Bloggarkiv

”Inte sedan Eldkvarn brann”

Eldkvarn brinner

Idag associerar vi namnet Eldkvarn till en känd rockgrupp. Men gruppens namn kommer från den stora ångdrivna kvarn som i mer än 100 år var en berömd och aktiv Stockholmsbyggnad.
Eldkvarn låg på den plats där Stockholms stadshus idag ligger.

Det är dock den stora branden som Eldkvarn är mest känd för. Denna beryktade eldsvåda inträffade den 31 oktober 1878 – för 138 år sedan.

Man tror att branden orsakades av en nedfallande gaslampa, som antände mjöldammet. Snart stod nästan hela byggnaden i lågor, och den stora eldsvådan lyste upp hela Stockholm. Många av stadens invånare gick ut i höstmörkret för att se det kusliga skådespelet. Folk trängdes på Norrbro och Vasabron för att se branden.

Händelsen etsade sig fast i minnet hos alla som upplevt den, och gav upphov till det kända uttrycket ”inte sedan Eldkvarn brann” (vilket betyder ”för mycket länge sedan”).

Vad inte alla vet är att Eldkvarn inte totalförstördes i branden, utan fortsatte att vara en aktiv kvarn. Den användes fram till 1906 och byggnaden revs inte förrän 1910. Kvarteret där Stadshuset idag ligger heter Eldkvarn.

Tavlan som avbildar Eldkvarns brand målades av Gustaf Carleman samma år, 1878.

Dalälven

Dalälven

Den 520 km långa Dalälven är Sveriges näst längsta älv. Den är starkt förknippad med Dalarna.
Dalälven har också traditionellt ibland setts som en sorts inofficiell gräns mellan Norrland och övriga Sverige. De fem nordligaste länens administrativa gränser utgör ”det administrativa Norrland” om man så vill. Däremot fungerar Dalälven som en kultur- och naturgeografisk gräns. I skolan fick vi lära oss att ”eken, kräftorna, slotten och adelsmännen” inte går längre norrut än till Dalälven. Dess kulturhistoriska betydelse är intressant.

”Dalälven : från fjäll till fjärd” av Jan-Olov Moberg och Mikael Svensson (Votum, 2014) är en utmärkt bok, som följer Dalälvens lopp från källan i Norges gränstrakter till utloppet i Gävlebukten.

Boken är ett riktigt praktverk och omfattar 300 sidor i stort format. Den är rikligt illustrerad med nytagna fotografier.
Författarna ser själva den här boken som en uppföljare till Karl-Erik Forsslunds mastodontverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. Det är ett verk i hela 27 delar som utgavs 1918-1939.

I området kring Dalälven hittar vi det som ibland är schablonbilden av Sverige: röda stugor, midsommarstänger, dalakurbits, Siljansbygden, Vasaloppet. Men den här boken faller inte i turistfällan, utan låter Dalälven vara huvudperson. Läsaren tas med på en kulturhistorisk resa genom både historia och nutid. Läs om spåren efter Carl von Linné och efter gamla industrimiljöer, eller om Clas Ohlson i Insjön.

Jag tycker om den här boken. Jan-Olov Mobergs text har ett mjukt flöde, som väl passar in i en bok om en stor älv. Mikael Svenssons högklassiga fotografier är fantastiska och förhöjer läsvärdet avsevärt.

En lättläst och intressant bok, en kombination av naturskildring och kulturhistoria. Dessutom är boken mycket fint formgiven. En bok som inspirerar.

Dalälven i bibliotekets katalog

Även Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet finns att låna på biblioteket.

Den eviga staden

Rom - arkitektur och stad

Litteraturen om Rom är mycket omfattande. Ändå har det på svenska saknats en bok som skildrar hela stadens arkitekturhistoria från antiken och fram till våra dagar. Detta tomrum har nu fyllts av boken ”Rom : arkitektur och stad” (Balkong förlag, 2015) av Gunilla Linde Bjur och Hans Bjur.

Boken är i stort format och präglas av ett stort och rikt bildmaterial – den innehåller ca 380 fotografier.
Det är verkligen en snygg bok som lockar till läsning.

Att beskriva Roms hela komplexa arkitekturhistoria är inte lätt eftersom de olika tidsperioderna och epokerna är sammanflätade i varandra.
Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. De är båda arkitekter och har varit verksamma som professorer. De har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande arkitekter och ingenjörer på plats i Rom, och deras djupa kunskaper märks väl i boken.

Rom-boken är indelad i 12 kapitel, som vart och ett omfattar ca 20-30 sidor. Ungefär halva boken beskriver tiden fram till och med 1700-talet, och den andra halvan 1800-talet och senare.

Berättelsen inleds i antiken med kejsarnas olika byggnadsprogram, förtsätter till medeltidens stad, präglad av kloster och basilikor. Vi kommer sedan till renässansens Rom, där vi får läsa om t ex påvarnas roll som initiativtagare till stora byggprojekt. Under barocken möter vi arkitekterna Nolli och Piranesi. Två långa och detaljerade kapitel beskriver 1800-talets Rom, den stora förändringarnas tid då staden blir Italiens huvudstad.

Här finns också en av de bästa sammanfattningar av Mussolinitidens arkitektur som jag sett. Efterkrigstiden och vår moderna tid skildras i de två avslutande kapitlen.

Det här är en lysande sammanställning av en av Europas mest kända städers långa arkitekturhistoria. Författarna tar oss med på en lång tidsresa, som ger Romresenären nya perspektiv. Trots att texten är mycket detaljrik är den lättläst, och författarna tappar aldrig den röda tråden. Dessutom kan alla kapitel läsas fristående.

Något som kännetecknar boken är att nästan alla bildtexter är påfallande långa och detaljerade. Faktum är att en stor del av informationen i de olika kapitlen förmedlas just via bildtexterna.

Bokens helhetsperspektiv gör läsningen extra spännande.
En utmärkt bok, både för den som tänker besöka Rom och vill ha en kulturhistorisk bakgrund, och för den som är intresserad av arkitektur och konst. Kan även användas som uppslagsbok. Dessutom är boken fint formgiven.

Rom – arkitektur och stad i bibliotekets katalog

Victor Hugo Wickström – en man som stack ut

Att sticka ut

När jag började jobba här på biblioteket för 27 år sedan kom jag ganska tidigt i kontakt med namnet Victor Hugo Wickström. Han var redaktör, författare och skriftställare och var en av Östersunds främsta profiler och kulturpersonligheter kring sekelskiftet 1900. Eftersom Wickström skrev en sådan stor mängd böcker dök han upp lite här och var. Enbart boktiteln ”När Jesus kom till Östersund” (1898) väckte intresse.
Det fanns dock ingen riktig biografi om honom, men däremot ett antal tidskriftsartiklar m m.
Jag hoppades att jag en dag skulle få möjlighet att läsa en biografi över denne intressante man, och till min glädje har nu den dagen kommit.

Kjell Albin Abrahamson, journalist, författare och mångårig Östeuropa-korrespondent för Sveriges Radio, har skrivit boken ”Att sticka ut – Victor Hugo Wickström : författare, tidningsman, världsresenär, gaypionjär” (Hjalmarson & Högberg, 2015).
Titeln är välfunnen, eftersom Wickström verkligen var en man som i sin samtid stack ut, på flera olika sätt.

Victor Hugo Wickström (1856-1907) var skomakarson från Hedemora. Efter inte alltför framgångsrika studier i Uppsala och Lund, samt ett antal Europaresor, hamnade han i Östersund 1886, där han vid 30 års ålder blev utsedd till redaktör för den liberala tidningen Jämtlandsposten. Staden hade då ca 3000 invånare.

Wickström gjorde sig snart känd som en stridbar skribent och hade en förmåga att hamna i konflikt med andra. Till saken hörde också att Wickström var homosexuell och hade en utmanande klädstil, som vissa bedömare kallade ”prålig”.

Wickström skrev böcker under hela sitt liv. I slutet av Abrahamsons bok finns en förteckning med 47 titlar: romaner, diktsamlingar, reseskildringar, stridsskrifter, skådespel, avhandlingar och översättningar. Det mesta av allt detta gav han ut på Jämtlandspostens tryckeri.

På 1890-talet fanns det tre tidningar i Östersund, vars chefredaktörer på ett eller annat sätt låg i konflikt med varandra. Jämtlandspostens ägare Sahlin hade ersatt den tidigare redaktören Johan Lindström Saxon med Wickström. Saxon kom sedan tillbaka till staden som redaktör för Jämtlands Tidning. Samtidigt ledde Agathon Burman den nystartade Östersunds-Posten. Det var alltså upplagt för intressanta stridigheter i den lokala tidningsvärlden, något som Abrahamson med stor inlevelse och detaljrikedom skildrar i boken.

Wickström var en av sin tids mest beresta skribenter. Han publicerade ett flertal reseskildringar, t ex ”Som turist genom Europa” (1897) och ”Som tidningsman jorden rundt” (1901). Han lät sin tidning få ett internationellt perspektiv med många utblickar.

Wickström lyckades dessutom få till stånd en intervju med självaste August Strindberg, men i vanlig ordning retade han upp den berömde författaren genom sin alltför personliga behandling av intervjumaterialet.
Andra välkända profiler som dyker upp i den här spännande boken är t ex Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Klara Johansson och Pelle Molin.

Redaktör Wickström var kontroversiell. Han möttes av hel del kritik. Han skrev för mycket, sades det, och hade alltför vidlyftiga planer. Vissa förlöjligade honom och skrattade åt honom, men han älskade att utmana och provocera. Under hela sitt liv hade han också ett komplicerat förhållande till religion och kristendom, inte minst pga sin egen läggning. Abrahamson visar på detta genom att ta fram exempel ur Wickströms författarskap.

Det här är en mycket läsvärd och ibland även dramatisk biografi. Abrahamson presenterar helt nya uppgifter, inte minst beträffande en stor och ödesdiger mordbrand i Östersund 1889. Wickströms roll i denna episod är högst oklar.

Abrahamson tar också upp Wickströms roll som tidig gayaktivist. Vissa uppgifter tyder på att Wickström kan ha varit den förste som aktivt använde uttrycket ”homosexuell”. Wickström fick naturligtvis vara försiktig eftersom det fanns då gällande lagstiftning att ta hänsyn till. Resultatet blev ett system med kodord och mer eller mindre kreativa antydningar.

I slutet av sitt liv var Wickström även liberal riksdagsman, med tveksam framgång. Just hans insats i riksdagen har ibland kallats för ”fiasko”. Abrahamson ägnar ett kapitel åt riksdagskarriären, och det är riktigt intressant att läsa.

Wickströms mest kända bok idag är ”När Jesus kom till Östersund” (1898), en satir över den samtida småstaden. Inte undra på att han väckte känslor. Hans kanske mest underhållande böcker är ”Kvinnostudier. Af en ungkarl” (1895, med fera senare upplagor) och ”Mansstudier” (1900).

Ett drama av Wickström som borde vara mer känt är ”Arnliot Gällina” (1896), som inspirerade Wilhelm Peterson-Berger att skriva operan Arnljot.

Att sticka ut” är en välskriven och fascinerande biografi över en av det förra sekelskiftets mest spännande och kontroversiella personer i det svenska kulturlivet.
Idag är det många som vill sticka ut på olika sätt. Sociala medier och annat ger nya möjligheter till egen profilering. Victor Hugo Wickström stack på sin tid dock ut bara genom att ha en egen och (ibland, för vissa) utmanande personlighet.  Troligen skulle han även i nutidens helt annorlunda medieklimat ha setts som en särling.

Kanske kan man nu hoppas på ett ökat intresse för Wickströms böcker? Nästan alla titlar finns att låna på biblioteket.

En del av restupplagorna av några av Victor Hugo Wickströms böcker finns idag kvar på Östersunds bibliotek. Troligen är det böcker som hittades vid rivningen av Jämtlandspostens hus på 1960-talet. Dessa exemplar säljs idag genom biblioteket. Fråga om du är intresserad.

Att sticka ut i bibliotekets katalog

Trafikproblem i Stockholm 1957

Den förlorade melodien

Den ökade bilismen under 1950-talet medförde problem för storstäder som Stockholm, vars stadsplanering inte var anpassad till den ökade trafikmängden. I samband med detta ville man få fler stadsbor att åka med allmänna färdmedel som spårvagn och buss.

I SF:s webbtjänst Filmarkivet kan du se en kampanjfilm från 1957, Den förlorade melodien som beställdes av Svenska Lokaltrafikföreningen. Filmen är 13 minuter lång och regisserades av Gösta Werner (1908-2009), känd kortfilmsregissör och senare filmvetare och professor.

I den här fascinerande filmen, med berättarröst av Torsten ”Farbror Melker” Lilliecrona, får vi en intressant bild av Stockholm såg ut för 58 år sedan. Vi får också ta del av tankar kring den ökade bilismen och hur denna har förändrat 1950-talets stockholmare.

Den som är intresserad av bilhistoria har dessutom i filmen chansen att få se ett antal samtida bilmodeller.

Filmarkivet: Den förlorade melodien (1957)

 

Vandringar i Istanbul

Istanbul

När Konstantinopel bytte namn till Istanbul 1926 hade staden haft sitt gamla namn i nästan 1300 år. En gång var den huvudstad i det Bysantinska riket, och sedan var den det Osmanska rikets kosmopolitiska centrum.

Konstantinopel/Istanbul är en stad med en lång och dramatisk historia, och med ett unikt geografiskt läge. Ingen annan stad ligger på samma sätt på gränsen mellan två världsdelar. Staden är en port mellan Europa och Asien.

I Stefan Foconis bok ”Istanbul : vandringar i Europas största stad” (Dialogos, 2014) får vi läsa mera om denna metropol, som idag har ca 14 miljoner invånare.
Istanbul var hedniskt i ca 1000 år, sedan kristet ungefär lika länge och sedan 1453 muslimskt.

Författaren är väl bekant med Istanbul sedan mer än 40 år tillbaka. Den här boken är uppdelad i sex olika vandringar. Varje vandring inleds med en kartbild, och sedan tas läsaren med på en stimulerande kulturhistorisk resa i både tid och rum. Det görs smidiga förflyttningar mellan seklerna. Bysantinska kejsare, turkiska bad, excentriska sultaner, religiös samexistens, hårda bildstrider… här finns massor att berätta om. Stadens enormt långa historia blir påtaglig, och författaren vill visa varför staden idag ser ut som den gör.

Detta är ingen renodlad reseguide, utan en bok för den som vill få mer fördjupning om Istanbul.
Jag tycker om Foconis språk, som är mycket njutbart. Han har dessutom sinne för detaljer, och har många goda historier att berätta. Det görs också utblickar in i framtiden. Det finns stora planer på nya broar, flygplatser och kanaler. Kan de verkligen komma att bli verklighet?

Boken är i litet format och är illustrerad med 25-30 helsidesfotografier.
En utmärkt bok, både för den som varit i Istanbul och för fåtöljresenären som kanske aldrig besökt staden.

En stad är ett sorts levande väsen. Den här boken är helt enkelt Istanbuls biografi. Upplysande, underhållande och bildande.
Att läsa är att resa, heter det. Denna trivsamma vandringsbok är ett utmärkt exempel på detta. Rekommenderas!

Istanbul – vandringar i Europas största stad i bibliotekets katalog

Jack Uppskäraren avslöjad?

Jack Uppskäraren

Under de senaste dagarna har det i media publicerats artiklar där det hävdas att seriemördaren Jack Uppskärarens (Jack the Ripper) identitet ska ha avslöjats med hjälp av modern DNA-teknik.

Tidigare i bloggen har jag skrivit om den bästa boken i ämnet på svenska, nämligen ”Jack Uppskäraren : kriminalfall och legend” av Glenn Lauritz Andersson (Historiska media, 2008).

Författaren är en av Sveriges främsta experter på området. I ett brev till förlaget förklarar Andersson att mysteriet inte alls är löst, och att han är skeptisk till de nya uppgifterna:

”Med anledning av av den stora nyheten, först förmedlad av engelska Daily Mail,  att Jack the Rippers identitet skulle vara avslöjad genom säkra DNA-spår på en ”sjal” ägd av författaren Russel Edwards, kan jag dessvärre meddela att det finns anledning till försiktighet, även om det hela först kan låta övertygande.”
Läs hela texten på Historiska Medias webbplats.

Det är långt ifrån första gången någon tvärsäkert hävdar att mysteriet skulle vara löst. Förmodligen kommer vi aldrig att få veta med säkerhet vem mördaren var.

 

Paris historia och metro

Metronom

Paris är en av Europas mest berömda och legendariska städer, med en verklig ikonstatus, samt en dramatisk historia.

Lorànt Deutsch har skrivit boken ”Metronom : Frankrikes historia till rytmen av Paris metro” (Laurella & Wallin förlag, 2013). Boken blev ett fenomen i Frankrike och gavs ut i flera olika versioner, bl a en illustrerad. Dessutom inspirerade den till en tv-serie.

I ”Metronom” åker författaren Paris tunnelbana, metron, och för varje station fungerar metron som en sorts tidsmaskin där läsaren förflyttas till ett nytt århundrade. Tidsspannet är stort. Vi möter galler, romare, renässansfurstar, medeltida kungar, revolutionärer och många andra.

Det är en riktigt kul idé som ligger till grund för den här boken. Den passar en läsare som gillar goda historier och anekdoter och som inte har något emot en massa namn och detaljer. En del kronologiska tidshopp förekommer.

Författaren Deutsch är från början skådespelare, och det märks genom att han i sin berättarstil gillar att dramatisera diverse historiska händelser. Många av kapitlen är skrivna i presensform och Deutsch är en god berättare som inte missar dråpliga och ibland oväntade händelseförlopp.

Kanske boken ändå är lite för snuttifierad för att ge berättelsen riktigt djup.
En stor brist med den svenska utgåvan av ”Metronom” är att den helt saknar en karta över metron med alla bokens stationer utsatta. För att få störst utbyte av boken behöver man därför helst skaffa en sådan karta att ha till hands, annars får en vanlig svensk läsare svårt att hänga med i Parisgeografin.

En kul bok är det i alla fall, även om läsaren får leta fram en egen metrokarta. Det är en fördel, men inget måste, att innan läsningen känna till huvuddragen i fransk historia. Och visst blir man som läsare sugen på att resa till många av de här platserna i Paris för att själv ta sig en titt på dem.

Metronom i bibliotekets katalog

 

Marsrevolten i Stockholm 1848

Marsrevolten 1848

1848 var ett oroligt år i Europa. I februari störtades Frankrikes kung Ludvig Filip. I mars utbröt ett uppror i Wien och kanslern Metternich avgick. Samma år utkom Karl Marx bok Det kommunistiska manifestet. De revolutionära idéerna spreds över Europa, och kom även till Sverige.

”Marsrevolten 1848” av Magnus Jacobson (Historiska media, 2006) beskriver de dramatiska händelserna i Stockholm.

Arbetare protesterade mot bl a planer på tullsänkningar, som man fruktade skulle slå ut svenska företag. Kravaller utbröt i Stockholm, och dessa slogs hårt ned av beväpnad militär och polis.

Jacobson visar i sin rappt skrivna bok att demonstrationerna i Stockholm 1848 var mer komplexa än vad man först kunde tro. Radikala och konservativa grupper fanns i alla läger. Alla förstod att det gamla samhällssystemet snart skulle rämna, men frågan var vad som skulle komma istället.

Stockholm vid denna tid var en snabbt växande stad. Befolkningen ökade och de sanitära förhållandena var fruktansvärda. Återkommande epidemier skördade många offer. Alkoholism och prostitution var stora problem. Samtidigt var detta en tid då den industriella utvecklingen snart skulle inledas på allvar. Man kan se marsrevolten 1848 som en sorts start på den snabba förändring och utveckling som Sverige skulle genomgå under andra halvan av 1800-talet.

Marsrevolten 1848” är en lättläst, välskriven och intressant bok som för oss tillbaka till 1840-talets Stockholm. Så nära i tiden, men ändå en helt annorlunda tillvaro än vår egen.

Jacobsons bok ingår i serien ”Stockholms historia” och är skriven i journalistisk form, som ger läsaren stark närvarokänsla. Boken är dessutom snyggt formgiven med många illustrationer.

Spännande läsning om dramatiska händelser som kanske många inte känner till idag.

Marsrevolten 1848 i bibliotekets katalog

 

Att forska kring gamla hus

Börja forska kring ditt hus och din bygd

Många är idag intresserade av släktforskning. Det finns flera bra guideböcker till hur man börjar forska kring sin släkt. Men det går även att forska kring gamla hus. Man kanske har fått överta en gammal släktgård, eller köpt ett äldre trähus. Då kommer frågorna om vem som bott i huset tidigare, varför det byggdes och vad det har använts till. Människor flyttar omkring, men husen står kvar och bär på sin egen historia.

I den användbara och praktiska boken ”Börja forska kring ditt hus och din bygd” av Per Clemensson och Kjell Andersson (Natur & kultur, 2011) får du veta hur du går till väga när du behöver ta fram faktauppgifter kring gamla hus och byggnader. Det finns många arkiv att besöka, och källor kan även finnas tillgängliga på internet.

Författarna kan sitt ämne väl och har tidigare utgivit motsvarande guideböcker om släktforskning. Boken är tydligt och praktiskt upplagd. Särskilda kapitel beskriver husets och bygdens historia i tryckta källor och i digitala källor. Sedan finns särskilda avsnitt för olika typer av byggnader: villor, sommarställen, gårdar, torp och stadens hus samt fastigheter. Läs också om byn och socknen, som länge var utgångspunkten för all folkbokföring.

Boken innehåller också praktiska tabeller över gamla längd- och ytmått.

En bra, praktisk och mycket användbar bok för dig som vill forska om gamla hus.

Börja forska kring ditt hus och din bygd i bibliotekets katalog

 

Sparta

Sparta

”This is Sparta!” är idag ett känt citat från filmen ”300”. Det är Spartas kung Leonidas, spelad av Gerard Butler, som säger detta i filmen samtidigt som han sparkar ned en persisk budbärare i en djup brunn.

Den grekiska stadsstaten Sparta har alltid omgivits av ett mytiskt skimmer. I vårt språk har vi uttrycket ”spartansk” som betyder ungefär ”med en enkel livsföring”. Sparta var huvudort i Lakonien. Härifrån kommer ordet ”lakonisk”, som betyder kortfattad, träffande.

Om antikens Sparta finns nu en läsvärd och intressant bok, ”Sparta : en odödlig historia” av Paul Cartledge (Santérus, 2012). Författaren är professor i grekisk historia vid universitetet i Cambridge.

Sparta var på många sätt motsägelsefullt. Ingen av de andra grekiska stadsstaterna påminde om Sparta. Det var en brutal och krigisk kultur som byggde på en konservativ slavekonomi. Staten styrdes av en liten grupp fria spartaner, med stenhård disciplin och med enkla vanor (härav uttrycket ”spartansk”). Man hade ett jämlikt samhälle för de fria männen som mål, men det gällde alltså inte alla invånare. Spartanerna levde av jordlotter som brukades av de livegna heloterna. Ordet helot betyder ”fånge”. Dessutom var spartanerna främlingsfientliga.

De unga pojkarna i Sparta sattes i militära lag redan från sju års ålder och utsattes för en fruktansvärt hård uppfostran. De piskades och hotades, för att lära sig utstå smärta. En sann spartan fick inte visa svaghet. Männen fostrades till krigsmaskiner.
Manliga spartanska medborgare fick inte ägna sig åt jordbruk, affärsverksamhet eller hantverk. Sådant fick heloterna hålla på med. Spartanerna måste vara krigare.

I princip rådde permanent krigstillstånd i Sparta. Eftersom männen var ute i fält fick kvinnorna en unikt stark ställning jämfört med i t ex Aten. Kvinnor tränades även i idrott på samma villkor som män. De kunde äga egendom, inklusive jord, men de hade inte rösträtt i folkförsamlingen. För samtiden framstod dock kvinnornas fria ställning i Sparta som något oerhört ovanligt.
Spartanernas lojalitet gällde gruppen, särskilt staten – inte familj och vänner.

Sparta blev den starkaste militärmakten i den antika grekiska världen, och spelade en avgörande roll under krigen mot perserna. Slagen vid Marathon och Thermopyle är välkända.

Striden vid Thermopyle 480 f.Kr. var egentligen ett nederlag, som dock i efterhand har setts som en seger. Under kung Leonidas kämpade 300 spartaner tillsammans med grekiska hopliter mot en förkrossande stor persisk armé. Spartanernas motstånd var heroiskt, och mycket av mytbildningen kring Sparta kommer härifrån. Denna mytbildning har visat sig ha en otrolig kraft och kvarstår än idag.

Under lång tid stred spartanerna även i ett grekiskt inbördeskrig mot bl a Aten, det Peloponnesiska kriget under 400-talet f.Kr., och det beskrivs ingående i boken.

Det finns många historier om Sparta. De flesta av dem kommer från grekiska historieskrivare som Herodotos. En typisk historia om Sparta är t ex att svaga spädbarn i Sparta tilläts dö, medan andra barn som visade aggressivitet fick desto mer uppmärksamhet och vårdnad.

Cartledges bok är uppdelad i flera delar. Han beskriver dels det historiska förloppet och dels själva myten om Sparta och om Leonidas. Det är mycket intressant att läsa. Eftersom det är Sparta som står i centrum för boken så växlar skildringen mellan storpolitiska världshändelser och lokal stadshistoria. Så det är inte en bok som ger en heltäckande bild av grekisk antik historia. Men det är en lättläst och allmänbildande bok som skiljer fakta från legend, och som dessutom gör det på ett intresseväckande sätt.

Sparta – en odödlig historia i bibliotekets katalog

Stockholm för 100 år sedan

Hela Stockholm

Ibland kan man undra över om de stadsbor som levde i våra städer för 100 år sedan skulle känna igen sig i dagens moderna samhälle, som förändrats så mycket på ett sekel.

I bibliotekets magasin hittade jag en spännande bok som ger en god bild av vardagslivet i Stockholm för 100 år sedan: ”Hela Stockholm” av Beyron Carlsson (Bonniers, 1912). Det är en rejäl bok på 544 sidor, rikt illustrerad.

Beyron Carlsson (1869-1928) var på sin tid en omtyckt publicist, skribent och kåsör.
”Hela Stockholm” är upplagd i kåseriform. Kapitlen behandlar olika teman.

I kapitlet ”På gatan” får vi t ex veta att det 1912 fanns 550 droskor i Stockholm. Carlsson berättar om stadens original och andra profiler som man kunde stöta på under sina promenader. Vi möter tidnings- och käppförsäljare, bakelsegummorna på Norrbro och många andra.

Här finns avsnitt om livet i staden under sommaren och under vintern, och givetvis ett långt avsnitt om sjölivet ombord på stadens båtar. Vi gör ett besök på Skansen, hälsar på hos societeten och kungahuset och tittar in i kyrkor och skolor.

Smörgåsbordet på Riche

Särskilt kul är det att läsa om stockholmarnas nöjesliv. I det punschdoftande kapitlet ”På restaurangen” får vi ögonblicksbilder från tidens inneställen som Bacchi Vapen och Östergötland, och givetvis Operakällaren och Berns. Vi läser att kostnaden för musik på restaurangerna kan vara hög, 50 till 100 kr per dag kan en orkester kosta. När går man ut och äter? ”I regel börjar man dock vid 6-tiden, ty annars hinner man inte till teatrarna och de andra kvällsnöjena”.

I kapitlet ”På teatern” beskrivs prishöjningen på teaterbiljetter. En parkettplats på Operan kostar 1912 hela 4:75. Vasateatern är något billigare, där kostar det 3:50.

En trevlig danskväll.

Vi får följa med till den stora danssalongen Pinets Boston Palace som låg vid Cirkus på Djurgården, där det dansades vals. Sedan hänger vi med på utomhusfestligheter som studenttåg och aktiviteter på Barnens dag. Innan boken avrundas hinner vi dessutom titta in hos läkaren och hos konstnärer och student- och idrottsföreningar. Idrottsrörelsen hade börjat växa, och 1912 var ju också det år som sommar-OS arrangerades i Stockholm.

Boken är sprängfylld av gamla anekdoter. Alla kända personer från den här tiden är givetvis inte lika beryktade idag, men det är ofta mycket underhållande att läsa Carlssons kåserande artiklar. Alla tidstypiska foton som illustrerar varje kapitel ger läsningen en extra tidsfärg.
Det var inte så länge sedan, men ändå var samhället helt annorlunda.

Underhållande läsning om en svunnen tid, som ger oss perspektiv på vårt egna stadsliv. Hur skulle en motsvarande bok se ut om den skrevs idag? Vad skulle vi anse typiskt för vår tids levnadssätt?

Hela Stockholm i bibliotekets katalog

Flodernas bok

Flodernas bok

Floder och vattendrag har varit centrala för framväxten av vår kultur. Många av våra äldsta städer grundades vid floder, som också har varit viktiga transportleder. Floderna har blivit en sorts egna personligheter.

Nina Burton är litteraturvetare och författare. I sin ”Flodernas bok : ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” (Bonniers, 2012) följer hon tre europeiska floder genom tid och rum.
De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Hon följer dem från källorna till haven, och längs den vindlande vägen knyter hon ihop kulturhistoria, miljö, natur och egna livsupplevelser. ”Flodernas bok” är en magnifik essä, en kulturhistorisk gobeläng som obekymrat rör sig fritt i tidsflödet.

Burton är en inspirerande och nyfiken guide, alltid öppen för nya personliga intryck, blandat med fakta och spännande detaljer. Hon är särskilt bra på att hitta överraskande samband mellan helt skilda saker.

Floder kan vara gränser mellan två stränder, men de kan också sammanföra människor. Burton visar hur floderna haft betydelse för människans intellektuella utveckling. Vi möter Petrarca vid Rhône, Erasmus vid Rhen och Francis Bacon vid Themsen. Och det är bara några få nedslag i denna rika bok.

”Flodernas bok” är en stor läsupplevelse. Språket är utsökt och ibland poetiskt, men alltid lättläst och prosan flyter obehindrat fram likt en egen litterär flod. Ibland stannar texten upp på ett eftertänksamt sätt innan den fortsätter.
Boken anknyter till en lång europeisk essätradition och i dagens litteraturutgivning har essän på något sätt hamnat i bakvattnet (om uttrycket tillåts). Men riktigt bra och välskrivna essäer kan vara några av de bästa läsäventyren.
Det är en fröjd att läsa en sådan här bok. Inspirerande, kunnig, lärorik, och ibland dessutom rolig.
”Flodernas bok” är dessutom fint formgiven med samverkande typografi, bild och slingrande flodlinjer. Illustrerad med många fina färgfoton.

Ur Nina Burtons förord: ”Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. (…)
Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström.”

Det här är en briljant bok som jag varmt kan rekommendera.

Flodernas bok i bibliotekets katalog

Periferin i Europas mitt

Periferin i Europas mitt

Numera förekommer Ukraina oftare än förut i nyhetsflödet. Landet ligger i en del av Europa som inte är särskilt välkänd hos oss.

I Bo Larssons bok ”Periferin i Europas mitt : kulturarv, minnen och stadsmiljö i Västukraina och Moldavien” (Sekel, 2011) kan du läsa om städer och regioner i västra Ukraina och Moldavien som för många svenskar är praktiskt taget okända.

Bo Larsson är forskare inom stadsplanering och arkitektur. Han har studerat 13 städer i den här delen av Europa, och berättar i sin bok om deras kulturella, etniska och politiska historia.

Västra Ukraina har historiska band till Centraleuropa och ingick länge i Österrike-Ungern, den Habsburgska dubbelmonarkin. Republiken Moldavien tillhör det rumänska kulturområdet men har under långa perioder styrts från Ryssland. Efter andra världskriget hamnade dessa områden i Sovjetunionen. Deras kulturarv är multietniskt.

Vi kallar ofta dessa områden för Östeuropa, men om man tittar på en Europakarta så kan man se att kontinentens geografiska mittpunkt borde ligga någonstans vid den ukrainska västgränsen. Trots detta ser många västeuropeer dessa områden som perifera utkanter.

I ”Periferin i Europas mitt” kan du bekanta dig med områden som Bessarabien, Östgalizien, Transnistrien och Karpato-Rutenien. Städerna har olika namn beroende på vilket språk man talar. Läs om kulturstaden Lviv (ukrainskt namn), även känd som Lvov (ryskt namn) och Lemberg (tyskt namn). Den har en brokig historia med anor från medeltiden och är universitetsstad sedan över 350 år tillbaka.

Känner du till Moldaviens huvudstad Chișinău? I Larssons bok finns ett långt avsnitt om staden, ett kapitel som är det mest omfattande jag någonsin läst på svenska om denna huvudstad.

En annan stad, som troligen är en helt ny bekantskap för många svenska läsare, är den västukrainska staden Tjernivtsi. Dess rumänska namn är Cernăuți och polska namn Czernowitz. I ”Periferin i Europas mitt” beskrivs staden i ett långt kapitel på ca 50 sidor. Det är en riktig kulturell smältdegel. Universitetet med sina kringliggande byggnader är ett av Unescos världsarv.
Under andra världskriget ockuperades Tjernivtsi först av ryssarna och sedan av tyskarna. Den judiska befolkningen drabbades hårt. Många mördades eller deporterades. Nazisterna skapade ett ghetto. Det ståtliga judiska templet brändes ned av nazisterna. Under den sovjetiska tiden återuppbyggdes det och förvandlades till biograf.

Före andra världskriget var det judiska inslaget bland befolkningen i dessa omåden påtagligt stort. I vissa städer utgjorde judar 80-90% av befolkningen och hade en central roll för städernas utveckling. Många judiska författare kom härifrån. Efter kriget flyttade nya folkgrupper in, ibland helt utan tidigare koppling till städerna. En del städer blev rena militärstäder vid den sovjetiska västgränsen.

Det märks att författaren är mycket kunnig inom stadsplanering och stadshistoria. Vi får veta mycket om rutnätsstäder, om stadsplanering genom tiderna och hur man kan avläsa seklerna i städernas utseende. Ett återkommande tema i boken är hur viktiga de historiska delarna av städerna är för respektive stadsbild. Jag tror att en hel del av dagens beslutsfattare skulle behöva läsa den här boken för att få en ökad förståelse för våra städers kulturvärden, inte minst beträffande den äldre bebyggelsen.

Det här är en mycket intressant och upplysande bok. För många svenska läsare är dessa städer, områden och folkgrupper troligen helt okända. Texten är lättläst även om den då och då är riktigt faktatät och innehåller många namn på platser, personer m m. Emellanåt är dock texten satt i något kompakt form på boksidorna.

Boken innehåller också relativt många illustrationer, även om en del av stadsfotona borde ha återgivits i ett större format. Men här finns gott om fräscha kartor, vilket är viktigt och underlättar läsningen.

En intressant och allmänbildande bok om städer och områden som de flesta svenskar inte känner till.

Periferin i Europas mitt i bibliotekets katalog

Trista sevärdheter

Trista sevärdheter

Vad är egentligen en sevärdhet? Kanske ett besöksmål som man av någon anledning tycker att det är värt att göra en omväg för att få se.

I Johan Tells underhållande bok ”Trista sevärdheter” (Max Ström, 2011) kan vi se en bildkavalkad av 121 sevärdheter som författaren anser ”ovärda” en omväg.
I förordet skriver Tell att han tycker att ”det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på”. Han diskuterar också hur Unescos alla världsarv egentligen väljs ut: är det enbart p g a platsernas inneboende kulturvärden, eller kan lobbying ha en roll i sammanhanget?

Det roliga med ”Trista sevärdheter” är just sammanställningen av de olika platserna, som var och en får en bildsida i tvärformat, samt en underfundigt lakonisk bildtext.

För varje plats anges också dess geografiska koordinater. Så det är enkelt att själv leta sig fram till t ex statyn över gåsen Akka, Norra Europas största kvarnhjul eller Skövdes äldsta hus. Är dessa sevärdheter verkligen så trista? Bedöm själv.
Omslaget avbildar världens största vildman, som kan ses i Storuman.

En fascinerande och bitvis komisk bok, med ett mått av turismkritik, och som ger läsaren en stunds eftertanke.

Trista sevärdheter i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: