Bloggarkiv

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Författaren Carl-Göran Ekerwald är närmast legendarisk för alla kultur- och litteraturintresserade i Jämtland. Hans välskrivna och intressanta böcker läses av både ung som gammal, och hans föredrag om allehanda ämnen drar alltid fullt hus.  Han är nu 92 år ung och lika aktiv som alltid.

1988 utgavs boken ”Memorabilier : minnesanteckningar från himlar och helveten”, som är ett urval av Emanuel Swedenborgs texter, i översättning av Ekerwald. Boken ges nu ut i ny upplaga 2016 på förlaget Molin & Sorgenfrei.
31/10 var Carl-Göran Ekerwald på Stockholms stadsbibliotek och höll ett föredrag om Emanuel Swedenborg. Vi som inte kunde vara där kan nu ta del av föredraget via en video som biblioteket lagt ut.

Emanuel Swedenborg (1688-1772) var naturvetenskapsman, bibeltolkare och teosof. Han utgav den första svenska vetenskapliga tidskriften, Daedalus Hyperboreus (1716–18) och var mycket intresserad av mekanik.
Efter att han hamnat i en religiös kris fick han 1745, vid 56 års ålder, en gudomlig uppenbarelse. Han fann sig kallad att tolka Bibelns andliga innebörd. Idag finns ett stort antal swedenborgianska samfund runt om i världen, samtidigt som Swedenborg själv inte alltid har varit särskilt ansedd i Sverige.

Detta är ett typiskt människoöde som intresserar Carl-Göran Ekerwald. I sitt föredrag om Swedenborg drar han paralleller till personer som Augustinus, Immanuel Kant, Bob Dylan och Lars Norén.
Att lyssna till Ekerwald är som att lyssna till en pianovirtuos. Tänk att bildning kan vara så här underhållande! Föredraget är på ca 45 minuter, med en efterföljande frågestund på 20 min som fungerar som ett sorts extramaterial. Rekommenderas!

Ett extra tack till Stockholms stadsbibliotek, som låtit dokumentera det här föredraget och lägga ut det på sin webbplats.
Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg (videoklipp, 70 minuter)

Memorabilier i bibliotekets katalog

Dansskola från 1785

En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa

I det populära tv-programmet ”Let’s Dance” kan vi se hur svårt det ibland kan vara att lära sig olika danser. Även förr i tiden kunde detta vara svårt att lära sig.

I Litteraturbankens senaste nytillskott av digitaliserad historisk litteratur hittar vi den fascinerande lilla skriften ”En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa, Jämte Flere Bifogade Contradants-Tourer, till De mindre förfarnas otroliga nytta” (1785) av Gustav Fredrik Koskull (1751-1813).
Koskull var friherre, krigsråd och överinspektor vid tullen i Göteborg.

Den lilla dansboken är på endast 24 sidor, men mycket underhållande. Tyvärr innehåller den inga illustrationer.

I boken får vi veta att man redan när barnen är små kan lära dem dansens grunder. Ett tips för att ge barnen mjukare leder är att gnugga lederna med midsommardagg, som sparats på flaska.

Andra användbara tips i boken är hur man kan lära sig att se förnäm ut. Redan vid unga år bör man dessutom lära sig behärska småleendet – ”et Fruntimber har otrolig nytta deraf”. Den som vill ha vit hy – som var på modet vid denna tid – uppmanas att aldrig vidröra rått kött. Likaså ska man kunna ”lyfta med smak på Axlarna”.
Hur djupt och hur länge ska man egentligen buga sig? Författaren ger råd både för män och kvinnor.

Den första dans som vi lär oss är menuetten. Det finns dock enligt författaren två viktiga regler beträffande menuett. Den första är att kavaljeren inte får bära hatt, detta görs endast vid högtidliga galor.
Den andra regeln: ”Aldrig bör hvarken Dame eller Cavaliere hosta, snyta sig eller spotta; eller hvad som kan påkomma, eller med ett ord, alla sorter Naturalia äro förbudna i en Dans”

Sedan får vi lära oss Contradanser. Det finns två olika sorter, först den engelska långdansen, där herrar och damer står på en rad mitt emot varandra, och sedan den franska kadriljen, där fyra par dansar vända emot varandra.

Författaren avslutar:
”Jag är försäkrad, at tiden och tålamodet skall af det råaste ämne, skapa den fullkommeligaste Dansmästare.”
Håller Tony Irving med om det månntro?

Hela boken kan läsas digitalt hos Litteraturbanken.

Ett tillägg till denna historia kan vara att författaren Gustav Fredrik Koskull var far till Mariana Koskull (1785-1841), som utpekades som älskarinna till både kung Karl XIII och Karl XIV Johan. Om hon verkligen var det är dock osäkert. Samtiden skvallrade dock en del i detta ämne.

Snille och smak

Snille och smak

Svenska Akademien är vårt lands kanske mest kända kulturinstitution. De flesta associerar kanske omedelbart Akademien med Nobelpriset i litteratur, men dess arbetsfält innefattar också svenska språket och svensk litteratur.
Nu har en fräsch och uppdaterad historik över Svenska Akademien utgivits: ”Snille och smak : Svenska Akademien förr och nu” av Bo Svensén (Svenska Akademien/Norstedts, 2015).
Detta är en ny upplaga av en bok som tidigare utgivits 1998. Denna läsvärda bok är mycket praktisk för var och en som vill veta mera om Akademien, vars valspråk ju är ”Snille och smak”.

Boken inleds med en översiktlig historik. Sedan övergår Svensén till att beskriva Akademiens tre huvudområden: språkarbetet, tävlingar och priser och så utseendet av Nobelpristagare i litteratur.

Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III. Förebild var Franska akademien, vars sammanträde kungen hade besökt vid ett Parisbesök 1771. Det fanns vid denna tid ett antal andra svenska akademier. Vitterhetsakademien hade haft språkliga och historiska uppgifter. Flera av dessa övertogs av Svenska Akademien. I boken kan vi läsa om Gustaf III:s tankar kring ledamöter och kring akademiens arbetssätt. Intressant är att kungen ville göra akademien ekonomiskt oberoende, något som fortfarande gäller. Den är helt oberoende av statliga eller andra myndigheter.

Under sin mer än 200-åriga historia har Akademien haft olika roller i kulturlivet. Under första halvan av 1800-talet satt flera stora skalder i Akademien, t ex Tegnér, Geijer, Wallin, Atterbom och Franzén. När samhället förändrades angreps Akademien av kritiker, som ansåg den alltför konservativ.

Riktigt konservativ blev dock inte Akademien förrän Carl David af Wirsén blev dess ständige sekreterare, en post han innehade 1884-1912. Han ville hålla den nya tidens författare utanför Akademien, var en av August Strindbergs främsta antagonister och bekämpade länge utseendet av Selma Lagerlöf som Nobelpristagare. Inte förrän efter Wirséns död kunde Akademien välja in så pass självklara ledamöter som Heidenstam, Schück och Lagerlöf (som blev den första kvinnliga ledamoten). Idag är en tredjedel av Akademiens ledamöter kvinnor. Det är välkänt att Akademien har 18 ledamöter, som alla väljs in på livstid.

En viktig del av Svenska Akademiens arbetsområde är språkarbetet. Gustaf III skrev att Akademien hade som uppgift ”att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
I Svenséns bok kan vi läsa om tillkomsten av, och det mångåriga arbetet med Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) och den mindre Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Båda dessa finns idag att ta del av på internet. SAOL är mycket ansedd och har uppnått en sorts inofficiell status som norm för stavning, böjning och uttal av svenska ord.
Arbetet med SAOB har pågått i 130 år och snart beräknas man vara framme vid bokstaven Ö.

Något som troligen inte är vitt känt bland allmänheten är att Akademien utdelar ett stort antal belöningar, ofta för insatser på språkområdet. Akademien förvaltar också ett flertal stipendier och priser som utdelas till författare och översättare. Man stöder och belönar också insatser inom olika kulturområden.

Endast ca 30 sidor av ”Snille och smak” ägnas åt Akademiens Nobelprisarbete, något som också finns mer detaljerat återgivet i andra böcker. Men här får vi en god sammanfattning av Akademiens arbete med att utse Nobelpristagarna i litteratur.

Boken avslutas med lite fakta om Akademiens arbete, både till vardag och fest. Här finns också förteckningar över ledamöter och pristagare.

Snille och smak” är praktisk, lättläst och användbar. Läsvärd för vem som helst som vill veta mera om denna anrika men idag också påtagligt aktiva kulturinstitution.

Snille och smak i bibliotekets katalog

Anecdota Benzeliana

Anecdota Benzeliana

Det senaste fyndet jag gjort i bibliotekets bokmagasin är ”Anecdota Benzeliana : anteckningar i svensk historia” av Erik Benzelius d.y. (Lagerströms, 1914).
Titeln väckte genast mitt intresse. Benzelius är ett bekant namn i svensk historia. Inte mindre än fyra ärkebiskopar har hetat Benzelius. Släkten härstammar från Bensbyn, Nederluleå.

Erik Benzelius d.y. (1675-1743) utsågs till ärkebiskop 1742 men hann aldrig tillträda innan han avled. Dessförinnan hade han varit bibliotekarie vid Uppsala universitet, samt biskop i Göteborg och Linköping. Under sin biskopstid tillhörde han hattpartiet och var prästeståndets talman från 1740. Benzelius är främst ihågkommen som lärdomshistoriker, och efterlämnade ett stor boksamling, som idag finns i Linköpings stiftsbibliotek.
I denna boksamling upphittade man ett stort antal lösa handskrivna lappar. På dessa lappar fanns nedskrivna anekdoter och kommentarer till svensk historia. De låg spridda här och var i olika manuskriptbuntar. På 1790-talet samlades lapparnas texter ihop och utgavs under titeln ”Anecdota Benzeliana”. Boken jag fann i magasinet är en nyutgåva från 1914.

Dessa anekdoter är samlade i en någorlunda kronologisk följd från 1600- till 1700-talet.
Det är en salig blandning av vittnesuppgifter, kommentarer, skvaller, berättelser om kungar och adelsmän och mycket annat. I bokens senare del finns ett detaljerat avsnitt om orostiden 1718-19, när kung Karl XII stupat i Norge och ryssarna sedan härjade den svenska östkusten.
I slutet av boken finns ett personregister, som hjälper en nutida läsare att hålla koll på de personer Benzelius nämner i sina anteckningar.

Några smakprov:

”Kongl. Råden brukade intet röda sammets-råckar med Hermelins underfoder förän i kröningen åhr 1675, och åhr 1697 belfve the förbudne at bruka them.”

”Grefve Gustav de la Gardie war onder på Grefve Bielcke, ty han var jaloux om sin Grefwinna, men Grefve Bielcke förbanna sig för mig, at han aldrig rörde henne  med sit minsta finger, på sådant wijs.”

Från 1713, då förmögenhetsskatt togs ut, något som då var ytterst ovanligt:
”The som hafva något på Banco är ganska förbittrade öfver sina 2 Pro Cento, so nu drags af theras interesse, och thet synnes i sanning hårdt, ner man kommer at undfå sitt ½ åhrs interesse 2 ¼ pro cento, får man allenast ¼ i, en d:lr koptt, ty 2 sk. dragas af.”

Det är ganska intressant att läsa dessa 300 år gamla anteckningar. En del är triviala detaljer, annat fångar tidsandan. Genom dessa anteckningar får läsaren en vink om vad man i högreståndsmiljöer pratade om i början av 1700-talet.
Ännu ett exempel på hur man på ett bibliotek av en slump kan råka hitta en bok som man inte hade en aning om att man ville läsa.

Anecdota Benzeliana i bibliotekets katalog

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Carl von Linnés tankar om öl

Anmärkningar om öl

Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.

Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”

Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:

”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”

Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:

”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”

Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:

”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”

Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.

 

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Historiska preventivmedel

Romerskt pessar

Människors användning av preventivmedel är inget nytt påfund.
Arkeologer har gjort en del fynd från antiken. Här ovan visas ett ca 2000 år gammalt romerskt pessar av brons.

Mycket länge var det dock tabubelagt att sprida information om, eller att sälja, dessa produkter. Den sexualmoral som föreskrevs av kyrkan var tidvis extremt sträng.

I ett inlägg i den historiska fotobloggen Retronaut (som nu är en del av webbplatsen Mashable) kan du se bilder av preventivmedel från olika tidsperioder: Early Birth Control

I äldsta tider tycks preventivmedel ha varit något som endast kvinnor förväntades använda. Det som har bevarats till våra dagar är t ex pessar. Så småningom började även preventivmedel för män tas i bruk.

Från 1500-talet finns textdokumentation av att tidiga kondomer började användas i Europa, inte minst som skydd mot sjukdomar som syfilis. Sedan blev det huvudsakliga användningssyftet preventivmedel, eller födelsekontroll.
De tidiga kondomerna kunde vara tillverkade av olika sorters tyg, eller av fårtarmar. Man vet att Casanova (1725-1798) använde sådana.

Under senare delen av 1800-talet började kommersiella preventivmedel nå en större målgrupp än endast överklass.
I Retronauts bildsvit finns exempelfoton av olika produkter från perioden kring sekelskiftet 1900.

Bild: Science Museum, London / Creative Commons via Wellcome images

Flytande palats

Flytande palats

”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.

Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.

Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.

Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.

Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.

Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn

Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.

Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.

”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.

Flytande palats i bibliotekets katalog

 

Sveriges rikes lag 1734

1734 års lag

Idag hade jag en intressant fråga i bibliotekets informationsdisk. Den handlade om svensk 1700-talsjuridik. Jag fick ta fram 1734 års lag och slå upp Missgärningsbalken, kap. XL, ”Om Stöld”

1734 års lag: Om stöld

”1.§. Hwar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne wärdt är. Orkar han ej böta; plichte med kroppen efter stöldens wärde.”

1734 års Sveriges rikes lag var den första lag som gällde över hela landet: både för landsbygden och i städerna. Den ersatte de medeltida lagarna. Det är också den senaste fullständiga lagrevisionen vi haft i Sverige, och indelningen i balkar finns kvar än idag.
Så på sätt och vis kan man säga att 1734 års lag fortfarande används till sin yttre ram, även om hela innehållet gradvis med tiden har bytts ut.

1734 års lag bestod av nio balkar: giftermålsbalken, ärvdabalken, jordabalken, byggningabalken, handelsbalken, missgärningsbalken, straffbalken, utsökningsbalken samt rättegångsbalken.

Lagen innehöll dock ingen konungabalk. Under frihetstiden ansåg man att de grundläggande lagarna om statsskicket inte skulle ingå i den allmänna lagen. Inte heller ingick någon kyrkobalk. Detta berodde på att man 1686 hade instiftat en särskild kyrkolag.

I 1734 års lag kan man hitta en hel del intressanta saker. Avsnittet om sedlighetsbrott innehåller exempelvis dessa anvisningar i Missgärningsbalken, LVII. kapitlet, ”Om Kopleri och Skiörlefnad”:

1734 års lag: Om Kopleri

Det allra mest kända avsnittet i lagen kanske ändå är Byggningabalkens XII. Kapitel, ”Huru Swin må i Ollon-skog släppas”.
Projekt Runeberg: Huru swin må i ollonskog släppas.

Illustrationerna är hämtade ur Östersunds biblioteks exemplar av originalutgåvan av 1734 års lagbok. Den ingår i Zetterströmska biblioteket.

Hela 1734 års lagtext finns att läsa online, digitaliserad från en 1800-talsutgåva.

Geniet Mozart

Mozart

Numera är det relativt sällan det utges en ny biografi på svenska om någon av de stora kompositörerna. Åke Holmquists tegelsten om Beethoven (Bonniers, 2012) var väl den senaste. Men nu finns en fräsch översättning av Piero Melogranis ”Mozart : hans liv och tid” (Ordalaget, 2014).

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) är kanske den mest berömde av alla kompositörer. Hans liv var händelserikt, och han levde i en dramatisk tid. Mozarts liv är därför mycket passande att skildra i biografins form.

Mozart föddes i Salzburg och lanserades redan vid sex års ålder som ett musikaliskt underbarn, tillsammans med sin syster Nannerl. Hela familjen Mozart begav sig ut på långa turnéer över hela Europa. Fadern Leopold styrde hela turnén som en modern manager. Från denna tid finns mycket källmaterial bevarat i form av brev och annan korrespondens.

Turnélivet kunde vara tungt. Dels var resandet fyllt av påfrestningar i form av dåliga vägar, faror i form av rövare längs vägen, usla sanitära förhållanden med mera, och dels tillkom slitningarna inom familjen. Till sist bröt Mozart med sin far Leopold.

Mozart är kanske vår sinnebild av själva Geniet. Scenen i filmen ”Amadeus” då Mozart fritt improviserar över ett stycke av Salieri är klassisk.

Melogranis bok, som utkom i sin italienska originalversion 2003, är en ren biografi över Mozart och fokuserar inte så mycket på analyser av hans kända verk. Men dessa går att hitta på annat håll, så denna renodlade biografi är en utmärkt introduktion. I boken skildras också Mozarts omgivning och personerna i hans umgängeskrets.

I Melogranis biografi får vi följa Mozarts uppväxt och karriär, och se hur hans komponerande utvecklas. Det gick mycket snabbt. Från 20-årsåldern och framåt skapade Mozart mästerverk i de flesta genrer som då fanns.

1769 fick Mozart anställning hos ärkebiskopen i Salzburg som tredje konsertmästare i hovkapellet. Några resor senare blev han tvungen att åter ta anställning hos ärkebiskopen, som då höll till i Wien. Mozarts missnöje med anställningen ledde dock snart till konflikter, och från 1781 fick han försörja sig som fri konstnär. 1782 fick han sin första stora succé med operan ”Enleveringen ur seraljen”.

Mozart var mycket produktiv, trots att han endast blev 35 år gammal. Han skrev kyrkomusik, operor, serenader, kammarmusik, konserter för piano och andra instrument, stråkkvartetter och mycket annat. Listan över hans kända kompositioner är lång. ”Eine kleine Nachtmusik”,”Figaros bröllop” och ”Trollflöjten” är exempel på några av de allra mest kända klassiska verken.

Melogranis ”Mozart” är en modern, lättläst och levande biografi. Den känns väldigt fräsch på något vis.
Texten kryddas med citat ur samtida brev m m, vilket ger fin tidsfärg och närvaro. Jag tycker att den här boken passar mycket bra som en introduktion till Mozarts liv och verk. Läsaren blir garanterat nyfiken på Mozarts musik.

Mozart : hans liv och tid i bibliotekets katalog

Kapare och pirater i Östersjön och Nordsjön

Kapare och pirater i Nordeuropa

Under vikingatidens slutskede ökade sjöröveriet i Östersjön och Nordsjön. I hela 800 år härjade pirater och sjörövare här innan kuststaterna började bekämpa sjöröveriet. Då ökade istället kaperiet. Det var ett krig mot fiendesidans handelsfartyg som var godkänt av statsmakten. Det var först 1856 som detta kaperi till sist förbjöds.

Hela den här spännande historien om sjöröveriet i norra Europa har inte tidigare beskrivits i sin helhet, men nu finns Lars Ericson Wolkes bok ”Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år” (Historiska media, 2014).

Författaren är professor i historia vid försvarshögskolan i Stockholm och en av landets främsta militärhistoriker. I sina tidigare böcker har Lars Ericson Wolke visat att han är en god berättare, och den här boken är inget undantag. Han har tagit del av nytt arkivmaterial.

Här finns spännande läsning och beskrivningar av massvis av dramatiska händelser. Vissa av dem är troligen inte tidigare kända för många läsare, t ex när tyska pirater attackerade Söderköping, eller de upprepade angreppen på den norska staden Bergen. Vi kan också läsa om hur handelsfartyg, fiskare och befolkningen i kuststäderna försökte skydda sig mot piraterna.

Den mest kände kaparen i svensk historia är nog Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm, och han finns självklart med i den här boken. Men det fanns många andra. Ett särskilt kapitel handlar t ex om den beryktade tyske piraten Klaus Störtebeker.

En riktigt intressant, välskriven och läsvärd bok, som kan läsas utan några egentliga förkunskaper. Helhetssynen över hela det nordeuropeiska området är lyckad. Boken väcker definitivt varje läsares intresse för piratväsendet och för den som vill läsa mera finns en litteraturlista längst bak i boken.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år i bibliotekets katalog

 

Hetvägg enligt Cajsa Warg

Fettisdagen är traditionellt semlans dag. Innan fastan hade man förr som vana att ”äta upp sig”, och vår semla som vi äter idag är en kvarleva från denna tid. Semlan kallas också fettisdagsbulle och fastlagsbulle.

På 1700-talet kallades den för hetvägg och åts i djup tallrik tillsammans med mjölk. Ordet hetvägg är ett låneord från lågtyskans heetweggen, som betyder varma, kilformade vetebullar.

Cajsa Wargs kokbok (egentligen ”Hjelpreda i hushållet för unga fruentimmer”) beskriver hur man tillagar hetvägg. Nedanstående text är hämtad från 9:e upplagan (1790).

Hetvägg del 1 (1790)

Hetvägg del 2 (1790)

 

Bellmans samlade verk nu online

Carl Michael Bellman

1700-talets svenskar skulle kanske ha blivit förvånade om de hade vetat att Carl Michael Bellman (1740-1795) av eftervärlden skulle komma att ses som seklets mest kände svenske författare. Många av Bellmans samtida författarkollegor är idag i stort sett bortglömda, trots att de under sin livstid var betydligt mer uppburna och hyllade än han. Faktum är att de flesta svenskar idag kan citera åtminstone någon rad av Bellman.

Idag, den 4 februari, fyller Carl Michael Bellman 275 år. Bellmanssällskapet firar detta genom att släppa Bellmans samlade verk online, som gratis tillgängliga e-böcker.

Carl Michael Bellmans samlade verk

Böckerna kan läsas online eller laddas ned som pdf:er. Varför inte ta hem lite Bellman till din dator, platta eller mobil?

Här hittar du givetvis de mest kända samlingsvolymerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger (i både äldre och nyare utgåvor), men även annat. Läs t ex Bellmans alla dikter eller hans översättningar.

Bellmans verk finns sedan tidigare även tillgängliga online hos Litteraturbanken.

Detta är ännu ett exempel på hur vårt gemensamma kulturarv kan göras tillgängligt via internet.

Porträttet av Bellman är kanske den mest kända avbildningen av honom. Det målades av Per Krafft 1779.

 

Målade allmogemöbler

När färgen kom till byn

Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.

En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.

Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.

När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.

Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.

I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.

När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.

När färgen kom till byn i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: