Monthly Archives: maj 2013

Hagbergs Shakespeare

Carl August Hagberg

William Shakespeares klassiska dramer finns i flera olika översättningar till svenska, men den första kompletta översättningen av Shakespeares samlade verk till svenska gjordes av Carl August Hagberg. Hans översättningar utgavs för mer än 150 år sedan i ett stort 12-bandsverk, ”Shakspeares’s dramatiska arbeten” (Gleerup, 1861).

Hagbergs översättningar är än idag mycket ansedda och ses som svåröverträffade. Många av de mest kända Shakespeare-citaten i svensk översättning kommer från Hagberg. Han var inte först i Sverige att översätta Shakespeare, men den förste att översätta dennes hela dramaproduktion.

Denna viktiga översättning finns sedan tidigare att läsa online hos Projekt Runeberg, och nu även hos Litteraturbanken. Onlineversionen består av bilder i form av inskannade boksidor.

Flera av Hagbergs Shakespeare-översättningar finns givetvis också att låna på biblioteket som vanliga böcker. Onlineversionen är dock mycket praktisk att ha tillgång till, inte minst när man söker efter något särskilt avsnitt ur ett drama (På biblioteket i Östersund har vi dessutom 12-bandsutgåvan från 1861, dock ej för hemlån).

Carl August Hagberg (1810-1864) var professor vid Lunds universitet i estetik och moderna språk, och dessutom ledamot av Svenska akademien. Här i bloggen har jag tidigare tipsat om hans berättelse om sin bildningsresa i ungdomen: En Europaresa på 1830-talet.

Vill du läsa mera om Hagberg, som ägnade sig åt betydligt fler saker än bara översättning, så finns det flera biografier. Anders Österling skrevCarl August Hagberg : minnesteckning (Bonniers, 1922), och den senaste biografin om honom är Karin Moniés Ord som himlen når : Carl August Hagberg : en levnadsteckning (Atlantis, 2008). Båda finns att låna på biblioteket.

Tyska orden

Tyska orden

”Jag lovar att vara kysk till kroppen och att leva i fattigdom samt vara lydig mot Gud, Sankta Maria och er, mästare av Tyska orden, och era efterträdare enligt ordens regler och sedvänjor, lydig intill döden.”
Så löd den ed som en riddare fick avlägga när han inträdde i Tyska orden.

Vi tänker kanske att medeltidens korsriddare mest höll till nere i det heliga landet. De flesta sätter nog likhetstecken mellan korsriddarna och tempelherreorden. Men det fanns ju fler riddarordnar, t ex Tyska orden, som under lång tid var en viktig maktfaktor i vårt eget närområde. I William Urbans bok ”Tyska orden : Nordens korsriddare” (Prisma, 2006) får vi hela berättelsen om Tyska orden. Jan Guillous böcker om Arn har medfört ett ökat intresse för korstågstiden och för medeltidens riddarordnar.

Tyska orden har vid olika tillfällen i historien dragits fram av nationalister som utnyttjat dess namn och symboler för egen vinning, varför det finns ett behov av att berätta dess historia från början, för en nutida läsekrets.

Författaren William Urban är professor i historia vid Monmouth College, Illinois, USA, och expert på baltisk historia. I boken berättas hela historien om Tyska orden, från dess instiftande i Palestina på 1100-talet till dess nedgång och militära fall på 1500-talet. Vi får en intressant skildring av en tidsålder och ett tänkesätt som skiljer sig kraftfullt från vår tid. Dessutom kan du läsa om tuffa tag bland riddare, borgar och slaviska kungar.

Orden erövrade ett område vid södra Östersjökusten och hade under lång tid Marienburg som sitt högkvarter. Storhetstiden för Tyska orden var 1300-talet och den bröts med det berömda slaget vid Tannenberg 1410. Det får ett stort utrymme i boken, men Urban kommer inte fram dit förrän efter 230 sidor.

Det finns ingen annan nyskriven, heltäckande översikt över Tyska orden på svenska. Ibland förvandlas Urbans text till ett myller av (kanske alltför) många namn på personer, orter, områden och borgar, men han tappar aldrig den röda tråden och han skriver ofta en mycket underhållande prosa. Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Rekommenderas till alla som är intresserade av korsriddare och nordisk historia.

Tyska orden i bibliotekets katalog

Våroffer

NY Times rapporterar om skandalpremiären i Paris

Den 29 maj 1913, för precis 100 år sedan, var Parispubliken fylld av förväntan. På den alldeles nya Théâtre des Champs-Élysées, som invigts i april samma år, var det dags för premiär för en helt nyskriven balettföreställning. Baletten bestod av musik av kompositören Igor Stravinskij, 30, och koreografi av Vaslav Nijinskij, 24. Båda var unga och djärva. Teatern var alldeles fullpackad med folk, vissa stod i gångarna.

Det nya verket hette ”Sacre du printemps” (”Våroffer”). Publiken var dock oförberedd på det radikala i Stravinskijs och Nijinskijs nya verk, som bröt mot alla konventioner om hur en balett skulle vara utformad. Temat i ”Våroffer” var inspirerat av gamla hedniska stamriter, och föreställningens kulmen var ett människooffer för att fira vårens ankomst.

Redan under första akten bröt fullt slagsmål ut mellan två läger i publiken. Anhängare och motståndare drabbade samman. Det var ett fruktansvärt oväsen som överröstade musiken. Orkestern spelade dock vidare, trots att lösa föremål kastades mot orkesterdiket. De samtida rapporterna om vad som hände skiljer sig åt. Enligt flera vittnesmål verkar dock ändå anhängarna av ”Våroffer” ha varit fler än motståndarna.

Skandalscenerna vid uruppförandet av ”Våroffer” i Paris 1913 är kända. Verket fortsatte att skapa het debatt. Särskilt radikalt var Stravinskijs experimentella hantering av melodi och rytmik. Det förändrade drastiskt sättet på hur senare kompositörer såg på musikens rytmiska struktur.
BBC News Magazine : Did the Rite of Spring really spark a riot?

Igor Stravinskij

Igor Stravinskij (1882-1971) växte upp i S:t Petersburg och var elev till Nikolaj Rimskij-Korsakov. Två av hans tidiga orkesterverk uppfördes i Paris, där balettchefen och impressarion Sergej Diaghilew, grundare av Ballets Russes, upptäckte dem. Diaghilew beställde två baletter av Stravinskij: ”Eldfågeln” (1910) och ”Petrusjka” (1911). ”Våroffer” var alltså den tredje av Stravinskijs kompositioner för Ballets Russes. När första världskriget bröt ut lämnade Stravinskij Ryssland och flyttade till Paris, och så småningom till USA, där han blev amerikansk medborgare.

Stravinskijs ”Våroffer” är ett av 1900-talets viktigaste och mest banbrytande verk inom musiken. Det är dessutom ett av de mest inspelade verken, med hundratals olika inspelningar. Även om ”Våroffer” från början var ett sceniskt verk har det med tiden blivit mer känt i konsertversion för orkester.

Igor Stravinsky

Den senaste Stravinskij-biografin på svenska är Robert Siohans ”Igor Stravinsky” (Norma, 1984).

Låna ”Våroffer” på musik-cd på biblioteket, eller lyssna i Spotify.

Det mest kända avsnittet är stycke 2, ”The Augurs of Spring”. En modern lyssnare kanske tycker att det påminner om musiken till filmen ”Jaws” (”Hajen”). Kompositören John Williams influerades av ”Våroffer” när han skrev sitt hajtema.

Helt vanliga män

Helt vanliga män

”Helt vanliga män” är en av de viktigaste böcker som skrivits om Förintelsen. Den beskriver hur vanliga tyskar skolades till yrkesmördare, och hur detta kunde ske.

Den amerikanske historikern Christopher R. Browning är mest känd för just denna bok, ”Helt vanliga män : Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen” (Norstedts, 1998).
Den handlar om Reservpolisbataljon 101, som bestod av ca 500 ordningsmän. Det var inga tyska yrkessoldater, utan vanliga tjänstemän från trakten kring Hamburg som ansågs vara för gamla för att kallas in till militärtjänst. Nästan ingen av dem hade någon tidigare militär erfarenhet. De sorterade under ordningspolisen (och alltså inte Wehrmacht eller Gestapo). De flesta av dem hade familj, många hade barn.

Reservpolisbataljon 101 fick i uppdrag att deportera judar i Polen 1942. Hela byar skulle utrymmas och invånarna skjutas. Nazisterna hade då ännu inte hunnit upprätta sina läger, så bataljonen fick avrätta många tusentals människor.

Brownings bok är baserad på autentiska vittnesmål. En av de mest centrala egenskaperna med hans bok är att den inte demoniserar tyskarna och framställer förövarna som fanatiska nazister. Istället betonar han männens ”vanlighet” och visar hur de fick valmöjligheter.
Inför det första massmordet fick de ett val. De som kände att de inte skulle klara av uppdraget kunde avstå. Ungefär 10% valde då att avstå. Men när en liknande valmöjlighet uppstod några månader senare var det inte lika många som gjorde samma val.

Vilka motiv drev männen att delta i massakrerna? Browning visar i boken på ett kusligt sätt hur människor påverkas av grupptryck, och hur männen i bataljonen efter hand vande sig vid sina fruktansvärda morduppdrag. De som valde att delta ville inte svika sina kamrater och ”dumpa” arbetet på dem, och det fanns också en rädsla för bestraffningar (även om sådana sällan förekom, enligt Browning). Den extrema vardagssituationen för Reservpolisbataljon 101 blev ändå någon sorts tillskruvad norm.

Från början blev männen starkt berörda av att ha deltagit i massmordet. De ville inte prata om händelserna med andra och kände olust. Men för varje nytt uppdrag som genomfördes avtrubbades männen. Browning beskriver hur de uppmanades att anmäla sig som frivilliga till ”judejakt” (dvs att spåra upp judar som gömt sig). Ofta var det så många frivilliga att det blev folk över.
Det stora antalet avrättade som redovisas i boken är nästan svårt att ta till sig. Allting finns dessutom dokumenterat, så man vet hur många det var.

”Helt vanliga män” är en bok som du garanterat bär med dig för alltid sedan du läst den. Boken väcker frågor. Det är uppenbart att människan påverkas mycket starkt av grupptryck. Betyder det att vem som helst, i en viss situation, kan bli en massmördare? Skulle läsaren själv kunna bli det?
En viktig, välskriven och omskakande bok.

Helt vanliga män i bibliotekets katalog

Slaget vid Culloden

Culloden

Tidigt på morgonen den 16 april 1746 hade den engelske kungens armé börjat sin marsch mot upprorsmakarna. Det var ett fruktansvärt väder med regn och isande vind. Soldaterna var våta och leriga, och kanonerna var svåra att förflytta. Efter flera kilometers marsch kunde de genom dimman se de skotska högländarnas styrkor, klädda i sina tartaner, och armén ställde upp sig på slaglinje. Trummorna dånade. Den engelske härföraren, hertigen av Cumberland, hörde hur upprorsmakarna manades till samling med säckpiporna. De närmade sig med dragna svärd.

Så inleddes slaget vid Culloden, det sista fältslaget på brittisk mark. Om slaget finns en klassisk bok, ”Culloden : de skotska klanernas stora nederlag” av John Prebble (Atlantis, 1990). Boken utkom redan 1961 och är välkänd inom fältslagslitteraturen. Peter Englund hade den som en av sina främsta inspirationskällor när han skrev sin genombrottsbok ”Poltava” (1988). Efter succén med den boken översattes Prebbles bok till svenska.

Culloden är en liten by som ligger öster om Inverness. Slaget som ägde rum där 1746 var Bonnie Prince Charlies stora nederlag. Detta namn var det folkliga smeknamnet på tronpretendenten Karl Edvard Stuart (1720-1788), sonson till den landsflyktige kung Jakob II av England och Skottland. Han landsteg 1745 i Skottland, lät ihopsamla en jakobitisk upprorshär, erövrade Edinburgh och skulle sedan marschera mot London. Slaget vid Culloden satte dock stopp för hans planer. Många år senare dog Charlie alkoholiserad i Rom.

Slaget, dess förhistoria och efterspel, skildras i boken intensivt och med stor närvaro. Författaren John Prebble (1915-2001) var journalist och författare även för film och tv. Som källmaterial till denna bok har han använt brev, dagböcker, memoarer, ritningar, militära orderböcker och mycket annat. Tack vare detta blir det de enskilda personernas öden som kommer i fokus för berättelsen.
Efterspelet till slaget blev grymt. Hertigen av Cumberland fick då namnet ”The Butcher” (”Slaktaren”). Läs denna bok om du vill veta varför.

Culloden” är en bra och mycket läsvärd bok inom fältslagsgenren. Min enda invändning är bristen på illustrationer och kartor.

Culloden i bibliotekets katalog

Peter Englund har skrivit förordet till den svenska utgåvan. Den första halvan av förordet finns att läsa på hans webbplats.

Sitting Bull

En dödsvind för mitt folk

Lakotahövdingen Sitting Bull är den mest berömde indianhövdingen av alla. Han är dessutom den mest fotograferade. På flera porträttfoton möter vi hans starka och intensiva blick. Troligen är det honom vi först associerar till när vi tänker på de nordamerikanska indianerna. Ändå är hans person nog ändå ganska obekant för många.
Hittills har det inte funnits någon ordentlig biografi över Sitting Bull på svenska. Men nu har Tommy Eriksson, dokumentärförfattare och indianexpert, skrivit ”En dödsvind för mitt folk : Sitting Bull : livet, komplotten, mordet” (Agerings, 2013).
Låt mig redan från början säga att detta är en fenomenalt välskriven bok.

Sitting Bull (ca 1831-1890), vars indianska namn var Ytatanka Iyotake, var hövding bland hunkpapa lakota, en gren av siouxerna. Redan som ung utmärkte han sig som en stor krigare, och senare i livet blev han även en andlig ledare för sin stam. Sitting Bull var en karismatisk och stark ledare. Han var en av de hövdingar som aldrig skrev på något avtal med de vita som innebar några landavträdelser. För de vita blev Sitting Bull mest känd i och med segern över Custer vid slaget vid Little Big Horn 1876, ett slag som dock Sitting Bull inte själv aktivt deltog i på samma sätt som t ex Crazy Horse. I den här boken ges dock det slaget ett ganska litet utrymme, vilket är klokt eftersom det lätt kan ta för stort fokus.

Den vite mannens utbredning och kolonisering gjorde indianernas traditionella livsföring svår. De vita bröt ständigt mot sina egna fördrag, begick fruktansvärda övergrepp mot indianerna (ofta mot obeväpnade kvinnor och barn) och spelade ut rivaliserade indianstammar och grupper mot varandra. Genom att utrota buffeln framkallades svältkatastrofer och indianska flyktingströmmar mot nya områden. Sitting Bull och hans folk tvingades att dra sig in i Kanada 1877. Till sist fanns det ingen annan lösning för honom än att gå i fångenskap.
Eriksson belyser i sin bok hur de vita kände sig hotade av Sitting Bulls karisma och ledaregenskaper. Många ögonvittnesskildringar berättar om hövdingens starka utstrålning.
Som fånge i reservatet fick Sitting Bull en svår motståndare i indianagenten James McLaughlin. Efter att Sitting Bull rest med William ”Buffalo Bill” Cody på en populär och uppskattad cirkusturné förbjöd McLaughlin fler sådana utflykter.

De vita kände sig särskilt hotade av indianernas andedans (ghost dance), som man ville förbjuda. Eriksson lägger fram indicier som tyder på att McLaughlin kan ha varit ansvarig för det skamliga mordet på Sitting Bull 1890. Man var dock noga med att se till att det var andra indianer som stod för själva handlingen.

Monument vid Sitting Bulls grav i South Dakota
Monument vid Sitting Bulls grav i Mobridge, South Dakota.

”En dödsvind för mitt folk” är en stark bok med stor närvarokänsla. Eriksson låter hövdingen själv komma till tals genom talrika citat, och boken är oerhört väldokumenterad. Enbart litteraturförteckningen i slutet av boken omfattar 35 sidor!
Jag tycker om Erikssons språk. Den stora faktamängden som ligger till grund för boken förmedlas på ett lättillgängligt sätt, och det här är en bok man gärna sträckläser (trots att man vet hur det ska gå på slutet).

Läsningen är ibland omskakande. Den traditionella bilden av den hjältemodige vite västernhjälten som angrips av fientliga indianer har under de senaste decennierna verkligen nyanserats, men jag tror att många fortfarande är omedvetna om hur amerikanerna faktiskt behandlade indianerna på 1800-talet. Detta är en viktig bok som många borde läsa. Illustrerad med foton och kartor.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera andra böcker om Nordamerikas indianer. Senast utkomCusters sista strid 2011. Även den är mycket bra och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.

En dödsvind för mitt folk i bibliotekets katalog

Mercators glober

Mercators glober - Skandinavien

På bibliotek och arkiv över hela världen pågår ständigt olika digitaliseringsprojekt. Det innebär att man kan hitta mycket spännande, och ibland även oväntade, saker online.

Dagens digitala resurstips är två Mercator-glober från 1500-talet som finns på Harvard-universitetet i Cambridge, Massachusetts, USA. Harvard är USA:s äldsta universitet och har också landets äldsta bibliotek.

Gerhard (Gerardus) Mercator (1512-1594) var en av världens mest berömda kartografer. Han uppfann den kartografiska projektion som än idag bär hans namn. Här i bloggen har jag tidigare tagit upp Mercator.

Förutom plana kartor lät han även tillverka glober. Hans jordglob från 1541 var banbrytande i och med att den bröt mot den traditionella ptolemeiska världsbilden. Amerika återgavs som en egen kontinent, och nya upptäckter i Europa, Afrika och Asien hade tagits med. Dessa glober var även de största som dittills tillverkats och mätte 42 cm. De tillverkades och såldes i par – en jordglob och en himmelsglob, och nådde en stor publik. Idag känner man endast till 22 kvarvarande exemplar av detta globpar.

Harvard har digitaliserat sina glober. Högupplösta bilder av dem finns att kika på, och man kan välja vilket område på dem som man vill studera närmare. Här ovan avbildas Skandinavien med Island.

På himmelsgloben kan du välja vilken stjärnbild du vill se. Man behöver dock känna till stjärnbildernas latinska namn (t ex Ursa major för Stora björnen).

The Mercator globes at the Harvard map collection

Moderskap

Mama Dolly

Mors dag lanserades 1905 av den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis. Dagen firades första gången 1908. Till Sverige kom mors dag 1919, och förlades till sista söndagen i maj.

Alla har vi en moderrelation. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit en intressant essäsamling om moderskapet, ”Mama Dolly : bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” (Norstedts, 2012).
Detta är en genreöverskridande bok som är svår att klassificera. Den spänner över flera ämnen. På biblioteket är den placerad på avdelningen för etnologi.

I ”Mama Dolly” möter vi många olika sorters mödrar: jungfru Maria, det klonade fåret Dolly, Medea i det klassiska dramat, Alien-drottningen, Loretta Lynn, och inte minst den mexikanska gråterskan La Llorona. Det är en kulturhistorisk berättelse som samtidigt är väldigt personlig. Författaren utgår från sina egna känslor inför moderskapet, och från själva kroppen, som inom sig bär på ett nytt liv. Det ena temat avlöser sedan det andra, och idétrådarna tvinnas ihop till en enda lång essä på ett spännande sätt.
Här kan du läsa om relationen moder-barn (som ofta framställs idylliserande, dock icke i denna bok), om kvinnorollen i olika kulturer och epoker, Ett särskilt intressant kapitel handlar om ”bortbytingar” och om adoption. Här finns även ett avsnitt om manliga mödrar.

Boken är fylld av populärkulturella referenser. Kopplingar görs inte bara till Alien-filmerna utan även till tecknade serieromaner.

”Mama Dolly” är lite spretig men läsvärd. Om man gillar den eller ej beror nog på om man uppskattar det påtagligt personliga tilltalet. Själv tycker jag att det ger en intressant dimension till ämnet, särskilt med alla tvära kast i kultur- och samtidshistorien.
Omslaget avbildar en detalj ur konstverket ”Goddess” av Alfred J Quiroz.

Mama Dolly i bibliotekets katalog

Gifter och giftmord

En dos stryknin

I litteraturhistorien är det många personer som drabbats av förgiftningar, exempelvis Törnrosa, Snövit, Madame Bovary, Thérèse Raquin och pastor Gregorius. Och då har vi inte ens nämnt alla offer inom kriminallitteraturen.

Olle Matsson, professor i kemi vid Uppsala universitet, har skrivit en underhållande bok om gifter och giftmord: ”En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen” (Atlantis, 2012).

Detta är en genreöverskridande bok som spänner över flera ämnesområden. Bästa etiketten är kanske kulturhistoria.

Boken är som en tråd som löper igenom gifthistorien (om det nu kan finnas en sådan).
Den inleds med Sokrates giftbägare, som filosofen tvingades att tömma år 399 f.Kr. Bägaren innehöll troligen odört, blandad med opium från vallmo. Matsson beskriver sedan andra antika källor som tar upp odört, fortsätter med att berätta om växten – var den växer, hur den används, hur giftet verkar i kroppen, och sedan följer litterära exempel på användning av just odört (i just detta fall Agatha Christie och Caroline Graham). Sedan kommer nästa kapitel, om stormhatten.

Så här fortsätter det genom hela boken. Man får mest utbyte av att läsa kapitlen i följd, men visst kan man hoppa in direkt och läsa t ex kapitlet om belladonna och bolmört, som ligger betydligt längre in i ”En dos stryknin”.

De mest kända deckargifterna är arsenik, cyankalium och stryknin. Men det är bara några av alla de gifter som Matsson berättar om i den här intressanta och ibland överraskande boken. Författaren är mycket kunnig i ämnet och det är spännande att få följa med på resan genom alla gifter. Det finns verkligen fler sätt än man tror att ta kål på någon med gift!
Här kan du även läsa om råttgft och ormgift. Nikotin är livsfarligt i höga doser, och man ska akta sig för skämda jordnötter eftersom dess mögel kan avge aflatoxin. Och känner du till den farliga japanska fiskdelikatessen fugu?

Om man så vill kan man dessutom se den här boken som en studie i kriminallitteraturens giftiga historia. En underhållande bok är det i alla fall, och dessutom trevligt formgiven med många fina illustrationer.

En dos stryknin i bibliotekets katalog

Sveriges symboler

Sveriges symboler - app från Riksarkivet

Vi omges dagligen av symboler. De officiella symbolerna för Sverige är inte bara den svenska flaggan, utan även t ex stora och lilla riksvapnet. De tre kronorna är välkända, inte bara i ishockeysammanhang.

Riksarkivet har nu släppt en mobil-app, Sveriges symboler, som presenterar de officiella svenska symbolerna – en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Här finns fakta och bilder om landskaps- läns- och kommunvapen, om statliga myndigheters symboler och vapen, och allmän grundfakta om heraldik.
Syftet är att man via appen enkelt ska kunna identifiera olika symboler.

I dagsläget finns dock bara ett enda landskapsvapen och ett enda kommunvapen i appen, men tanken är att Riksarkivet fortlöpande ska uppdatera appen med mera innehåll.

Appen finns för gratis nedladdning i både Google Play och AppStore.

Detta är ett bra initiativ från Riksarkivet. Via app-lösningar som denna sprids kunskapen om våra nationella symboler och kan enkelt tas fram i mobilen.

Japansk poesi

Den hostande göken

I många kulturer står poesin i betydligt högre kurs än här i Sverige. Poesin kan ibland vara en integrerad del i nationalkulturen. Så är det i exempelvis Japan.

Lars Vargö är svensk ambassadör i Japan. Han har givit ut flera böcker med japanskt tema. Den senaste heter ”Den hostande göken : en poetisk resa i harmonins örike ; den japanska lyriken” (Carlssons, 2012). Medge att bara titeln ”Den hostande göken” väcker ett intresse.

Vargö är förutom diplomat också översättare. Han har introducerat flera japanska lyriker på svenska. I den här boken berättar han om den japanska lyrikens historia. Genom hela boken finns talrika dikter, alla översatta av Vargö själv.

Ambitionen är inte att göra en litteraturhistoriskt heltäckande genomgång, utan att presentera ett urval av poesi som författaren själv uppskattar.

Det var under den kinesiska Tang-dynastin som lyriken fick stort anseende i Japan. För att få en framskjuten tjänst krävdes det att den sökande klarade ett test av lyrikkunskaper. Detta hänger kvar än idag i Japan. Kunskap i klassisk poesi kan ge fördelar.

För oss svenskar är det kanske haikun som vi först associerar med japansk poesi. Men det finns många fler stilar. I boken får vi bekanta oss med mästaren Basho, som levde på 1600-talet (och vars haiku-dikt bl a gav Bond-författaren Ian Fleming boktiteln ”Man lever bara två gånger” (”You only live twice”).

Vargö guidar oss genom över 1000 år av poesi, fram till modern tid.
Han berättar inlevelsefullt om japanska skrivtecken, om dess olika uttal, om hur politisk historia har påverkat poesin – kejsare, samurajer, klaner och krigsherrar har satt spår.

Idag är intresset för japansk kultur och för det japanska språket stort i Sverige.
Det här är en bra och kunskapsrik bok som ger oss nya perspektiv på Japan och japansk historia. Dessutom är den fylld av mängder av vackra dikter. Tyvärr saknar dock boken ett praktiskt register.

Den hostande göken i bibliotekets katalog

Ögonvittnen till historien

Eyewitness to History

Det är alltid något speciellt att ta del av ögonvittnesskildringar från personer som varit med om historiska händelser. Att kunna läsa dessa texter, som ofta är flera sekler gamla, är spännande och intresseväckande.

En bra webbplats med en stor samling ögonvittnesskildringar är Eyewitness to History.

Här kan du söka texter inom olika kategorier, t ex från olika århundraden. Eftersom webbplatsen är amerikansk finns det särskilda ingångar för t ex inbördeskriget och ”Old West”. Här finns också en hel del texter från de båda världskrigen.

Även filmklipp (”History in motion”) och ljudinspelningar (”Voices of the 20th century”) går att hitta här. Ett index listar allt innehåll i kronologisk ordning efter årtal.

Några hastiga nedslag: Julius Caesar berättar om de keltiska druiderna. Den franske ambassadören möter Englands drottning Elizabeth I år 1597. Skildringar av den stora Londonbranden 1666. Bröderna Daltons sista räd 1892. Lyssna till Charles Lindbergh när han berättar om sin flygtur från New York till Paris 1927.

En kul och intressant webbplats där du kan hitta mer än du tror.

Legendariska fältherrar

Legendariska fältherrar

På senare år har det börjat ges ut fler titlar på svenska om militärhistoria och strategier, något som tidigare var mer ovanligt. En av de senaste titlarna i genren är ”Legendariska fältherrar : från Hannibal till Rommel” (Semic, 2013).

Boken består av 19 olika artiklar om enskilda fältherrar genom historien. Texterna är skrivna av 13 olika författare, bl a Dick Harrison, Anders Frankson och Lars Ericson Wolke. Varje fältherre behandlas på ca 12-13 sidor och kapitlen är ordnade kronologiskt.

”Legendariska fältherrar” inleds med Hannibal och kniptångsmanövern vid det berömda slaget vid Cannae 216 f.Kr. Sedan följer kapitel om Julius Caesar, Rickard Lejonhjärta, Djingis Khan, och (kanske lite överraskande) Vlad ”Pålspetsaren” Tepes. Svenska fältherrar som behandlas är Gustav II Adolf, Lennart Torstensson och Karl XII.

Något som är väldigt bra med boken är att den tar upp även kontroversiella fältherrar, vars beslut ifrågasätts än idag. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig har i efterhand fått skulden för stora manskapsförluster under första världskriget, och Arthur ”Bomber” Harris var ansvarig för bombingen av civila mål i tyska städer under andra världskriget. Båda dessa herrar får var sitt mycket intressant kapitel, liksom fransmannen Pétain – kallad hjälte under första världskriget men förrädare under det andra.

Här finns också en nationell spridning av fältherrarna. Läs om japanen Heihachiro, kallad ”Stilla Havets Nelson” efter segern över ryssarna 1905, om ryssen Tuchatjevskij eller om tyskarna Guderian, Manstein och Rommel.

Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Särskilt bokens första halva är svagt illustrerad, ofta med gamla gravyrer från 1880-talet. Återgivningen av de svartvita fotografierna är väl heller inte alltid den bästa, men här finns en del bra översiktskartor över olika fältslag. Tyvärr har man i kapitlet om Julius Caesar använt sig av en bild av en staty över Augustus. Den bilden används även på bokens omslag, men Augustus behandlas alltså inte alls i boken.

Texterna är dock genomgående lättillgängliga och intresseväckande. En bra bok inom militärhistoria, som jag tror kan intressera även den som i vanliga fall inte brukar läsa böcker om krig och fältslag.

Legendariska fältherrar i bibliotekets katalog

En lärd tidskrift från 1600-talet

Acta Eruditorum

Här på biblioteket i Östersund har vi en fin äldre boksamling, Zetterströmska biblioteket. Den är uppkallad efter bibliotekets grundare Carl Zetterström.

På en av hyllorna faller blicken på ett antal rejäla luntor med typisk 1600-talsinbindning. Det är stora och tunga band, som gör dem något svårhanterliga att läsa. Detta är några inbundna årgångar av tidskriften Acta Eruditorum, som en gång i tiden var ett stort namn bland Europas lärda.

Acta Eruditorum är latin och betyder ungefär ”De lärdas förhandlingar”. Den var det tyska områdets första lärda vetenskapliga tidskrift och utgavs i ca 100 år, från 1682 till 1782.

Tidskriften grundades i Leipzig 1682 av Otto Mencke och Gottfried Leibniz.
Filosofen Otto Mencke var professor i moral och politik vid Leipzigs universitet. Menckes son och sonson skulle sedan komma att fortsätta redaktörskapet för Acta Eruditorum. Tre generationer Mencke drev alltså tidskriften i totalt 72 år.
Från 1732 utgavs tidskriften under namnet Nova acta eruditorum.

I Acta Eruditorum, som var en månadstidskrift, medverkade några av tidens mest ansedda lärda män. Tidskriften utgavs på latin och hade stort anseende. Dominerande ämnen var naturvetenskap och matematik.

Gottfried Leibniz
Gottfried Leibniz

Den mest kände av Acta Eruditorums medarbetare var filosofen och matematikern Gottfried Leibniz (1646-1716), som ju även var en av dess grundare. Leibniz var en man med verkligt bred bildning och med många intressen. Idag är han mest ihågkommen för sina insatser inom filosofi och matematik, men han var även verksam inom t ex arkeologi, historia och mekanik. Under lång tid försökte Leibniz skapa en sorts universalvetenskap.

Leibniz var samtida med Isaac Newton (1642-1727). I slutet av 1600-talet utvecklade Leibniz och Newton, oberoende av varandra, infinitesimalkalkylen. En infinitesimalkalkyl behandlar beräknandet av oändligt små tal samt oändligt stora tal. Det handlar om de matematiska förhållandenas förändringar när en variabel närmar sig en gräns.
Att kalkylen dök upp samtidigt hos dessa båda herrar orsakade ett stort vetenskapligt gräl. Newton anklagade Leibniz för att ha stulit idén och fick med sig Royal Society i London. Den här tvisten startade genom en artikel i Acta Eruditorum 1697. Tidskriften agerade sedan som förespråkare för Leibniz argument i denna tvist.
Men det finns ingenting som tyder på att någon idéstöld förekom – både Newton och Leibniz kom helt enkelt fram till liknande slutsatser ungefär samtidigt.

Acta Eruditorum, maj 1697
Bilaga i Acta Eruditorum, maj 1697. Det var med denna artikel av Leibniz som det stora grälet med Newton tog sin början.

I Zetterströmska biblioteket finns en fin samling årgångar av Acta Eruditorum. Sviten 1682-1731 är komplett och inkluderar både index- och supplementband. Nova Acta Eruditorum finns från 1732 fram till 1775, inklusive supplementband.
Acta Eruditorum håller på att digitaliseras och många årgångar finns tillgängliga online via Bibliothèque Nationale de France i Paris, i databasen Gallica.

Intresserad av att läsa mera om Acta Eruditorum? Då kan du ladda ned den här skriften som gratis e-bok (pdf):
H. Laeven, The ”Acta Eruditorum” under the Editorship of Otto Mencke: The History of an International Learned Journal between 1682 and 1707, Amsterdam 1990. Pdf (38 MB), 217 sidor plus noter.

Egentligen är det ganska fantastiskt att denna historiska lärda tidskrift finns i 87 årgångar här på biblioteket i Östersund. Det är professor Carl Zetterströms förtjänst. Han testamenterade sin stora boksamling till ”ett bibliothek för Jemtland” 1816.

Richard Wagner 200 år

Trollkarlen från Bayreuth

Den 22 maj är det 200 år sedan kompositören Richard Wagner föddes.
När vi idag tänker på Wagner, vad är då det första vi kommer att tänka på? Kanske långa och tunga operor, storbystade, hjälmprydda valkyrior som med sina höga toner kan spräcka speglar, och så Wagners antisemitism. Än idag vägrar orkestrar i Israel att spela Wagners verk.

Faktum är att Wagner redan under sin livstid var en i högsta grad kontroversiell person. Han hade fanatiska beundrare och oförsonliga fiender. Men det går inte att komma förbi honom när 1800-talets musikhistoria ska skrivas. Hans verk var oerhört nydanande och inflytelserika – det wagnerska musikdramat påverkade hela operahistorien.

Den senaste biografin om Wagner som utgivits på svenska är ”Trollkarlen från Bayreuth : en biografi över Richard Wagner” av Ingvar Lundevall (Sveriges Radios förlag, 1989). Lundevall har även nyöversatt Wagners operor.

Ibland sägs det att kulturpersonligheter kan vara svåra att ha att göra med. Detta är snarast att ta till i underkant när det gäller Richard Wagner. Han framstår som en av 1800-talets mest besvärliga och osympatiska personer.

Richard Wagner (1813-1883) kom från Leipzig. Han var inte lätt att ha att göra med. Hela sitt liv avskydde han skolor och lärare, och hans ego var enormt. Som ung vanskötte han sina studier, vägrade följa regler och normer och tänkte först bli författare. Han kom in på musikens bana via sin äldre bror Albert, som var operasångare. Richard Wagner var dessutom en stor kvinnokarl under hela livet, konstant otrogen mot sin hustru. Han var arrogant, egocentrisk och ekonomiskt fullständigt oansvarig. När han slog igenom som kompositör med operan Rienzi, som den kungliga teaterns hovkapellmästare i Dresden 1842, fick han svårt att få några konstnärsvänner. Wagner ansågs obehaglig att umgås med.

Han lyfte fram Beethovens nionde symfoni, som vid denna tid ansågs alltför modern, och konserten blev en framgång. Wagner hade dock utan problem bestämt sig för att ändra i Beethovens partitur, både beträffande instrumentering och tempobeteckningar. Wagner-versionen av Beethovens nia kom sedan att bli förhärskande långt in i modern tid.

Man förstår att Wagner inte var någon bra chef över orkestermusikerna. Till sist krävde de hans avgång. Samtidigt fångades Wagner av tidens revolutionära ideal och eftersöktes av polisen. Han fick fly till Zürich.

Wagner använde sig av tyska folksagor som underlag för sina stora, nydanande och framgångsrika operaverk. Tannhäuser och Nibelungens ring är de mest kända av dessa. Andra motiv är de germanska riddarsagorna om Lohengrin, Tristan & Isolde och Parsifal. Välkänt är Wagners användande av ledmotiv i sina operor, något som inspirerat moderna filmmusikkompositörer.

Redan 1850 utgav Richard Wagner en antisemitisk skrift ”Judendomen i musiken”. Trots att den publicerades under pseudonym var det tydligt att Wagner var upphovsmannen. Här hävdade Wagner att det var judarna som låg bakom den moderna materialismen, och att det var nödvändigt att rensa ut det judiska från Tyskland. Även senare i livet gav Wagner uttryck för aggressivt antisemitiska åsikter.

Wagners kroniska brist på både pengar och empati, ”omättliga njutningslystnad”, i kombination med ett bitvis kaotiskt privatliv, var ett stort problem. Han räddades av att den unge kung Ludwig II av Bayern bjöd in honom till München. Den gamle revolutionären blev alltså en kunglig gunstling.
Så småningom förvärvade Wagner en bit mark i Bayreuth norr om Nürnberg, där han lät bygga en teater. Festspelen i Bayreuth startade 1876 och leds fortfarande av medlemmar i familjen Wagner. Mot slutet av sitt liv blev Wagner djurrättsvän och vegetarian. Kanske inte så konstigt att Wagner senare blev Adolf Hitlers favoritkompositör.

Trollkarlen från Bayreuth i bibliotekets katalog

Tannhäuser i Paris

Trots sina negativa sidor blev alltså Richard Wagner en av musikhistoriens storheter. Om man vill läsa en röst från Richard Wagners samtid så finns exempelvis Charles Baudelaires ”Tannhäuser i Paris” (Ellerströms essäserie, 2008) att låna. Den franske författaren Baudelaire (1821-1867) var med vid det kaotiska uppförandet av operan Tannhäuser i Paris 1861. Dessa konserter orsakade publikupplopp, protester och skandalskriverier. Hans långa essä ”Tannhäuser i Paris” ingår i Ellerströms utgivning av Baudelaire-texter. Översättaren Lars Nyberg har även skrivit förord och kommentarer. Baudelaire (mest känd för ”Ondskans blommor/Det ondas blommor”) fångades av tidens dualism: det nya mot det gamla, det tyska och det franska, det moderna och det klassiska.

Tannhäuser i Paris i bibliotekets katalog

De flesta av Wagners operor finns att låna som musik-cd på biblioteket. Flera av operorna finns även att låna som musik-DVD.

I juli sänder Sveriges Radio P2 flera operaföreställningar från Bayreuth.
Operaföreställningar i P2 – Wagner 200 år

%d bloggare gillar detta: