Bloggarkiv

Dalälven

Dalälven

Den 520 km långa Dalälven är Sveriges näst längsta älv. Den är starkt förknippad med Dalarna.
Dalälven har också traditionellt ibland setts som en sorts inofficiell gräns mellan Norrland och övriga Sverige. De fem nordligaste länens administrativa gränser utgör ”det administrativa Norrland” om man så vill. Däremot fungerar Dalälven som en kultur- och naturgeografisk gräns. I skolan fick vi lära oss att ”eken, kräftorna, slotten och adelsmännen” inte går längre norrut än till Dalälven. Dess kulturhistoriska betydelse är intressant.

”Dalälven : från fjäll till fjärd” av Jan-Olov Moberg och Mikael Svensson (Votum, 2014) är en utmärkt bok, som följer Dalälvens lopp från källan i Norges gränstrakter till utloppet i Gävlebukten.

Boken är ett riktigt praktverk och omfattar 300 sidor i stort format. Den är rikligt illustrerad med nytagna fotografier.
Författarna ser själva den här boken som en uppföljare till Karl-Erik Forsslunds mastodontverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. Det är ett verk i hela 27 delar som utgavs 1918-1939.

I området kring Dalälven hittar vi det som ibland är schablonbilden av Sverige: röda stugor, midsommarstänger, dalakurbits, Siljansbygden, Vasaloppet. Men den här boken faller inte i turistfällan, utan låter Dalälven vara huvudperson. Läsaren tas med på en kulturhistorisk resa genom både historia och nutid. Läs om spåren efter Carl von Linné och efter gamla industrimiljöer, eller om Clas Ohlson i Insjön.

Jag tycker om den här boken. Jan-Olov Mobergs text har ett mjukt flöde, som väl passar in i en bok om en stor älv. Mikael Svenssons högklassiga fotografier är fantastiska och förhöjer läsvärdet avsevärt.

En lättläst och intressant bok, en kombination av naturskildring och kulturhistoria. Dessutom är boken mycket fint formgiven. En bok som inspirerar.

Dalälven i bibliotekets katalog

Även Karl-Erik Forsslunds Med Dalälven från källorna till havet finns att låna på biblioteket.

Sveriges landskapsblommor

Sveriges landskapsblommor

Landskapsblommorna är populära symboler för våra landskap.
I Jan Vegelius bok ”Sveriges landskapsblommor och deras historia” (Rabén & Sjögren, 2 uppl., 1990) kan du läsa mera om bakgrunden till införandet av landskapsblommor, och sedan finns utförliga kapitel om varje blomma. Här finns intressanta beskrivningar av blommornas ”kulturbotaniska” bakgrund.

Idén till landskapsblommor kom från de amerikanska ”State flowers”. 1908 föreslog Paul Petter Waldenström, ledare för Svenska Missionsförbundet, att Sverige borde införa landskapsblommor. Waldenström hade fått ett brev av en svenskamerikanen August Wickström, och det var där idén från början hade lanserats. Från början talade man inte om landskapsblommor, utan om provinsblommor och nationalblommor. Namnet landskapsblomma slog inte igenom förrän flera decennier senare.

Landskapsblommorna är inte ”officiella” men anses hävdvunna, som det heter. Det är egentligen bara landskapsvapnen som är helt officiella landskapssymboler.

Vegelius beskriver den intressanta bakgrundshistorien till blommorna och tar upp de olika turerna kring urvalet av blommor för de olika landskapen. Varje landskapsblomma presenteras sedan i ett eget kapitel. Här får vi veta en hel del intressanta kulturhistoriska detaljer.

Boken avslutas med en diskussion kring övriga landskapssymboler. På senare tid har allt fler symboler tilldelats de olika landskapen. För varje landskap finns numera djur, fåglar, fiskar, stenar, grundämnen, mossor, svampar, äpplen, stjärnor och stjärnbilder. Dessutom finns ett antal landskapssånger.
Boken är fint illustrerad med både teckningar och fotografier.

Första upplagan av den här boken utkom 1981. Författaren Jan Vegelius avled tyvärr 1990, samma år som 2:a upplagan av denna bok utkom. Så någon senare utgåva av boken har inte utgivits. Den går inte längre att köpa i bokhandeln, men kan lånas på biblioteket.

En trivsam och allmänbildande bok om våra landskapsblommor. Det visar än en gång att även om till synes små ämnen finns det mer att berätta än vad man kanske först tror.

Sveriges landskapsblommor i bibliotekets katalog

 

Att forska kring gamla hus

Börja forska kring ditt hus och din bygd

Många är idag intresserade av släktforskning. Det finns flera bra guideböcker till hur man börjar forska kring sin släkt. Men det går även att forska kring gamla hus. Man kanske har fått överta en gammal släktgård, eller köpt ett äldre trähus. Då kommer frågorna om vem som bott i huset tidigare, varför det byggdes och vad det har använts till. Människor flyttar omkring, men husen står kvar och bär på sin egen historia.

I den användbara och praktiska boken ”Börja forska kring ditt hus och din bygd” av Per Clemensson och Kjell Andersson (Natur & kultur, 2011) får du veta hur du går till väga när du behöver ta fram faktauppgifter kring gamla hus och byggnader. Det finns många arkiv att besöka, och källor kan även finnas tillgängliga på internet.

Författarna kan sitt ämne väl och har tidigare utgivit motsvarande guideböcker om släktforskning. Boken är tydligt och praktiskt upplagd. Särskilda kapitel beskriver husets och bygdens historia i tryckta källor och i digitala källor. Sedan finns särskilda avsnitt för olika typer av byggnader: villor, sommarställen, gårdar, torp och stadens hus samt fastigheter. Läs också om byn och socknen, som länge var utgångspunkten för all folkbokföring.

Boken innehåller också praktiska tabeller över gamla längd- och ytmått.

En bra, praktisk och mycket användbar bok för dig som vill forska om gamla hus.

Börja forska kring ditt hus och din bygd i bibliotekets katalog

 

Atlas över avlägsna öar

Atlas över avlägsna öar

Som tidigare nämnts här i bloggen är det något speciellt med kartor, som alltid lockat människans intresse. Kartor över fjärran länder och kuster kan väcka drömmar till liv på flera sätt.

Judith Schalansky växte upp i Östtyskland. Att läsa kartböcker blev hennes eget sätt att resa. Kartornas färger, linjer och spännande namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. I dagens östtyska områden finns inte längre några sådana begränsningar, men Schalansky reser vidare i sin atlas. I boken ”Atlas över avlägsna öar : femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka” (Pequod Press, 2012) tar hon oss med på en litterär geografisk resa till öar över hela världen.

Detta är ett utmärkt exempel på hur vi genom litteraturen kan bege oss ut på resor nästan hur långt bort som helst. Att läsa är att resa, heter det, och ”Atlas över avlägsna öar” bevisar denna tes.

De femtio öarna är alla små. Några är relativt kända, som Pitcairn (Bounty-myteristernas ö), Iwo Jima, S:t Helena, Påskön och Julön, medan andra troligen är ganska okända för de flesta läsare. Men alla öarna har en spännande historia att berätta. Vissa av dem är extremt svårtillgängliga och ogästvänliga, medan andra kanske kan vara värt ett verkligt besök.

Öarna är sorterade geografiskt efter hav. De flesta ligger i Stilla havet. Varje ö presenteras på ett uppslag med en ytterst välritad karta på högersidan och med en textbeskrivning på vänstersidan.
För varje ö redovisas också avstånd till andra platser och en tidslinje med viktiga händelser.

Här får du veta varför Napuka i Franska Polynesien fick namnet Besvikelsens öar, och känner du till ön Ensamheten i Norra ishavet?

Den här boken är oerhört fascinerande, och dess raffinerade layout och typografi förhöjer läsvärdet avsevärt. Berättelserna om de olika öarna är spännande och intressanta att läsa. Som läsare kastas man mellan seklerna och det är ett riktigt suggestivt läsäventyr. Extra plus för Schalanskys spirituella förord. Rekommenderas!

Atlas över avlägsna öar i bibliotekets katalog

Vykort från förr

Med världen i brevlådan

Idag är det väl ganska ovanligt att få ett vykort. Förr var de avsända och mottagna vykorten välkomna hälsningar från släkt och vänner, som kanske turistade i något avlägset land. Man studerade motivet, frimärket, stämpeln och läste ofta den handskrivna hälsningen flera gånger. Det var vanligt att vykorten sedan sattes upp som små prydnader i hemmet.
Numera har väl detta till stor del ersatts av att posta foton och hälsningar i sociala medier.

I början av 1900-talet var resandet ännu bara till för ett litet fåtal. Stora delar av världen var fortfarande exotiskt nya för de flesta svenskar, och de flesta hade aldrig besökt ett annat land.

Vykortssamlaren Jan A Rune har i boken ”Med världen i brevlådan – vykort berättar” (Trafik-nostalgiska förlaget, 2008) samlat ihop ca 370 olika vykort från tidigt 1900-tal och fram till 1970-talet. De har sorterats in under olika rubriker: ”Från världens alla hörn”, ”Krig”, Reklam”, ”Skämt” och många fler. Även det skrivna budskapet på korten beskrivs i många fall.
Boken är i stort format och omfattar ca 160 sidor. De flesta vykorten återges i stort format.

Det är mycket underhållande att bläddra i ”Med världen i brevlådan”. Man fascineras av motivvalen från förr. Ny teknik var alltid intressant, så bilar, flygplan och andra nymodigheter var vanliga på korten.

De flesta vykorten i boken är tryckta i Frankrike, men här finns också många svenska kort. Och här finns till och med några gamla ”franska kort”. De mest vågade av dessa skickades inte öppet utan i kuvert.

Alla som är det minsta roade av kultur- , foto- eller teknikhistoria kommer att ha glädje av denna nostalgiska bok. Låt den här boken ta dig med till en tid då resandet ännu var nytt och då nyfikenheten på världen var en helt annan än idag.

Med världen i brevlådan i bibliotekets katalog

Flodernas bok

Flodernas bok

Floder och vattendrag har varit centrala för framväxten av vår kultur. Många av våra äldsta städer grundades vid floder, som också har varit viktiga transportleder. Floderna har blivit en sorts egna personligheter.

Nina Burton är litteraturvetare och författare. I sin ”Flodernas bok : ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” (Bonniers, 2012) följer hon tre europeiska floder genom tid och rum.
De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Hon följer dem från källorna till haven, och längs den vindlande vägen knyter hon ihop kulturhistoria, miljö, natur och egna livsupplevelser. ”Flodernas bok” är en magnifik essä, en kulturhistorisk gobeläng som obekymrat rör sig fritt i tidsflödet.

Burton är en inspirerande och nyfiken guide, alltid öppen för nya personliga intryck, blandat med fakta och spännande detaljer. Hon är särskilt bra på att hitta överraskande samband mellan helt skilda saker.

Floder kan vara gränser mellan två stränder, men de kan också sammanföra människor. Burton visar hur floderna haft betydelse för människans intellektuella utveckling. Vi möter Petrarca vid Rhône, Erasmus vid Rhen och Francis Bacon vid Themsen. Och det är bara några få nedslag i denna rika bok.

”Flodernas bok” är en stor läsupplevelse. Språket är utsökt och ibland poetiskt, men alltid lättläst och prosan flyter obehindrat fram likt en egen litterär flod. Ibland stannar texten upp på ett eftertänksamt sätt innan den fortsätter.
Boken anknyter till en lång europeisk essätradition och i dagens litteraturutgivning har essän på något sätt hamnat i bakvattnet (om uttrycket tillåts). Men riktigt bra och välskrivna essäer kan vara några av de bästa läsäventyren.
Det är en fröjd att läsa en sådan här bok. Inspirerande, kunnig, lärorik, och ibland dessutom rolig.
”Flodernas bok” är dessutom fint formgiven med samverkande typografi, bild och slingrande flodlinjer. Illustrerad med många fina färgfoton.

Ur Nina Burtons förord: ”Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. (…)
Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström.”

Det här är en briljant bok som jag varmt kan rekommendera.

Flodernas bok i bibliotekets katalog

Trista sevärdheter

Trista sevärdheter

Vad är egentligen en sevärdhet? Kanske ett besöksmål som man av någon anledning tycker att det är värt att göra en omväg för att få se.

I Johan Tells underhållande bok ”Trista sevärdheter” (Max Ström, 2011) kan vi se en bildkavalkad av 121 sevärdheter som författaren anser ”ovärda” en omväg.
I förordet skriver Tell att han tycker att ”det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på”. Han diskuterar också hur Unescos alla världsarv egentligen väljs ut: är det enbart p g a platsernas inneboende kulturvärden, eller kan lobbying ha en roll i sammanhanget?

Det roliga med ”Trista sevärdheter” är just sammanställningen av de olika platserna, som var och en får en bildsida i tvärformat, samt en underfundigt lakonisk bildtext.

För varje plats anges också dess geografiska koordinater. Så det är enkelt att själv leta sig fram till t ex statyn över gåsen Akka, Norra Europas största kvarnhjul eller Skövdes äldsta hus. Är dessa sevärdheter verkligen så trista? Bedöm själv.
Omslaget avbildar världens största vildman, som kan ses i Storuman.

En fascinerande och bitvis komisk bok, med ett mått av turismkritik, och som ger läsaren en stunds eftertanke.

Trista sevärdheter i bibliotekets katalog

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

20.000 historiska kartor online

New Jersey 1873

Många fascineras av gamla kartor, som ofta är mycket vackert formgivna.
New York Public Library (NYPL) meddelar nu att de öppnat en stor databas online med 20.000 digitala historiska kartor, alla helt gratis att bläddra bland och ladda ned. Man har skannat in kartor i ca 15 år.

Innehållet i denna databas, Open Access Maps, är imponerande i sin omfattning. Dessutom är nästan alla kartor inskannade i hög upplösning.
1.100 kartor består av amerikanska stads- och delstatskartor från 1500-talet fram till 1800-talet.
700 kartor beskriver Österrike-Ungern under perioden 1877-1914.
2.800 kartor beskriver New York och New Jersey med omnejd (t ex kartan över New Jersey som ses här ovan. Den är tryckt 1873)
En jättelik samling med 10.800 kartor beskriver New York City 1852-1922 och rör sig främst om brandförsäkringskartor.

Vem som helst kan bläddra i databasens innehåll, men om du vill ladda ned bilder behöver du skapa ett konto i NYPL:s Map Warper, vilket är gratis.

NYPL Open Access Maps

NYPL Digital Collections

NYPL Map Warper

Man har också infört något man kallar ”rectification”, vilket betyder att man virtuellt kan lägga en historisk karta över en nutida bild av samma område för att jämföra. Alla kartor i databasen är dock ännu inte anpassade till denna specialtjänst, men arbete pågår hela tiden.
Här kan du läsa mera om NYPL:s arbete med de digitala kartorna: Drawing on the Past och Unbinding the Atlas

En fantastiskt bra webbtjänst som bloggen lyfter på hatten för.
Tänk om det skulle finnas en motsvarande webbtjänst i Sverige! Det vore väl intressant.

Med bil från Calcutta till Stockholm

bjorkegren_calcutta_320

Att resa har idag blivit ett naturligt inslag i vår livsstil. Vi tar nästan för givet att man ska kunna resa nästan vart som helst i hela världen, helst med flyg, ibland kanske bara över en helg. För 80 år sedan kunde dock resandet fortfarande vara ett äventyr.

Einar Helmer Björkegren reste 1933, tillsammans med sin vän Mats Rosén, från Calcutta till Stockholm i en Chevrolet. Hela resan tog nästan två månader och dokumenterades i den spännande boken ”Calcutta – Stockholm” (W&W, 1934).
(Idag heter staden Kolkata, men 1933 var Indien fortfarande brittisk kronkoloni och därför används det gamla namnet Calcutta i denna text).

bjorkegren_chevrolet
Björkegren och Rosén vid sin Chevrolet innan avfärd.

Färden gick från Calcutta till Delhi, till Teheran och Bagdad, till Damaskus, Ankara och Istanbul, och sedan upp genom Europa: Sofia, Belgrad, Budapest, Wien, Berlin, Köpenhamn, Stockholm. Detta är en sträcka på ca 1750 mil. Resan gick i områden med både hett och kyligt klimat, vilket resenärerna behövde förbereda sig för. De lät skicka efter särskilda Junex militäröverrockar med kamelhårsfoder.

Redan i Agra lade duons Leica-kamera av, så de fick ersätta den med en Zeiss. Under den fortsatta resan stötte duon på en del problem. Alla områden visade sig inte lika lätta att få tillstånd att resa igenom. De råkade ut för diverse äventyrligheter och spännande erfarenheter, som alla redovisas i ”Calcutta – Stockholm”. I Persien fick de vara med om en arraksfest och även träna på högertrafik. De forcerade fruktansvärda vägar och råkade ut för sandstorm. I Bagdad fick de överraskande erfarenheter av stadens nattliv, inklusive magdans. Kompassen kom bort någonstans i Syrien. Det bitvis dramatiska kapitlet om Turkiet heter ”Turkiet. Landet som man inte skall köra bil igenom.”. Här stötte duon på sina kanske största vedermödor. Ibland gick det inte att urskilja någon väg över huvud taget. Björkegren kallar marken för ”tuggummilera”. I Tauruspasset blev hela bilen nedisad.
Sedan de lämnat Turkiet sammanfattas sedan resten av resan på bara 20 sidor. Hemma i Sverige fick de ett stort mottagande av KAK, Kungliga Automobilklubben.

bjorkegren_taurus
I Tauruspasset blev bilen nedisad.

Det här är en riktigt rolig bok att läsa. Den präglas givetvis av 1930-talets syn på saker och ting, men språket är rappt och underhållande, och ibland påfallande modernt. Resenärerna är väl inte alltid på djupet intresserade av alla kulturer de stöter på, men berättelsen är fylld av många anekdoter. Boken är dessutom illustrerad med Björkegrens och Roséns egna bilder från resan. Man kan inte heller undgå att notera att de faktiskt dricker en hel del alkohol längs resvägen. Det skulle nog inte gå hem lika väl idag.

I bibliotekets bokmagasin finns mängder av sådana här gamla reseskildringar från 1910-, 20- och 30-talet. En del av dem är dock ännu ej inlagda i onlinekatalogen.

”Calcutta – Stockholm” är en underhållande reseskildring från en tid då resandet fortfarande kunde vara ett pojkboksliknande exotiskt äventyr.

Calcutta – Stockholm i bibliotekets katalog

Världens hemligaste platser

100 platser du aldrig kommer att besöka

Guideböcker brukar i vanliga fall beskriva sevärda platser och byggnader som resenären kan besöka. Boken ”100 platser du aldrig kommer att besöka : guide till världens hemligaste platser” av Daniel Smith (Tukan, 2013) är en direkt motsats. Den beskriver platser som är dolda, stängda, förbjudna och ibland mystiska. Troligen är boken skriven som en sorts reaktion på floden av alla de boktitlar som listar platser som ”du måste besöka innan du dör”.

Vissa av de här platserna känner vi till: Whitehalls tunnlar, Moskvas hemliga tunnelbana, Ovala rummet i Vita huset, Vatikanens hemliga arkiv, diverse högkvarter för säkerhetstjänster o s v. Dessa är förstås inget som en vanlig resenär kan boka in ett besök på.
Andra platser är dolda och närmast okända för allmänheten: Svalbards globala frövalv är en lagringsplats för fröprover från jordens växtarter, Harvey Points försökstestanläggning är troligen en utbildningsplats för CIA.

Vissa historiska platser är inte ens kända. Ingen vet exakt var Djingis Khans gravplats ligger, eller vart det berömda Bärnstensrummet tog vägen efter andra världskrigets slut, Israeliternas förbundsark anses av vissa vara förvarad i Etiopien. Men ingen vet säkert. Resterna av Führerbunkern ligger på en plats i Berlin som hålls hemlig. Och vad är det man hittat på berget Ararat? Det kan väl inte vara rester av Noaks ark?

Vid läsning av denna bok slås man av hur många fascinerande platser det egentligen finns i vår värld. Och visst lockas vi alla av hemligheter och av saker som är dolda. Varje plats beskrivs på några sidor, med foton och ibland med satellitbilder.
En del av platserna känner vi igen från vår samtidshistoria: Tora Bora-grottorna, kärnkraftverket i Fukushima, Guantanamobasen. Andra är bekanta från böcker och filmer: kryptan i Rosslyn Chapel i Skottland, Air Force One.

Allt detta, och mycket annat, kan du läsa om i ”100 platser du aldrig kommer att besöka”.
Det är en extremt bläddervänlig bok som du garanterat kommer att bli sittande med ett tag när du börjar läsa. Man kan egentligen börja läsa var som helst i boken.
En viss anglosaxisk övervikt kan noteras i urvalet av platser, men det gör inte så mycket. Underhållande, spännande och annorlunda läsning.

100 platser du aldrig kommer att besöka i bibliotekets katalog

Knud Holmboe

Knud Holmboe

I bibliotekets bokmagasin kan man hitta många intressanta böcker. Här finns exempelvis stora mängder gamla reseskildringar från första halvan av 1900-talet. När transportteknikens framsteg gjorde att fler människor kunde ge sig ut på resa medförde detta en strid ström av reselitteratur. En del av den här tidens resenärer var väl inte alltid lika mottagliga för urbefolkningarnas kultur och seder som vi är idag.

En av de som verkligen intresserade sig för, och sympatiserade med, befolkningen i de områden som besöktes var den danske journalisten och äventyraren Knud Holmboe (1902-1931). Han arbetade för tidningen Politiken och gjorde två resor 1924 och 1926 till Marocko, Turkiet, Syrien, Palestina, Irak och Persien. Han blev då mycket intresserad av det muslimska Orienten. 1928 bosatte han sig i Marocko för att lära sig arabiska och året därpå blev han en av de allra första danskar som konverterade till islam. Han tog sig namnet Ali Ahmed.

Holmboe körde genom Sahara i sin Chevrolet av 1929 års modell och valde då att göra avstickare från den vanliga turistvägen. Han upptäckte då vilka övergrepp som de europeiska kolonialmakterna utsatte den nordafrikanska befolkningen för. Främst gällde detta det då italienska Libyen. I Egypten organiserade han hjälptransporter till den libyska befolkningen.

Öknen brinner

Resultatet av resan blev boken ”Öknen brinner : upplevelser bland Saharas och Libyens beduiner” (Norstedts, flera upplagor från 1932 och framåt), där han fördömde européernas behandling av nordafrikanerna. Boken blev omedelbart förbjuden i Italien, och de italienska myndigheterna blev mycket upprörda över anklagelserna. Inte förrän 2004 översattes boken till italienska.

Boken blev mycket uppmärksammad och gavs ut på flera språk. Holmboe blev omskriven i pressen. Bara på svenska utgavs boken i minst fyra upplagor på kort tid.
Holmboe begav sig sedan ut på pilgrimsfärd till Mekka, men kom aldrig fram eftersom han mördades i oktober 1931 på vägen dit under mystiska omständigheter. Knud Holmboe blev bara 29 år.

Det sades att han sköts av en grupp beduiner som var knutna till den italienska kolonialmakten, och att dessa beduiner sedan i sin tur dödades som straff för dådet, men hur det egentligen var har aldrig gått att utreda.

”Öknen brinner” finns att låna på biblioteket. Boken är illustrerad med Holmboes egna foton.

I bibliotekets exemplar av boken har någon klistrat in ett tidningsurklipp från 1933, om mordet på Holmboe.

holmboe_klipp

Den engelskspråkiga versionen av boken, ”Desert encounter”, finns dessutom att ladda ned som gratis e-bok via webbplatsen knud-holmboe.com.

Historien om Knud Holmboe var en stor tidningsnyhet 1932-33. Svensken Willy Falkman fick av Holmboes danska släktingar i uppdrag att resa till Orienten för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
Falkman berättar om denna resa i boken ”På spår efter Knud Holmboe : reportage från en resa till Arabien” (Norstedts, 1932). Boken är illustrerad med både Falkmans och Holmboes egna foton. Även denna bok finns förstås att låna på biblioteket.

Andrées expedition

Ballongen Örnen

Sommaren 1897 begav sig ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition iväg från Spetsbergen i en vätgasballong med sikte på Nordpolen. Det var en våghalsig idé, men expeditionen var dödsdömd redan från början. De två andra deltagarna var fysikern Nils Strindberg och väg- och vatteningenjören Knut Frænkel.

Sedan ballongen först blivit omöjlig att styra och sedan kraschat, befann sig de tre männen i Andrées grupp i en snövit mardrömssituation. Deras kunskaper om arktiska förhållanden var paradoxalt nog minimala.

Först 1930 hittades männens kvarlevor av en ren slump på den lilla ön Vitön. Deras infrusna dagbok och fotografier vittnade om deras strapatser. Slädarna de drog vägde hundratals kilo, och till sist insåg de att de måste planera för övervintring. På Vitön upphörde sedan alla anteckningar.
Fyndet av resterna efter Andrées expedition blev en världssensation. De tre männen fick en ståtlig nationalistisk paradbegravning.

Denna olycksaliga expedition har under åren intresserat många. Per Olof Sundman skrev på 1960-talet flera böcker om expeditionen. Den mest kända är ”Ingenjör Andrées luftfärd” som senare även filmatiserades i regi av Jan Troell. I Gränna ligger Andréemuseet, där man idag kan se flera av fynden från Vitön. Även de har utgivit flera böcker om expeditionen. Så det är ingen brist på litteratur i ämnet.

Det finns dock fortfarande olösta frågor. Vad hände egentligen på Vitön? Varför dog de tre männen trots att de hade stora mängder proviant, ammunition och tre fungerande gevär?

Expeditionen

Läkaren och författaren Bea Uusma har fascinerats av Andrée-expeditionens öde i ca 15 år. Resultatet är hennes bok ”Expeditionen : min kärlekshistoria. Illustrerad utgåva” (Norstedts, 2013).

Boken är en berättelse som löper parallellt över flera plan. Vi får följa Uusmas mödosamma försök att ta reda på vad som egentligen hände. Hon besöker arkiv, reser till Nordpolen med isbrytare, över packisen med helikopter, och till sist kommer hon fram till den lilla ön Vitön.

Undertiteln ”Min kärlekshistoria” är central. Uusmas egen kärlek till berättelsen och till driften att lösa gåtan om hur de tre männen dog, och den nyförlovade Nils Strindbergs kärlek till sin fästmö Anna Charlier.
I ”Expeditionen” berättas växelvis historien om Uusmas eget sökande och om expeditionens öde, bit för bit. Vi får läsa Nils Strindbergs brev till sin Anna och citat ur Andrées dagbok.

Uusma försöker ta reda på vad de tre expeditionsmedlemmarna dog av. Hon går tillbaka till källorna, undersöker och kommenterar alla dödsorsaker och kan avfärda en del vanliga teorier som exempelvis trikinförgiftning. Uusma kommer dessutom med en del nya intressanta uppgifter som ingen lagt fram tidigare. Boken ger inte något slutligt svar (vilket troligen inte heller är möjligt), men beskriver ett troligt händelseförlopp. Läsaren kan t o m följa expeditionen dag för dag i ett spännande avsnitt, uppställt i tabellform.

Expeditionen” finns i två versioner, men det är den illustrerade utgåvan du bör läsa. Den här utgåvan är fantastiskt snygg och ett exempel på mycket framstående bokformgivning. Bokens hela layout med text, färger, kartor och foton gör den till ett allkonstverk och en läsupplevelse på flera plan.

Bea Uusmas ”Expeditionen : min kärlekshistoria” belönades med Augustpriset för Årets svenska fackbok 2013.

Expeditionen i bibliotekets katalog

Svensk militärhistorisk atlas

Svensk militärhistorisk atlas

Det finns ett tydligt intresse för militärhistoria. Sverige har under tidernas gång varit inblandat i många krig och väpnade konflikter. När krigshandlingar ägt rum på svenskt territorium har det oftast varit i gräns-och kusttrakterna, men inte alltid. Det saknades länge en bra militärhistorisk översikt i bokform över de svenska regionerna. Men det var innan ”Svensk militärhistorisk atlas : en guide till klassiska slagfält och krigsskådeplatser i Sverige” (Hjalmarson & Högberg, 2000) utkom.

”Svensk militärhistorisk atlas” är, trots sitt namn, inte en renodlad atlas. Det är snarare en uppslagsbok som innehåller en del kartillustrationer.

Boken består av texter från ett flertal militärhistoriska författare, som skriver om varsin geografisk region. Den är indelad efter områden. Särskilda kapitel handlar således om Skånelandskapen, om Gotland, om de västsvenska landskapen, om nedre och övre Norrland, etc.
Varje kapitel inleds med en kronologisk översikt över militärhistorien i området. Sedan följer en uppräkning över skilda krigsskådeplatser, slagfält, minnesmärken m m. Varje plats är utsatt på en karta, och det anges hur man som besökare hittar dit. Det finns också litteraturhänvisningar för den som vill läsa mera om en viss plats, vare sig det är hedar, skansar, slott eller något annat. Här hittar du också strategiska kartor över härarnas uppställning vid slagfält som Stångebro 1598 eller Lund 1676.

Troligen inget att sträckläsa, men utmärkt som uppslagsbok. Här hittar du dessutom spännande tips på historiska besöksmål om du ska ut på resa.

Svensk militärhistorisk atlas i bibliotekets katalog

Mercators glober

Mercators glober - Skandinavien

På bibliotek och arkiv över hela världen pågår ständigt olika digitaliseringsprojekt. Det innebär att man kan hitta mycket spännande, och ibland även oväntade, saker online.

Dagens digitala resurstips är två Mercator-glober från 1500-talet som finns på Harvard-universitetet i Cambridge, Massachusetts, USA. Harvard är USA:s äldsta universitet och har också landets äldsta bibliotek.

Gerhard (Gerardus) Mercator (1512-1594) var en av världens mest berömda kartografer. Han uppfann den kartografiska projektion som än idag bär hans namn. Här i bloggen har jag tidigare tagit upp Mercator.

Förutom plana kartor lät han även tillverka glober. Hans jordglob från 1541 var banbrytande i och med att den bröt mot den traditionella ptolemeiska världsbilden. Amerika återgavs som en egen kontinent, och nya upptäckter i Europa, Afrika och Asien hade tagits med. Dessa glober var även de största som dittills tillverkats och mätte 42 cm. De tillverkades och såldes i par – en jordglob och en himmelsglob, och nådde en stor publik. Idag känner man endast till 22 kvarvarande exemplar av detta globpar.

Harvard har digitaliserat sina glober. Högupplösta bilder av dem finns att kika på, och man kan välja vilket område på dem som man vill studera närmare. Här ovan avbildas Skandinavien med Island.

På himmelsgloben kan du välja vilken stjärnbild du vill se. Man behöver dock känna till stjärnbildernas latinska namn (t ex Ursa major för Stora björnen).

The Mercator globes at the Harvard map collection

%d bloggare gillar detta: