Bloggarkiv

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Nordiska gudar

Nordiska gudar

Många generationer läsare har fascinerats av nordisk mytologi och fornnordisk religion. De mustiga, ödesmättade och fantasieggande berättelserna om gudar och gudinnor, om asar och vaner, om världsträdet Yggdrasil, om jättar och vidunder har återberättats på olika sätt.

Författaren och illustratören Johan Egerkrans visar i sin nya bok ”Nordiska gudar” (B.Wahlströms, 2016) att det fortfarande går att presentera dessa gamla berättelser på ett både personligt och lockande sätt.

Nordiska gudar” påminner till sitt upplägg om Egerkrans förra bok Nordiska väsen, som även den togs upp här i bloggen. Boken är utgiven i stort format, indelad i tydliga kapitel och rikt illustrerad. Innehållsförteckning och ordlista gör boken mycket praktisk och lätt att hitta i.
Texten är lättläst och passar både unga och äldre läsare. Från skapelsen och Ginnungagap tas läsaren med ända till Ragnarök och Fimbulvintern.

Illustrationerna är magnifika och får ofta breda ut sig över hela boksidor.
Egerkrans stil och formspråk anknyter till en historisk nordisk konsttradition. Det är lätt att associera till namn som John Bauer och Gustaf Tenggren. Men den konstnär som jag allra mest tänker på när jag läser ”Nordiska gudar” är finländaren Akseli Gallen-Kallela (1865-1931) och hans berömda illustrationer av det finska nationaleposet ”Kalevala”.
Boken är genomarbetad i många detaljer. T o m rubriktypsnittet anknyter till nordisk jugend.

Detta är en bok som är en riktig fröjd att läsa. ”Nordiska gudar” är en fantastiskt fin bok, utmärkt formgiven och en härlig läsupplevelse för vem som helst som är nyfiken på nordisk mytologi. Rekommenderas!

Nordiska gudar i bibliotekets katalog

Kungliga Bibliotekets magasin

KB:s bergrum

Bibliotekens magasinsutrymmen väcker ofta intresse. Vad finns egentligen där, och är det kanske hemliga eller rentav farliga böcker som förvaras i magasinet? Verkligheten är dock oftast tämligen odramatisk. Magasinen brukar vara fulla av bokhyllor och utrymmessnåla kompaktvagnar på skenor.

Nu har Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm gjort det möjligt att gå på en virtuell vandring i sitt magasin.
Dessa magasin finns i särskilda bergrum, som färdigställdes 1997 och som har plats för 160 hyllkilometer material.

Fotografierna från magasinsutrymmena är tagna med 360-gradersteknik, vilket gör att du kan rotera varje bild i flera riktningar.

Upplev KB:s magasin (artikel)
Virtuell vandring i KB:s magasin

Dalälven

Dalälven

Den 520 km långa Dalälven är Sveriges näst längsta älv. Den är starkt förknippad med Dalarna.
Dalälven har också traditionellt ibland setts som en sorts inofficiell gräns mellan Norrland och övriga Sverige. De fem nordligaste länens administrativa gränser utgör ”det administrativa Norrland” om man så vill. Däremot fungerar Dalälven som en kultur- och naturgeografisk gräns. I skolan fick vi lära oss att ”eken, kräftorna, slotten och adelsmännen” inte går längre norrut än till Dalälven. Dess kulturhistoriska betydelse är intressant.

”Dalälven : från fjäll till fjärd” av Jan-Olov Moberg och Mikael Svensson (Votum, 2014) är en utmärkt bok, som följer Dalälvens lopp från källan i Norges gränstrakter till utloppet i Gävlebukten.

Boken är ett riktigt praktverk och omfattar 300 sidor i stort format. Den är rikligt illustrerad med nytagna fotografier.
Författarna ser själva den här boken som en uppföljare till Karl-Erik Forsslunds mastodontverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. Det är ett verk i hela 27 delar som utgavs 1918-1939.

I området kring Dalälven hittar vi det som ibland är schablonbilden av Sverige: röda stugor, midsommarstänger, dalakurbits, Siljansbygden, Vasaloppet. Men den här boken faller inte i turistfällan, utan låter Dalälven vara huvudperson. Läsaren tas med på en kulturhistorisk resa genom både historia och nutid. Läs om spåren efter Carl von Linné och efter gamla industrimiljöer, eller om Clas Ohlson i Insjön.

Jag tycker om den här boken. Jan-Olov Mobergs text har ett mjukt flöde, som väl passar in i en bok om en stor älv. Mikael Svenssons högklassiga fotografier är fantastiska och förhöjer läsvärdet avsevärt.

En lättläst och intressant bok, en kombination av naturskildring och kulturhistoria. Dessutom är boken mycket fint formgiven. En bok som inspirerar.

Dalälven i bibliotekets katalog

Även Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet finns att låna på biblioteket.

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Dansskola från 1785

En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa

I det populära tv-programmet ”Let’s Dance” kan vi se hur svårt det ibland kan vara att lära sig olika danser. Även förr i tiden kunde detta vara svårt att lära sig.

I Litteraturbankens senaste nytillskott av digitaliserad historisk litteratur hittar vi den fascinerande lilla skriften ”En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa, Jämte Flere Bifogade Contradants-Tourer, till De mindre förfarnas otroliga nytta” (1785) av Gustav Fredrik Koskull (1751-1813).
Koskull var friherre, krigsråd och överinspektor vid tullen i Göteborg.

Den lilla dansboken är på endast 24 sidor, men mycket underhållande. Tyvärr innehåller den inga illustrationer.

I boken får vi veta att man redan när barnen är små kan lära dem dansens grunder. Ett tips för att ge barnen mjukare leder är att gnugga lederna med midsommardagg, som sparats på flaska.

Andra användbara tips i boken är hur man kan lära sig att se förnäm ut. Redan vid unga år bör man dessutom lära sig behärska småleendet – ”et Fruntimber har otrolig nytta deraf”. Den som vill ha vit hy – som var på modet vid denna tid – uppmanas att aldrig vidröra rått kött. Likaså ska man kunna ”lyfta med smak på Axlarna”.
Hur djupt och hur länge ska man egentligen buga sig? Författaren ger råd både för män och kvinnor.

Den första dans som vi lär oss är menuetten. Det finns dock enligt författaren två viktiga regler beträffande menuett. Den första är att kavaljeren inte får bära hatt, detta görs endast vid högtidliga galor.
Den andra regeln: ”Aldrig bör hvarken Dame eller Cavaliere hosta, snyta sig eller spotta; eller hvad som kan påkomma, eller med ett ord, alla sorter Naturalia äro förbudna i en Dans”

Sedan får vi lära oss Contradanser. Det finns två olika sorter, först den engelska långdansen, där herrar och damer står på en rad mitt emot varandra, och sedan den franska kadriljen, där fyra par dansar vända emot varandra.

Författaren avslutar:
”Jag är försäkrad, at tiden och tålamodet skall af det råaste ämne, skapa den fullkommeligaste Dansmästare.”
Håller Tony Irving med om det månntro?

Hela boken kan läsas digitalt hos Litteraturbanken.

Ett tillägg till denna historia kan vara att författaren Gustav Fredrik Koskull var far till Mariana Koskull (1785-1841), som utpekades som älskarinna till både kung Karl XIII och Karl XIV Johan. Om hon verkligen var det är dock osäkert. Samtiden skvallrade dock en del i detta ämne.

Den eviga staden

Rom - arkitektur och stad

Litteraturen om Rom är mycket omfattande. Ändå har det på svenska saknats en bok som skildrar hela stadens arkitekturhistoria från antiken och fram till våra dagar. Detta tomrum har nu fyllts av boken ”Rom : arkitektur och stad” (Balkong förlag, 2015) av Gunilla Linde Bjur och Hans Bjur.

Boken är i stort format och präglas av ett stort och rikt bildmaterial – den innehåller ca 380 fotografier.
Det är verkligen en snygg bok som lockar till läsning.

Att beskriva Roms hela komplexa arkitekturhistoria är inte lätt eftersom de olika tidsperioderna och epokerna är sammanflätade i varandra.
Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. De är båda arkitekter och har varit verksamma som professorer. De har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande arkitekter och ingenjörer på plats i Rom, och deras djupa kunskaper märks väl i boken.

Rom-boken är indelad i 12 kapitel, som vart och ett omfattar ca 20-30 sidor. Ungefär halva boken beskriver tiden fram till och med 1700-talet, och den andra halvan 1800-talet och senare.

Berättelsen inleds i antiken med kejsarnas olika byggnadsprogram, förtsätter till medeltidens stad, präglad av kloster och basilikor. Vi kommer sedan till renässansens Rom, där vi får läsa om t ex påvarnas roll som initiativtagare till stora byggprojekt. Under barocken möter vi arkitekterna Nolli och Piranesi. Två långa och detaljerade kapitel beskriver 1800-talets Rom, den stora förändringarnas tid då staden blir Italiens huvudstad.

Här finns också en av de bästa sammanfattningar av Mussolinitidens arkitektur som jag sett. Efterkrigstiden och vår moderna tid skildras i de två avslutande kapitlen.

Det här är en lysande sammanställning av en av Europas mest kända städers långa arkitekturhistoria. Författarna tar oss med på en lång tidsresa, som ger Romresenären nya perspektiv. Trots att texten är mycket detaljrik är den lättläst, och författarna tappar aldrig den röda tråden. Dessutom kan alla kapitel läsas fristående.

Något som kännetecknar boken är att nästan alla bildtexter är påfallande långa och detaljerade. Faktum är att en stor del av informationen i de olika kapitlen förmedlas just via bildtexterna.

Bokens helhetsperspektiv gör läsningen extra spännande.
En utmärkt bok, både för den som tänker besöka Rom och vill ha en kulturhistorisk bakgrund, och för den som är intresserad av arkitektur och konst. Kan även användas som uppslagsbok. Dessutom är boken fint formgiven.

Rom – arkitektur och stad i bibliotekets katalog

Snille och smak

Snille och smak

Svenska Akademien är vårt lands kanske mest kända kulturinstitution. De flesta associerar kanske omedelbart Akademien med Nobelpriset i litteratur, men dess arbetsfält innefattar också svenska språket och svensk litteratur.
Nu har en fräsch och uppdaterad historik över Svenska Akademien utgivits: ”Snille och smak : Svenska Akademien förr och nu” av Bo Svensén (Svenska Akademien/Norstedts, 2015).
Detta är en ny upplaga av en bok som tidigare utgivits 1998. Denna läsvärda bok är mycket praktisk för var och en som vill veta mera om Akademien, vars valspråk ju är ”Snille och smak”.

Boken inleds med en översiktlig historik. Sedan övergår Svensén till att beskriva Akademiens tre huvudområden: språkarbetet, tävlingar och priser och så utseendet av Nobelpristagare i litteratur.

Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III. Förebild var Franska akademien, vars sammanträde kungen hade besökt vid ett Parisbesök 1771. Det fanns vid denna tid ett antal andra svenska akademier. Vitterhetsakademien hade haft språkliga och historiska uppgifter. Flera av dessa övertogs av Svenska Akademien. I boken kan vi läsa om Gustaf III:s tankar kring ledamöter och kring akademiens arbetssätt. Intressant är att kungen ville göra akademien ekonomiskt oberoende, något som fortfarande gäller. Den är helt oberoende av statliga eller andra myndigheter.

Under sin mer än 200-åriga historia har Akademien haft olika roller i kulturlivet. Under första halvan av 1800-talet satt flera stora skalder i Akademien, t ex Tegnér, Geijer, Wallin, Atterbom och Franzén. När samhället förändrades angreps Akademien av kritiker, som ansåg den alltför konservativ.

Riktigt konservativ blev dock inte Akademien förrän Carl David af Wirsén blev dess ständige sekreterare, en post han innehade 1884-1912. Han ville hålla den nya tidens författare utanför Akademien, var en av August Strindbergs främsta antagonister och bekämpade länge utseendet av Selma Lagerlöf som Nobelpristagare. Inte förrän efter Wirséns död kunde Akademien välja in så pass självklara ledamöter som Heidenstam, Schück och Lagerlöf (som blev den första kvinnliga ledamoten). Idag är en tredjedel av Akademiens ledamöter kvinnor. Det är välkänt att Akademien har 18 ledamöter, som alla väljs in på livstid.

En viktig del av Svenska Akademiens arbetsområde är språkarbetet. Gustaf III skrev att Akademien hade som uppgift ”att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
I Svenséns bok kan vi läsa om tillkomsten av, och det mångåriga arbetet med Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) och den mindre Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Båda dessa finns idag att ta del av på internet. SAOL är mycket ansedd och har uppnått en sorts inofficiell status som norm för stavning, böjning och uttal av svenska ord.
Arbetet med SAOB har pågått i 130 år och snart beräknas man vara framme vid bokstaven Ö.

Något som troligen inte är vitt känt bland allmänheten är att Akademien utdelar ett stort antal belöningar, ofta för insatser på språkområdet. Akademien förvaltar också ett flertal stipendier och priser som utdelas till författare och översättare. Man stöder och belönar också insatser inom olika kulturområden.

Endast ca 30 sidor av ”Snille och smak” ägnas åt Akademiens Nobelprisarbete, något som också finns mer detaljerat återgivet i andra böcker. Men här får vi en god sammanfattning av Akademiens arbete med att utse Nobelpristagarna i litteratur.

Boken avslutas med lite fakta om Akademiens arbete, både till vardag och fest. Här finns också förteckningar över ledamöter och pristagare.

Snille och smak” är praktisk, lättläst och användbar. Läsvärd för vem som helst som vill veta mera om denna anrika men idag också påtagligt aktiva kulturinstitution.

Snille och smak i bibliotekets katalog

Anecdota Benzeliana

Anecdota Benzeliana

Det senaste fyndet jag gjort i bibliotekets bokmagasin är ”Anecdota Benzeliana : anteckningar i svensk historia” av Erik Benzelius d.y. (Lagerströms, 1914).
Titeln väckte genast mitt intresse. Benzelius är ett bekant namn i svensk historia. Inte mindre än fyra ärkebiskopar har hetat Benzelius. Släkten härstammar från Bensbyn, Nederluleå.

Erik Benzelius d.y. (1675-1743) utsågs till ärkebiskop 1742 men hann aldrig tillträda innan han avled. Dessförinnan hade han varit bibliotekarie vid Uppsala universitet, samt biskop i Göteborg och Linköping. Under sin biskopstid tillhörde han hattpartiet och var prästeståndets talman från 1740. Benzelius är främst ihågkommen som lärdomshistoriker, och efterlämnade ett stor boksamling, som idag finns i Linköpings stiftsbibliotek.
I denna boksamling upphittade man ett stort antal lösa handskrivna lappar. På dessa lappar fanns nedskrivna anekdoter och kommentarer till svensk historia. De låg spridda här och var i olika manuskriptbuntar. På 1790-talet samlades lapparnas texter ihop och utgavs under titeln ”Anecdota Benzeliana”. Boken jag fann i magasinet är en nyutgåva från 1914.

Dessa anekdoter är samlade i en någorlunda kronologisk följd från 1600- till 1700-talet.
Det är en salig blandning av vittnesuppgifter, kommentarer, skvaller, berättelser om kungar och adelsmän och mycket annat. I bokens senare del finns ett detaljerat avsnitt om orostiden 1718-19, när kung Karl XII stupat i Norge och ryssarna sedan härjade den svenska östkusten.
I slutet av boken finns ett personregister, som hjälper en nutida läsare att hålla koll på de personer Benzelius nämner i sina anteckningar.

Några smakprov:

”Kongl. Råden brukade intet röda sammets-råckar med Hermelins underfoder förän i kröningen åhr 1675, och åhr 1697 belfve the förbudne at bruka them.”

”Grefve Gustav de la Gardie war onder på Grefve Bielcke, ty han var jaloux om sin Grefwinna, men Grefve Bielcke förbanna sig för mig, at han aldrig rörde henne  med sit minsta finger, på sådant wijs.”

Från 1713, då förmögenhetsskatt togs ut, något som då var ytterst ovanligt:
”The som hafva något på Banco är ganska förbittrade öfver sina 2 Pro Cento, so nu drags af theras interesse, och thet synnes i sanning hårdt, ner man kommer at undfå sitt ½ åhrs interesse 2 ¼ pro cento, får man allenast ¼ i, en d:lr koptt, ty 2 sk. dragas af.”

Det är ganska intressant att läsa dessa 300 år gamla anteckningar. En del är triviala detaljer, annat fångar tidsandan. Genom dessa anteckningar får läsaren en vink om vad man i högreståndsmiljöer pratade om i början av 1700-talet.
Ännu ett exempel på hur man på ett bibliotek av en slump kan råka hitta en bok som man inte hade en aning om att man ville läsa.

Anecdota Benzeliana i bibliotekets katalog

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

1800-talshumor

Anekdot-lexikon

Av en ren slump fann jag en liten speciell bok nere i Östersunds biblioteks bokmagasin. Boken ser ganska oansenlig ut, men titeln väckte genast mitt intresse. Den heter ”Anekdot-lexikon” och är tryckt i Stockholm 1846. Ingen upphovsman finns angiven.

Detta visar sig vara första halvan av ett tvåbandsverk (band 2 saknas dock hos oss), och förtecknar diverse mer eller mindre lustiga anekdoter. De är indexerade efter lämpligt uppslagsord: ”Barberare”, ”Carl XII”, ”Eldsvåda”, ”Godt köp”, och så vidare. Detta första band sträcker sig t o m bokstaven L.

Boken är verkligen inte stor till formatet (95 x 135 mm), men den omfattar hela 656 sidor.
Troligen är boken relativt sällsynt idag. I databasen Libris finns den endast registrerad på två bibliotek: KB och Nordiska museet.

En hel del av uppslagsorden utgörs av personnamn. Relativt många av anekdoterna är knutna till kungligheter, biskopar och andra på den tiden kända personer. Här finns också några Bellmanhistorier.

Frågan är då om dessa historier fortfarande är roliga, 170 år senare. Jag vill hävda att åtminstone vissa av dem fortfarande håller god klass. Här presenteras några utvalda smakprov.

Uppslagsordet ”Boklån”:
Anekdot om boklån, 1846

Uppslagsordet ”Gentleman”:
Anekdot om gentleman, 1846

Uppslagsordet ”Kronan”:
Anekdot om Kronan, 1846

Uppslagsordet ”Byxtyg”:
Anekdot om byxtyg, 1846

 

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

100 mysterier du aldrig kommer att lösa

100 mysterier

På senare år har det utgivits ett flertal böcker som listar ett större antal saker, platser etc som man ”måste ”se, göra eller besöka. En variant av denna bokidé är att lista motsvarande saker som man inte kan göra.

Den senaste boken i den här stilen är Daniel Smiths ”100 mysterier du aldrig kommer att lösa : försvunna städer, gömda skatter och mytomspunna hemligheter” (Tukan, 2015).
Boken består av 100 korta kapitel, i till synes slumpvis ordning, som vart och ett beskriver ett historiskt mysterium. Vi får läsa om så pass vitt skilda saker som Amelia Earhart, Loch Ness-monstret, Raoul Wallenberg, El Dorado, dronten, Israels 12 stammar, Nefertitis grav och mycket annat.
Flera kapitel handlar om försvunna skatter, t ex de som tillskrivs Svartskägg och kapten Kidd.
Alla kapitel är rikt illustrerade och boken är mycket snyggt formgiven. Språket är rappt och lättläst. Som vanligt i en sådan här bok finns det ingen direkt fördjupning, och resultatet hade säkert blivit bättre med ett snävare urval och med mera text om vart och ett av dessa mysterier. Men den här boken är ett trevligt nytillskott till ”mysteriegenren”.
Urvalet har en tydlig brittisk tonvikt, och man märker att boken främst är skriven för en brittisk läsekrets. Men det gör inte så mycket.

En del av de mysterier som beskrivs har dock inte karaktären av just mysterier. KFC:s originalrecept och Googles sökalgoritmer är exempel på företagshemligheter. Varför finns dessa med i en mysteriebok, kan man undra. Samtidigt saknas beskrivningar av välkända mysterier som bärnstensrummet och Alexander den stores grav.
Men bokens originaltitel ”100 things you will never find” ger svar på även detta mysterium. Från början är alltså bokidén att lista saker som läsaren aldrig kommer att kunna leta fram. Det svenska förlaget har möjligen tyckt att ordet ”mysterier” säljer bättre. Och det kanske är sant.

Visste du förresten att Babylons hängande trädgårdar troligen låg i Nineve, eller att de sista scenerna i Bayeuxtapeten saknas?

100 mysterier du aldrig kommer att lösa i bibliotekets katalog

Se också: Världens hemligaste platser

%d bloggare gillar detta: