Monthly Archives: januari 2015

15 myter om medeltiden

Vissa påståenden om historiska perioder eller personer kan vara helt felaktiga, och dessutom svåra att hindras från att spridas vidare.

Medievalists.net finns en snabb lista där 15 vanliga myter om medeltiden listas. Den vanligaste myten är troligen att ”på medeltiden trodde man att jorden var platt”, men här finns också ”medeltidens människor drack vin och öl eftersom vattnet var så orent” och flera andra.
Ofta går dessa påståenden ut på att de som levde under medeltiden var vidskepliga, grymma och osofistikerade. Sanningen är dock, som så ofta annars, mer komplex än så.

Medievalists.net: 15 Myths about the Middle Ages

 

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Förbjuden kärlek på 1600-talet

Förbjuden kärlek

Sommaren 1596 reste ärkebiskopen Abraham Angermannus genom socknar i Småland och på Öland. Där ägnade han sig åt en riktig räfst, på order av hertig Karl, som framkallade skräck hos delar av befolkningen. Den kom att kallas ”Mäster Abrahams räfst”.
Ärkebiskopens främsta mål var att rensa ut allt katolskt som kunde finnas kvar, ”påviska seder och villfarelser”. Helgondyrkan och läsning av mässor skulle bort.

Men en annan viktig uppgift för Angermannus var att övervaka moralen och laglydnaden. Den ansågs alldeles för låg, och särskilt gällde det sedligheten.
Reformationen hade gjort att kyrkans syn på sexualmoral hade blivit betydligt strängare. För- och utomäktenskapliga förbindelser fördömdes mycket starkt. Den kärleken var helt förbjuden. Under tidigt 1600-tal avkunnades därför många domar för sedlighetsbrott. Dessa finns dokumenterade i de många domböcker som bevarats.

I Rudolf Thunanders bok ”Förbjuden kärlek : sexualbrott, kärleksmagi och kärleksbrev i 1600-talets Sverige” (Atlantis, 1992) möter vi de människor som levde för 400 år sedan och som drabbades av ärkebiskopens räfst. Genom referaten i domböckerna får de liv och talar till oss.

Efter 1608 skärptes straffet för den som bröt mot sjätte budet. Tidigare hade man dömts till botgöring och böter, men nu blev hor belagt med dödsstraff. Texter ur Bibelns Moseböcker lyftes in i landslagen. I ett tillägg citerades Mose lag: ”Den som hor bedriver med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan.” Den svenska bondebefolkningen skulle uppfostras och disciplineras.
Det fanns också en stark social kontroll i själva bondesamhället. Det fanns ofta gott om folk som hade lust att anmäla andra sockeninvånare för både det ena och det andra. Ofta, men inte alltid, förvandlades dock dödsstraffet istället till straffarbete eller kroppsstraff.

I ”Förbjuden kärlek” kan du läsa om flera intressanta rättsfall från den här tiden. En vanlig grupp kvinnor som förekommer i domböckerna är knekthustrur. Maken var borta i fält i åratal och hördes ofta inte av under lång tid. Hustrun kunde efter åratal av väntan till sist tro att maken var död. Skulle hon sedan våga inleda en relation med en ny man? I vissa fall återvände maken efter många år, och hustrun med ny man blev anklagade för hor.

I den här läsvärda boken kommer vi 1600-talsmänniskorna nära. Skildringarna är levande och påminner oss om olika tiders skilda syn på moralfrågor. Fascinerande och livfull läsning.

Förbjuden kärlek i bibliotekets katalog

 

Machiavellis brev

Machiavellis brev

Det är ofint att läsa andras brev, vet vi ju. Men det finns ganska många brevsamlingar utgivna i bokform, och ofta ger dessa texter oss en nära och intressant inblick i tankevärldar från gångna sekler.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är välkänd för sin bok ”Fursten”, där han beskriver hur en furste bör vara för att kunna leda en stark stat. Idealet är att regenten visserligen ska vara maktfullkomlig, men också behöver ha folkets stöd. Boken utgavs först 1532, efter Machiavellis död.

I serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” finns den lilla volymen ”Brev” (Atlantis, 2013). Urvalet och översättningen har gjorts av Paul Enoksson. Han har tidigare översatt ett flertal andra klassiska italienskspråkiga titlar, t ex Galilei, Bruno, Castiglione och Boccaccio.

De här breven ger oss en fascinerande inblick i Machiavellis liv i Florens. Ett lyckat grepp är att Enoksson presenterar varje brev med för- och efterord.

Boken inleds med en ögonvittnesskildring av en predikan av Savonarola.
Girolamo Savonarola övertog styret av Florens efter familjen Medici och införde en strikt moralisk samhällsordning. Samtidigt kritiserade han påven, vilket gjorde att han bannlystes och så småningom avrättades som kättare.

Andra brev beskriver hur Machiavelli vistas på sin lantgård utanför Florens. Han besöker bykrogen där han spelar kort, för att sedan kvällstid klä sig i högtidsdräkt i sin kammare och samtala med de lärde från antiken.

”Från skogen beger jag mig till en källa och därifrån till mina fågelfällor. Under armen bär jag en bok av Dante eller Petrarca (…) Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar. Jag tar sedan vägen till krogen, talar med dem jag möter, frågar dem efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara.

Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina därhemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten ger.

Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och gräl med grova tillmälen.”
(10 december 1513)

I ett annat brev ger han råd till en vän som är i färd med att gifta bort sin dotter. Några andra brev från 1526-27 handlar om det ökande krigshotet.

Det finaste brevet är kanske det som avslutar boken. Det är skrivet till sonen Guido, som tillfrisknat efter en sjukdom, och i brevet ger Machiavelli råd om hur Guido ska behandla sin mulåsna, som blivit tokig.

En fin och riktigt trivsam brevsamling. Enokssons översättning och språk är av mycket hög klass.

 

Målade allmogemöbler

När färgen kom till byn

Det finns ett stort intresse för allmogemöbler och folkligt möbelmåleri, men detta intresse svarar inte riktigt emot tillgången på litteratur. Johan Knutssons & Ulla-Karin Warbergs fräscha bok ”När färgen kom till byn : målade allmogemöbler från norr till söder 1750-1850” (Signum, 2014) är därför mycket välkommen.
Egentligen är det märkligt att det skrivits så få böcker om ett så populärt ämne som målade allmogemöbler.

En bok om folkligt möbelmåleri handlar förstås om bondehemmets förvaringsmöbler. Här kan du läsa om skåp, kistor och skrin av olika slag. De nya stilarna togs först upp i måleriet, inte i snickeriet.

Johan Knutsson är fil dr i konstvetenskap och professor i möbelkultur vid Linköpings universitet och Ulla-Karin Warberg är fil mag och intendent vid Stockholms auktionsverk. Författarna är mycket kunniga i ämnet. Eftersom de själva har stött på många praktiska frågor från allmänheten i ämnet har boken fått en praktisk och bra disposition.

När färgen kom till byn” inleds med några riktigt intressanta kapitel om allmogemåleri och folkkonst, om målarens redskap och teknik. Läsaren får en bra och lättläst introduktion.

Sedan följer kapitel för vart och ett av Sveriges landskap. Här i Jämtland är t ex Jämtlandsskåpen välkända och eftertraktade.

I den här boken kan vi läsa om hur man känner igen allmogekonst från olika delar av landet. Hur känner man igen måleri från Gotland, och i vilka delar av Sverige har kistorna varit viktigare än på andra håll? Det är exempel på frågor som du får svar på i den här boken.
I de fall man känner till enskilda konstnärer presenteras även dessa.

När färgen kom till byn” är en riktigt trivsam och mycket användbar bok, som bör få en stor läsekrets. Den omfattar över 200 sidor och är rikt illustrerad med massor av bilder, alla i färg. I slutet av boken finns också en litteraturlista för dig som vill läsa mera.
Omslaget pryds av en detalj från ett skåp från Västmanland.

När färgen kom till byn i bibliotekets katalog

 

30 designklassiker

Vespan, Myran, Chanel no 5

Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.

Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).

Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.

Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.

Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.

I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.

Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.

Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: