Bloggarkiv

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Flytande palats

Flytande palats

”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.

Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.

Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.

Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.

Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.

Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn

Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.

Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.

”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.

Flytande palats i bibliotekets katalog

 

Kapare och pirater i Östersjön och Nordsjön

Kapare och pirater i Nordeuropa

Under vikingatidens slutskede ökade sjöröveriet i Östersjön och Nordsjön. I hela 800 år härjade pirater och sjörövare här innan kuststaterna började bekämpa sjöröveriet. Då ökade istället kaperiet. Det var ett krig mot fiendesidans handelsfartyg som var godkänt av statsmakten. Det var först 1856 som detta kaperi till sist förbjöds.

Hela den här spännande historien om sjöröveriet i norra Europa har inte tidigare beskrivits i sin helhet, men nu finns Lars Ericson Wolkes bok ”Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år” (Historiska media, 2014).

Författaren är professor i historia vid försvarshögskolan i Stockholm och en av landets främsta militärhistoriker. I sina tidigare böcker har Lars Ericson Wolke visat att han är en god berättare, och den här boken är inget undantag. Han har tagit del av nytt arkivmaterial.

Här finns spännande läsning och beskrivningar av massvis av dramatiska händelser. Vissa av dem är troligen inte tidigare kända för många läsare, t ex när tyska pirater attackerade Söderköping, eller de upprepade angreppen på den norska staden Bergen. Vi kan också läsa om hur handelsfartyg, fiskare och befolkningen i kuststäderna försökte skydda sig mot piraterna.

Den mest kände kaparen i svensk historia är nog Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm, och han finns självklart med i den här boken. Men det fanns många andra. Ett särskilt kapitel handlar t ex om den beryktade tyske piraten Klaus Störtebeker.

En riktigt intressant, välskriven och läsvärd bok, som kan läsas utan några egentliga förkunskaper. Helhetssynen över hela det nordeuropeiska området är lyckad. Boken väcker definitivt varje läsares intresse för piratväsendet och för den som vill läsa mera finns en litteraturlista längst bak i boken.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år i bibliotekets katalog

 

Cervantes grav funnen

Med dagens teknik och metoder kan arkeologerna lösa månghundraåriga gåtor, t ex beträffande försvunna gravplatser.

Härom året fann brittiska arkeologer Richard III:s grav under en p-plats i staden Leicester, och nu har spanska arkeologer hittat Miguel de Cervantes grav. Den har varit försvunnen i hundratals år men är nu återfunnen.

Den spanske författaren Miguel de Cervantes (1547-1616) är mest känd för sin legendariska roman ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”, vars första del utkom första gången 1605.

Cervantes liv var händelserikt. Han deltog som ung i kriget mot turkarna och sårades svårt vid slaget vid Lepanto 1571. Under fem år satt han i hårt fängelse i Alger, men blev friköpt. Vid hemkomsten till Spanien fick han inget jobb och började då skriva böcker.

Cervantes dog 1616 och begravdes i en klosterkyrka i Madrid. Några decennier senare flyttades kvarlevorna, och försvann sedan. Under flera sekler har ingen känt till var de befunnit sig.

Nu har dock spanska arkeologer med största sannolikhet identifierat graven. Cervantes kvarlevor ligger blandade med andra, bl a de från hans fru. Så småningom kommer Cervantes att få en ståtlig återbegravning. 2016 ska man högtidlighålla 400-årsminnet av hans död.

BBC News: Spain finds Don Quixote writer Cervantes’ tomb in Madrid

”Don Quijote” är en av världslitteraturens stora romaner och har varit extremt betydelsefull för romanens utveckling. Under många år fanns boken bara översatt till svenska i förkortad form. 2001 utgavs hela verket i fräsch nyöversättning: ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”.

Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha i bibliotekets katalog

Ingen svensk översättning finns idag tillgänglig som gratis tillgänglig e-bok, men versioner på andra språk går att hitta hos Project Gutenberg.

 

Machiavellis brev

Machiavellis brev

Det är ofint att läsa andras brev, vet vi ju. Men det finns ganska många brevsamlingar utgivna i bokform, och ofta ger dessa texter oss en nära och intressant inblick i tankevärldar från gångna sekler.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är välkänd för sin bok ”Fursten”, där han beskriver hur en furste bör vara för att kunna leda en stark stat. Idealet är att regenten visserligen ska vara maktfullkomlig, men också behöver ha folkets stöd. Boken utgavs först 1532, efter Machiavellis död.

I serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” finns den lilla volymen ”Brev” (Atlantis, 2013). Urvalet och översättningen har gjorts av Paul Enoksson. Han har tidigare översatt ett flertal andra klassiska italienskspråkiga titlar, t ex Galilei, Bruno, Castiglione och Boccaccio.

De här breven ger oss en fascinerande inblick i Machiavellis liv i Florens. Ett lyckat grepp är att Enoksson presenterar varje brev med för- och efterord.

Boken inleds med en ögonvittnesskildring av en predikan av Savonarola.
Girolamo Savonarola övertog styret av Florens efter familjen Medici och införde en strikt moralisk samhällsordning. Samtidigt kritiserade han påven, vilket gjorde att han bannlystes och så småningom avrättades som kättare.

Andra brev beskriver hur Machiavelli vistas på sin lantgård utanför Florens. Han besöker bykrogen där han spelar kort, för att sedan kvällstid klä sig i högtidsdräkt i sin kammare och samtala med de lärde från antiken.

”Från skogen beger jag mig till en källa och därifrån till mina fågelfällor. Under armen bär jag en bok av Dante eller Petrarca (…) Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar. Jag tar sedan vägen till krogen, talar med dem jag möter, frågar dem efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara.

Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina därhemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten ger.

Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och gräl med grova tillmälen.”
(10 december 1513)

I ett annat brev ger han råd till en vän som är i färd med att gifta bort sin dotter. Några andra brev från 1526-27 handlar om det ökande krigshotet.

Det finaste brevet är kanske det som avslutar boken. Det är skrivet till sonen Guido, som tillfrisknat efter en sjukdom, och i brevet ger Machiavelli råd om hur Guido ska behandla sin mulåsna, som blivit tokig.

En fin och riktigt trivsam brevsamling. Enokssons översättning och språk är av mycket hög klass.

 

Julsången Gaudete

Gaudete 1582

Nordens äldsta sångbok heter Piae Cantiones (”fromma sånger”) och gavs ut i bokform första gången 1582. Dessa sånger har medeltida anor och brukade sjungas av skoleleverna (”djäknarna”) vid Katedralskolan i Åbo, Finland. Någon i Åbo på 1580-talet ansåg att de gamla sångerna borde nedtecknas och ges ut i bokform, och det kan vi vara tacksamma för idag.
En del av sångerna anses komma från Syd- och Mellaneuropa, medan andra troligen har nordiskt ursprung. Tack vare att sångerna nedtecknades för över 400 år sedan finns de kvar idag och ingår i många körers repertoar.

Idag finns ett 20-tal exemplar av 1582 års originalupplaga bevarade. Ett av dessa finns i Zetterströmska biblioteket i Östersund.

Några av de mest kända sångerna i Piae Cantiones är In Dulce Jubilo och Puer Natus in Betlehem. Båda dessa har jultema. En annan känd sång med jultema är Gaudete.

Gaudete betyder ungefär ”glädjas, fröjdas”.

Refrängen går så här:

Gaudete, gaudete! Christus est natus
Ex Maria virgine. Gaudete!
Gaudete, gaudete! Christus est natus
Ex Maria virgine. Gaudete!

Här är verserna:

Tempus adest gratiae, hoc quod optabamus,
Carmina laetitiae devote reddamus.

Deus homo factus est natura mirante,
Mundus renovatus est a Christo regnante.

Ezechielis porta clausa pertransitur,
Unde lux est orta, salus invenitur.

Ergo nostra contio psallat jam in lustro,
Benedicat domino: ”Salus regi nostro!”

En ungefärlig svensk översättning av refrängen skulle kunna vara:

Gläds, gläds! Kristus är född
av jungfru Maria. Gläds!
Gläds, gläds! Kristus är född
av jungfru Maria. Gläds!

Det finns många inspelade versioner av Gaudete. Originalversionen finns inspelad bl a med ensemblen Joculatores Upsalienses.
På Östersunds bibliotek finns den musik-cd:n att låna (”Woods, women and wine”), liksom andra samlingar med sånger ur Piae Cantiones.

Folkrockgruppen Steeleye Span hade en hit med sin a cappella-version av Gaudete 1973.

2013 släppte synthduon Erasure en ny och modern version av Gaudete. Den finns med på deras julalbum Snow Globe och släpptes också som singel.
Här är videon till låten. Gaudete!

För ditt julparty finns även en spännande klubbmix av Gaudete:

 

Handbok i simning från 1587

De arte natandi, 1587

År 1587 utgavs boken De Arte Natandi (Simningskonsten), skriven av Everard Digby. Det var en bok i två delar och var skriven på latin. Den ena delen var teoretisk medan den andra innehöll praktiska råd.

Åtta år senare översattes boken till engelska, med titeln ”A short introduction for to learne to swimme. Gathered out of Master Digbies Booke of the Art of Swimming. And translated into English for the better instruction of those who vnderstand not the Latine tongue”.

Verket var rikt illustrerat med hela 40 olika träsnitt, som avbildar simmare i olika positioner.
Digbys bok blev inflytelserik och han var tidigt ute med att tänka på säkerhetsfrågor. Bl a rekommenderas att man inte ska gå ned i en flod med fötterna först eftersom man då kan fastna i gyttjan på botten. Likaså bör man ha med en följeslagare ifall man skulle behöva hjälp under simningen.

The Public Domain Review har nu digitaliserat 20 av de fina träsnitten ur boken.
http://publicdomainreview.org/collections/the-art-of-swimming-1587/

De arte natandi tycks vara sällsynt i sin tryckta version och boken finns inte på något svenskt bibliotek.

 

Gripsholm

På Gripsholm

Gripsholms slott är en av Sveriges mest kända Vasaborgar. Här finns bl a Hertig Karls kammare, en av landets bäst bevarade 1500-talsmiljöer. På Gripsholm, som idag är museum, finns också Gustaf III:s slottsteater och Svenska statens porträttsamling.

En trevlig och lättläst bok om Gripsholm är ”På Gripsholm : sägner, fakta, historia på ett 450-årigt slott” av Edvard Matz (Carlssons, 1987).

Edvard Matz (1921-2007) var journalist, författare och arbetade i många år på Sveriges television. Boken om Gripsholm är skriven i den där äldre, lärt kåserande stilen som var vanligare förr. Idag är det inte längre lika många författare som kan skriva så här lättfattligt men ändå bildat och underhållande.

På Gripsholm” innehåller 30 korta kapitel som vart och ett beskriver olika händelser eller företeelser på slottet. De är någorlunda kronologiskt ordnade och varje kapitel är ca fem sidor långt. Det är en hel del kungligt i boken. Läs om Erik XIV, som satt fängslad på Gripsholm, och läs om den teaterintresserade Gustaf III. Givetvis berättar Matz om de två ”rysseulvarna” (två kanoner som togs som krigsbyte, troligen vid Narva 1581) som står på borggården. Och jodå, några slottsspöken dyker också upp.

På Gripsholm” är bara ca 150 sidor lång men riktigt innehållsrik, och dessutom rikt illustrerad. En kul och lärorik bok om ett av våra mest kända slott.

På Gripsholm i bibliotekets katalog

 

Gustav Vasas brev

Gustav Vasas brev

Gustav Vasa var en flitig brevskrivare, eller snarare dikterare av brev. Alla bevarade brev har samlats i det gigantiska verket ”Konung Gustaf den förstes registratur”, som Norstedts förlag gav ut i hela 29 band 1861-1916. Dessa böcker har vi på Östersunds bibliotek. De är dock placerade i magasinet.

För den som inte orkar plöja 29 tjocka böcker och hellre vill ha en ”light-version” av breven finns den utmärkta lilla samlingsboken ”Gustav Vasas brev” (Natur & Kulturs klassikerserie, 1960).

Gustav Vasa blev ganska snart en hård landsfader som krävde undersåtarnas lydnad. Påbuden sände han ut till folket i brev. Ofta är dessa ganska personligt hållna. Kungen styrde riket som sin egen gård. Gustav Vasa skriver om fogdarnas räkenskaper, om kyrkans förvaltning, om gränstvister, uppror, gruvbrytning och mycket annat.
Särskilt kul ar det att läsa det mustiga och ibland drastiska språket.

I den här boken har urvalet av brev gjorts av Alf Åberg. Varje brev inleds med en presentation och bakgrundsförklaring.

I ett brev till adeln och fogdarna 1552 förbjuder kungen dem att behandla outbildade bondesoldater illa.

”Till det sjätte och yttersta skall ock ingen av adeln, fogdar, skyttar eller andra hörakteligen underkuva, pucka eller illa traktera våra knektar, synnerligen de som uti vår tjänst nyss antagna äro eller härefter bliva kunna, kallandes dem tröskare, burbänglar eller andra obekvämliga namn, för de t de till äventyrs ej så skickeliga äro som de där längre tjänst hava och varit under hopen; utan hellre (…) lära och undervisa dem samfällt och synnerligen vad ära och redlighet kräver och vad krigsbruk är”

I ett fall intresserar sig kungen t o m för biskötsel. Det är i ett brev till menigheten i Västergötland 1554, där befolkningen uppmanas att odla bin istället för att slå ihjäl alla vildbin man stöter på.

Det är kul att läsa dessa brev. 1500-talssvenskan återges med moderniserad stavning för att förenkla läsningen.

Gustav Vasas brev i bibliotekets katalog

Estlands svenska tid

Provinsen bortom havet

I juni 1561 övertog Sverige staden Reval (nuvarande Tallinn), med omnejd. Detta innebar samtidigt starten för Sveriges stormaktstid. Estlands tid som en del av det svenska väldet varade i ca 150 år, fram till 1710. Den här perioden har ofta idealiserats och kallats ”den goda svensktiden” i estnisk historia.
Den nya boken ”Provinsen bortom havet : Estlands svenska historia 1561 – 1710” av Kari Tarkiainen och Ülle Tarkiainen (Svenska litteratursällskapet i Finland / Atlantis, 2013) beskriver hela denna period på ett verkligt heltäckande sätt.

Kari Tarkiainen är professor och tidigare riksantikvarie i Finland. Han har tidigare skrivit många böcker om svensk och finländsk historia. Ülle Tarkiainen är historiker vid universitetet i Tartu.

”Vårt avlånga land” säger vi idag. Det är självklart för oss att Sverige ser ut så. Men under lång tid var Sverige mer likt en kvadrat, med Finland och delar av Baltikum som naturliga delar i riket. Att Estland var en del av det svenska väldet i hela 150 år har idag till viss del fallit i glömska. Därför är det så bra att den här boken nu har utkommit.

De 150 åren var en dramatisk tid, med ständiga krig som drabbade befolkningen. Hungersnöd och pestepidemier härjade. Men på samma gång utvecklades samhället. Svenskarna genomförde reformer inom utbildning, kyrka och rättsväsendet. Det första svenska regionala universitetet grundades i Dorpat. Jordbrukstekniken förbättrades.
Bönderna i de baltiska områdena förblev dock livegna, trots att flera av de svenska kungarna försökte agera i frågan. Borgarna och adelsmännen lyckades i stort sett bevara sina rättigheter.

”Provinsen bortom havet” är imponerande i sin omfattning. Man kan säga att detta är Boken om Estlands svenska tid. Författarna har skrivit om i princip alla aspekter på denna period. Dessutom är beskrivningen inte nationalistiskt idealiserande, utan präglas av en tydlig balans. Författarna hänvisar till forskning på baltiska och ryska universitet, något som annars är ovanligt i övrig svensk historisk litteratur om den här tiden.

Läskunnigheten bland esterna ökade kraftigt under den svenska tiden. Orsaken var att svenskarna ville göra esterna till goda lutherska kristna och få dem att läsa Bibeln. Författarna menar därför att detta var en av de mest bestående följderna av svensktiden. Esterna blev en del av det protestantiska området.

Här och var i boken finns intressanta avsnitt med olika utvikningar, eller sidospår om man så vill. I dessa avsnitt kan vi läsa om kända personer under den svenska tiden i Estland. Här finns också en del rolig kuriosa.

”Provinsen bortom havet” är välskriven och mycket intressant, och författarna är mycket kunniga i ämnet. Det är den självklara grundboken om Estlands tid i det svenska väldet. Dessutom är boken rikt illustrerad.

Provinsen bortom havet i bibliotekets katalog

Nils Dacke

En avskyvärt elak man?

Nils Dacke är den mest kände upprorsmannen i svensk historia. Han var en småländsk bonde som ledde det stora upproret mot Gustav Vasa 1542-1543. Inget annat uppror i Sverige har varit lika stort.

Dackes eftermäle i historieskrivningen har varit kraftigt negativt, inte minst tack vare Gustav Vasas egen historieskrivning, Bondehövdingen beskrevs som en tjuv, förrädare och kättare. Allt källmaterial om Dacke som finns kvar kommer från den segrande kungliga sidan. Dackes anhängare var ”en tjuvhop”. I modern tid har Dacke däremot ibland setts som en frihetskämpe. Han har blivit en mytisk figur.

Det finns flera böcker om Dackefejden, som upproret kallas. En av de mer kända är historikern Lars-Olof Larssons ”Dackeland” (1979). En senare bok i ämnet är ”En avskyvärt elak man? – Nils Dacke i ny belysning” av Hans Hellström (Carlssons, 1999). Det är en liten skrift som inte ens omfattar 100 sidor, men som är intressant.
Omslaget avbildar en samtida teckning av Nils Dackes avhuggna huvud, som sedan upprorsledaren dödats 1543 placerades på en stolpe och visades upp i Kalmar.

Hellström är fil.dr. i historia vid Stockholms universitet. I den här boken vill han ge en mer nyanserad bild av Nils Dacke och betonar de religiösa orsakerna till upproret. Han gör också kopplingar till allmän europeisk samtida historia.

Dackes uppror var inledningsvis framgångsrikt. Hösten 1542 behärskade hans män i princip hela det sydöstra Sverige. Det var först året därpå som kungen slog till med full kraft och med hjälp av inhyrda tyska soldater krossade upproret.

Historiker har velat hitta orsaker till böndernas missnöje som sedan ledde till det stora upproret. Redan i samtiden hävdade de småländska bönderna att det var ”en kamp för det som gammalt och fornt hade varit”.
Gustav Vasas trontillträde hade medfört flera förändringar för smålänningarna, som ju levde i gränstrakterna mot Danmark. Skatterna hade höjts kraftigt. Kronan hade krävt äganderätt till nya gårdar, och infört förbud mot viss jakt och skogsavverkning. Gustav Vasa hade brutit med påven och Sverige skulle bli ett protestantiskt rike. Kyrkan underordnades kungamakten, och kyrkans egendomar tillföll kronan. Den nya lutherska läran hade införts, och en ny gudstjänstordning togs i bruk.

Hellström menar att även om det fanns flera skäl till smålänningarnas missnöje så var det de kyrkliga förändringarna som för dem var viktigast.

En kyrkovisitation i Småland 1541 blev den utlösande faktorn till upproret. Kungens knektar beslagtog ca 3.700 kg silver från landskapets kyrkor. Katolska handskrifter beslagtogs, sprättades upp och användes som omslag tlll skattelängder. Lokalbefolkningen, som fortfarande var troende katoliker, blev givetvis upprörda då kyrkorna plundrades. De kyrkliga konstföremålen hade bekostats av dem själva och deras förfäder.

En del såg ju Gustav Vasa som en egen upprorsmakare, Han hade ju brutit med Kalmarunionen. Dackes uppror väckte intresse på kontinenten, något som skrämde kungen. Därför skulle upproret krossas hårt och snabbt.
Det fanns en hel del präster som stödde Dackes uppror och flera av dem blev hårt bestraffade. En del avrättades.

En intressant och lättillgänglig bok om det stora bondeupproret. De religiösa missnöjet i denna tid av förändring var nog större än vad en modern svensk kanske först inser.

”En avskyvärt elak man?” i bibliotekets katalog

Råd om hicka

Råd om hicka by Historiskt
Råd om hicka, a photo by Historiskt on Flickr.

År 1578 utgavs den första svenskspråkiga läkarboken – ”Een nyttigh läkere book ther vthinnen man finner rådh, hielp och läkedom til allehanda menniskiornes siwkdomar bådhe inwertes och uthwertes” av Benedictus Olai (ca 1520-1583).

Han hade studerat vid universitetet i Wittenberg och blev Sveriges förste medicine doktor. Dessutom var Benedictus Olai livmedikus åt först Erik XIV och sedan Johan III.

I denna bok kan man bl a hitta detta avsnitt om hicka. Provläs lite 1500-talssvenska.

I bildgalleriet finns även ett foto av början av avsnittet ”Om rapning.

Finlands medeltida borgar

Finlands medeltida borgar

Finland och Sverige har som bekant en lång gemensam historia. Under ca 600 år var Finland en integrerad och naturlig del av det svenska riket. I Finland finns mängder av intressanta historiska platser och byggnader.

I den fina boken ”Finlands medeltida borgar” av Carl Jacob Gardberg och Per Olof Welin (Schildts, 1993) kan du läsa om flera av de mest kända finländska slotten och borgarna.
En del av borgarna är restaurerade medan andra ligger i ruiner. Men alla har en spännande och ofta dramatisk historia. Läs om flärdfullt hovliv, kungliga besök och hårda militära belägringar.

De flesta borgarna i boken ligger i sydvästra och södra Finland. Den mest kända av alla borgar är givetvis Åbo slott, men i boken kan du också läsa om Kastelholm, Ålands enda medeltida borg, Tavastehus, Raseborg, den klassiska gränsfästningen Viborg och flera andra.

Faktum är att det inte är helt lätt att hitta en bra beskrivning av Åbo slotts historia i svenska fackböcker, vilket är en märklig brist. Slottet är en av de viktigaste borgarna i svensk historia och är starkt förknippat med Vasatiden. Erik XIV och Karin Månsdotter satt i fångenskap på Åbo slott. Här finns över 20 sidor om slottet.

Författaren Gardberg har varit överdirektör för det finländska Museiverket, och han berättar mycket kunnigt och intressant om fästningarna och deras historia. En styrka med boken, som är i stort format, är det rika bildmaterialet. Fotografen heter Per Olof Welin.
Man slås av hur stora svängningar det kan vara för borgarna: från praktfull storhetstid till nedgång och förfall. Större delen av de historiska berättelserna utspelar sig på 1300-, 1400- och 1500-talen.

”Finlands medeltida borgar” är ett utmärkt följeslagare till Martin Hanssons ”Medeltida borgar”, som jag tidigare tipsat om här i bloggen. I boken finns också ett avsnitt om fornborgar.
Dessutom lockar boken till reslust. Man blir lätt sugen på att själv besöka några av alla dessa borgar.
En innehållsrik, fin och bläddervänlig bok.

Finlands medeltida borgar i bibliotekets katalog

Sjömännens hårda tillvaro

Under däck

Livet ombord på de stora örlogsfartygen på 1500- och 1600-talet var hårt och ofta rent livsfarligt.
Fynd från vraken efter förlista fartyg hjälper oss att få en bild av sjömännens pressade tillvaro.
Katarina Villner berättar deras spännande historia i boken ”Under däck : Mary Rose – Vasa – Kronan” (Medströms, 2012).

Mary Rose var ett brittiskt skepp som förliste 1545. Vasa sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa 1628, och regalskeppet Kronan exploderade under ett sjöslag i Östersjön 1676. Mary Rose och Vasa har bärgats, och från Kronan har man bärgat en hel del arkeologiska fynd.

Villner har varit informationschef för Vasamuseet, Sjöhistoriska museet i Stockholm och Marinmuseum i Karlskrona, och hon är mycket kunnig i ämnet. Stora delar av boken berör sjukdomshistoria och den läkekonst som man använde sig av för att försöka kurera de sjuka.

Manskapet hade en daglig mat- och dryckranson. Varje man ombord på Mary Rose tilldelades 4,5 liter öl om dagen, medan sjömännen på Vasa fick nöja sig med 2,5 liter. Det behövdes för att skölja ned all salt mat. Ölen dracks ur laggade trästånkor. Man har hittat sådana ombord på Vasa.

Under däck” ger oss fascinerande inblickar i vardagslivet ombord på dessa stora skepp.
Sjukdomsepidemier var ett vanligt gissel. Viceamiral Henrik Fleming blev chef över den svenska Östersjöflottan 1628. Hans brev och rapporter till Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna beskriver problemen ombord på fartygen. På åtta skepp var mer än en tredjedel av sjömännen sjuka. De led av ”huwodt werck, fråssa, hidtzig bensiucke, skelvan, skörbiuken, halss schulsten, blodtsotten, hidtzig siuckdom.” Dessutom är det en sådan stank om bord på skeppen att han inte kan beskriva den, säger Fleming.

Ett helt kapitel behandlar barberarens yrkesroll och arbetssätt. Under sjöstrider var det barberaren som skulle utföra nödamputationer. Skott från kanoner och musköter orsakade svåra skador. Vid förfrysning kunde sjömännen få kallbrand, och även då var amputation ofta en nödvändig åtgärd.

Barberaren hade en träkista med verktyg. Flera sådana fynd har gjorts ombord på de tre vraken. På Mary Rose fann man en hel kista med ca 60 olika föremål.

En vanlig behandlingsform ombord var åderlåtning och koppning. Man hade särskilda koppglas eller kopphorn. En populär medicin under 1500- och 1600-talen var teriak, en mix av allehanda ingredienser, bl a orientaliska kryddor och olika droger. Ibland förekom ormkött i teriak.

Hur länge skulle en nutida svensk stå ut med livet ombord på dessa skepp? Sjömännens hårda liv är svårt för oss att riktigt fatta idag.
”Under däck”
är både en sjöfarts- och en medicinhistorisk bok, där vi kommer nära örlogsskeppens manskap. Boken är levande, välskriven och rikt illustrerad.  Rekommenderas.

Under däck i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: