Monthly Archives: september 2014

Skapelsen enligt babylonierna

Enuma elish

Mesopotamien, landet mellan Eufrat och Tigris, räknas som den moderna civilisationens vagga. Flera av människans äldsta bevarade texter kommer härifrån. De mest kända av dessa är sumerernas Gilgamesh-epos, samt babyloniernas Enuma elish.

Enuma elish är ett skapelseepos och tillkom någon gång mellan 1700-talet och 1100-talet f.Kr. Originaltexten är skriven på kilskrift och finns på sju lertavlor. ”Enuma elish” är de ord som inleder verket och betyder ”När ovan” på akkadiska. Det var det bärande kulturspråket i Mesopotamien under ca 1500 år.
I både grekisk mytologi och Gamla testamentet kan man se påverkan från Enuma elish.

Enuma elish upptäcktes vid utgrävningar av Ninive 1849, och utgavs för första gången i bokform 1879.
Den senaste översättningen till svenska heter ”Enuma elish : det babyloniska skapelseeposet” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2005). För översättningen från akkadiskan svarar Ola Wikander, även känd för böcker som ”I döda språks sällskap” (2006) och ”Orden och evigheten” (2010).

I den här lilla volymen finns dessutom ett mycket intressant inledningskapitel där Enuma elish sätts in i sitt sammanhang. Här kan du läsa mera om babylonierna och deras syn på världen.

Själva stilen i eposet är ganska högtidlig. I förordet förklarar Wikander att texten är skriven på ”den hymnisk-episka dialekten”, en variant av språket som troligen inte talades i verkligheten. Så det var meningen att eposet skulle ha en högtidlig stil.
Man tror att eposet framfördes vid en årlig festival vid det babyloniska nyåret.

I Enuma elish kan vi läsa hur världen skapas i urtidsoceanen Apsu. De olika gudarna uppstår där. En av de nya gudarna, Marduk, besegrar urtidsmonstret Tiamat. Jorden skapas sedan från Tiamats kropp. Människan skapas därefter från blodet av Kingu, ett annat urtidsmonster.

Marduk blev Babylons stadsgud, och eposet fortsätter sedan med att legitimera hans överhöghet över de andra gudarna.

Idag kanske Marduk och Tiamat är mer kända som namn på hårdrocksgrupper, men namnen kommer alltså från babyloniernas skapelseepos.

Enuma elish i bibliotekets katalog

Enuma elish finns även att läsa online, i översättning till engelska.
Ancient history encyclopedia: Enuma elish
Sacred texts: Enuma elish

Skämtbilder i medeltida kyrkor

Medeltiden i ord och bild

Våra medeltida kyrkor är vackra, sakrala platser som många av oss tycker om att besöka. De kan ge oss ro och stillhet, med en stunds eftertanke i en miljö där människor samlats under många sekler.

Men i dessa kyrkor kan vi också hitta intressanta vägg- och takmålningar. Ibland kan motiven vara häpnadsväckande profana och till och med vulgära. Vi kan se bilder med överraskande tydligt sexuella motiv och avbildningar av förtappade syndare. Helt enkelt ekivoka kyrkobilder. Visst låter det intressant?

I den fascinerande boken ”Medeltiden i ord och bild : folkligt och groteskt i nordiska kyrkomålningar och ballader” av Sigurd Kvaerndrup och Tommy Olofsson (Atlantis, 2013) kan vi läsa mera om dessa folkliga motiv.

Under nordisk medeltid var kyrkan inte bara en kristen kultplats, utan även den viktigaste platsen för kommunikation. Kyrkan var den tidens massmedium. Den mest spridda folkliga kulturyttringen var balladen. Och många av motiven i kyrkorna anknyter just till olika ballader.

Medeltiden i ord och bild” är skriven av en dansk och en svensk författare. De har rest runt till kyrkor i Danmark och Sverige för att fotografera och dokumentera spåren av den här medeltida folkliga konsten.

Författarna är litteraturvetare och har utgått från den medeltida balladen. Boken är i ett ovanligt format, nästan som en stående tegelsten. Texten är emellanåt något akademisk, men man kan läsa de avsnitt som intresserar mest, om man inte vill plöja hela boken.

Medeltiden i ord och bild” är indelad i tre huvudavsnitt, som vart och ett beskriver olika forskningsområden. Personligen tycker jag att det tredje avsnittet, ”Skämtballader och skämtbilder” är det mest intressanta i hela boken.

Ibland tycks kyrkomålarna ha haft en stor grad av konstnärlig frihet. Emellanåt beskrev de mycket åskådligt det jordiska livets alla prövningar, och passade på att varna för synder av olika slag. Det kunde vara girighet, fåfänga, promiskuitet och annat som kunde medföra att den medeltida kyrkobesökaren kanske kunde komma att hamna i helvetet.

I medeltida skämtballader kan det förekomma mycket grovkornig humor och ren lyteskomik. Toaletthumor är vanlig. En del av de groteska bilderna i kyrkorna kan knytas till dessa ballader, som författarna visar i boken.

Get som sjunger om en get
Ventilationshålen i kyrkorna var ofta inkorporerade i målningarna, som här, där en get sjunger om en get. Kyrka i Helsingör.

En kul detalj är att målarna på ett kreativt sätt ofta har använt sig av ventilationshålen i kyrkorna. Ventilationshål har inbakats i målningarna och blivit en integrerad del av dem. Hålen kan utgöra munnar och på en bild i Båstads kyrka har ventilationshålet förvandlats till rumpa på en naken karl. Denne är dessutom utrustad med en stor fallos. Bredvid denna målning, i samma kyrka, kan vi se en bild av en annan man som ligger och spyr.

Gris spelar luta
En lutspelande gris är en typisk karaktär i skämtballadernas föreställningsvärld.

Läs om helvetesskildringar och djävulsgap, om underliga djur som spelar musikinstrument, om nakna människor i överraskande positioner och mycket annat.

Den här boken är underhållande och ger säkert en och annan läsare en delvis ny bild av medeltiden. Våra förfäder är sedan länge borta, men de talar till oss genom de spår vi kan se, t ex dessa profana bilder i kyrkorna.

Medeltiden i ord och bild” är rikt illustrerad. De flesta bilder är i svartvitt men längst bak i boken finns en samling färgfoton, tagna av författarna.

På biblioteket är den här boken placerad på avdelningen för nordisk litteraturhistoria (eftersom den utgår från de medeltida balladerna).

Språket är som sagt lite akademiskt, men låt inte det avskräcka dig från att se några riktigt fascinerande folkliga bilder från förr. Boken kommer att ge dig flera goda skratt.

Medeltiden i ord och bild i bibliotekets katalog

Skrattande djävul
En skrattande djävul från Saeby kyrka.

 

Världens äldsta judiska bönbok ställs ut

Det hör inte till vanligheterna att man kan få en chans att titta på 1200 år gamla böcker. Men nu finns möjligheten för den som befinner sig i Jerusalem, meddelar Medievalists.net.

Bible Lands Museum ställer ut världens äldsta judiska bönbok, en liten bok från år 820. Den består av 50 sidor hebreisk text som förtecknar morgonens böner samt några liturgiska dikter. Boken har otroligt nog fortfarande sin originalinbindning.

Boken befinner sig tillfälligt i Jerusalem. Den ägs av en amerikansk privatperson och ska senare permanent deponeras i Museum of the Bible, som nu är under uppförande i Washington D.C.

Nyhetsinslag från den israeliska tv-kanalen Arutz Sheva:

Monster och vidunder

Monster & vidunder

Genom seklerna har människor trott att det finns monster och vidunder. Djupt under jorden, bortom bergen, långt inne i skogen, underhavets yta, ja överallt kan det finns mystiska väsen.

Tecknaren Kristofer Gustafsson har samlat och tecknat ett hundratal av dessa varelser i sin bok ”Monster & vidunder : lexikon över världens väsen” (Semic, 2014).
Här får vi träffa mer eller mindre otäcka figurer från sagor, legender och folklore. Alla varelser listas i alfabetisk ordning, och de är avbildade i form av en eller flera teckningar. Texten är ganska kortfattad men lättläst och ofta underhållande. Figurernas olika egenskaper räknas upp, och läsaren får referenser till kända mytologiska berättelser.
Här och var påvisas likheter mellan olika figurer från helt skilda geografiska områden. Ett plus med boken är just att den inte begränsar sig till de västerländska mytologierna utan även tar upp varelser från t ex asiatiska berättelser.

Vissa varelser, t ex jättar, sjöfolk och ormar, får längre beskrivningar. Andra, mindre frekventa vidunder kan få en halvsida.

Ibland har välkända mytologiska figurer grupperats under ett samlingsnamn. Apokalypsens fyra ryttare hittar vi t ex under ”Uppenbarelseodjuren” tillsammans med andra varelser från Bibelns Uppenbarelsebok.

Monster & vidunder” är riktigt snyggt formgiven, med en bruntonad bakgrundsfärg på varje sida som ska ge en effekt av man sitter och läser en ”gammal bok”. Teckningarna är snygga och detaljerade. Boken har en extremt hög blädderfaktor. Man kan börja läsa precis var som helst, helt utan förkunskaper. Det är hur lätt som helst att fastna i denna bok. Passar lika bra för unga läsare som för vuxna.
Monster & vidunder” har också ett praktiskt register och avslutas med en litteraturlista.

Boken kan också användas som inspirationskälla för den som vill ha bilder av mytologiska varelser, kanske som förlaga för eget tecknande.

Monster & vidunder i bibliotekets katalog

 

Bokomslag från förra sekelskiftet

Bokomslag "Day of the Dog" (1904)

Kring år 1900 var det på modet att ge ut böcker med påkostade omslag. Omslagsmotivet var ofta inpräglat i pärmar och rygg, med inlagda färger. Ibland var banden dekorerade med guld- och silverfärg.

Det var ofta mycket konstnärlig formgivning med blomrankor, djurmotiv och porträttbilder. Även bokens titel och författarnamn kunde bli en integrerad del av omslagets design.

Webbplatsen Retronaut har samlat ihop ett flertal bilder av några tidstypiska omslag.

Retronaut: Book covers, c 1900

 

Monuments Men – filmen

Monuments Men - DVD

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om boken ”The Monuments Men : allied heroes, Nazi thieves, and the greatest treasure hunt in history” av Robert M Edsel.

Den handlar om den allierade specialstyrka som i andra världskrigets slutskede fick i uppdrag att försöka rädda och skydda så mycket som möjligt av all den konst som nazisterna hade stulit från ockuperade länder.

Filmrättigheterna köptes av skådespelaren George Clooneys bolag, och han regisserade sedan själv den film som baserades på boken.
Nu har jag även sett denna film, som också heter ”Monuments Men” (2013). Det var intressant att se den efter att jag läst boken.

Huvudpersonerna i filmen är baserade på verklighetens Monuments Men. Karaktärerna i filmen är dock sammansatta av flera personer och namnen är ändrade. Verklighetens grupp bestod också av fler personer än de sju som utgör filmens grupp.

George Clooney spelar huvudrollen som Lt Frank Stokes, mannen som bygger upp specialstyrkan. Vid sin sida har han Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Jean Dujardin, Bob Balaban och Hugh Bonneville, samt Cate Blanchett.

Monuments Men” är både en krigsfilm och en kompisfilm. Mycket av filmen bygger på sammansättningen av gruppen. Det märks att skådespelarna hade det trivsamt under inspelningen. Den goda stämningen mellan dem syns i filmen, kanske lite väl mycket emellanåt. Den som gör den bästa rollinsatsen tycker jag är Cate Blanchett, som spelar en fransk museiintendent. Hon har också den egentligen enda kvinnorollen.
Förutom Blanchett tycker jag att Jean Dujardins roll är den man minns bäst efter att ha sett filmen.

Förmodligen hade det varit mer effektivt om man i filmen hade hållit gruppen samlad. Istället delar man upp den. Huvudpersonerna sänds ut åt olika håll, vilket ger ett något splittrat intryck.

Filmen varierar en del i tempo och kommer igång ordentligt först under sin andra halva. Då blir det istället påtagligt dramatiskt.
I filmen har man gjort en del av räddningsaktionerna ännu mer äventyrliga än de var i verkligheten. Sålunda tycks det som att Monuments Men bara hade något enstaka dygn på sig att tömma gruvan i Altaussee. Filmen överbetonar även det amerikanska inslaget i Monuments Men. Britternas roll i projektet reduceras till en enda person i gruppen.

Jag saknar också en tydligare bakgrund i filmens inledning. Den tittare som inte i förväg känner till omfattningen av och syftet med nazisternas konststölder kan ha svårt att hänga med.

Ett av de mest kända konstverken som stals var Gentaltaret, ett 1400-talsmästerverk av Jan van Eyck. Det används som en röd tråd i filmen, dock utan att konstnärens namn nämns en enda gång.

Att återberätta en bok som en film är alltid annorlunda än att berätta i text och kräver givetvis en del förändringar i manus m m. ”Monuments Men” är trots sina brister ändå en sevärd film, inte minst tack vare den intressanta mixen av skådespelare. Filmen har också bra scenografi, foto och musik.

Jag rekommenderar dock fortfarande att man först läser Anders Rydells bok ”Plundrarna” (och kanske också Edsels ”Monuments Men”) innan man ser den här filmen.
Läs mera om Anders Rydells ”Plundrarna”
Läs mera om Robert Edsels ”Monuments Men”

 

Funkisglas

Funkisglas

Idag omges vi av plastföremål. Plasten finns nästan överallt och vi tar den för given. Men före plasten fanns pressglaset.

Pressglaset var ett nytt material som i mitten av 1800-talet introducerades i Sverige. Detta glas var mer hygieniskt än keramik. Kostnaden för pressglaset var dock inledningsvis hög, men när tillverkningen blivit mer automatiserad sjönk priset. Stora mängder pressglas producerades fram till 1950-talet, då plasten tog över.

I boken ”Funkisglas : pressat och blåst” av Thomas Lindblad och Anna Livén West (Signum/Atlantis, 2011) kan du läsa om, och framför allt se bilder på det pressglas som tillverkades under perioden 1920-1955.

Här finns kylskåpsburkar, speceriskåp med glaslådor av olika storlek, och många sorters förpackningar. Det är just de här vardagsföremålen som har en tendens att lättast försvinna när de ersätts. De är så pass självklara att vi inte ägnar dem många tankar. Vi tänker kanske inte på dessa vardagsföremåls kulturhistoriska värden. Det var ju bara en glasburk.

Men i den här boken sätter författarna in de här glasföremålen i sitt kultur- och designhistoriska sammanhang.

Den strama formen med släta ytor och räta vinklar var typisk för funktionalismen.
Electrolux enkla och raka glaskärl med lock kom in i de svenska köken samtidigt som kylskåpen, och gick att stapla. Man såg vad kärlen innehöll eftersom de var genomskinliga. Man kunde t o m ta ut dem ur kylskåpet och ställa fram dem på bordet, något som var en helt ny och modern idé. Dessa kärl tillverkades i hundratusentals exemplar.
Förpackningarna kunde återanvändas. Det var t ex inte ovanligt att tömda och diskade senapsburkar sedan användes som dricksglas.

Bokens omslag avbildar Kylex, fyra tillbringare med plåtlock. Den största rymmer 1 liter. Hela serien togs fram av Gullaskrufs glasbruk 1937.

Många känner säkert igen Eda-glasen från Värmland. Det blev ett av 1900-talets mest sålda dricksglas och tillverkades under ca 30 års tid utan att formen förändrades.

Det är intressant att se hur man tog fram en standardiserad massproduktion samtidigt som föremålen hade en tilltalande formgivning.

Funkisglas” är en fascinerande bok. I dagens slit-och-släng-samhälle har många av dessa vardagsföremål i pressglas okänsligt kasserats. När använde du senast en ostkupa i pressglas?
Glasföremålen tar läsaren med på en resa till en tid som inte ligger så långt borta. Samtidigt är boken en skildring av det moderna kökets framväxt.
Mycket rikt illustrerad med många fina foton, alla i färg.

Funkisglas i bibliotekets katalog

 

Handbok i simning från 1587

De arte natandi, 1587

År 1587 utgavs boken De Arte Natandi (Simningskonsten), skriven av Everard Digby. Det var en bok i två delar och var skriven på latin. Den ena delen var teoretisk medan den andra innehöll praktiska råd.

Åtta år senare översattes boken till engelska, med titeln ”A short introduction for to learne to swimme. Gathered out of Master Digbies Booke of the Art of Swimming. And translated into English for the better instruction of those who vnderstand not the Latine tongue”.

Verket var rikt illustrerat med hela 40 olika träsnitt, som avbildar simmare i olika positioner.
Digbys bok blev inflytelserik och han var tidigt ute med att tänka på säkerhetsfrågor. Bl a rekommenderas att man inte ska gå ned i en flod med fötterna först eftersom man då kan fastna i gyttjan på botten. Likaså bör man ha med en följeslagare ifall man skulle behöva hjälp under simningen.

The Public Domain Review har nu digitaliserat 20 av de fina träsnitten ur boken.
http://publicdomainreview.org/collections/the-art-of-swimming-1587/

De arte natandi tycks vara sällsynt i sin tryckta version och boken finns inte på något svenskt bibliotek.

 

Svensk modehistoria

Modebibeln. Den svenska.

Svenska modeskapare och formgivare är idag välkända internationellt och har haft stora framgångar. Men hur började allting egentligen?

År 1867 startade Augusta Lundin (1840-1919) en egen syateljé i tre små rum på Malmskillnadsgatan 30 i Stockholm. Vid den här tiden var huvudstaden fortfarande till stora delar i dåligt skick. Sanitetsförhållandena var bitvis rent fruktansvärda. Människor levde i fattigdom. Det var innan valutan kronans införande och innan telefonens ankomst. Det fanns inte ens gemensam normaltid i landet. I trakterna kring Malmskillnadsgatan var det då lite finare kvarter. Augusta Lundin var tidigt ute med nyheter och blev snabbt omtalad för sin goda smak. Plaggen syddes enligt s k ”fransk metod”, vilket betydde att sömmerskorna var specialiserade. Någon sydde ärmar, en annan liv o s v. Lundin blev en modepionjär i Sverige och kunde snart expandera sin verksamhet.

Om allt detta, och mycket mera, kan du läsa i den utmärkta och späckade volymen ”Modebibeln. Den svenska. 1867-nu.” av Karina Ericsson Wärn (Bonnier fakta, 2012).

Faktum är att fransk haute couture har svenska anor, något som fransmännen sällan brukar nämna. Det var Otto Gustaf Bobergh (1821-1881) som var med och lade grunden till haute couture tillsammans med engelsmannen Charles Frederick Worth. De öppnade ett eget modehus på Rue de la Paix i Paris. Sedan Bobergh flyttat hem till Stockholm, oerhört förmögen, blev han Augusta Lundins agent. Parismodet gjorde succé hos Lundin, som skaffade sig en ny adress vid Brunkebergstorg. Kundkretsen var förnäm. Kungligheter och annat fint folk ville vara först med att få se de nya kollektionerna.

Det är intressant att läsa den här tidiga modehistorien. Men ”Modebibeln” innehåller så mycket mera. Här kan du läsa om modets växlingar under hela 1900-talet, om Palmgrens väskor, om Mah-Jong-modet på 1960-talet, om tanter, tonåringar och Thorvall, och om kända formgivare och stilprofiler som Gunilla Pontén, Kerstin Lokrantz, Sighsten Herrgård och Katja of Sweden. Dagens publik kanske inte riktigt inser hur radikala och djärva de nya idéerna var när de lanserades.

Bokens berättelse är inte strikt kronologisk, utan det görs nedslag i olika tidstypiska trender och teman, något som är mycket lyckat.

Jeanskapitlet är kul att läsa. Sveriges första jeanskung Lats Knutsson låg bakom Gul & Blå, som öppnade 1966. Och 1980-talsmodet med axelvaddar får så klart ett eget kapitel.

Dagens namn inom svenskt mode, t ex Anna Holtblad, Marcel Marongiu, Filippa K och Johan Lindeberg, placeras in i sitt sammanhang och som läsare får man flera aha-upplevelser när Ericsson Wärn mycket kunnigt lotsar oss genom modets spännande historia och utveckling. Jag gillar det rappa och lättflytande språket.

Ett särskilt intressant avsnitt beskriver Hennes & Mauritz (H&M). Vilka är hemligheterna bakom företagets stora framgångar?
Vi får veta att ett genomgående drag i svensk modedesign har varit att erbjuda funktionellt praktiska plagg, ibland som unisex.

”Modebibeln. Den svenska” är en riktigt bra bok, dessutom mycket snyggt formgiven av Lotta Kühlhorn. Lättläst, intressant och informativ. Rikt illustrerad.

”Modebibeln. Den svenska” i bibliotekets katalog

 

Svensk illustration 1900-2000

Svensk illustration

Illustration är en konstnärlig genre som i Sverige länge inte ansetts vara lika ”fin” som annan bildkonst. Samtidigt har illustrationen varit en av de mest spridda visuella konstgenrerna. Alla har vi fascinerats av bilder i böcker, tidningar och tidskrifter. För att inte tala om alla omslag till böcker, skivor och filmer.

Nu har den svenska illustrationen fått sin historia berättad i den stora och imponerande volymen ”Svensk illustration : en visuell historia 1900-2000” (red. Andreas Berg och Sara Teleman, Arena 2013).

Boken är i coffee table-format, ca 25 x 31 cm, och väger över 2 kg. Ett sant praktverk alltså.

Svensk illustration” består av 17 olika kapitel, skrivna av skilda författare. Varje kapitel är slösande rikt illustrerat och det är ett rent nöje att bara sitta och bläddra i boken.

Redaktörerna har valt att inte presentera materialet efter enskilda illustratörer, utan efter teman. Dessutom vill man i boken spegla samhällsutvecklingen.

”Illustration speglar ju inte bara estetiska värderingar utan också ekonomiska, tekniska, sociala och politiska förändringar. Det är produktionen och distributionen av massmedia som definierar illustrationskonsten. Därmed påverkas illustratörer i ovanligt hög grad, eller i alla fall ovanligt snabbt, av konjunkturförändringar och politiska och sociala förändringar i samhället” skriver redaktörerna i bokens förord.

Berättelsen tar sin början i det sena 1800-talet, då illustrationen började ta stor plats i veckopress och litteratur. Sedan kan vi läsa om synen på barnet och uppkomsten av den tidiga barnkulturen. Många i den första generation kvinnor som utbildades på Konstakademien och Tekniska skolan fick arbete i den nya ”barnbranschen”.

Ett intressant kapitel handlar om Carl Larssons idylliska familjevärld, som satt sin prägel på flera generationer svenskar.
Läs också om Einar Nerman, idag mest känd för Solstickan, men han skapade också hela Ernst Rolfs grafiska profil, och mycket annat.

I ett kapitel möter vi Göta Trägårdh, som tillsammans med Anders Beckman grundade Beckmans skola. Hon är idag mest ihågkommen för sina många textilmönster.
I ett annat kapitel jämförs Stig Claesson och Kerstin Thorvall, två författare som började sina karriärer som tecknare.

En av bokens redaktörer, Sara Teleman, skriver i ett spännande kapitel om veckotidningen Feminas storhetstid på 1960- och 1970-talet. Där publicerades verk av många av den tidens främsta illustratörer.

Lär också om vänstervågens estetik kring 1968, om de svenska vuxenseriernas framgångar och om modeteckningar från 1980-talet.

Svensk illustration” är otroligt innehållsrik och extremt bläddervänlig. Ska man klaga på något är det kanske att flera olika kapitel handlar om delar av samma ämne – barn- och ungdomskultur, samtidigt som hela motivgenrer (t ex reklamkonst, skivomslag och filmaffischer) nästan helt saknas i boken.

Boken är utsökt formgiven, och alla illustrationer är mycket fint återgivna med klara färger och tryckta på kvalitetspapper. En bra, tjusig och innehållsrik bok med hög nostalgifaktor.

Svensk illustration 1900-2000 i bibliotekets katalog

 

Jack Uppskäraren avslöjad?

Jack Uppskäraren

Under de senaste dagarna har det i media publicerats artiklar där det hävdas att seriemördaren Jack Uppskärarens (Jack the Ripper) identitet ska ha avslöjats med hjälp av modern DNA-teknik.

Tidigare i bloggen har jag skrivit om den bästa boken i ämnet på svenska, nämligen ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008).

Författaren är en av Sveriges främsta experter på området. I ett brev till förlaget förklarar Andersson att mysteriet inte alls är löst, och att han är skeptisk till de nya uppgifterna:

”Med anledning av av den stora nyheten, först förmedlad av engelska Daily Mail,  att Jack the Rippers identitet skulle vara avslöjad genom säkra DNA-spår på en ”sjal” ägd av författaren Russel Edwards, kan jag dessvärre meddela att det finns anledning till försiktighet, även om det hela först kan låta övertygande.”
Läs hela texten på Historiska Medias webbplats.

Det är långt ifrån första gången någon tvärsäkert hävdar att mysteriet skulle vara löst. Förmodligen kommer vi aldrig att få veta med säkerhet vem mördaren var.

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Gripsholm

På Gripsholm

Gripsholms slott är en av Sveriges mest kända Vasaborgar. Här finns bl a Hertig Karls kammare, en av landets bäst bevarade 1500-talsmiljöer. På Gripsholm, som idag är museum, finns också Gustaf III:s slottsteater och Svenska statens porträttsamling.

En trevlig och lättläst bok om Gripsholm är ”På Gripsholm : sägner, fakta, historia på ett 450-årigt slott” av Edvard Matz (Carlssons, 1987).

Edvard Matz (1921-2007) var journalist, författare och arbetade i många år på Sveriges television. Boken om Gripsholm är skriven i den där äldre, lärt kåserande stilen som var vanligare förr. Idag är det inte längre lika många författare som kan skriva så här lättfattligt men ändå bildat och underhållande.

På Gripsholm” innehåller 30 korta kapitel som vart och ett beskriver olika händelser eller företeelser på slottet. De är någorlunda kronologiskt ordnade och varje kapitel är ca fem sidor långt. Det är en hel del kungligt i boken. Läs om Erik XIV, som satt fängslad på Gripsholm, och läs om den teaterintresserade Gustaf III. Givetvis berättar Matz om de två ”rysseulvarna” (två kanoner som togs som krigsbyte, troligen vid Narva 1581) som står på borggården. Och jodå, några slottsspöken dyker också upp.

På Gripsholm” är bara ca 150 sidor lång men riktigt innehållsrik, och dessutom rikt illustrerad. En kul och lärorik bok om ett av våra mest kända slott.

På Gripsholm i bibliotekets katalog

 

Mark Twain om val

”If we would learn what the human race really is at bottom, we need only observe it in election times.”

(Mark Twain’s Autobiography)

Paris historia och metro

Metronom

Paris är en av Europas mest berömda och legendariska städer, med en verklig ikonstatus, samt en dramatisk historia.

Lorànt Deutsch har skrivit boken ”Metronom : Frankrikes historia till rytmen av Paris metro” (Laurella & Wallin förlag, 2013). Boken blev ett fenomen i Frankrike och gavs ut i flera olika versioner, bl a en illustrerad. Dessutom inspirerade den till en tv-serie.

I ”Metronom” åker författaren Paris tunnelbana, metron, och för varje station fungerar metron som en sorts tidsmaskin där läsaren förflyttas till ett nytt århundrade. Tidsspannet är stort. Vi möter galler, romare, renässansfurstar, medeltida kungar, revolutionärer och många andra.

Det är en riktigt kul idé som ligger till grund för den här boken. Den passar en läsare som gillar goda historier och anekdoter och som inte har något emot en massa namn och detaljer. En del kronologiska tidshopp förekommer.

Författaren Deutsch är från början skådespelare, och det märks genom att han i sin berättarstil gillar att dramatisera diverse historiska händelser. Många av kapitlen är skrivna i presensform och Deutsch är en god berättare som inte missar dråpliga och ibland oväntade händelseförlopp.

Kanske boken ändå är lite för snuttifierad för att ge berättelsen riktigt djup.
En stor brist med den svenska utgåvan av ”Metronom” är att den helt saknar en karta över metron med alla bokens stationer utsatta. För att få störst utbyte av boken behöver man därför helst skaffa en sådan karta att ha till hands, annars får en vanlig svensk läsare svårt att hänga med i Parisgeografin.

En kul bok är det i alla fall, även om läsaren får leta fram en egen metrokarta. Det är en fördel, men inget måste, att innan läsningen känna till huvuddragen i fransk historia. Och visst blir man som läsare sugen på att resa till många av de här platserna i Paris för att själv ta sig en titt på dem.

Metronom i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: