Bloggarkiv

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Den eviga staden

Rom - arkitektur och stad

Litteraturen om Rom är mycket omfattande. Ändå har det på svenska saknats en bok som skildrar hela stadens arkitekturhistoria från antiken och fram till våra dagar. Detta tomrum har nu fyllts av boken ”Rom : arkitektur och stad” (Balkong förlag, 2015) av Gunilla Linde Bjur och Hans Bjur.

Boken är i stort format och präglas av ett stort och rikt bildmaterial – den innehåller ca 380 fotografier.
Det är verkligen en snygg bok som lockar till läsning.

Att beskriva Roms hela komplexa arkitekturhistoria är inte lätt eftersom de olika tidsperioderna och epokerna är sammanflätade i varandra.
Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. De är båda arkitekter och har varit verksamma som professorer. De har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande arkitekter och ingenjörer på plats i Rom, och deras djupa kunskaper märks väl i boken.

Rom-boken är indelad i 12 kapitel, som vart och ett omfattar ca 20-30 sidor. Ungefär halva boken beskriver tiden fram till och med 1700-talet, och den andra halvan 1800-talet och senare.

Berättelsen inleds i antiken med kejsarnas olika byggnadsprogram, förtsätter till medeltidens stad, präglad av kloster och basilikor. Vi kommer sedan till renässansens Rom, där vi får läsa om t ex påvarnas roll som initiativtagare till stora byggprojekt. Under barocken möter vi arkitekterna Nolli och Piranesi. Två långa och detaljerade kapitel beskriver 1800-talets Rom, den stora förändringarnas tid då staden blir Italiens huvudstad.

Här finns också en av de bästa sammanfattningar av Mussolinitidens arkitektur som jag sett. Efterkrigstiden och vår moderna tid skildras i de två avslutande kapitlen.

Det här är en lysande sammanställning av en av Europas mest kända städers långa arkitekturhistoria. Författarna tar oss med på en lång tidsresa, som ger Romresenären nya perspektiv. Trots att texten är mycket detaljrik är den lättläst, och författarna tappar aldrig den röda tråden. Dessutom kan alla kapitel läsas fristående.

Något som kännetecknar boken är att nästan alla bildtexter är påfallande långa och detaljerade. Faktum är att en stor del av informationen i de olika kapitlen förmedlas just via bildtexterna.

Bokens helhetsperspektiv gör läsningen extra spännande.
En utmärkt bok, både för den som tänker besöka Rom och vill ha en kulturhistorisk bakgrund, och för den som är intresserad av arkitektur och konst. Kan även användas som uppslagsbok. Dessutom är boken fint formgiven.

Rom – arkitektur och stad i bibliotekets katalog

Vad hade hänt om…?

Vad hade hänt om...

Historiker brukar ofta ogilla kontrafaktisk historieskrivning, alltså spekulationer om vad som kunde ha hänt om historien hade tagit en annan vändning vid vissa särskilda tillfällen. Men det är alltid ett intressant tankeexperiment.

Bloggen har tidigare tagit upp kontrafaktisk historia, t ex boken ”Om Tyskland segrat” som funderar över vad som hade hänt om andra världskriget hade slutat på ett annat sätt.

Vad hade hänt om… Åtta kontrafaktiska historier” (Historiska media, 2015) är en bok under Kristian Gerners redaktörskap. Gerner är professor och historiker, specialiserad på Öst- och Centraleuropa.
Fokus ligger på 1900-talets historia. Endast två av essäerna berör historien före 1900:  Dick Harrison berättar om hur det kunde ha gått om Richelieu hade slutit fred i trettioåriga kriget redan 1636, och Daniel Rydén beskriver ett scenario då kronprins Fredrik hade sagt ja till Preussens krona 1862.

Flera av 1900-talsessäerna berör Sovjetunionen på olika sätt. Tänk om Beria hade vunnit maktkampen med Chrusjtjov? Tänk om statskuppen 1991 hade lyckats? Och tänk om kärnvapenkriget hade brutit ut i samband med Kubakrisen 1962?

Den essä jag tycker är allra mest intressant är den inledande, av Per T Ohlsson: ”Stockholms blodbad 1917”. Den handlar om kommissarie Anders Gustaf Kempe, som hindrade sin chef från att med våld angripa den folkmassa av uppretade arbetare som demonstrerade på Helgeandsholmen i Stockholm under hungersnödsåret 1917. Ohlssons alternativscenario för Sveriges 1900-tal som sedan följer är riktigt tankeväckande

Vad hade hänt om…” är en läsvärd bok. Personligen hade jag dock hellre sett några fler essäer från andra tidsepoker än 1900-talet, och ett något mindre ryskt fokus. Men detta är randanmärkningar, kontrafaktiska historiebeskrivningar av denna sort ges oss läsare nyttiga tankeställningar. Ofta är det givetvis inte en enda händelse som påverkar historien, utan flera i en följd. Men som tankeexperiment ger det läsaren något att fundera på.

Vad hade hänt om…? i bibliotekets katalog

En tidigare kontrafaktisk bok av samma slag är ”Tänk om…” (Historiska media, 1999).

Motorhistoria i färg

Kulör

Bloggen har tidigare tagit upp fotografihistoria: tidiga fotografer och tidiga försök med färgtekniker, t ex Albert Kahns foton.
Den stora majoriteten av historiska fotografier från tiden innan 1960 är ändå svartvita.
Att kolorera svartvita foton är en ibland omdiskuterad metod, men dagens teknik gör kolorering betydligt lättare än tidigare, och resultatet blir ofta oväntat bra.

Journalisten Anders Tengner är mest känd för sina många musikreportage. Han är också mycket intresserad av veteranbilar och har varit medarbetare i tidskriften Classic Motor.
Nu har han utgivit boken ”Kulör: svartvit motorhistoria i färg” (Classic Motor/Egmont, 2015).

Kulör” innehåller över 250 sidor kolorerade fotografier från perioden 1900-1969.
De flesta foton är svenska, men här hittar du också foton från övriga Europa och USA. Bildurvalet har temat bilar och bilism, och det är verkligen fascinerande att se denna sammanställning. Färgerna ger de svartvita fotona nytt liv – perspektivet blir ett helt annat än det vanliga. Bilderna är sorterade efter decennium, och åtföljs av beskrivande texter, som berättar mera om fordonen och människorna vi ser. I inledningen av varje decennie-kapitel finns en sammanfattning av den bilhistoriska utvecklingen under dessa år.

Tengner berättar i förordet att han så långt det varit möjligt valt färger på bilar som är tidsenliga, utan att ha de exakta färgkoderna. Sedan utgör ju valet av färger författarens vision av de historiska vyerna. Något annat är in te möjligt. Men troligen ligger visionen inte alltför långt från verkligheten.

De gamla fotografierna är ofta av mycket hög teknisk kvalitet, och merparten av dem är inskannade från originalnegativ.

I princip kan man börja läsa var som helst i boken. Som läsare fastnar man genast i dessa gamla bilder, och i berättelserna omkring dem. En riktig nostalgitripp, extremt bläddervänlig och underhållande. Dessutom är ”Kulör” mycket fint formgiven, något som förhöjer läsvärdet. En trivsam, inspirerande och intresseväckande bok.

Kulör i bibliotekets katalog

Första världskrigets öden

Första världskrigets öden

SVT:s Kunskapskanalen har börjat sända en utmärkt brittisk dokumentärserie om första världskriget.
Serien, Första världskrigets öden”, består av fyra delar. Vi får följa dramatiseringar av några enskilda mäns och kvinnors levnadsöden. Manuset bygger på citat ur verkliga brev, vilket ger serien en stark närvarokänsla. Välgjord och sevärd. Rekommenderas!

Del 1 sändes 26/12 och finns att se på SVT Play t o m 9/1. Del 2 sänds i Kunskapskanalen 2/1.

 

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Willys brev till Nicky

Från Willy till Nicky

Historiker brukar prata om ”det långa 1800-talet” och syftar då på att den historiska tidsperiod där 1800-talet ingår kan avgränsas av årtalen 1789 (Franska revolutionen) och 1914 (Första världskrigets utbrott). När första världskriget utbröt var det också början till slutet för den gamla världen.

De tre kungliga kusinerna ”Georgie”, ”Willy” och ”Nicky” symboliserade denna gamla värld. Kung Georg V av Storbritannien, kejsar Wilhelm II av Tyskland och tsar Nikolaj II av Ryssland regerade över stora delar av världen. De har tidigare dykt upp här i bloggen i olika sammanhang:
De tre kungliga kusinerna
Wilhelm II och Hindenburg

I samband med ryska revolutionen mördades tsar Nikolaj II tillsammans med hela sin familj i Jekaterinburg 1918.
När man gick igenom hans bagage hittade man ett stort antal brev, som skickats till honom av Wilhelm II. Breven publicerades snart i dagstidningar runt om i världen och utgavs sedan i bokform: ”Från Willy till Nicky : 75 brev från kejsar Wilhelm II till tsar Nikolaj II 1894-1914” (Bonniers, 1920).

I de här breven kommenteras politiska händelser från dessa 20 år: kungligheternas kamp mot parlamentarismen, Boerkriget och Rysk-japanska kriget, militära planer, de europeiska allianserna, kolonierna, Balkankrisen, och inte minst kejsarens och tsarens privatliv och familjer. Varje brev är kommenterat.

Det är ganska intressant att läsa dessa brev. Kejsaren inleder breven med hälsningsfrasen ”Käraste Nicky” och undertecknar dem med ”Din mest tillgivne kusin och vän”. Ibland skickas fotografier och olika gåvor, t ex påskägg (tsaren samlade på juvelbeprydda påskägg), konstverk m m.

I ett brev daterat 8 maj 1909 skriver kejsar Wilhelm:
”Som suveräner, vilka äro ansvariga inför Gud för de folks välfärd vilka anförtrotts åt vår omsorg, är det därför vår plikt att noga studera den ‘allmänna opinionens’ tillkomst och utveckling innan vi tillåta den att påverka våra handlingar. Skulle vi finna att den har sitt upphov från sådana grumliga och slaskfyllda källor som den ovannämnda ohederliga pressen, så måste vår plikt bjuda oss att rätta den och motstå den. (…) Den allmänna opinionen behöver klar upplysning och ledning.”

Det moderna samhället ryckte fram. Snart skulle både kejsarens och tsarens tid vara över.
En intressant och fascinerande brevsamling.

Från Willy till Nicky i bibliotekets katalog

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Kapare och pirater i Östersjön och Nordsjön

Kapare och pirater i Nordeuropa

Under vikingatidens slutskede ökade sjöröveriet i Östersjön och Nordsjön. I hela 800 år härjade pirater och sjörövare här innan kuststaterna började bekämpa sjöröveriet. Då ökade istället kaperiet. Det var ett krig mot fiendesidans handelsfartyg som var godkänt av statsmakten. Det var först 1856 som detta kaperi till sist förbjöds.

Hela den här spännande historien om sjöröveriet i norra Europa har inte tidigare beskrivits i sin helhet, men nu finns Lars Ericson Wolkes bok ”Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år” (Historiska media, 2014).

Författaren är professor i historia vid försvarshögskolan i Stockholm och en av landets främsta militärhistoriker. I sina tidigare böcker har Lars Ericson Wolke visat att han är en god berättare, och den här boken är inget undantag. Han har tagit del av nytt arkivmaterial.

Här finns spännande läsning och beskrivningar av massvis av dramatiska händelser. Vissa av dem är troligen inte tidigare kända för många läsare, t ex när tyska pirater attackerade Söderköping, eller de upprepade angreppen på den norska staden Bergen. Vi kan också läsa om hur handelsfartyg, fiskare och befolkningen i kuststäderna försökte skydda sig mot piraterna.

Den mest kände kaparen i svensk historia är nog Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm, och han finns självklart med i den här boken. Men det fanns många andra. Ett särskilt kapitel handlar t ex om den beryktade tyske piraten Klaus Störtebeker.

En riktigt intressant, välskriven och läsvärd bok, som kan läsas utan några egentliga förkunskaper. Helhetssynen över hela det nordeuropeiska området är lyckad. Boken väcker definitivt varje läsares intresse för piratväsendet och för den som vill läsa mera finns en litteraturlista längst bak i boken.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år i bibliotekets katalog

 

Tyska kvinnor i Förintelsens tjänst

Hitlers furier

I januari högtidlighölls 70-årsminnet av Auschwitz befrielse.
Det har skrivits många böcker om Förintelsen, men i och med att nya arkiv blir tillgängliga kan det fortfarande skrivas böcker med nya vinklar på detta ämne.

Ett exempel på detta är Wendy Lowers bok ”Hitlers furier : tyska kvinnor i Förintelsens tjänst” (Fischer & Co, 2014).

”Hitlers furier” nyanserar den traditionella bild som tidigare givits av kvinnornas roll i Tredje riket.
Efter krigsslutet fokuserades det nästan enbart på de manliga krigsförbrytarna, men det fanns en hel del kvinnor som begick fruktansvärda brott. Detta har hittills varit lite tabubelagt att berätta om under de 70 år som förflutit sedan krigsslutet.

Under nazisternas expansion i öst under andra världskriget kom så många som 500.000 tyska kvinnor att hamna i situationer där de kom i kontakt med, och i vissa fall blev direkt delaktiga i, övergrepp och folkmord.

En moraliskt förlorad generation av unga kvinnor hade vuxit upp i ett Tyskland som besegrats i första världskriget. De upplevde fattigdomen under mellankrigstidens depression, och drogs med i den nationalism som följde när nazistpartiet växte fram.

Kvinnorna var sjuksköterskor, lärare, sekreterare, fruar och älskarinnor. De nya erövrade områdena i öst lockade dem med nya karriärer, nya äktenskap och kanske också nya äventyr. Men för många av dem blev tillvaron i öst en helt annan än de någonsin kunde föreställa sig.

Man kanske kan tro att många av kvinnorna inte var aktivt delaktiga, utan kanske mest satt vid skrivbord och var stödjande fruar till SS-män, men i ”Hitlers furier” får vi övertygande bevis för att detta inte var hela sanningen. Här kan vi läsa om kvinnor som helt frivilligt deltog i mördandet av civila offer.

Wendy Lower är professor i historia och rådgivare till U.S. Holocaust Memorial Museum. Den här boken är mycket välskriven och intressant. Hon har haft tillgång till bl a sovjetiskt källmaterial och ett flertal ögonvittnesskildringar. En hel del av dessa uppgifter är nya.

Lowers bok är kuslig och bitvis obehaglig, men viktig. Precis som i böcker som Helt vanliga män” av Browning kan vi här läsa om vanliga människor som under kriget utförde fruktansvärda brott. Boken väcker många tankar hos läsaren och kan med fördel användas i skolor.

Ordet furie kommer från antikens Rom. Det var namnet på hämndgudinnorna, som förföljde den som dräpt en anhörig. Furie har kommit att användas i betydelsen ”rasande kvinna”.

Hitlers furier i bibliotekets katalog

Vandringar i Istanbul

Istanbul

När Konstantinopel bytte namn till Istanbul 1926 hade staden haft sitt gamla namn i nästan 1300 år. En gång var den huvudstad i det Bysantinska riket, och sedan var den det Osmanska rikets kosmopolitiska centrum.

Konstantinopel/Istanbul är en stad med en lång och dramatisk historia, och med ett unikt geografiskt läge. Ingen annan stad ligger på samma sätt på gränsen mellan två världsdelar. Staden är en port mellan Europa och Asien.

I Stefan Foconis bok ”Istanbul : vandringar i Europas största stad” (Dialogos, 2014) får vi läsa mera om denna metropol, som idag har ca 14 miljoner invånare.
Istanbul var hedniskt i ca 1000 år, sedan kristet ungefär lika länge och sedan 1453 muslimskt.

Författaren är väl bekant med Istanbul sedan mer än 40 år tillbaka. Den här boken är uppdelad i sex olika vandringar. Varje vandring inleds med en kartbild, och sedan tas läsaren med på en stimulerande kulturhistorisk resa i både tid och rum. Det görs smidiga förflyttningar mellan seklerna. Bysantinska kejsare, turkiska bad, excentriska sultaner, religiös samexistens, hårda bildstrider… här finns massor att berätta om. Stadens enormt långa historia blir påtaglig, och författaren vill visa varför staden idag ser ut som den gör.

Detta är ingen renodlad reseguide, utan en bok för den som vill få mer fördjupning om Istanbul.
Jag tycker om Foconis språk, som är mycket njutbart. Han har dessutom sinne för detaljer, och har många goda historier att berätta. Det görs också utblickar in i framtiden. Det finns stora planer på nya broar, flygplatser och kanaler. Kan de verkligen komma att bli verklighet?

Boken är i litet format och är illustrerad med 25-30 helsidesfotografier.
En utmärkt bok, både för den som varit i Istanbul och för fåtöljresenären som kanske aldrig besökt staden.

En stad är ett sorts levande väsen. Den här boken är helt enkelt Istanbuls biografi. Upplysande, underhållande och bildande.
Att läsa är att resa, heter det. Denna trivsamma vandringsbok är ett utmärkt exempel på detta. Rekommenderas!

Istanbul – vandringar i Europas största stad i bibliotekets katalog

70 år sedan befrielsen

70 år sedan befrielsen

27 januari är Förintelsens minnesdag. Detta datum 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz. I år har det gått 70 år sedan dess.

Med anledning av 70-årsminnet har Forum för levande historia tagit fram en utställning som heter ”70 år sedan befrielsen”. Fr o m idag och någon vecka framåt visas den på Östersunds bibliotek.
Utställningen består av åtta vepor med porträtt och ögonvittnesskildringar.

Förintelsens minnesdag högtidlighålls detta datum i Sverige och internationellt. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. I tider då det förekommer att människor förminskar eller till och med förnekar Förintelsen är det angeläget att vi fortsätter att påminna oss själva och våra barn om vad som hände.

26 januari sändes i SVT en dokumentär i serien Dox, ”Night will fall”.

När andra världskrigets koncentrationsläger befriades av de allierade 1945 dokumenterades allt på film. Alfred Hitchcock var en av de som satte samman filmmaterialet.

”Night will fall” är 1:15 lång och finns att se i SVT Play en månad framåt.
Filmen innehåller givetvis otäcka scener. SVT påpekar att denna omskakande men viktiga dokumentär inte är lämplig att se för barn.

Första världskrigets slagfält – 100 år senare

Första världskriget utbröt för 100 år sedan, och än idag syns spåren efter kriget i Frankrike och Belgien.

Brittiska The Telegraph har publicerat ett mycket suggestivt bildgalleri med foton av första världskrigets slagfält idag.
Det är fotografen Michael St Maur Shell som under sju års tid arbetat med projektet ”Shells of Battle – Land of Peace 14-18”, och bilderna är hämtade därifrån.

The Telegraph: Scarred by war: Battlefield landscapes from First World War 100 years on

 

Himmlers härskarplan

Härskarplanen

Miljoner biobesökare har sett Indiana Jones kämpa mot nazisterna i filmen ”Jakten på den försvunna skatten” (”Raiders of the lost ark”, 1981). I filmen är nazisterna ute efter förbundsarken, som ska ha magiska krafter och som man ser som ett tänkbart hemligt vapen.

Hur mycket sanning ligger det egentligen i påståendena om nazisternas intresse för arkeologi och historiska föremål?

Faktum är att det finns en intressant bakgrundshistoria. Du som vill veta mera om detta kan läsa ”Härskarplanen : Himmlers jakt på det ariska ursprunget” av Heather Pringle (Historiska media, 2007).

Heather Pringle, som tidigare skrivit ”Mumiekongressen”, är en prisbelönt vetenskapsjournalist från Kanada. I den här boken berättar hon om Himmlers forskningsinstitut Ahnenerbe (som betyder ungefär ”släktarv”). Det var en del inom SS, inom vilket man försökte leta efter bevis för den ”ariska rasens” ursprung. Syftet var att visa att denna ras var överlägsen alla andra. Alltså skickades en mängd expeditioner ut till olika platser runt om i världen. Man besökte Sydamerika, gjorde avgjutningar av runor och hällristningar i Bohuslän, studerade utvald folklore och man var t o m inne i Tibet. Enligt uppgift blev tibetanerna välvilligt inställda till nazisternas intresse för svastikan.

Himmler lät engagera flera minst sagt udda personer i Ahnenerbe, som ibland fick häpnadsväckande stora befogenheter. Arkeologiska artefakter skulle hittas, och ”bevisa” nazisternas raslära. Detta skulle sedan anses rättfärdiga rasideologin och nazisternas folkmord.

Himmler verkar vara den i nazisternas ledningsskikt som verkligen hade ett starkt personligt intresse för arkeologi, magi och ockultism. Det ”ariska blodet” ansågs ha särskilt kraftfulkla egenskaper, som skulle ha skänkt de forntida ”arierna” en fantastisk intelligens och kraft. Denna framstående forntid ville nazisterna försöka återskapa.

Många som läser denna bok blir säkert förvånade över att få veta hur mycket galenskaper och egendomliga idéer som via Ahnenerbe fick fritt spelrum. Bl a trodde man på fullt allvar att hällristningarna i Bohuslän var ett gammalt ariskt skriftsystem.
Verkligheten är mer fantastisk än dikten, sägs det ibland och den påhittade historien om Indiana Jones och förbundsarken är kanske inte så långsökt ändå som man kanske hade kunnat tro.

En lättläst, upplysande och ibland omskakande bok, som visar hur rasistisk ideologi kunde motivera i våra ögon helt befängd ”forskning”. Nyttig och viktig läsning för många.

På biblioteket hittar du ”Härskarplanen” på hyllan för ideologier.

Härskarplanen i bibliotekets katalog

Böckernas händer och fötter

Bokspänne
Bokspänne på inkunabel (1495). Zetterströmska biblioteket. Östersund.

Den nederländska bokhistoriska bloggen Medievalbooks postar många intressanta inlägg om medeltida litteratur och om läsning.

Ett av de senaste inläggen handlar om böckernas händer och fötter. Det är inte så konstigt som det först kan låta.

Innan boktryckarkonsten hade introducerats i Europa var böckerna i allmänhet stora och ofta tunga. De var också dyrbara och fanns endast i ett fåtal exemplar per titel. Att handskriva en kopia av en bok tog tid.

De flesta böcker var skrivna på pergament. Detta material har en tendens att krulla ihop sig. Böckerna behövde därför vara ordentligt tillslutna när de inte användes. Därför uppfanns bokspännen i metall. Med dessa kunde man knäppa ihop boken, ungefär som med ett nutida mobilfodral med knapp. Detta gjorde att boken effektivt hölls ihop och förhindrade också att fukt kom in mellan sidorna.

Dessa bokspännen kunde vara konstnärligt utformade, ibland som händer och fingrar.
(Se bilder i Medievalbooks)

Men fötterna då? Även bokens fötter uppkom på grund av ett praktiskt behov.

Böcker kunde ofta förvaras på snedställda pulpethyllor. Ibland kunde böckerna även vara fastkedjade. Det var en sorts tidigt stöldskydd för bibliotek och andra boksamlingar. En fastkedjad bok kallas ”liber catenatus”.

Böckerna lästes då vid dessa pulpethyllor, i stående skick. För att inte sidorna skulle skadas av läsningsaktiviteten (bindningen kunde skadas, så att sidorna lossnade) uppfann man fötter. Dessa utgjordes av små metallpiggar som fästes nedtill på bokens pärmkanter. Man kan jämföra med metallfötterna under en modern resväska.

Det intressanta är att boken här sågs som ett objekt, ett hjälpmedel vars praktiska användning kunde förbättras genom extra tillbehör som händer och fötter.

Medievalbooks: Hugging a medieval book

%d bloggare gillar detta: