Bloggarkiv

Art Nouveau från Rörstrand

Art Nouveau från Rörstrand

Rörstrands porslinsfabrik var under nästan 280 år en välkänd och internationellt ryktbar institution för konsthantverk.

Kring sekelskiftet 1900 blev Rörstrands produktion av konstkeramik i jugendstil (Art Nouveau) mycket uppmärksammad. Konstnärliga uttrycksformer och teknikutvecklingen gjorde samtidiga framsteg, och resultatet blev ett stort antal mycket framstående keramikföremål.

Hittills har denna konstkeramik inte beskrivits ingående i bokform. En del av materialet har t o m varit i princip bortglömt. Nu har dock Markus Dimdal skrivit en utmärkt bok i ämnet: ”Art Nouveau från Rörstrand : konstkeramiken 1895-1926” (Arvinius+Orfeus, 2016).

Konstgodset i Art Nouveau var exklusivt och utgjorde en ganska liten del av Rörstrands produktion, men idag är det kanske ändå dessa ofta praktfulla pjäser som intresserar samlare mest. En del av konstkeramiken har vi exempelvis kunnat se förevisat i SVT:s Antikrundan.

Dimdal har under mer än 10 års tid gjort omfattande research, och den här tjusiga boken är en estetisk och konstnärlig fullträff. T o m rubrikernas typsnitt är genomtänkt, och fotografierna (också tagna av författaren) är av hög klass. Boken omfattar över 400 sidor och väger över 1.5 kg.

Det är ett omfattande konstmaterial som har dokumenterats i denna imponerande volym. Det är verkligen fascinerande att läsa om hur mycket arbete som lades ned på detaljerna för detta konstgods.
I boken finns också flera praktiska register, t ex över konstnärer och produktionsår.

”Art nouveau från Rörstrand” är en av de stiligaste böcker jag sett på ett tag.

En krönika över en guldålder inom svenskt konsthantverk, står det på bokens baksida och jag kan bara hålla med. Rekommenderas!

Art Nouveau från Rörstrand i bibliotekets katalog

KB:s digitaliserade dagstidningar

svd_18850420

Kungliga Biblioteket, KB, har sedan några år tillbaka ett pågående projekt där man digitaliserar äldre svenska dagstidningar.
Det är främst 1800-talstidningar som digitaliserats. I dagsläget är det tidningar som är 115 år eller äldre som är fritt tillgängliga online. Det är ingen komplett digitalisering av samtliga titlar som utgavs i Sverige, men det som ingår är riktigt intressant.
Just nu finns material från ett 40-tal dagstidningstitlar inlagda, och fler titlar ska tillkomma.

KB: Svenska dagstidningar

En förteckning över vilka titlar som ingår i tjänsten finns här:
http://feedback.tidningar.kb.se/viewtopic.php?id=84

Nu meddelar KB att man passerat en miljon inskannade tidningssidor, och arbetet fortsätter.
KB: En miljon fria tidningssidor i KB:s söktjänst

Bilden här ovan visar övre delen av Svenska Dagbladets förstasida 1885-04-20.

”Inte sedan Eldkvarn brann”

Eldkvarn brinner

Idag associerar vi namnet Eldkvarn till en känd rockgrupp. Men gruppens namn kommer från den stora ångdrivna kvarn som i mer än 100 år var en berömd och aktiv Stockholmsbyggnad.
Eldkvarn låg på den plats där Stockholms stadshus idag ligger.

Det är dock den stora branden som Eldkvarn är mest känd för. Denna beryktade eldsvåda inträffade den 31 oktober 1878 – för 138 år sedan.

Man tror att branden orsakades av en nedfallande gaslampa, som antände mjöldammet. Snart stod nästan hela byggnaden i lågor, och den stora eldsvådan lyste upp hela Stockholm. Många av stadens invånare gick ut i höstmörkret för att se det kusliga skådespelet. Folk trängdes på Norrbro och Vasabron för att se branden.

Händelsen etsade sig fast i minnet hos alla som upplevt den, och gav upphov till det kända uttrycket ”inte sedan Eldkvarn brann” (vilket betyder ”för mycket länge sedan”).

Vad inte alla vet är att Eldkvarn inte totalförstördes i branden, utan fortsatte att vara en aktiv kvarn. Den användes fram till 1906 och byggnaden revs inte förrän 1910. Kvarteret där Stadshuset idag ligger heter Eldkvarn.

Tavlan som avbildar Eldkvarns brand målades av Gustaf Carleman samma år, 1878.

Svensk-amerikanska dagstidningar online

Omaha-posten 1904

En stor onlinedatabas med digitaliserade svensk-amerikanska dagstidningar har just öppnats.
Den heter Swedish American Newspapers och innehåller mer än 300.000 digitaliserade tidningssidor. 28 olika tidningstitlar ingår.

Detta är en oerhört rik faktaresurs för alla som är intresserade av svensk-amerikansk historia, släktforskare m fl. Materialet kommer från tidsperioden 1859-2007.
Läs tidningar som Svenska amerikanaren, Nordstjernan, Oregon-posten och Omaha-posten, eller Vestkusten, som utgavs i Kalifornien och som i databasen finns i hela 80 årgångar.

Swedish American Newspapers

Det här är ett bra exempel på hur man kan skapa en användbar och viktig resurs genom digitalisering. Dessutom är den fritt åtkomlig för alla.

Swedish American Newspapers är en del av ett svenskamerikanskt samarbetsprojekt för tidningsdigitalisering mellan Kungliga biblioteket (KB), Minnesota Historical Society, American Swedish Institute (ASI) och Swenson Swedish Immigration Research Center (SSIRC).

KB:s nyhetssida om databasen:
Ny söktjänst med 300.000 svenskamerikanska tidningssidor

Tänk om vi en dag också kan få se en sådan här stor fritt åtkomlig databas för alla våra inhemska svenska dagstidningar! Finansiering och upphovsrätt brukar vara de främsta stötestenarna för digitaliseringsprojekt. Men det har ju bevisligen gått att lösa i t ex det här fallet, vilket vi är tacksamma för.

Bilden här ovan avbildar förstasidan av Omaha-posten, utgiven i Nebraska, 1904-10-21.

Snille och smak

Snille och smak

Svenska Akademien är vårt lands kanske mest kända kulturinstitution. De flesta associerar kanske omedelbart Akademien med Nobelpriset i litteratur, men dess arbetsfält innefattar också svenska språket och svensk litteratur.
Nu har en fräsch och uppdaterad historik över Svenska Akademien utgivits: ”Snille och smak : Svenska Akademien förr och nu” av Bo Svensén (Svenska Akademien/Norstedts, 2015).
Detta är en ny upplaga av en bok som tidigare utgivits 1998. Denna läsvärda bok är mycket praktisk för var och en som vill veta mera om Akademien, vars valspråk ju är ”Snille och smak”.

Boken inleds med en översiktlig historik. Sedan övergår Svensén till att beskriva Akademiens tre huvudområden: språkarbetet, tävlingar och priser och så utseendet av Nobelpristagare i litteratur.

Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III. Förebild var Franska akademien, vars sammanträde kungen hade besökt vid ett Parisbesök 1771. Det fanns vid denna tid ett antal andra svenska akademier. Vitterhetsakademien hade haft språkliga och historiska uppgifter. Flera av dessa övertogs av Svenska Akademien. I boken kan vi läsa om Gustaf III:s tankar kring ledamöter och kring akademiens arbetssätt. Intressant är att kungen ville göra akademien ekonomiskt oberoende, något som fortfarande gäller. Den är helt oberoende av statliga eller andra myndigheter.

Under sin mer än 200-åriga historia har Akademien haft olika roller i kulturlivet. Under första halvan av 1800-talet satt flera stora skalder i Akademien, t ex Tegnér, Geijer, Wallin, Atterbom och Franzén. När samhället förändrades angreps Akademien av kritiker, som ansåg den alltför konservativ.

Riktigt konservativ blev dock inte Akademien förrän Carl David af Wirsén blev dess ständige sekreterare, en post han innehade 1884-1912. Han ville hålla den nya tidens författare utanför Akademien, var en av August Strindbergs främsta antagonister och bekämpade länge utseendet av Selma Lagerlöf som Nobelpristagare. Inte förrän efter Wirséns död kunde Akademien välja in så pass självklara ledamöter som Heidenstam, Schück och Lagerlöf (som blev den första kvinnliga ledamoten). Idag är en tredjedel av Akademiens ledamöter kvinnor. Det är välkänt att Akademien har 18 ledamöter, som alla väljs in på livstid.

En viktig del av Svenska Akademiens arbetsområde är språkarbetet. Gustaf III skrev att Akademien hade som uppgift ”att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
I Svenséns bok kan vi läsa om tillkomsten av, och det mångåriga arbetet med Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) och den mindre Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Båda dessa finns idag att ta del av på internet. SAOL är mycket ansedd och har uppnått en sorts inofficiell status som norm för stavning, böjning och uttal av svenska ord.
Arbetet med SAOB har pågått i 130 år och snart beräknas man vara framme vid bokstaven Ö.

Något som troligen inte är vitt känt bland allmänheten är att Akademien utdelar ett stort antal belöningar, ofta för insatser på språkområdet. Akademien förvaltar också ett flertal stipendier och priser som utdelas till författare och översättare. Man stöder och belönar också insatser inom olika kulturområden.

Endast ca 30 sidor av ”Snille och smak” ägnas åt Akademiens Nobelprisarbete, något som också finns mer detaljerat återgivet i andra böcker. Men här får vi en god sammanfattning av Akademiens arbete med att utse Nobelpristagarna i litteratur.

Boken avslutas med lite fakta om Akademiens arbete, både till vardag och fest. Här finns också förteckningar över ledamöter och pristagare.

Snille och smak” är praktisk, lättläst och användbar. Läsvärd för vem som helst som vill veta mera om denna anrika men idag också påtagligt aktiva kulturinstitution.

Snille och smak i bibliotekets katalog

Ett kemiskt läsäventyr

Den siste alkemisten i Paris

Går det att skriva underhållande om kemi och om det periodiska systemet? Javisst, det går alldeles utmärkt. Det visar Lars Öhrström i boken ”Den siste alkemisten i Paris och andra egendomliga episoder ur det periodiska systemet” (Fri Tanke, 2015).

Författaren är professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola. Han kan konsten att skriva intresseväckande och lättläst om sitt ämne, vilket han verkligen behärskar.

Boken består av ett 20-tal kapitel, de flesta från olika historiska tidsperioder, som alla berör kemi, grundämnen och det periodiska systemet. Läsaren får ta del av kemins ibland viktiga roll i historiska skeenden.
Titeln ”Den siste alkemisten i Paris” är bra och intresseväckande. Den person som var besatt av alkemi var en världsberömd författare. Vem han var får du veta om du läser denna intressanta bok.

Detta är en sådan där bok som beskriver ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.
Det behövs inga som helst förkunskaper om kemi för att uppskatta Öhrströms bok. Hade vi fått höra några av dessa berättelser i skolans kemiundervisning hade säkert flera av oss tyckt att det ämnet hade varit roligare.

Läs om Napoleons tennknappar, luftskeppet Hindenburgs tragiska öde, bly- och arsenikförgiftningar, salpetersjudarnas arbete och katalysatorers avgörande kemiska betydelse. Kapitelrubrikerna lockar verkligen till läsning, eller vad sägs om ”Fången i kristallgrottan och de blåblodiga stenarna” eller ”Två invandrare och en swimmingpool”?

Rolig, underhållande och bildande läsning.

Den siste alkemisten i Paris i bibliotekets katalog

1800-talshumor

Anekdot-lexikon

Av en ren slump fann jag en liten speciell bok nere i Östersunds biblioteks bokmagasin. Boken ser ganska oansenlig ut, men titeln väckte genast mitt intresse. Den heter ”Anekdot-lexikon” och är tryckt i Stockholm 1846. Ingen upphovsman finns angiven.

Detta visar sig vara första halvan av ett tvåbandsverk (band 2 saknas dock hos oss), och förtecknar diverse mer eller mindre lustiga anekdoter. De är indexerade efter lämpligt uppslagsord: ”Barberare”, ”Carl XII”, ”Eldsvåda”, ”Godt köp”, och så vidare. Detta första band sträcker sig t o m bokstaven L.

Boken är verkligen inte stor till formatet (95 x 135 mm), men den omfattar hela 656 sidor.
Troligen är boken relativt sällsynt idag. I databasen Libris finns den endast registrerad på två bibliotek: KB och Nordiska museet.

En hel del av uppslagsorden utgörs av personnamn. Relativt många av anekdoterna är knutna till kungligheter, biskopar och andra på den tiden kända personer. Här finns också några Bellmanhistorier.

Frågan är då om dessa historier fortfarande är roliga, 170 år senare. Jag vill hävda att åtminstone vissa av dem fortfarande håller god klass. Här presenteras några utvalda smakprov.

Uppslagsordet ”Boklån”:
Anekdot om boklån, 1846

Uppslagsordet ”Gentleman”:
Anekdot om gentleman, 1846

Uppslagsordet ”Kronan”:
Anekdot om Kronan, 1846

Uppslagsordet ”Byxtyg”:
Anekdot om byxtyg, 1846

 

Victor Hugo Wickström – en man som stack ut

Att sticka ut

När jag började jobba här på biblioteket för 27 år sedan kom jag ganska tidigt i kontakt med namnet Victor Hugo Wickström. Han var redaktör, författare och skriftställare och var en av Östersunds främsta profiler och kulturpersonligheter kring sekelskiftet 1900. Eftersom Wickström skrev en sådan stor mängd böcker dök han upp lite här och var. Enbart boktiteln ”När Jesus kom till Östersund” (1898) väckte intresse.
Det fanns dock ingen riktig biografi om honom, men däremot ett antal tidskriftsartiklar m m.
Jag hoppades att jag en dag skulle få möjlighet att läsa en biografi över denne intressante man, och till min glädje har nu den dagen kommit.

Kjell Albin Abrahamson, journalist, författare och mångårig Östeuropa-korrespondent för Sveriges Radio, har skrivit boken ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström : författare, tidningsman, världsresenär, gaypionjär” (Hjalmarson & Högberg, 2015).
Titeln är välfunnen, eftersom Wickström verkligen var en man som i sin samtid stack ut, på flera olika sätt.

Victor Hugo Wickström (1856-1907) var skomakarson från Hedemora. Efter inte alltför framgångsrika studier i Uppsala och Lund, samt ett antal Europaresor, hamnade han i Östersund 1886, där han vid 30 års ålder blev utsedd till redaktör för den liberala tidningen Jämtlandsposten. Staden hade då ca 3000 invånare.

Wickström gjorde sig snart känd som en stridbar skribent och hade en förmåga att hamna i konflikt med andra. Till saken hörde också att Wickström var homosexuell och hade en utmanande klädstil, som vissa bedömare kallade ”prålig”.

Wickström skrev böcker under hela sitt liv. I slutet av Abrahamsons bok finns en förteckning med 47 titlar: romaner, diktsamlingar, reseskildringar, stridsskrifter, skådespel, avhandlingar och översättningar. Det mesta av allt detta gav han ut på Jämtlandspostens tryckeri.

På 1890-talet fanns det tre tidningar i Östersund, vars chefredaktörer på ett eller annat sätt låg i konflikt med varandra. Jämtlandspostens ägare Sahlin hade ersatt den tidigare redaktören Johan Lindström Saxon med Wickström. Saxon kom sedan tillbaka till staden som redaktör för Jämtlands Tidning. Samtidigt ledde Agathon Burman den nystartade Östersunds-Posten. Det var alltså upplagt för intressanta stridigheter i den lokala tidningsvärlden, något som Abrahamson med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar i boken.

Wickström var en av sin tids mest beresta skribenter. Han publicerade ett flertal reseskildringar, t ex ”Som turist genom Europa” (1897) och ”Som tidningsman jorden rundt” (1901). Han lät sin tidning få ett internationellt perspektiv med många utblickar.

Wickström lyckades dessutom få till stånd en intervju med självaste August Strindberg, men i vanlig ordning retade han upp den berömde författaren genom sin alltför personliga behandling av intervjumaterialet.
Andra välkända profiler som dyker upp i den här spännande boken är t ex Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Klara Johansson och Pelle Molin.

Redaktör Wickström var kontroversiell. Han möttes av hel del kritik. Han skrev för mycket, sades det, och hade alltför vidlyftiga planer. Vissa förlöjligade honom och skrattade åt honom, men han älskade att utmana och provocera. Under hela sitt liv hade han också ett komplicerat förhållande till religion och kristendom, inte minst pga sin egen läggning. Abrahamson visar på detta genom att ta fram exempel ur Wickströms författarskap.

Det här är en mycket läsvärd och ibland även dramatisk biografi. Abrahamson presenterar helt nya uppgifter, inte minst beträffande en stor och ödesdiger mordbrand i Östersund 1889. Wickströms roll i denna episod är högst oklar.

Abrahamson tar också upp Wickströms roll som tidig gayaktivist. Vissa uppgifter tyder på att Wickström kan ha varit den förste som aktivt använde uttrycket ”homosexuell”. Wickström fick naturligtvis vara försiktig eftersom det fanns då gällande lagstiftning att ta hänsyn till. Resultatet blev ett system med kodord och mer eller mindre kreativa antydningar.

I slutet av sitt liv var Wickström även liberal riksdagsman, med tveksam framgång. Just hans insats i riksdagen har ibland kallats för ”fiasko”. Abrahamson ägnar ett kapitel åt riksdagskarriären, och det är riktigt intressant att läsa.

Wickströms mest kända bok idag är ”När Jesus kom till Östersund” (1898), en satir över den samtida småstaden. Inte undra på att han väckte känslor. Hans kanske mest underhållande böcker är ”Kvinnostudier. Af en ungkarl” (1895, med fera senare upplagor) och ”Mansstudier” (1900).

Ett drama av Wickström som borde vara mer känt är ”Arnliot Gällina” (1896), som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger att skriva operan Arnljot.

Att sticka ut” är en välskriven och fascinerande biografi över en av det förra sekelskiftets mest spännande och kontroversiella personer i det svenska kulturlivet.
Idag är det många som vill sticka ut på olika sätt. Sociala medier och annat ger nya möjligheter till egen profilering. Victor Hugo Wickström stack på sin tid dock ut bara genom att ha en egen och (ibland, för vissa) utmanande personlighet.  Troligen skulle han även i nutidens helt annorlunda medieklimat ha setts som en särling.

Kanske kan man nu hoppas på ett ökat intresse för Wickströms böcker? Nästan alla titlar finns att låna på biblioteket.

En del av restupplagorna av några av Victor Hugo Wickströms böcker finns idag kvar på Östersunds bibliotek. Troligen är det böcker som hittades vid rivningen av Jämtlandspostens hus på 1960-talet. Dessa exemplar säljs idag genom biblioteket. Fråga om du är intresserad.

Att sticka ut i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Historiska preventivmedel

Romerskt pessar

Människors användning av preventivmedel är inget nytt påfund.
Arkeologer har gjort en del fynd från antiken. Här ovan visas ett ca 2000 år gammalt romerskt pessar av brons.

Mycket länge var det dock tabubelagt att sprida information om, eller att sälja, dessa produkter. Den sexualmoral som föreskrevs av kyrkan var tidvis extremt sträng.

I ett inlägg i den historiska fotobloggen Retronaut (som nu är en del av webbplatsen Mashable) kan du se bilder av preventivmedel från olika tidsperioder: Early Birth Control

I äldsta tider tycks preventivmedel ha varit något som endast kvinnor förväntades använda. Det som har bevarats till våra dagar är t ex pessar. Så småningom började även preventivmedel för män tas i bruk.

Från 1500-talet finns textdokumentation av att tidiga kondomer började användas i Europa, inte minst som skydd mot sjukdomar som syfilis. Sedan blev det huvudsakliga användningssyftet preventivmedel, eller födelsekontroll.
De tidiga kondomerna kunde vara tillverkade av olika sorters tyg, eller av fårtarmar. Man vet att Casanova (1725-1798) använde sådana.

Under senare delen av 1800-talet började kommersiella preventivmedel nå en större målgrupp än endast överklass.
I Retronauts bildsvit finns exempelfoton av olika produkter från perioden kring sekelskiftet 1900.

Bild: Science Museum, London / Creative Commons via Wellcome images

Flytande palats

Flytande palats

”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.

Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.

Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.

Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.

Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.

Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn

Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.

Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.

”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.

Flytande palats i bibliotekets katalog

 

Skämtsamma gåtor från 1881

Frågar du så svarar jag

Även förr i tiden ägnade man sig åt skämt och tidsfördriv för sällskapslivet.
I bibliotekets magasin hittade jag den lilla skriften ”Frågar du, så svarar jag : 500 skämtsamma frågor och svar” av signaturen Nétob (Holm, andra upplagan, 1881). Upphovsmannen var en viss Gustaf Bothén.

Är dessa gåtor fortfarande roliga? Bedöm själv. Här är de 13 första gåtorna i boken.

Gåtor 1881

Svar på gåtorna, 1881

Språket förändras ju ständigt, varför en del ordvitsar inte är lika självklara idag som de var för 134 år sedan. Men humor har alltid varit en viktig del av människors sällskapsliv.

Litet längre fram i listan med gåtor kommer ämnen som 1880-talets läsare förväntades känna till, t ex fornnordisk mytologi, Sveriges regenter och klassisk litteratur.

Några exempel:

257. Hvad fann Ragnar Lodbrok i ormgropen?
Svar: En hal omgifning.

310. Hvarifrån kom den kula, som dödade Carl den 12:e?
Svar: Från ett eldvapen.

329. Hvad följde på den sköna Helenas bortröfvande?
Svar: Pariserlif.

335. Hvad blef  den pil, som Wilhelm Tell skjöt i äpplet?
Svar: Fruktbärande.

 

Mark Twain om galenskap

”When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.”
(Mark Twain’s Notebook, 1898)

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

%d bloggare gillar detta: