Category Archives: Kulturhistoria

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Kungliga Bibliotekets magasin

KB:s bergrum

Bibliotekens magasinsutrymmen väcker ofta intresse. Vad finns egentligen där, och är det kanske hemliga eller rentav farliga böcker som förvaras i magasinet? Verkligheten är dock oftast tämligen odramatisk. Magasinen brukar vara fulla av bokhyllor och utrymmessnåla kompaktvagnar på skenor.

Nu har Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm gjort det möjligt att gå på en virtuell vandring i sitt magasin.
Dessa magasin finns i särskilda bergrum, som färdigställdes 1997 och som har plats för 160 hyllkilometer material.

Fotografierna från magasinsutrymmena är tagna med 360-gradersteknik, vilket gör att du kan rotera varje bild i flera riktningar.

Upplev KB:s magasin (artikel)
Virtuell vandring i KB:s magasin

Dansskola från 1785

En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa

I det populära tv-programmet ”Let’s Dance” kan vi se hur svårt det ibland kan vara att lära sig olika danser. Även förr i tiden kunde detta vara svårt att lära sig.

I Litteraturbankens senaste nytillskott av digitaliserad historisk litteratur hittar vi den fascinerande lilla skriften ”En kort, Men Ganska Tydlig, Undervisning, at lära Dansa, Jämte Flere Bifogade Contradants-Tourer, till De mindre förfarnas otroliga nytta” (1785) av Gustav Fredrik Koskull (1751-1813).
Koskull var friherre, krigsråd och överinspektor vid tullen i Göteborg.

Den lilla dansboken är på endast 24 sidor, men mycket underhållande. Tyvärr innehåller den inga illustrationer.

I boken får vi veta att man redan när barnen är små kan lära dem dansens grunder. Ett tips för att ge barnen mjukare leder är att gnugga lederna med midsommardagg, som sparats på flaska.

Andra användbara tips i boken är hur man kan lära sig att se förnäm ut. Redan vid unga år bör man dessutom lära sig behärska småleendet – ”et Fruntimber har otrolig nytta deraf”. Den som vill ha vit hy – som var på modet vid denna tid – uppmanas att aldrig vidröra rått kött. Likaså ska man kunna ”lyfta med smak på Axlarna”.
Hur djupt och hur länge ska man egentligen buga sig? Författaren ger råd både för män och kvinnor.

Den första dans som vi lär oss är menuetten. Det finns dock enligt författaren två viktiga regler beträffande menuett. Den första är att kavaljeren inte får bära hatt, detta görs endast vid högtidliga galor.
Den andra regeln: ”Aldrig bör hvarken Dame eller Cavaliere hosta, snyta sig eller spotta; eller hvad som kan påkomma, eller med ett ord, alla sorter Naturalia äro förbudna i en Dans”

Sedan får vi lära oss Contradanser. Det finns två olika sorter, först den engelska långdansen, där herrar och damer står på en rad mitt emot varandra, och sedan den franska kadriljen, där fyra par dansar vända emot varandra.

Författaren avslutar:
”Jag är försäkrad, at tiden och tålamodet skall af det råaste ämne, skapa den fullkommeligaste Dansmästare.”
Håller Tony Irving med om det månntro?

Hela boken kan läsas digitalt hos Litteraturbanken.

Ett tillägg till denna historia kan vara att författaren Gustav Fredrik Koskull var far till Mariana Koskull (1785-1841), som utpekades som älskarinna till både kung Karl XIII och Karl XIV Johan. Om hon verkligen var det är dock osäkert. Samtiden skvallrade dock en del i detta ämne.

Snille och smak

Snille och smak

Svenska Akademien är vårt lands kanske mest kända kulturinstitution. De flesta associerar kanske omedelbart Akademien med Nobelpriset i litteratur, men dess arbetsfält innefattar också svenska språket och svensk litteratur.
Nu har en fräsch och uppdaterad historik över Svenska Akademien utgivits: ”Snille och smak : Svenska Akademien förr och nu” av Bo Svensén (Svenska Akademien/Norstedts, 2015).
Detta är en ny upplaga av en bok som tidigare utgivits 1998. Denna läsvärda bok är mycket praktisk för var och en som vill veta mera om Akademien, vars valspråk ju är ”Snille och smak”.

Boken inleds med en översiktlig historik. Sedan övergår Svensén till att beskriva Akademiens tre huvudområden: språkarbetet, tävlingar och priser och så utseendet av Nobelpristagare i litteratur.

Svenska Akademien instiftades 1786 av Gustaf III. Förebild var Franska akademien, vars sammanträde kungen hade besökt vid ett Parisbesök 1771. Det fanns vid denna tid ett antal andra svenska akademier. Vitterhetsakademien hade haft språkliga och historiska uppgifter. Flera av dessa övertogs av Svenska Akademien. I boken kan vi läsa om Gustaf III:s tankar kring ledamöter och kring akademiens arbetssätt. Intressant är att kungen ville göra akademien ekonomiskt oberoende, något som fortfarande gäller. Den är helt oberoende av statliga eller andra myndigheter.

Under sin mer än 200-åriga historia har Akademien haft olika roller i kulturlivet. Under första halvan av 1800-talet satt flera stora skalder i Akademien, t ex Tegnér, Geijer, Wallin, Atterbom och Franzén. När samhället förändrades angreps Akademien av kritiker, som ansåg den alltför konservativ.

Riktigt konservativ blev dock inte Akademien förrän Carl David af Wirsén blev dess ständige sekreterare, en post han innehade 1884-1912. Han ville hålla den nya tidens författare utanför Akademien, var en av August Strindbergs främsta antagonister och bekämpade länge utseendet av Selma Lagerlöf som Nobelpristagare. Inte förrän efter Wirséns död kunde Akademien välja in så pass självklara ledamöter som Heidenstam, Schück och Lagerlöf (som blev den första kvinnliga ledamoten). Idag är en tredjedel av Akademiens ledamöter kvinnor. Det är välkänt att Akademien har 18 ledamöter, som alla väljs in på livstid.

En viktig del av Svenska Akademiens arbetsområde är språkarbetet. Gustaf III skrev att Akademien hade som uppgift ”att arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
I Svenséns bok kan vi läsa om tillkomsten av, och det mångåriga arbetet med Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) och den mindre Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Båda dessa finns idag att ta del av på internet. SAOL är mycket ansedd och har uppnått en sorts inofficiell status som norm för stavning, böjning och uttal av svenska ord.
Arbetet med SAOB har pågått i 130 år och snart beräknas man vara framme vid bokstaven Ö.

Något som troligen inte är vitt känt bland allmänheten är att Akademien utdelar ett stort antal belöningar, ofta för insatser på språkområdet. Akademien förvaltar också ett flertal stipendier och priser som utdelas till författare och översättare. Man stöder och belönar också insatser inom olika kulturområden.

Endast ca 30 sidor av ”Snille och smak” ägnas åt Akademiens Nobelprisarbete, något som också finns mer detaljerat återgivet i andra böcker. Men här får vi en god sammanfattning av Akademiens arbete med att utse Nobelpristagarna i litteratur.

Boken avslutas med lite fakta om Akademiens arbete, både till vardag och fest. Här finns också förteckningar över ledamöter och pristagare.

Snille och smak” är praktisk, lättläst och användbar. Läsvärd för vem som helst som vill veta mera om denna anrika men idag också påtagligt aktiva kulturinstitution.

Snille och smak i bibliotekets katalog

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

30 designklassiker

Vespan, Myran, Chanel no 5

Många av våra vardagsprodukter är resultatet av individuella formgivares unika idéer och visioner. Under 1900-talet har framgångsrika formgivare skapat mängder av produkter som många av oss har använt, kanske ofta utan att egentligen veta vad de heter.

Arkitekten Pia Nordahl Frisk och formgivaren Marit Stigsdotter presenterar många av dem i sin bok ”Vespan, Myran, Chanel no 5… : historien bakom 30 designklassiker” (Arena, 2008).

Produkterna är sorterade alfabetiskt, så boken inleds med servisen Blå Blom och avslutas med Vespan och 85 lamps. Varje kapitel omfattar ungefär 6-8 sidor, och här kan du läsa om produkternas tillkomst och utveckling. Vi får ta del av kul anekdoter och dessutom några personliga kommentarer från författarna. Upphovsmännen till produkterna får också en presentation, och varje sak sätts in i sitt tidssammanhang.

Visste du t ex att den välkända Kobra-telefonen egentligen hette Ericofonen? Den togs först i bruk 1954 på institutioner eftersom den var så praktisk att använda för någon som var sängliggande. Allmänheten kunde köpa den från 1956, men då fanns den bara i benvitt.

Många av oss har suttit på Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland, utan att veta att stolen heter just så.

I den här bläddervänliga boken kan du också läsa om exempelvis Arne Jacobsens Myran, Olof Bäckströms Classic-sax från 1967, fladdermusfåtöljen från 1938, om 60-talets Sacco-säck, och om Coca-Colaflaskan, som designades av svensken Alexander Samuelson.

Boken är trevligt berättad och dessutom snyggt formgiven. Den innehåller också fina fotografier av Jonas Sällberg.

Vespan, Myran, Chanel no 5 i bibliotekets katalog

 

Blod i salongerna

Blod i salongerna

I den västerländska kulturen har det då och då uppstått en vurm för primitivism. Redan under antiken kunde man blicka tillbaka mot äldre tider.
Med primitivism menas en föreställning att äldre och enklare delar av civilisationen ses som föredöme framför den aktuella och moderna. Ibland har man sett upp till ”den ädle vilden”, medan man vid andra tillfällen kunde drömma sig tillbaka till en avlägsen och ibland romantiserad forntid.

Ett genomgående drag i primitivismen är civilisationskritiken. Visst kan man bli trött på det moderna samhället. Tänk om man istället skulle prova något helt annat?

Författaren och konstkritikern Ingela Lind har skrivit en läsvärd och intressant essäbok i ämnet, ”Blod i salongerna : om sex. primitivism och längtan efter det naturliga” (Atlantis, 2014).

Här får vi läsa mera om hur man i västerlandet hyllat ”exotiska” kulturer som de afrikanska och oceaniska, och hur man genom drömmar, extas, droger och sex försökt få uppleva det vilda och ursprungliga ursamhället.

Författaren gör intressanta kopplingar till nutida företeelser för att visa hur det här tankemönstret går igen även idag, fast i delvis andra former.

”På 2000-talet blossar återigen alternativa samhällen och levnadssätt upp i hela västvärlden. (…) De motsvarar primitivismen i början av 1900-talet. (…) Jag har skrivit om behovet av utopier men också om förödelsen när dessa, konsekvent, levs ut i verkligheten.” skriver Lind i sitt förord.

Ett genomgående tema i boken är skildringen av alternativa ”kommuner”.

Läs om den förmögna bankirdottern Mabel Dodge Luhan, som blev en av den amerikanska modernismens främsta profiler. Hon grundade på 1910-talet en konstnärskoloni i New Mexico, dit författaren D H Lawrence kom som inbjuden gäst. Efter första världskrigets slut ville de bygga ett nytt, hoppfullt samhälle. De inspirerades av de olika indiankulturerna. Lawrences böcker var vågade för sin tid och stod för en positiv syn på primitivism. Han propagerade för fri sexualitet och kvinnans frigörelse.

Lind argumenterar i boken för att primitivism även kan leda till totalitära ideologier
Den österrikiske konstnären Otto Muehl (1925-2013), ganska okänd i Sverige, var en företrädare för Wienaktionismen. I denna konstriktning ville man visa livets anarkistiska sidor. Wienaktionisterna lanserade orgiastiska konstaktioner med sexuellt innehåll. På 1970-talet bildade Muehl kommunen Friedrichshof utanför Wien. Där förekom radikala, destruktiva och extrema drag, som Lind visar i sin bok. Muehl blev bl a dömd för pedofili.

Primitivismen är utopisk. Det kan kanske vara lockande att leva helt utanför det etablerade samhället, men primitivismen har också mörka baksidor som våld, övergrepp, kvinnoförtryck och blind lydnad.

”Blod i salongerna” är en läsvärd bok som visar hur vurmen för primitivism går igen under olika tidsperioder, och Linds tes att den kan leda till totalitära ideologier är intressant.

Här finns skildringar av dekadens och sexualitet som kanske inte passar alla läsare, men Lind skriver med ett behagligt språk, ofta med talrika associationer till moderna företeelser inom konst och populärkultur.

Omslaget avbildar ”Kiki with African mask” av fotografen Man Ray (1926).

Blod i salongerna i bibliotekets katalog

Handbok i simning från 1587

De arte natandi, 1587

År 1587 utgavs boken De Arte Natandi (Simningskonsten), skriven av Everard Digby. Det var en bok i två delar och var skriven på latin. Den ena delen var teoretisk medan den andra innehöll praktiska råd.

Åtta år senare översattes boken till engelska, med titeln ”A short introduction for to learne to swimme. Gathered out of Master Digbies Booke of the Art of Swimming. And translated into English for the better instruction of those who vnderstand not the Latine tongue”.

Verket var rikt illustrerat med hela 40 olika träsnitt, som avbildar simmare i olika positioner.
Digbys bok blev inflytelserik och han var tidigt ute med att tänka på säkerhetsfrågor. Bl a rekommenderas att man inte ska gå ned i en flod med fötterna först eftersom man då kan fastna i gyttjan på botten. Likaså bör man ha med en följeslagare ifall man skulle behöva hjälp under simningen.

The Public Domain Review har nu digitaliserat 20 av de fina träsnitten ur boken.
http://publicdomainreview.org/collections/the-art-of-swimming-1587/

De arte natandi tycks vara sällsynt i sin tryckta version och boken finns inte på något svenskt bibliotek.

 

Det exotiska Orienten

Bilden av Orienten

Under de senaste åren har det i Sverige utgivits en del böcker inom ämnet ”Västvärldens syn på folkgrupper i Mellanöstern samt Islam, historiskt samt i nutid”. En av dessa böcker är Tomas Björks ”Bilden av ‘Orienten’ : exotism i 1800-talets svenska visuella kultur” (Atlantis, 2011).

Uttrycket ”Orienten” är omdiskuterat och många vill inte använda det idag, men uttrycket var det som användes på 1800-talet. I den här boken används begreppet för de icke-kristna länderna kring Medelhavet, både i Mellanöstern och Nordafrika.

Tomas Björk är docent i konstvetenskap. I boken undersöker han hur resande svenska konstnärer och fotografer under 1800-talet skildrade orientaliska miljöer. Här möter vi beslöjade kvinnor, sultaner, haremsinteriörer, moskéer och nyhetsillustrationer.

Tryckeriteknikens framsteg hade gjort att tidningar och böcker kunde utges med fler och bättre illustrationer än tidigare. Bilderna från dessa länder kunde alltså ses i tidningar och böcker, och visades även på utställningar. De nådde en stor publik. I samband med diplomatiska besök, Orientalistkongressen 1889 och Stockholmsutställningen 1897 fokuserades det också på ”det främmande”. Fördomar och stereotyper spreds, och givetvis ansåg man att västerlandet var mer högtstående, och alltså borde hjälpa människorna i Orienten.

Styrkan med denna rejäla bok, som omfattar över 400 sidor, är det enormt rika bildmaterialet. Här finns många fina litografier, de flesta återgivna i färg, samt massvis av tidningsillustrationer och andra bilder.

De svenska resenärerna som besökte dessa länder var oftast mest intresserade av att avbilda de många byggnadsverk man såg. Vardagslivet hos de lokala invånarna var inte alltid lika intressant för dem. Konstnärerna fascinerades av det starka ljuset.
Även om Sverige inte var någon kolonialmakt delade man i princip kolonialmakternas uppfattningar om Orienten, alltså att området var underutvecklat jämfört med västerlandet och behövde hjälpas fram.
Det blev på modet att göra resor till Orienten. En del av resenärerna var kungliga. Gustaf (V) och Victoria reste till Egypten, något vi kan läsa om i en helt annan bok, och även andra prinsar som Eugen, Carl m fl gjorde resor dit.

Björk skriver kunnigt och intresseväckande, och texten kryddas med samtida citat ur böcker, artiklar och brev. Det är riktigt intressant. Läs om så pass olika ämnen som egyptologi, mumievurm, resor till Bibelns platser, krigsrapporter, etniciteter, turkiska bad, vattenpipor och mycket annat.

Resenärerna fascinerades också av kvinnornas situation. Harem sågs som ett tecken på en synd som så klart inte kunde förekomma i väst, och de sköna men beslöjade kvinnorna avbildades ofta. De svenska resenärerna uppfattade kvinnorna som oåtkomliga och mystiska. Andra västerlänningar kunde fångas av den exotiskt erotiska lockelsen.

En tankeväckande, påtagligt visuell och intressant bok, som får läsaren att fundera över vår egen tids värderingar och uttryck. Hur kommer man att se på dem om 100 år?

Bilden av Orienten i bibliotekets katalog

Århundradets sommar

Århundradets sommar

1913 var ett år då allting tycktes vara möjligt. Det var ett år då det hände mycket inom kulturen : konst, musik, litteratur. Samtidigt var det året innan 1914, då första världskriget bröt ut och totalt förändrade samhället. Om detta händelserika år handlar Florian Illies fascinerande bok ”Århundradets sommar : 1913” (Norstedts, 2013).

Under 1913 präglades Paris, Berlin, Wien och New York av otrolig kreativitet och experimentlusta. Det nya moderna samhället skulle snart bryta igenom, samtidigt som det gamla knakade i fogarna.

Illies är tysk kulturjournalist och har bl a varit kulturredaktör för tidskriften Die Zeit.
Den här boken är upplagd kronologiskt i 12 olika kapitel, ett för varje månad. Månadskapitlen inleds med en snabb introduktion av vad som händer i detsamma. Detta är väldigt intresseväckande.
Högt och lågt blandas med varandra. Läsaren förflyttas hundra år tillbaka. Det är oerhört raffinerat: politik, kärlek, skandaler, skvaller och mycket annat beskrivs i en jättelik mix, med stor närvarokänsla. Man kan inte sluta läsa.
Trots att boken heter ”Århundradets sommar” handlar den alltså om hela året 1913, inte bara om den sommaren.

Vi möter Marcel Proust, som börjar skriva sitt stora verk ”På spaning efter den tid som flytt”. Igor Stravinsky har premiär på ”Våroffer”. Franz Kafka, James Joyce och Robert Musil dricker samma dag en cappuccino i Trieste. I München försöker en 24-årig österrikisk hötorgsmålare sälja sina småborgerliga stadsvyer. Hans nämn är Adolf Hitler.
I boken får vi även träffa flera andra av 1900-talets berömdheter: Pablo Picasso, Josef Stalin, Sigmund Freud, Oskar Kokoschka, Thomas Mann, Rainer Maria Rilke, Coco Chanel, Albert Schweitzer…
Alla dessa personers liv flätas in i varandra. Flera av dem träffas faktiskt i boken, men de flesta av dem lever parallella liv.

Det som är så fascinerande med denna bok är att vi som läser den idag har facit i hand. Det var en banbrytande tid. Vi vet vad som hände 1914, bara ett år senare, och att allt då skulle komma att vara förändrat. Någonstans har jag sett boken beskrivas som ”en undergångens högmässa” och det är en bra beskrivning.

Århundradets sommar” är riktigt välskriven, som en blandning mellan fackbok och roman, och är en verklig bladvändare. Dessutom finns det gott om intressanta anekdoter i boken. Rekommenderas!

Århundradets sommar i bibliotekets katalog

Djurens nordiska kulturhistoria

Bernströms bestiarium

Det stora samnordiska uppslagsverket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid utgavs i 22 band under åren 1956-1978 och finns på alla större bibliotek. En av medarbetarna i detta verk var zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903-1989). Han skrev artiklarna om djur.

I boken ”Bernströms bestiarium : en djurens nordiska kulturhistoria” (Atlantis, 2008) samlas hans artiklar i en egen uppslagsbok, omfattande över 600 sidor.

Bernström var otroligt lärd och extremt kunnig. När han skrev sina artiklar hade han först gått igenom ett enormt källmaterial: Bibelöversättningar, isländska krönikor, riddarromaner, läkeböcker, medeltida ordböcker, listor över slottsinventarier, lokala jaktindex och mycket annat. Resultatet blev mängder av läsvärda och dessutom underhållande texter om djur.

I ”Bernströms bestiarium” kan man slå upp en artikel om valfritt djur och få veta intressanta saker.

Alla grodor ansågs på medeltiden vara giftiga och var föremål för nordbornas avsky och skräck. Heliga Birgitta var bara en av de som skrev om hur förfärlig grodan var. Troligen hade denna föreställning sin grund i förkristen europeisk folktro.

Om ekorren får vi veta att den var fridlyst under stora delar av året, när inte ekorrjakten pågick. Men det var bara ekorrens grå vinterskinn som ansågs fullvärdigt. Ekorrskinn kunde användas som betalningsmedel. Tidvis sågs gråskinn som en lyxvara. Gråskinn hörde tillsammans med hermelin till de material som Stockholms råd 1486 förbjöd en dömd lösaktig kvinna att bära.

Kräftor har sedan lång tid ätits i Norden, men det äldsta hittills funna skriftliga belägget för detta är ett inköp av kräftor i Lübeck 1504 för Danmarks drottning.

Björnkött troddes under medeltiden vara ett botemedel mot malaria. Björnister kunde man använda mot ryggvärk, och särskilt mot håravfall.

Här finns också texter om fabeldjur som enhörning och grip, som man på medeltiden trodde var verkliga djur.

Man märker tydligt hur spränglärd Bernström var. Han beskriver djurnamnens etymologi, nämner nästan i förbigående detaljer som man förstår att det måste ha tagit lång tid att leta fram, och missar inte heller att ta med rolig kuriosa.

Redaktören Henrik Otterberg tecknar i bokens inledning ett intressant personporträtt av John Bernström. I slutet finns en förteckning över en del av de källor Bernström använt.

Denna underhållande och bildande bok finns nu även tillgänglig som gratis e-bok via Litteraturbanken. Verkligen bra att kulturhistoriskt viktiga verk som detta tillgängliggörs online. Ett utmärkt initiativ!

Bernströms bestiarium i bibliotekets katalog

Kristallpalatset i London

Kristallpalatset - the Crystal Palace

Idag är Crystal Palace i första hand namnet på ett brittiskt fotbollslag, och namn på en stadsdel i London. Men under 85 år var Crystal Palace, Kristallpalatset, känt som den stora utställningshall i London som byggdes till den första världsutställningen 1851. Det var en av stadens stora sevärdheter.

Världsutställningarna var en nymodighet för 1800-talet, och 1851 års utställning var alltså den första av många. Ett 40-tal olika länders tekniska, ekonomiska och kulturella framsteg presenterades. Det var främst industri, teknik och hantverk som man ville lyfta fram. Världsutställningen i London hölls i Hyde Park.
Arkitekten bakom Kristallpalatset var Joseph Paxton, som hade influerats av växthus när han ritade sina planer. Hela palatset bestod av gjutjärnselement och glas. Järnpelare och järnbalkar byggdes ihop med 290.000 glaselement, s k kristallskivor. Gjutjärn var den nya tidens material, och glaset medförde helt nya ljuseffekter inne i utställningshallen.

Interiör från världsutställningen i Kristallpalatset

Byggnaden var gigantisk. Palatset var över 560 m långt och därmed en av världens största byggnader. Upp till 13.000 utställare kunde rymmas i palatset, som blev en stor attraktion. Världsutställningen var öppen i nästan fem månader. Under den tiden besöktes Kristallpalatset av sex miljoner människor.

Mera om den första världsutställningen kan du läsa här:
The great exhibition of 1851

Den stora byggnaden skulle kunna monteras ned efter utställningens slut, vilket också skedde.
Efter världsutställningen flyttades Kristallpalatset till området Sydenham. Där användes sedan byggnaden som nöjeslokal. Här öppnades också världens första temapark. Ett tag visades en stor dinosaurieutställning där. Det var de första modellerna av dinosaurier som skapats.
I anslutning till Kristallpalatset spelades också 20 FA-cupfinaler i fotboll där, fram till 1914.

Det började dock gå knackigt för nöjesattraktionen. Kristallpalatset drabbades av finanskris och även av en del bränder. Vissa menade att byggnaden var otursförföljd. Palatsets storlek gjorde att det var svårt att få verksamheten att gå runt. 1911 gick Kristallpalatset i konkurs.

1936 totalförstördes Kristallpalatset i en stor eldsvåda. Trots att fyra brandkårer med totalt 88 brandbilar bekämpade branden gick inte palatset att rädda. Idag finns endast ett fåtal rester kvar av originalbyggnaden.

Sommaren 2013 rapporterades det att ett kinesiskt bolag har planer på att återuppbygga Kristallpalatset, och att möten med Londons borgmästare hade bokats in. Vi får se hur det blir med dessa storslagna planer.

Webbplatsen Great buildings online har en del material om Kristallpalatset.
Här finns animationer och virtuella modeller som ger oss en bild av hur Kristallpalatset såg ut. I avsnittet Design kan du läsa om konstruktionen.

Minnen från Krystall-palatset

I Östersunds biblioteks magasin finns en stor och platt foliantbok, ca 40 x 25 cm stor. Boken heter ”Minnen från Krystall-Palatset : ett album öfver verldsexpositionen i London” och gavs ut av Bonniers 1851. Den består till största delen av ett antal planscher, varav flera är utvikbara. I bloggens bildarkiv kan du se en hel mapp med några bilder från boken. Kristallpalatset måste verkligen ha imponerat på besökarna.

Ett handskrivet ark sitter inklistrat i början av boken. Det är en avskrift av en artikel i Aftonbladet.
Arket är signerat av Pehr Rissler (1781-1866), Jämtlands förste civile läkare.

”Vid Industri expositionens öppnande å London år 1831 (felskrivning?) blef följande vackra Hymn öfversatt på 30 olika Språk, utdelad och afsjungen”. Därefter följer den upptecknade dikten.
”Afskrifvet från Aftonbladet för d. 24. Julii 1851. ad memoriam af Per Rissler”
Foto av detta handskrivna ark finns i bildmappen.

”Minnen från Krystall-Palatset” ingår i Läroverksdepositionen. Det är böcker som ingick i Östersunds läroverks bibliotek, men som sedan 1934 är deponerade på Östersunds bibliotek (tidigare Jämtlands läns bibliotek). Numera är dessa placerade i magasinet.

Mera om Kristallpalatset kan du läsa i boken ”Resan till Kristallpalatset”, som jag tidigare tipsat om här i bloggen.

Moderskap

Mama Dolly

Mors dag lanserades 1905 av den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis. Dagen firades första gången 1908. Till Sverige kom mors dag 1919, och förlades till sista söndagen i maj.

Alla har vi en moderrelation. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit en intressant essäsamling om moderskapet, ”Mama Dolly : bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien” (Norstedts, 2012).
Detta är en genreöverskridande bok som är svår att klassificera. Den spänner över flera ämnen. På biblioteket är den placerad på avdelningen för etnologi.

I ”Mama Dolly” möter vi många olika sorters mödrar: jungfru Maria, det klonade fåret Dolly, Medea i det klassiska dramat, Alien-drottningen, Loretta Lynn, och inte minst den mexikanska gråterskan La Llorona. Det är en kulturhistorisk berättelse som samtidigt är väldigt personlig. Författaren utgår från sina egna känslor inför moderskapet, och från själva kroppen, som inom sig bär på ett nytt liv. Det ena temat avlöser sedan det andra, och idétrådarna tvinnas ihop till en enda lång essä på ett spännande sätt.
Här kan du läsa om relationen moder-barn (som ofta framställs idylliserande, dock icke i denna bok), om kvinnorollen i olika kulturer och epoker, Ett särskilt intressant kapitel handlar om ”bortbytingar” och om adoption. Här finns även ett avsnitt om manliga mödrar.

Boken är fylld av populärkulturella referenser. Kopplingar görs inte bara till Alien-filmerna utan även till tecknade serieromaner.

”Mama Dolly” är lite spretig men läsvärd. Om man gillar den eller ej beror nog på om man uppskattar det påtagligt personliga tilltalet. Själv tycker jag att det ger en intressant dimension till ämnet, särskilt med alla tvära kast i kultur- och samtidshistorien.
Omslaget avbildar en detalj ur konstverket ”Goddess” av Alfred J Quiroz.

Mama Dolly i bibliotekets katalog

Gifter och giftmord

En dos stryknin

I litteraturhistorien är det många personer som drabbats av förgiftningar, exempelvis Törnrosa, Snövit, Madame Bovary, Thérèse Raquin och pastor Gregorius. Och då har vi inte ens nämnt alla offer inom kriminallitteraturen.

Olle Matsson, professor i kemi vid Uppsala universitet, har skrivit en underhållande bok om gifter och giftmord: ”En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen” (Atlantis, 2012).

Detta är en genreöverskridande bok som spänner över flera ämnesområden. Bästa etiketten är kanske kulturhistoria.

Boken är som en tråd som löper igenom gifthistorien (om det nu kan finnas en sådan).
Den inleds med Sokrates giftbägare, som filosofen tvingades att tömma år 399 f.Kr. Bägaren innehöll troligen odört, blandad med opium från vallmo. Matsson beskriver sedan andra antika källor som tar upp odört, fortsätter med att berätta om växten – var den växer, hur den används, hur giftet verkar i kroppen, och sedan följer litterära exempel på användning av just odört (i just detta fall Agatha Christie och Caroline Graham). Sedan kommer nästa kapitel, om stormhatten.

Så här fortsätter det genom hela boken. Man får mest utbyte av att läsa kapitlen i följd, men visst kan man hoppa in direkt och läsa t ex kapitlet om belladonna och bolmört, som ligger betydligt längre in i ”En dos stryknin”.

De mest kända deckargifterna är arsenik, cyankalium och stryknin. Men det är bara några av alla de gifter som Matsson berättar om i den här intressanta och ibland överraskande boken. Författaren är mycket kunnig i ämnet och det är spännande att få följa med på resan genom alla gifter. Det finns verkligen fler sätt än man tror att ta kål på någon med gift!
Här kan du även läsa om råttgft och ormgift. Nikotin är livsfarligt i höga doser, och man ska akta sig för skämda jordnötter eftersom dess mögel kan avge aflatoxin. Och känner du till den farliga japanska fiskdelikatessen fugu?

Om man så vill kan man dessutom se den här boken som en studie i kriminallitteraturens giftiga historia. En underhållande bok är det i alla fall, och dessutom trevligt formgiven med många fina illustrationer.

En dos stryknin i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: