Category Archives: Litteratur

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg

Författaren Carl-Göran Ekerwald är närmast legendarisk för alla kultur- och litteraturintresserade i Jämtland. Hans välskrivna och intressanta böcker läses av både ung som gammal, och hans föredrag om allehanda ämnen drar alltid fullt hus.  Han är nu 92 år ung och lika aktiv som alltid.

1988 utgavs boken ”Memorabilier : minnesanteckningar från himlar och helveten”, som är ett urval av Emanuel Swedenborgs texter, i översättning av Ekerwald. Boken ges nu ut i ny upplaga 2016 på förlaget Molin & Sorgenfrei.
31/10 var Carl-Göran Ekerwald på Stockholms stadsbibliotek och höll ett föredrag om Emanuel Swedenborg. Vi som inte kunde vara där kan nu ta del av föredraget via en video som biblioteket lagt ut.

Emanuel Swedenborg (1688-1772) var naturvetenskapsman, bibeltolkare och teosof. Han utgav den första svenska vetenskapliga tidskriften, Daedalus Hyperboreus (1716–18) och var mycket intresserad av mekanik.
Efter att han hamnat i en religiös kris fick han 1745, vid 56 års ålder, en gudomlig uppenbarelse. Han fann sig kallad att tolka Bibelns andliga innebörd. Idag finns ett stort antal swedenborgianska samfund runt om i världen, samtidigt som Swedenborg själv inte alltid har varit särskilt ansedd i Sverige.

Detta är ett typiskt människoöde som intresserar Carl-Göran Ekerwald. I sitt föredrag om Swedenborg drar han paralleller till personer som Augustinus, Immanuel Kant, Bob Dylan och Lars Norén.
Att lyssna till Ekerwald är som att lyssna till en pianovirtuos. Tänk att bildning kan vara så här underhållande! Föredraget är på ca 45 minuter, med en efterföljande frågestund på 20 min som fungerar som ett sorts extramaterial. Rekommenderas!

Ett extra tack till Stockholms stadsbibliotek, som låtit dokumentera det här föredraget och lägga ut det på sin webbplats.
Carl-Göran Ekerwald om Swedenborg (videoklipp, 70 minuter)

Memorabilier i bibliotekets katalog

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Svenska Akademiens Ordbok på internet

SAOB

Svenska Akademiens Ordbok, populärt förkortad SAOB, är ett av de största svenska kulturprojekten.
Redan i Akademiens ursprungliga stadgar från 1786 anges uppdraget att skapa en ordbok över svenska språket. Det var dock egentligen först 1883 som ordboksarbetet kom igång på allvar. Det första häftet av SAOB utgavs 1893. Hittills har 36 tjocka band utkommit, och arbetet med band 37 pågår. 2014 utkom det senaste häftet, som sträcker sig fram till uppslagsordet ”vedersyn”.

Inom något år kommer ordboksredaktionen att ha hunnit fram till bokstaven Ö, och arbetet med SAOB är då äntligen färdigställt.
SAOB innehåller ca 466.000 uppslagsord, och här hittar du svenska ord från 1521 och fram till idag.

I mars 2016 har SAOB invigt sin nya och uppdaterade webbplats, www.saob.se.
Det har redan tidigare funnits en digital version av SAOB online, men den nya är anpassad till surfplattor och telefoner. All text är teckenrätt och möjlig att citera direkt från nätet.
Här finns givetvis fritextsökning.

SAOB online är en mycket användbar e-tjänst, fritt åtkomlig för alla.

Svenska Akademiens informationssida om SAOB

SAOB förväxlas ibland med enbandsordlistan SAOL (Svenska Akademiens Ordlista).

SAOL

SAOL är den allmänt vedertagna normen för stavning, uttal och böjning av svenska ord. Första upplagan kom 1874, den senaste i april 2015 (14:e upplagan).
Även SAOL finns fritt sökbar på internet, dock i sin 13:e upplaga (2006).

SAOL finns dessutom som fritt nedladdningsbar app till mobiltelefon. Appen kan hämtas via AppStore eller Google Play. Även denna baseras på ordlistans 13:e upplaga.

Svenska Akademiens informationssida om SAOL

 

Snille och smak

Snille och smak

Svenska Akademien är vårt lands kanske mest kända kulturinstitution. De flesta associerar kanske omedelbart Akademien med Nobelpriset i litteratur, men dess arbetsfält innefattar också svenska språket och svensk litteratur.
Nu har en fräsch och uppdaterad historik över Svenska Akademien utgivits: ”Snille och smak : Svenska Akademien förr och nu” av Bo Svensén (Svenska Akademien/Norstedts, 2015).
Detta är en ny upplaga av en bok som tidigare utgivits 1998. Denna läsvärda bok är mycket praktisk för var och en som vill veta mera om Akademien, vars valspråk ju är ”Snille och smak”.

Boken inleds med en översiktlig historik. Sedan övergår Svensén till att beskriva Akademiens tre huvudområden: språkarbetet, tävlingar och priser och så utseendet av Nobelpristagare i litteratur.

Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III. Förebild var Franska akademien, vars sammanträde kungen hade besökt vid ett Parisbesök 1771. Det fanns vid denna tid ett antal andra svenska akademier. Vitterhetsakademien hade haft språkliga och historiska uppgifter. Flera av dessa övertogs av Svenska Akademien. I boken kan vi läsa om Gustaf III:s tankar kring ledamöter och kring akademiens arbetssätt. Intressant är att kungen ville göra akademien ekonomiskt oberoende, något som fortfarande gäller. Den är helt oberoende av statliga eller andra myndigheter.

Under sin mer än 200-åriga historia har Akademien haft olika roller i kulturlivet. Under första halvan av 1800-talet satt flera stora skalder i Akademien, t ex Tegnér, Geijer, Wallin, Atterbom och Franzén. När samhället förändrades angreps Akademien av kritiker, som ansåg den alltför konservativ.

Riktigt konservativ blev dock inte Akademien förrän Carl David af Wirsén blev dess ständige sekreterare, en post han innehade 1884-1912. Han ville hålla den nya tidens författare utanför Akademien, var en av August Strindbergs främsta antagonister och bekämpade länge utseendet av Selma Lagerlöf som Nobelpristagare. Inte förrän efter Wirséns död kunde Akademien välja in så pass självklara ledamöter som Heidenstam, Schück och Lagerlöf (som blev den första kvinnliga ledamoten). Idag är en tredjedel av Akademiens ledamöter kvinnor. Det är välkänt att Akademien har 18 ledamöter, som alla väljs in på livstid.

En viktig del av Svenska Akademiens arbetsområde är språkarbetet. Gustaf III skrev att Akademien hade som uppgift ”att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
I Svenséns bok kan vi läsa om tillkomsten av, och det mångåriga arbetet med Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) och den mindre Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Båda dessa finns idag att ta del av på internet. SAOL är mycket ansedd och har uppnått en sorts inofficiell status som norm för stavning, böjning och uttal av svenska ord.
Arbetet med SAOB har pågått i 130 år och snart beräknas man vara framme vid bokstaven Ö.

Något som troligen inte är vitt känt bland allmänheten är att Akademien utdelar ett stort antal belöningar, ofta för insatser på språkområdet. Akademien förvaltar också ett flertal stipendier och priser som utdelas till författare och översättare. Man stöder och belönar också insatser inom olika kulturområden.

Endast ca 30 sidor av ”Snille och smak” ägnas åt Akademiens Nobelprisarbete, något som också finns mer detaljerat återgivet i andra böcker. Men här får vi en god sammanfattning av Akademiens arbete med att utse Nobelpristagarna i litteratur.

Boken avslutas med lite fakta om Akademiens arbete, både till vardag och fest. Här finns också förteckningar över ledamöter och pristagare.

Snille och smak” är praktisk, lättläst och användbar. Läsvärd för vem som helst som vill veta mera om denna anrika men idag också påtagligt aktiva kulturinstitution.

Snille och smak i bibliotekets katalog

Årets bok om svensk historia 2015

Årets bok om svensk historia 2015

Nättidningen Svensk historia har nu startat sin årliga omröstning om Årets bok om svensk historia.
Det är 14:e året i rad som omröstningen anordnas, och som vanligt har åtta titlar nominerats.
Du röstar via e-post. Omröstningen pågår till 15 mars. Alla som deltar i omröstningen har chans att vinna någon av de nominerade böckerna.

 

Carl von Linnés tankar om öl

Anmärkningar om öl

Carl von Linné (1707-1778), Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, skrev mängder av material. Han intresserade sig inte bara för botanik utan också för t ex mat, dryck och hälsa.
En av hans mest populära texter är hans ”Anmärkningar om öl” (1763), som nu digitaliserats i sin helhet av Litteraturbanken. Texten är hämtad från Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar, vol. 24.

Det mest kända citatet ur Linnés öl-text är detta:
”Starka arbetare måste hafwa godt öl, om de skola uthärda, ty utaf watn, thé och coffe blifwa de utmärglade.”

Linné förklarar att vatten är människans äldsta dryck, följd av mjölk. Sedan kommer ölet.
Linné beskriver ingredienserna. När han kommer till humlen, heter det:

”Imedlertid har man nu funnit af förfarenheten, at, ehuru nära slägt humlen är med hampa, skada dock humlens kåd-agtiga delar långt mindre, äro ock wida tjenligare til dricka, än porssen, som förut i Swerige brukades och gjorde mycken hufwudwärk.”

Ett särskilt avsnitt ägnas åt jästen. Linné tyckte inte om röksmak i öl, och det skulle heller inte vara för starkt:

”Starkt dricka och alt för starkt öl gjör kroppen däst och tung samt på slutet andetäppa. Surt öl gjör magsyra, pussighet, blekhet, colique och mjältsot. ”

Linné var ju en van resenär. Att komma till platser där ölbryggningen inte var tillräckligt utvecklad var problematiskt, ansåg han:

”Det är ganska beswärligt at resa på de orter, der folket ej lärdt brygga, utan der man wid hwart ombyte af drickat skal fruchta för en ny sjukdom.”

Det är roligt att se den här kända texten i digital version. Läs gärna hela ”Anmärkningar om öl” hos Litteraturbanken. Samtidigt kan du öva dig på att läsa 1700-talssvenska. Det är inte så svårt som det först kanske verkar.

 

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Medeltida stöldskydd

Medeltida bok-förbannelse

I medeltida handskrifter kan man emellanåt hitta stöldskydd i form av förbannelser eller besvärjelser, med uppgifter om de olyckor och elände som kommer att drabba den som stjäl boken ifråga.
Böcker var vid denna tid verkliga värdeföremål.

Medievalists.net listar några intressanta medeltida bok-förbannelser.
Texten här ovan finns i en Bibel från 1172, som ägs av British Library.

Texten lyder (i fri översättning):
”Om någon tager denna bok, må han döden dö; må han stekas i en panna; må fallandesjukan och febern förlama honom; må han brytas på hjulet, och hängas. Amen.”

Det är dock oklart hur effektivt denna typ av stöldskydd var.

Medievalists.net: Top 10 Medieval Book Curses

 

Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig

Bomben

”Dr Strangelove” från 1964 är en av Stanley Kubricks mest kända filmer. Den är en satir över kapprustning och kärnvapen, och Peter Sellers spelar tre olika roller.

Galenskaperna i denna klassiska film ligger kanske inte så långt ifrån verkligheten som man kunde tro. Så kan man i alla fall tänka efter att ha läst Eric Schlossers ”Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig” (Ordfront, 2014).

Författaren och journalisten Eric Schlosser är mest känd för ”Snabbmatslandet” (2002) och i den nya boken ”Bomben” skildrar han försöken att kontrollera de olika kärnvapen som finns i vapenarsenaler världen runt. Det är en rejäl och gedigen volym, 770 sidor tjock.
Schlosser har läst tusentals tidigare hemligstämplade dokument och intervjuat många olika militärer, piloter och tekniker som varit inblandade i de händelser han beskriver. Originaltiteln är ”Command and control” och den beskriver bokens fokus ganska bra.

Kalla kriget är idag över, men kärnvapnen, människans mest destruktiva uppfinning, finns kvar.
Det framstår i boken som mycket tydligt att det är den mänskliga faktorn som är farligast, ofta i kombination med föråldrad, om än avancerad, teknik.

Här kan vi läsa om autentiska och skrämmande fall, som påminner oss om att risken för katastrof ibland har varit obehagligt nära. Bomber har tappats i havet, fullt bestyckade stridsflygplan har kraschat, avfyrningssilor har brunnit, och i ett fall misstog ett radarsystem en stigande måne för en sovjetisk attack.

En enda person kan göra ett enkelt misstag, t ex att råka sätta en skruvmejsel i en säkring i en kärnvapensilo. Kortslutningen gör att en stridsspets skickas iväg, ut i den amerikanska mellanvästern.

Sådana här historier kan vi läsa om i Schlossers ”Bomben”. Den är lättläst och mycket tankeväckande, men något för lång.

Boken är resultatet av grundlig bakgrundsforskning. Schlossers notförteckning längst bak i boken omfattar hela 200 sidor! Har man som författare sådana mängder av material vill man givetvis redovisa så mycket som möjligt av det. Ändå tror jag att en del läsare kan avskräckas av bokens tjocklek, vilket är synd eftersom många borde ta del av detta välskrivna reportage.

Givetvis är det en kraftig amerikansk tyngdpunkt i skildringen. I nyhetsflödet på senare år har vi dock kunnat ta del av rapporteringen om förlista ryska kärnvapenubåtar, så incidenter av det slag som beskrivs i ”Bomben” lär ha inträffat i motsvarande omfattning även där.
Schlossers bok visar att det inte finns några perfekta eller totalt säkra system. Människor ska hantera alla dessa system. Där finns det alltid en risk. Läs ”Bomben”, en bok som ger oss alla nyttig eftertanke.

Bomben i bibliotekets katalog

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Cervantes grav funnen

Med dagens teknik och metoder kan arkeologerna lösa månghundraåriga gåtor, t ex beträffande försvunna gravplatser.

Härom året fann brittiska arkeologer Richard III:s grav under en p-plats i staden Leicester, och nu har spanska arkeologer hittat Miguel de Cervantes grav. Den har varit försvunnen i hundratals år men är nu återfunnen.

Den spanske författaren Miguel de Cervantes (1547-1616) är mest känd för sin legendariska roman ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”, vars första del utkom första gången 1605.

Cervantes liv var händelserikt. Han deltog som ung i kriget mot turkarna och sårades svårt vid slaget vid Lepanto 1571. Under fem år satt han i hårt fängelse i Alger, men blev friköpt. Vid hemkomsten till Spanien fick han inget jobb och började då skriva böcker.

Cervantes dog 1616 och begravdes i en klosterkyrka i Madrid. Några decennier senare flyttades kvarlevorna, och försvann sedan. Under flera sekler har ingen känt till var de befunnit sig.

Nu har dock spanska arkeologer med största sannolikhet identifierat graven. Cervantes kvarlevor ligger blandade med andra, bl a de från hans fru. Så småningom kommer Cervantes att få en ståtlig återbegravning. 2016 ska man högtidlighålla 400-årsminnet av hans död.

BBC News: Spain finds Don Quixote writer Cervantes’ tomb in Madrid

”Don Quijote” är en av världslitteraturens stora romaner och har varit extremt betydelsefull för romanens utveckling. Under många år fanns boken bara översatt till svenska i förkortad form. 2001 utgavs hela verket i fräsch nyöversättning: ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”.

Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha i bibliotekets katalog

Ingen svensk översättning finns idag tillgänglig som gratis tillgänglig e-bok, men versioner på andra språk går att hitta hos Project Gutenberg.

 

Bellmans samlade verk nu online

Carl Michael Bellman

1700-talets svenskar skulle kanske ha blivit förvånade om de hade vetat att Carl Michael Bellman (1740-1795) av eftervärlden skulle komma att ses som seklets mest kände svenske författare. Många av Bellmans samtida författarkollegor är idag i stort sett bortglömda, trots att de under sin livstid var betydligt mer uppburna och hyllade än han. Faktum är att de flesta svenskar idag kan citera åtminstone någon rad av Bellman.

Idag, den 4 februari, fyller Carl Michael Bellman 275 år. Bellmanssällskapet firar detta genom att släppa Bellmans samlade verk online, som gratis tillgängliga e-böcker.

Carl Michael Bellmans samlade verk

Böckerna kan läsas online eller laddas ned som pdf:er. Varför inte ta hem lite Bellman till din dator, platta eller mobil?

Här hittar du givetvis de mest kända samlingsvolymerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger (i både äldre och nyare utgåvor), men även annat. Läs t ex Bellmans alla dikter eller hans översättningar.

Bellmans verk finns sedan tidigare även tillgängliga online hos Litteraturbanken.

Detta är ännu ett exempel på hur vårt gemensamma kulturarv kan göras tillgängligt via internet.

Porträttet av Bellman är kanske den mest kända avbildningen av honom. Det målades av Per Krafft 1779.

 

Böckernas händer och fötter

Bokspänne
Bokspänne på inkunabel (1495). Zetterströmska biblioteket. Östersund.

Den nederländska bokhistoriska bloggen Medievalbooks postar många intressanta inlägg om medeltida litteratur och om läsning.

Ett av de senaste inläggen handlar om böckernas händer och fötter. Det är inte så konstigt som det först kan låta.

Innan boktryckarkonsten hade introducerats i Europa var böckerna i allmänhet stora och ofta tunga. De var också dyrbara och fanns endast i ett fåtal exemplar per titel. Att handskriva en kopia av en bok tog tid.

De flesta böcker var skrivna på pergament. Detta material har en tendens att krulla ihop sig. Böckerna behövde därför vara ordentligt tillslutna när de inte användes. Därför uppfanns bokspännen i metall. Med dessa kunde man knäppa ihop boken, ungefär som med ett nutida mobilfodral med knapp. Detta gjorde att boken effektivt hölls ihop och förhindrade också att fukt kom in mellan sidorna.

Dessa bokspännen kunde vara konstnärligt utformade, ibland som händer och fingrar.
(Se bilder i Medievalbooks)

Men fötterna då? Även bokens fötter uppkom på grund av ett praktiskt behov.

Böcker kunde ofta förvaras på snedställda pulpethyllor. Ibland kunde böckerna även vara fastkedjade. Det var en sorts tidigt stöldskydd för bibliotek och andra boksamlingar. En fastkedjad bok kallas ”liber catenatus”.

Böckerna lästes då vid dessa pulpethyllor, i stående skick. För att inte sidorna skulle skadas av läsningsaktiviteten (bindningen kunde skadas, så att sidorna lossnade) uppfann man fötter. Dessa utgjordes av små metallpiggar som fästes nedtill på bokens pärmkanter. Man kan jämföra med metallfötterna under en modern resväska.

Det intressanta är att boken här sågs som ett objekt, ett hjälpmedel vars praktiska användning kunde förbättras genom extra tillbehör som händer och fötter.

Medievalbooks: Hugging a medieval book

Världens äldsta judiska bönbok ställs ut

Det hör inte till vanligheterna att man kan få en chans att titta på 1200 år gamla böcker. Men nu finns möjligheten för den som befinner sig i Jerusalem, meddelar Medievalists.net.

Bible Lands Museum ställer ut världens äldsta judiska bönbok, en liten bok från år 820. Den består av 50 sidor hebreisk text som förtecknar morgonens böner samt några liturgiska dikter. Boken har otroligt nog fortfarande sin originalinbindning.

Boken befinner sig tillfälligt i Jerusalem. Den ägs av en amerikansk privatperson och ska senare permanent deponeras i Museum of the Bible, som nu är under uppförande i Washington D.C.

Nyhetsinslag från den israeliska tv-kanalen Arutz Sheva:

%d bloggare gillar detta: