Antikens färgstarka konst

En av de vanligare historiska myterna är att antikens statyer och konstverk alla var vita och enfärgade. I själva verket var de flesta av dessa konstverk målade i starka färger, något som länge varit känt bland antikforskare och konstvetare. Men museerna har valt att inte fokusera så mycket på detta eftersom marmorns vita färg är så starkt förknippad med antik konst. Sanningen har ibland ansetts lite obekväm.

Medelhavsmuseet i Stockholm har givit ut boken ”Vita lögner” (Arena, 2010) som tar upp just detta.
I den här vackra volymen finns en hel del rekonstruktioner av olika statyer, tempelfriser och andra konstverk, där du kan se hur de kan ha sett ut från början.

Det var ett missförstånd som orsakade att den vita marmorn blev sinnebilden för antikens konst. 1506 fann man den berömda skulpturen Laokoongruppen i Rom. Den saknade färgrester, så man uppfattade originalet som marmorvitt. Så skapades den helt nya konstformen enfärgad skulptur. Michelangelos vita skulpturer blev stilbildande i flera århundraden.

Den förste som insåg att de antika skulpturerna inte alls hade varit omålade var en fransman i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet började fler inse detta faktum, och det utgavs böcker med färgrekonstruktioner. Med modernismens genombrott under 1900-talet, med sina nya stilideal, föll hela frågan i glömska.

Numera kan man med modern UV-teknik hitta färgpigment som tidigare inte kunnat tas fram från de gamla konstverken. Med färgen ser man tydligare hur grekernas (och sedan romarnas) skulptur influerades av egyptiernas. Och visst är det fascinerande att alla de stilfulla vita draperingarna på antikens kvinnofigurer ursprungligen var överdådigt dekorerade med vackra och färgrika mönster.

”Vita lögner” är en mycket intressant och lärorik bok som förtjänar en stor läsekrets.

Vita lögner i bibliotekets katalog