer. Skott från kanoner och musköter orsakade svåra skador. Vid förfrysning kunde sjömännen få kallbrand, och även då var amputation ofta en nödvändig åtgärd.

Barberaren hade en träkista med verktyg. Flera sådana fynd har gjorts ombord på de tre vraken. På Mary Rose fann man en hel kista med ca 60 olika föremål.

En vanlig behandlingsform ombord var åderlåtning och koppning. Man hade särskilda koppglas eller kopphorn. En populär medicin under 1500- och 1600-talen var teriak, en mix av allehanda ingredienser, bl a orientaliska kryddor och olika droger. Ibland förekom ormkött i teriak.

Hur länge skulle en nutida svensk stå ut med livet ombord på dessa skepp? Sjömännens hårda liv är svårt för oss att riktigt fatta idag.
”Under däck”
är både en sjöfarts- och en medicinhistorisk bok, där vi kommer nära örlogsskeppens manskap. Boken är levande, välskriven och rikt illustrerad.  Rekommenderas.

Under däck i bibliotekets katalog

Pestens Europa

Pestens Europa

Här i bloggen har jag tidigare tipsat om olika delar i serien ”Historiens vändpunkter” och nu gör jag det igen. ”Pestens Europa” är en bra presentation av digerdöden (pesten) och hur den drabbade 1300-talets européer.

Människorna i Europa hade under tidig medeltid levt ett ganska bra liv. Varmt klimat och förbättrade jordbrukstekniker gjorde att befolkningen kunde växa, och att städer grundades. Köpmän och hantverkare skapade rikedom och lockade fler att bosätta sig i de växande städerna.

Under 1310-talet drabbades dock Europa av missväxt och svår svält. Detta gjorde att befolkningen som under 1340-talet skulle drabbas av pesten redan var försvagad. Mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning dog i pesten. Denna massdöd, vars orsaker samtiden inte kunde förstå, fick stora konsekvenser.

”Pestens Europa” är väldigt bra eftersom den tar upp pestutbrottet ur så många olika aspekter. Kapitlen har tydliga teman. Läs om hur den katolska kyrkan hade blivit en maktfaktor och byggt upp stor rikedom, och hur dess auktoritet sprack i kanterna sedan kyrkan visat sig stå handfallen inför pesten. Läs om hur man försökte hitta syndabockar och beskyllde judarna för att vara skyldiga till pestutbrottet. Tusentals oskyldiga judar dödades.

Här finns avsnitt om klostren som tömdes, om 1300-talets sjukvård och de fåfänga försöken att hitta en bot, om pestens avtryck i konsten, om domedagssekterna och mycket annat.

Boken är, precis som övriga delar i ”Historiens vändpunkter” extremt rikt illustrerad.

Ska man klaga på något är det kanske att större delen av de geografiska skildringarna berör Florens och övriga italienska städer, och ganska litet från Norden. Men källmaterialet är givetvis rikare därifrån.

Här finns också ett intressant avsnitt om hur man under 1900-talet lyckats ta fram pestbakterien i laboratorier. Det är först nu under 2010-talet som man kunnat bevisa att pestutbrottet i Asien på 1890-talet orsakades av samma bakterie som 1300-talets digerdöd. Men smittans väg genom Europa är ännu inte helt utredd.

En mycket bra bok om pesten. Den kräver inga förkunskaper, och passar alla som vill veta mera om detta ämne. Sedan kan man, om man vill, gå vidare till mer fördjupande litteratur.

Pestens Europa i bibliotekets katalog

Hos tandläkaren 1797

I en medicinsk lärobok från 1797 hittade jag några intressanta rekommendationer om hur man bör behandla tandvärk.

Råd vid tandvärk, 1797 - del 1

Råd vid tandvärk, 1797 - Del 2

Kanske lite överraskande att både stekta fikon, iglar och brännvin kan användas i dessa sammanhang!

Råden är hämtade ur ”Lärobok uti medicin, innehållande kort underrättelse om de almännaste sjukdomars kännetecken, skötsel och enklaste botningssätt” (Nyköping 1797) av Albrecht Julius Segerstedt (1763-1815).

Segerstedt var född i Lista socken i Södermanland och blev medicine doktor 1788.
Efter att ha innehaft olika läkaruppdrag blev han 1795 lektor i naturalhistoria och medicin vid Strängnäs gymnasium. Denna tjänst hade Segerstedt när han skrev sin lärobok.
Sedan läste han till präst, och blev kyrkoherde och senare även prost i Lerbo 1812.
Segerstedt, som utgav flera olika skrifter inom medicin och religion, var farfarsfar till den kände publicisten Torgny Segerstedt (1876-1945).

Den sexbente fienden

Den sexbente fienden

Flugor, löss och myggor har under historiens gång ofta påverkat, och ibland helt avgjort, fälttåg och annan krigföring. Insekterna har spridit sjukdomar som rödsot, fläckfeber och malaria. Sjukdomarna har skördat mängder av offer. Napoleons värsta fiende var inte de ryska kanonerna, utan den fruktade klädlusen.

Lena Huldéns bok ”Den sexbente fienden : leddjurens inverkan på västerländsk krigföring” (Schildts, 2006) är en udda men fascinerande inblick i allt som insekterna ställt till med under seklerna.

Boken inleds med en översikt över människans förhållande till insekterna under historien. När man började hålla husdjur och bedriva jordbruk blev insektsangreppen mer mångsidiga än tidigare. Vilka insektsarter som har varit värst under olika perioder har sedan varierat.
Loppornas glansperiod i Europa var sålunda under medeltiden och fram till 1700-talet. Dödsstöten för de loppsmittade soldatkasernerna blev införandet av centralvärme, som lopporna inte trivdes med.

En hygienisk klädvård är viktig. Länge insåg man inte att t ex smittkoppsvirus är livaktigt i flera år. En smittkoppssjuk soldats kläder kunde återlämnas till lagret, inpyrda av virus och fortfarande smittsamma. Om samma uniform sedan återanvändes några år senare kunde viruset fortfarande vara verksamt.

Ombord på flottans fartyg var det ofta fuktigt och trångt, och inte lätt att hålla dricksvattnet rent. Det underlättade sjukdomars spridning via t ex flugor. När sjukdomar som rödsot spred sig ombord på fartygen i en krigsflotta kunde resultatet bli förödande. Förhållandena ombord kunde vara förfärliga.

Huvuddelen av boken är uppdelad i olika avsnitt där de olika insekterna behandlas för sig. Särskilda kapitel behandlar alltså kackerlackor, löss, myggor, flugor och loppor.

När man läser den här intressanta boken kanske man tycker att det kryper lite här och var. Men viktigast är nog ändå att vi får lite perspektiv, och känner tacksamhet över den vetenskapliga hälso- och hygienutveckling som gjort att vi slipper plågas av malaria, tyfoidfeber, pest och kolera. Våra förfäder hade inte samma tur.

Den sexbente fienden i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: