Bloggarkiv

Carl von Linnés tankar om öl

Anmärkningar om öl

Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.

Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”

Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:

”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”

Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:

”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”

Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:

”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”

Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.

 

Historiska preventivmedel

Romerskt pessar

Människors användning av preventivmedel är inget nytt påfund.
Arkeologer har gjort en del fynd från antiken. Här ovan visas ett ca 2000 år gammalt romerskt pessar av brons.

Mycket länge var det dock tabubelagt att sprida information om, eller att sälja, dessa produkter. Den sexualmoral som föreskrevs av kyrkan var tidvis extremt sträng.

I ett inlägg i den historiska fotobloggen Retronaut (som nu är en del av webbplatsen Mashable) kan du se bilder av preventivmedel från olika tidsperioder: Early Birth Control

I äldsta tider tycks preventivmedel ha varit något som endast kvinnor förväntades använda. Det som har bevarats till våra dagar är t ex pessar. Så småningom började även preventivmedel för män tas i bruk.

Från 1500-talet finns textdokumentation av att tidiga kondomer började användas i Europa, inte minst som skydd mot sjukdomar som syfilis. Sedan blev det huvudsakliga användningssyftet preventivmedel, eller födelsekontroll.
De tidiga kondomerna kunde vara tillverkade av olika sorters tyg, eller av fårtarmar. Man vet att Casanova (1725-1798) använde sådana.

Under senare delen av 1800-talet började kommersiella preventivmedel nå en större målgrupp än endast överklass.
I Retronauts bildsvit finns exempelfoton av olika produkter från perioden kring sekelskiftet 1900.

Bild: Science Museum, London / Creative Commons via Wellcome images

Dagens middagsvers

”The Frenchman loves his native wine;
The German loves his beer;
The Englishman loves his ‘alf and ‘alf,
Because it brings good cheer.
The Irishman loves his “whiskey straight”;,
Because it gives him dizziness.
The American has no choice at all,
So he drinks the whole —— business.”

(Ur ”Toasts for all occasions”, Boston 1903)

Läs ”Toasts for all occasions” som gratis e-bok hos Public Domain Review

Annonser för herrar, 1892

Annonser för herrar, 1892

Annonser är ofta det som verkligen speglar samtiden. Vi har nog alla någon gång hittat en gammal dagstidning eller tidskrift, börjat bläddra i den, och då ofta fastnat just för annonserna.
Vissa typer av varor och tjänster kan vara påtagligt tidsbundna, liksom namnen på företag och produkter. Dessutom är språkbruket intressant. Annonsutrymmet är alltid begränsat, vilket framtvingar ett kort och ofta slagkraftigt språk.

I boken ”Det hände 1892” (A.-B. Bokverk, 1942) hittade jag en sammanställning över olika annonser just från 1892. Annonserna har det gemensamt att de alla vänder sig direkt till herrar.

Dessa annonser kan vi idag tycka är lustiga, men vilka annonser skulle man sammanställa nu, för en motsvarande sida från 2015? Om 120 år kommer framtidens läsare att tycka att de är minst lika lustiga som vi idag finner 1892 års annonser.

Förbjuden kärlek på 1600-talet

Förbjuden kärlek

Sommaren 1596 reste ärkebiskopen Abraham Angermannus genom socknar i Småland och på Öland. Där ägnade han sig åt en riktig räfst, på order av hertig Karl, som framkallade skräck hos delar av befolkningen. Den kom att kallas ”Mäster Abrahams räfst”.
Ärkebiskopens främsta mål var att rensa ut allt katolskt som kunde finnas kvar, ”påviska seder och villfarelser”. Helgondyrkan och läsning av mässor skulle bort.

Men en annan viktig uppgift för Angermannus var att övervaka moralen och laglydnaden. Den ansågs alldeles för låg, och särskilt gällde det sedligheten.
Reformationen hade gjort att kyrkans syn på sexualmoral hade blivit betydligt strängare. För- och utomäktenskapliga förbindelser fördömdes mycket starkt. Den kärleken var helt förbjuden. Under tidigt 1600-tal avkunnades därför många domar för sedlighetsbrott. Dessa finns dokumenterade i de många domböcker som bevarats.

I Rudolf Thunanders bok ”Förbjuden kärlek : sexualbrott, kärleksmagi och kärleksbrev i 1600-talets Sverige” (Atlantis, 1992) möter vi de människor som levde för 400 år sedan och som drabbades av ärkebiskopens räfst. Genom referaten i domböckerna får de liv och talar till oss.

Efter 1608 skärptes straffet för den som bröt mot sjätte budet. Tidigare hade man dömts till botgöring och böter, men nu blev hor belagt med dödsstraff. Texter ur Bibelns Moseböcker lyftes in i landslagen. I ett tillägg citerades Mose lag: ”Den som hor bedriver med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan.” Den svenska bondebefolkningen skulle uppfostras och disciplineras.
Det fanns också en stark social kontroll i själva bondesamhället. Det fanns ofta gott om folk som hade lust att anmäla andra sockeninvånare för både det ena och det andra. Ofta, men inte alltid, förvandlades dock dödsstraffet istället till straffarbete eller kroppsstraff.

I ”Förbjuden kärlek” kan du läsa om flera intressanta rättsfall från den här tiden. En vanlig grupp kvinnor som förekommer i domböckerna är knekthustrur. Maken var borta i fält i åratal och hördes ofta inte av under lång tid. Hustrun kunde efter åratal av väntan till sist tro att maken var död. Skulle hon sedan våga inleda en relation med en ny man? I vissa fall återvände maken efter många år, och hustrun med ny man blev anklagade för hor.

I den här läsvärda boken kommer vi 1600-talsmänniskorna nära. Skildringarna är levande och påminner oss om olika tiders skilda syn på moralfrågor. Fascinerande och livfull läsning.

Förbjuden kärlek i bibliotekets katalog

 

Handbok i simning från 1587

De arte natandi, 1587

År 1587 utgavs boken De Arte Natandi (Simningskonsten), skriven av Everard Digby. Det var en bok i två delar och var skriven på latin. Den ena delen var teoretisk medan den andra innehöll praktiska råd.

Åtta år senare översattes boken till engelska, med titeln ”A short introduction for to learne to swimme. Gathered out of Master Digbies Booke of the Art of Swimming. And translated into English for the better instruction of those who vnderstand not the Latine tongue”.

Verket var rikt illustrerat med hela 40 olika träsnitt, som avbildar simmare i olika positioner.
Digbys bok blev inflytelserik och han var tidigt ute med att tänka på säkerhetsfrågor. Bl a rekommenderas att man inte ska gå ned i en flod med fötterna först eftersom man då kan fastna i gyttjan på botten. Likaså bör man ha med en följeslagare ifall man skulle behöva hjälp under simningen.

The Public Domain Review har nu digitaliserat 20 av de fina träsnitten ur boken.
http://publicdomainreview.org/collections/the-art-of-swimming-1587/

De arte natandi tycks vara sällsynt i sin tryckta version och boken finns inte på något svenskt bibliotek.

 

Tips för singelkvinnor, 1938

På webbplatsen Retronaut, som bloggen tidigare tipsat om, kan man hitta intressanta bilder från svunna tider.

Här finns t ex ett underhållande reportage från en amerikansk tidskrift, 1938, med tips till singelkvinnor som vill gå på middag med en man.

Vi får t ex veta att det är ofint att bättra på sin makeup medan mannen ser på, och att det också är opassande att röra vid mannen offentligt eftersom det kan göra honom generad. Dessutom ska man inte prata om kläder eller annat som mannen inte kan anses vara intresserad av.

Hela reportaget kan ses här: Tips for Single Women 1938

 

Stockholm för 100 år sedan

Hela Stockholm

Ibland kan man undra över om de stadsbor som levde i våra städer för 100 år sedan skulle känna igen sig i dagens moderna samhälle, som förändrats så mycket på ett sekel.

I bibliotekets magasin hittade jag en spännande bok som ger en god bild av vardagslivet i Stockholm för 100 år sedan: ”Hela Stockholm” av Beyron Carlsson (Bonniers, 1912). Det är en rejäl bok på 544 sidor, rikt illustrerad.

Beyron Carlsson (1869-1928) var på sin tid en omtyckt publicist, skribent och kåsör.
”Hela Stockholm” är upplagd i kåseriform. Kapitlen behandlar olika teman.

I kapitlet ”På gatan” får vi t ex veta att det 1912 fanns 550 droskor i Stockholm. Carlsson berättar om stadens original och andra profiler som man kunde stöta på under sina promenader. Vi möter tidnings- och käppförsäljare, bakelsegummorna på Norrbro och många andra.

Här finns avsnitt om livet i staden under sommaren och under vintern, och givetvis ett långt avsnitt om sjölivet ombord på stadens båtar. Vi gör ett besök på Skansen, hälsar på hos societeten och kungahuset och tittar in i kyrkor och skolor.

Smörgåsbordet på Riche

Särskilt kul är det att läsa om stockholmarnas nöjesliv. I det punschdoftande kapitlet ”På restaurangen” får vi ögonblicksbilder från tidens inneställen som Bacchi Vapen och Östergötland, och givetvis Operakällaren och Berns. Vi läser att kostnaden för musik på restaurangerna kan vara hög, 50 till 100 kr per dag kan en orkester kosta. När går man ut och äter? ”I regel börjar man dock vid 6-tiden, ty annars hinner man inte till teatrarna och de andra kvällsnöjena”.

I kapitlet ”På teatern” beskrivs prishöjningen på teaterbiljetter. En parkettplats på Operan kostar 1912 hela 4:75. Vasateatern är något billigare, där kostar det 3:50.

En trevlig danskväll.

Vi får följa med till den stora danssalongen Pinets Boston Palace som låg vid Cirkus på Djurgården, där det dansades vals. Sedan hänger vi med på utomhusfestligheter som studenttåg och aktiviteter på Barnens dag. Innan boken avrundas hinner vi dessutom titta in hos läkaren och hos konstnärer och student- och idrottsföreningar. Idrottsrörelsen hade börjat växa, och 1912 var ju också det år som sommar-OS arrangerades i Stockholm.

Boken är sprängfylld av gamla anekdoter. Alla kända personer från den här tiden är givetvis inte lika beryktade idag, men det är ofta mycket underhållande att läsa Carlssons kåserande artiklar. Alla tidstypiska foton som illustrerar varje kapitel ger läsningen en extra tidsfärg.
Det var inte så länge sedan, men ändå var samhället helt annorlunda.

Underhållande läsning om en svunnen tid, som ger oss perspektiv på vårt egna stadsliv. Hur skulle en motsvarande bok se ut om den skrevs idag? Vad skulle vi anse typiskt för vår tids levnadssätt?

Hela Stockholm i bibliotekets katalog

I skuggan av Rom

I skuggan av Rom

För 2000 år sedan dominerades Europa av det romerska riket. Romarna behärskade båda sidorna av Medelhavet och hela södra Europa, ända upp till gränsen mot Skottland. Men romarnas expansion nådde aldrig Norden. Invånarna i Norden påverkades däremot av det romerska inflytandet på andra sätt.

Kent Andersson är docent i arkeologi och en av Sveriges främsta experter på vår tideräknings fyra första århundraden. Han var en av de som skapade det berömda Guldrummet på Historiska museet. I hans bok ”I skuggan av Rom : romersk kulturpåverkan i Norden” (Atlantis, 2013) kan du läsa mera om alla de spännande och fantasieggande arkeologiska fynd som gjorts, främst i Sverige men även i de andra nordiska länderna.

Det här är en period som faktiskt inte är så omskriven i nordisk historia. Andersson visar i boken hur pass stort det romerska inflytandet faktiskt var, långt utanför Romarrikets gränser.

Efter en inledning som sammanfattar de antika källorna som beskriver Skandinavien övergår Andersson till att skildra de olika scenarier som kunde göra att romerska föremål hamnade i Norden, för att många sekler senare grävas fram av vår tids arkeologer.

I gravar och på boplatser har man hittat romerska glas- och bronsföremål. Särskilt talrika är bägarna och dryckeskärlen. Dessa kunde ha funktionen av statusföremål. Även glaspärlor är vanliga fynd. Hur hade de hamnat här i norr? De kunde vara diplomatiska bytesgåvor, rena handelsvaror, krigsbyten eller kanske souvenirer från resor.

Vanan att använda ett bälte för att hålla uppe sina byxor kom till Norden från romarna. De äldsta metallspännena till bälten som man funnit är ett tydligt resultat av romersk påverkan.

Dessutom är det kanske inte alla som vet att huskatten, d v s sedvänjan att ha katt som husdjur, kom från romarna. Man tror att även de första husdjurshundarna kan ha varit gåvor till nordiska stormän. De tidigaste hundfynden som gjorts i gravar är lämningar efter en vinthund och en italiensk fårhund.

Andersson påpekar också att våra fornborgars utformning ofta är påverkade av romerska befästningar, och att inspirationen till de nordiska vallanläggningarna troligen också kommer därifrån. Man har också funnit diverse avbildningar av romerska soldater.

I boken diskuteras också varifrån de nordiska brädspelen kommer : från romarna eller kelterna? Likaså kan de kirurgiska instrument som upphittats i bl a gravar ha romerska kopplingar.

Ett särskilt avsnitt tar upp frågan om religion och kult, och här finns ett flertal riktigt intressanta föremål att kika på. Ett annat kapitel diskuterar runor, romersk skrift och inte minst de många fynd av s k brakteater, hängsmycken av guld som ofta är försedda med text. En brakteat funnen i Blekinge pryder dessutom bokens omslag.

Här diskuteras också alla de nordiska guldsmyckena, som visar prov på mycket hög hantverksskicklighet, och även alla förekomster av romerska mynt. Ibland har romerska mynt använts som smycken.

”I skuggan av Rom” är en mycket intressant och läsvärd bok. Den visar oss hur vi genom att analysera de föremålsfynd som arkeologerna gör kan lägga pussel och få fram fascinerande upplysningar om järnålderns folk i Norden och hur de levde. Författaren har stor kunskap i sitt ämne och boken är ett bra exempel på hur man kan skriva både faktarikt och allmänbildande. Illustrerad med foton i både svartvitt och färg.

I skuggan av Rom i bibliotekets katalog

Påskfirande

Glad Påsk

Så här i Stilla veckan kan vi fundera lite över påsken. Det är den äldsta och största kristna högtiden, och den firas till minne av Jesu uppståndelse. Men idag är det kanske inte så många som reflekterar över just detta. Istället planerar man sin kommande ledighet. Påskmaten ska inhandlas, godisäggen ska fyllas, och kanske ska det göras en färd till en fjällstuga.

För dig som vill få en lättilllgänglig guide till påsken kan jag rekommendera den lilla boken ”Glad Påsk! : fastlagen – fastan – påsken”  av Maria Maxén & Helena Waldetoft Lindroth (Nordiska museet, 1995).

Allt kring fastlagen och fastan har nog sedan reformationen blivit ganska diffust för många. Numera ser vi mest fastan som perioden innan påsk.
Fastlagen är de tre dagarna som ligger innan fastan. Den mest kända av dessa tre dagar är fettisdagen, då vi äter semlor. I flera katolska länder har man karnevaler under fastlagen. Sedan vidtar alltså fastan, om pågår i 40 dagar (46 om man räknar in söndagarna, då man inte behövde fasta). Fastan börjar på askonsdagen. Då skulle man leva återhållsamt

Våra påskseder har en intressant bakgrund. Påskriset har troligen anor från förkristen tid. Den som berördes med ris troddes förr få ta del av trädets inneboende kraft.
Numera har vi prydnadsris med fjädervippor. Dessa har funnits i ca 150 år.

Sista veckan i fastan kallas Dymmelveckan eller Stilla veckan och det är den vi är inne i nu. Fastans strängaste och mest allvarliga tid var dymmeln, dvs tiden från onsdag till lördag. Då fick ingen arbeta, och man behövde vidta olika försiktighetsåtgärder. Om man högg ved under denna tid, och sedan uppförde ett hus av den veden, så bringade man olycka över det huset. Om kreaturen skulle trampa på en flisa från den veden kunde de bli halta, o s v.

Under dymmelveckan var häxorna särskilt farliga. Man var tvungen att stänga till alla öppningar i huset så att de inte kunde ta sig in, och plocka undan alla redskap som kunde tänkas användas för färder till Blåkulla.

I boken ”Glad Påsk!” kan du läsa citat ur gamla uppteckningar som visar hur man firade påsk förr.
På långfredagens morgon brukade man piska varandra med ris för att påminna om Jesu lidande. Detta kallades ”Långfredagsskräck”. Seden är känd i Sverige sedan 1600-talet men har numera fallit ur bruk.

Det är alltid spännande att veta varför vi har våra seder och vanor. Varför äter vi så mycket ägg till påsk? Jo, under den katolska tiden var ägg förbjuden mat under fastan. När det blev tillåtet igen åt man desto fler ägg, samtidigt som hönsen började värpa igen efter vinterns uppehåll. Så det fanns gott om ägg, inte bara från höns.

En liten men innehållsrik bok, dessutom rikt illustrerad.

Glad Påsk! i bibliotekets katalog

Vålnaden går före

Vålnaden går före

I alla tidsåldrar har människan funderat över livet och döden. Hur såg våra förfäder på själen? Vad trodde man om den?

Religionshistorikern Eva Carlsson Werle har i sin bok ”Vålnaden går före… folktron om själen” (Carlssons, 2010) undersökt hur man i folktron uppfattade begreppet ”själ”. Hon har gått igenom uppteckningar i folkminnesarkiv och annat källmaterial. Resultatet är den här boken, som är både lättillgänglig, spännande och fantasieggande.
Carlsson Werle drar dessutom paralleller till vår tids skönlitteratur, där flera av folktrons motiv kring själen dyker upp på nytt. Det gäller exempelvis genrerna fantasy och science fiction. Många läsare kan säkert komma att bli överraskade av att motiv i kända romaner har sin grund i gammal folktro.

Våra förfäder är idag borta, men i sina berättelser som finns nedtecknade i arkiven finns deras tankevärld kvar.
I ”Vålnaden går före” kan du läsa om folktro kring skyddsandar, gengångare, gastar, bortbytingar och mycket annat. Ett särskilt intressant avsnitt handlar om blodet.
”Själen den sitter i blodet och livet” sade Magnus Andersson. Han var född 1843 och var en av många äldre värmlänningar som intervjuades på 1920-talet.
En gammal uppfattning är att vid ond bråd död ropar blodet ut till världen och vittnar som sin ägares olycka. ”Blodshämnd”, ”blodsoffer” och ”blodsbröder” är välkända begrepp. Det fanns förr mycket folktro just kring blodet. En mördad persons blod ansågs ha makt att avslöja banemannen. Vålnader ansågs vara blodlösa. De saknade alltså själ.

Här kan du också läsa om andan i andedräkten, och om 1800-talets tidvis maniska rädsla över att kanske bli skendöd och bli levande begravd.

Hugaligen, kan vi säga idag. Men vad är egentligen den onda hugen för något? Och vad är det för en mara som givit namn åt exempelvis mardrömmar? Svaret får du i den här boken, som är rikt illustrerad.

Lättläst, upplysande och intressant om folktro.

Vålnaden går före i bibliotekets katalog

Djurens nordiska kulturhistoria

Bernströms bestiarium

Det stora samnordiska uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid utgavs i 22 band under åren 1956-1978 och finns på alla större bibliotek. En av medarbetarna i detta verk var zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Han skrev artiklarna om djur.

I boken ”Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria” (Atlantis, 2008) samlas hans artiklar i en egen uppslagsbok, omfattande över 600 sidor.

Bernström var otroligt lärd och extremt kunnig. När han skrev sina artiklar hade han först gått igenom ett enormt källmaterial: Bibelöversättningar, isländska krönikor, riddarromaner, läkeböcker, medeltida ordböcker, listor över slottsinventarier, lokala jaktindex och mycket annat. Resultatet blev mängder av läsvärda och dessutom underhållande texter om djur.

I ”Bernströms bestiarium” kan man slå upp en artikel om valfritt djur och få veta intressanta saker.

Alla grodor ansågs på medeltiden vara giftiga och var föremål för nordbornas avsky och skräck. Heliga Birgitta var bara en av de som skrev om hur förfärlig grodan var. Troligen hade denna föreställning sin grund i förkristen europeisk folktro.

Om ekorren får vi veta att den var fridlyst under stora delar av året, när inte ekorrjakten pågick. Men det var bara ekorrens grå vinterskinn som ansågs fullvärdigt. Ekorrskinn kunde användas som betalningsmedel. Tidvis sågs gråskinn som en lyxvara. Gråskinn hörde tillsammans med hermelin till de material som Stockholms råd 1486 förbjöd en dömd lösaktig kvinna att bära.

Kräftor har sedan lång tid ätits i Norden, men det äldsta hittills funna skriftliga belägget för detta är ett inköp av kräftor i Lübeck 1504 för Danmarks drottning.

Björnkött troddes under medeltiden vara ett botemedel mot malaria. Björnister kunde man använda mot ryggvärk, och särskilt mot håravfall.

Här finns också texter om fabeldjur som enhörning och grip, som man på medeltiden trodde var verkliga djur.

Man märker tydligt hur spränglärd Bernström var. Han beskriver djurnamnens etymologi, nämner nästan i förbigående detaljer som man förstår att det måste ha tagit lång tid att leta fram, och missar inte heller att ta med rolig kuriosa.

Redaktören Henrik Otterberg tecknar i bokens inledning ett intressant personporträtt av John Bernström. I slutet finns en förteckning över en del av de källor Bernström använt.

Denna underhållande och bildande bok finns nu även tillgänglig som gratis e-bok via Litteraturbanken. Verkligen bra att kulturhistoriskt viktiga verk som detta tillgängliggörs online. Ett utmärkt initiativ!

Bernströms bestiarium i bibliotekets katalog

Ord ombord

Åtta glas

Sjömanslivet har skapat många ord och uttryck i svenskan. Styrbord och babord, bramsegel och mesan, barduner och brassar. För att inte tala om lösa boliner. Vad betyder allt detta, och hur har orden och uttrycken kommit till?

Det kan du läsa om i Bengt Ohrelius underhållande bok ”Åtta glas : ord ombord – skepp och sjömän” (Rabén & Sjögren, 1979).

Varför heter det t ex durk? I boken får vi lära oss att ursprunget är fornengelskans thurruc som betydde skeppsbotten. Ordet hamnade i lågtyskan som dork. Därifrån hamnade ordet i svenskan.

En del nybörjare till sjöss har fått order att ”gå och mata kölsvinet”. Kölsvinet är den förstärkning av fartygets skrov som finns ovanpå kölen.

Här kan vi också läsa om det berömda Plimsollmärket, eller lastmärke, som ofta syns på fartygsskrov. Det har räddat många sjömäns liv genom åren. Men hur ska det uttydas?

I ”Åtta glas” finns dessutom spännande berättelser om berömda fartyg. Kungliga slupar som Vasaorden, Gustaf III:s Amphion, Pommern i Mariehamn på Åland, Cutty Sark, HMS Victory och många andra beskrivs.

Läs också om seder och bruk ombord: Dop av fartyg, sjömansskrock, navigation med gamla och nya hjälpmedel, salut och skeppsklockor.

De olika vakterna till sjöss hade egna namn. Man räknade glas. Varje vakt omfattade fyra timmar, vilket var samma som åtta halvtimmar, dvs åtta glas.

Här finns mycket läsning om gamla segelfartyg, men också om intressanta ångfartyg.
På litet mera än 200 sidor samlas påfallande mycket information om sjöfartshistoria. Rikt illustrerad med både foton och teckningar.
En både rolig och allmänbildande bok, som lätt ger läsaren lust att veta ännu mera om sjömansliv.

Åtta glas i bibliotekets katalog

S:t Nikolaus

S:t Nikolaus

Helgonet S:t Nikolaus (ca 270-342) var biskop av Myra i Mindre Asien, och den 6 december är hans egen dag. Nikolaus och Niklas har namnsdag.

På medeltiden blev Nikolaus handelsmännens och sjöfararnas skyddshelgon. Senare blev han även skolbarnens helgon och förknippades med givmildhet. En del av legenderna kring Nikolaus går ut på att han brukade ge små presenter till andra genom att gömma gåvor i deras skor.
I protestantiska länder associerades Nikolaus med julen.  Jultomten kallas ju Santa Claus i engelsktalande länder.
Nikolaus reliker är fördelade i två städer, Bari och Venedig.

I vissa kulturer och länder, t ex i Nederländerna, firar man fortfarande Nikolaus den 6 december genom att ge barnen julgåvor just detta datum.
I Sverige ansågs vädret på Nikolausdagen kunna förebåda väderleken för resten av december.

Bilden av Nikolaus förvandlades gradvis till den julröda tomtefigur vi så väl känner till idag.

Europeana berättar S:t Nikolaus historia i en intressant artikel.

Konstens sällsynta leenden

När vi idag blir fotograferade vill vi gärna se glada ut på bilden. Men det har inte alltid varit så. Varför ser vi så sällan leende eller skrattande människor avbildade i konsten? Det är ämnet för en mycket läsvärd och intressant artikel av konstvetaren Nicholas Jeeves:The serious and the smirk : the smile in portraiture”, publicerad hos The Public Domain Review.

Faktum är att det avbildade leendet länge sågs som opassande och rentav smaklöst. Det mest kända och omskrivna leendet i konsten är tveklöst Mona Lisas. Detta kommer sig av att avbildade porträttleenden är så pass ovanliga.

En teori som lanserats är att de flesta hade så dåliga tänder att de inte ville visa upp dem på målade porträtt. Dålig tandhälsa var dock snarare regel än undantag, påpekar Jeeves.

”Should a painter have persuaded his sitter to smile, and chosen to paint it, it would immediately radicalise the portrait, precisely because it was so unusual and so undesirable. Suddenly the picture would be ‘about’ the open smile, and this is almost never what an artist, or a paying subject, wanted.” skriver Jeeves.

Det finns dock en kategori avbildade personer som ibland kan ses skrattande eller leende. Det är lägreståndspersoner som porträtterades av Frans Hals och de andra holländska 1600-talsmålarna. Ofta är det underhållare som avbildas. Skrattet associerades med scen och varieté. Konstnärerna ville skildra livsglädjen, något de lyckades väl med i dessa porträtt.

Porträttet på bilden här ovan är målat av Gerrit van Honthorst 1624 och heter ”Den skrattande violinisten”.

%d bloggare gillar detta: