Bloggarkiv

Italienskt musikarkiv online

Canzone italiana

Dagens digitala strömningstjänster ger möjligheter till nya spännande dokumentationer på internet.

Ett färskt exempel är Canzone Italiana, ett digitalt musikarkiv med italiensk musik från hela 1900-talet. Projektet har fått stöd av Italiens kulturdepartement och har släppts i samarbete med den digitala musikströmningstjänsten Spotify.

På adressen www.canzoneitaliana.it hittar du 200.000 låtar från hela seklet. De är sorterade i olika grupper och kategorier. Napolitansk sång, folkmusik från Italiens olika provinser, filmmusik, poplåtar, barnvisor, arior och romanser, tv-teman och mycket mera.
Du kan välja att söka kronologiskt, geografiskt eller tematiskt. Webbplatsen finns tillgänglig på åtta olika språk.
En del äldre musik som inte finns på Spotify har digitaliserats och finns att lyssna på direkt på webbplatsen. De flesta musiklänkar leder dock in i Spotifys stora musikarkiv. Här finns färdiga spellistor och länkar till album. Till spellistorna finns upplysande korta artiklar.

Det här är ju ett roligt sätt att levandegöra ett stort kulturarv. Vill du lyssna till italienska klassiker som ”O sole mio”, ”Volare (Nel blu dipinto di blu)” eller kanske ”Tintarella di luna” så hittar du dem här, tillsammans med mycket annat. Tusentals nya låtar ska dessutom läggas till varje månad, meddelas det.
Ännu ett rikt kulturarv som nu finns tillgängligt direkt i t.ex. mobilen.

Den eviga staden

Rom - arkitektur och stad

Litteraturen om Rom är mycket omfattande. Ändå har det på svenska saknats en bok som skildrar hela stadens arkitekturhistoria från antiken och fram till våra dagar. Detta tomrum har nu fyllts av boken ”Rom : arkitektur och stad” (Balkong förlag, 2015) av Gunilla Linde Bjur och Hans Bjur.

Boken är i stort format och präglas av ett stort och rikt bildmaterial – den innehåller ca 380 fotografier.
Det är verkligen en snygg bok som lockar till läsning.

Att beskriva Roms hela komplexa arkitekturhistoria är inte lätt eftersom de olika tidsperioderna och epokerna är sammanflätade i varandra.
Författarna är mycket kunniga i sitt ämne. De är båda arkitekter och har varit verksamma som professorer. De har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande arkitekter och ingenjörer på plats i Rom, och deras djupa kunskaper märks väl i boken.

Rom-boken är indelad i 12 kapitel, som vart och ett omfattar ca 20-30 sidor. Ungefär halva boken beskriver tiden fram till och med 1700-talet, och den andra halvan 1800-talet och senare.

Berättelsen inleds i antiken med kejsarnas olika byggnadsprogram, förtsätter till medeltidens stad, präglad av kloster och basilikor. Vi kommer sedan till renässansens Rom, där vi får läsa om t ex påvarnas roll som initiativtagare till stora byggprojekt. Under barocken möter vi arkitekterna Nolli och Piranesi. Två långa och detaljerade kapitel beskriver 1800-talets Rom, den stora förändringarnas tid då staden blir Italiens huvudstad.

Här finns också en av de bästa sammanfattningar av Mussolinitidens arkitektur som jag sett. Efterkrigstiden och vår moderna tid skildras i de två avslutande kapitlen.

Det här är en lysande sammanställning av en av Europas mest kända städers långa arkitekturhistoria. Författarna tar oss med på en lång tidsresa, som ger Romresenären nya perspektiv. Trots att texten är mycket detaljrik är den lättläst, och författarna tappar aldrig den röda tråden. Dessutom kan alla kapitel läsas fristående.

Något som kännetecknar boken är att nästan alla bildtexter är påfallande långa och detaljerade. Faktum är att en stor del av informationen i de olika kapitlen förmedlas just via bildtexterna.

Bokens helhetsperspektiv gör läsningen extra spännande.
En utmärkt bok, både för den som tänker besöka Rom och vill ha en kulturhistorisk bakgrund, och för den som är intresserad av arkitektur och konst. Kan även användas som uppslagsbok. Dessutom är boken fint formgiven.

Rom – arkitektur och stad i bibliotekets katalog

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Machiavellis brev

Machiavellis brev

Det är ofint att läsa andras brev, vet vi ju. Men det finns ganska många brevsamlingar utgivna i bokform, och ofta ger dessa texter oss en nära och intressant inblick i tankevärldar från gångna sekler.

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är välkänd för sin bok ”Fursten”, där han beskriver hur en furste bör vara för att kunna leda en stark stat. Idealet är att regenten visserligen ska vara maktfullkomlig, men också behöver ha folkets stöd. Boken utgavs först 1532, efter Machiavellis död.

I serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen” finns den lilla volymen ”Brev” (Atlantis, 2013). Urvalet och översättningen har gjorts av Paul Enoksson. Han har tidigare översatt ett flertal andra klassiska italienskspråkiga titlar, t ex Galilei, Bruno, Castiglione och Boccaccio.

De här breven ger oss en fascinerande inblick i Machiavellis liv i Florens. Ett lyckat grepp är att Enoksson presenterar varje brev med för- och efterord.

Boken inleds med en ögonvittnesskildring av en predikan av Savonarola.
Girolamo Savonarola övertog styret av Florens efter familjen Medici och införde en strikt moralisk samhällsordning. Samtidigt kritiserade han påven, vilket gjorde att han bannlystes och så småningom avrättades som kättare.

Andra brev beskriver hur Machiavelli vistas på sin lantgård utanför Florens. Han besöker bykrogen där han spelar kort, för att sedan kvällstid klä sig i högtidsdräkt i sin kammare och samtala med de lärde från antiken.

”Från skogen beger jag mig till en källa och därifrån till mina fågelfällor. Under armen bär jag en bok av Dante eller Petrarca (…) Jag läser om deras kärlekspassioner, minns mina egna och njuter en stund av dessa tankar. Jag tar sedan vägen till krogen, talar med dem jag möter, frågar dem efter lokala nyheter, uppfattar allt möjligt och noterar hur olika människors smak och fantasier kan vara.

Då det blir tid för middag, återvänder jag till de mina därhemma och äter den kost som den torftiga gården och den ringa arvslotten ger.

Efter måltiden återvänder jag till krogen. Där finns värden och i allmänhet slaktaren, mjölnaren och två tegelbrännare. Med dem tillbringar jag resten av dagen på ett tarvligt sätt genom att spela cricca och trich-tach, vilket ger upphov till tusen tvister och gräl med grova tillmälen.”
(10 december 1513)

I ett annat brev ger han råd till en vän som är i färd med att gifta bort sin dotter. Några andra brev från 1526-27 handlar om det ökande krigshotet.

Det finaste brevet är kanske det som avslutar boken. Det är skrivet till sonen Guido, som tillfrisknat efter en sjukdom, och i brevet ger Machiavelli råd om hur Guido ska behandla sin mulåsna, som blivit tokig.

En fin och riktigt trivsam brevsamling. Enokssons översättning och språk är av mycket hög klass.

Machiavellis brev i bibliotekets katalog

 

Mannen som stal Mona Lisa

10 december 1913, för precis 100 år sedan, greps Vincenzo Peruggia för stölden av konstverket Mona Lisa. Peruggia hade lämnat in tavlan till en konsthandlare i Florens, troligen för att få ut en hittelön.
Leonardo da Vincis berömda konstverk hade då varit försvunnet i mer än två år.

Peruggia hade stulit tavlan från Louvren i Paris den 21 augusti 1911. Det var en måndag då museet var stängt. Han hade gömt sig i museet sedan söndagen, och bar en likadan vit rock som museets personal brukade ha på sig. Peruggia gömde tavlan under rocken och gick ut. På vägen passerade han en tom vaktplats. Vakten hade tillfälligt gått iväg för att hämta en spann vatten.

Det hela var en jättelik skandal och kallas ibland för 1900-talets största enskilda konststöld.


Den tomma väggplatsen på Louvren

Medan tavlan var försvunnen skrevs det artiklar om den i alla tidningar. Folk besökte Louvren bara för att se den tomma platsen där Mona Lisa hade hängt. Mona Lisa blev härigenom världens mest kända konstverk, något tavlan inte alls hade varit före stölden.

Peruggia gömde tavlan under sin säng i Paris i två år innan han tog med den till Italien. Sedan tjuven tagits fast och konstverket kommit tillrätta visades Mona Lisa upp på flera italienska utställningar innan tavlan återlämnades till Louvren.


Polisens foton av Vincenzo Peruggia

Ingen vet med säkerhet varför Peruggia stal tavlan. En av teorierna är att han gjorde det av patriotiska skäl därför att han ville återföra konstverket till Italien. Dessutom var just Mona Lisa ett lämpligt stöldobjekt på grund av att tavlan är så liten till formatet (53 x 77 cm). Många som ser Mona Lisa i verkligheten för första gången blir förvånade över att tavlan är så pass liten.

Peruggia fick ett kort fängelsestraff som han bara avtjänade sju månader av. Han sågs av vissa italienare som en nationalhjälte. Sedan tjänstgjorde han i italienska armén under första världskriget innan han flyttade tillbaka till Frankrike, där han bilade familj och öppnade en färgaffär. Vincenzo Peruggia avled 1925.

BBC News Magazine uppmärksammar 100-årsminnet:
The world’s most famous missing painting

S:t Nikolaus

S:t Nikolaus

Helgonet S:t Nikolaus (ca 270-342) var biskop av Myra i Mindre Asien, och den 6 december är hans egen dag. Nikolaus och Niklas har namnsdag.

På medeltiden blev Nikolaus handelsmännens och sjöfararnas skyddshelgon. Senare blev han även skolbarnens helgon och förknippades med givmildhet. En del av legenderna kring Nikolaus går ut på att han brukade ge små presenter till andra genom att gömma gåvor i deras skor.
I protestantiska länder associerades Nikolaus med julen.  Jultomten kallas ju Santa Claus i engelsktalande länder.
Nikolaus reliker är fördelade i två städer, Bari och Venedig.

I vissa kulturer och länder, t ex i Nederländerna, firar man fortfarande Nikolaus den 6 december genom att ge barnen julgåvor just detta datum.
I Sverige ansågs vädret på Nikolausdagen kunna förebåda väderleken för resten av december.

Bilden av Nikolaus förvandlades gradvis till den julröda tomtefigur vi så väl känner till idag.

Europeana berättar S:t Nikolaus historia i en intressant artikel.

Knud Holmboe

Knud Holmboe

I bibliotekets bokmagasin kan man hitta många intressanta böcker. Här finns exempelvis stora mängder gamla reseskildringar från första halvan av 1900-talet. När transportteknikens framsteg gjorde att fler människor kunde ge sig ut på resa medförde detta en strid ström av reselitteratur. En del av den här tidens resenärer var väl inte alltid lika mottagliga för urbefolkningarnas kultur och seder som vi är idag.

En av de som verkligen intresserade sig för, och sympatiserade med, befolkningen i de områden som besöktes var den danske journalisten och äventyraren Knud Holmboe (1902-1931). Han arbetade för tidningen Politiken och gjorde två resor 1924 och 1926 till Marocko, Turkiet, Syrien, Palestina, Irak och Persien. Han blev då mycket intresserad av det muslimska Orienten. 1928 bosatte han sig i Marocko för att lära sig arabiska och året därpå blev han en av de allra första danskar som konverterade till islam. Han tog sig namnet Ali Ahmed.

Holmboe körde genom Sahara i sin Chevrolet av 1929 års modell och valde då att göra avstickare från den vanliga turistvägen. Han upptäckte då vilka övergrepp som de europeiska kolonialmakterna utsatte den nordafrikanska befolkningen för. Främst gällde detta det då italienska Libyen. I Egypten organiserade han hjälptransporter till den libyska befolkningen.

Öknen brinner

Resultatet av resan blev boken ”Öknen brinner : upplevelser bland Saharas och Libyens beduiner” (Norstedts, flera upplagor från 1932 och framåt), där han fördömde européernas behandling av nordafrikanerna. Boken blev omedelbart förbjuden i Italien, och de italienska myndigheterna blev mycket upprörda över anklagelserna. Inte förrän 2004 översattes boken till italienska.

Boken blev mycket uppmärksammad och gavs ut på flera språk. Holmboe blev omskriven i pressen. Bara på svenska utgavs boken i minst fyra upplagor på kort tid.
Holmboe begav sig sedan ut på pilgrimsfärd till Mekka, men kom aldrig fram eftersom han mördades i oktober 1931 på vägen dit under mystiska omständigheter. Knud Holmboe blev bara 29 år.

Det sades att han sköts av en grupp beduiner som var knutna till den italienska kolonialmakten, och att dessa beduiner sedan i sin tur dödades som straff för dådet, men hur det egentligen var har aldrig gått att utreda.

”Öknen brinner” finns att låna på biblioteket. Boken är illustrerad med Holmboes egna foton.

I bibliotekets exemplar av boken har någon klistrat in ett tidningsurklipp från 1933, om mordet på Holmboe.

holmboe_klipp

Den engelskspråkiga versionen av boken, ”Desert encounter”, finns dessutom att ladda ned som gratis e-bok via webbplatsen knud-holmboe.com.

Historien om Knud Holmboe var en stor tidningsnyhet 1932-33. Svensken Willy Falkman fick av Holmboes danska släktingar i uppdrag att resa till Orienten för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
Falkman berättar om denna resa i boken ”På spår efter Knud Holmboe : reportage från en resa till Arabien” (Norstedts, 1932). Boken är illustrerad med både Falkmans och Holmboes egna foton. Även denna bok finns förstås att låna på biblioteket.

Giuseppe Verdi 200 år

Giuseppe Verdi

Nu i oktober är det 200 år sedan den italienske kompositören Giuseppe Verdi föddes.
Verdi brukar kallas för världens mest spelade tonsättare och gjorde sig främst känd som kompositör av operor. Många av våra mest välkända operastycken kommer just från Verdi-operor.

Giuseppe Verdi (1813-1901) kom från en fattig landsbygdsmiljö nära Busseto i norra Italien. I många avseenden var han raka motsatsen till sin jämnårige kollega Richard Wagner. Medan Wagner var äregirig och hade ett extremt starkt ego, hade Verdi en mera nobel och blygsam personlighet.

Sedan Verdi bosatt sig i Milano började han komponera operor. Debutoperan Oberto kom 1839, och under 1840-talet kom flera verk som gjorde Verdi berömd, exempelvis Nabucco (Nebukadnessar) med ”Fångarnas kör”, Macbeth och Il corsaro. Dessa tidiga operor är heroiska och nationalistiska. Verdi blev tidigt engagerad i frågan om Italiens enande och han blev en person som många såg som en nationalsymbol att samlas kring. Att gå och lyssna till Verdis operor var folknöjen.

Under 1850-talet kom stora verk som Rigoletto, Il Trovatore, La Traviata, Un ballo in maschera (Maskeradbalen). Verdi reste en hel del och bodde under långa perioder i Paris.

Verdis operor kännetecknas av ofta melodramatiska libretton med starka intriger. Han bröt med den traditionella ”nummeroperan” och lät musiken bilda en dramatisk enhet. Verdis fortsättning av den italienska bel canto-traditionen brukar framhållas.

Ett tag var han mycket produktiv och släppte nya operor med täta mellanrum. Ibland fick han problem med censuren, både av politiska och moraliska skäl. ”Maskeradbalen” handlar egentligen om mordet på Gustav III, men operor om kungamord under det revolutionära 1800-talet föll inte i god jord. Handlingen i operan fick därför ändras. Den som utsätts för ett attentat är istället en guvernör i Boston.

1859 utbröt andra italienska frihetskriget. Kungariket Sardinien strävade efter att ena de italienska staterna och fick stöd av Frankrike, som såg en möjlighet att erövra franskspråkiga områden vid gränsen. Under tre månader 1859 pågick Sardinien/Frankrikes krig mot Österrike. Kriget kulminerade i det blodiga slaget vid Solferino, där över 300.000 soldater deltog. (Erfarenheterna från slaget vid Solferino fick senare schweizaren Henri Dunant att grunda Röda korset).
Kungariket Lombardiet-Venetien annekterades av Sardinien, och Frankrike fick Övre Savojen och Nice.

Verdi nominerades sedan till ledamot till det första italienska parlamentet 1860. Han var också närvarande då Viktor Emanuel II 1861 utropades till Italiens förste kung. Verdi fick då inte så mycket tid över till komposition. Ödets makt från 1862 blev den första operan på några år.

1867 köpte Verdi gården Sant’Agata i den region han växte upp i. Där bodde han sedan resten av sitt liv och intresserade sig för lantbruk och trädgårdsodling.

Verdis sena operor tillhör hans bästa. Den franska grand operan Don Carlos kom 1867, och Aida uruppfördes 1871 till invigningen av en italiensk teater i Kairo. Storverken Otello (1887) och Falstaff (1893) har libretto av Arrigo Boito.
Förutom operor skrev Verdi även sakral musik, bl a ett Requiem och ett Stabat Mater.

Verdi av KuhnerVerdi av Hardcastle

På biblioteket kan du låna biografier om Verdi. Det var dock ett tag sedan det senast utgavs något om honom på svenska. Den senaste biografin ingår i Normas tonsättarserie (”Giuseppe Verdi” av Hans Kühner, 1979). Det finns dock äldre titlar, t ex Verdi” av Pierre Petit (Nordiska musikförlaget, 1972). På engelska finns en fräsch och trivsam biografi: ”Verdi and his operas” av Robert Hardcastle (Spellmount, 1996).

Givetvis kan du låna Verdis musik på biblioteket. Alla de kända operorna finns att låna på musik-cd, och ett tiotal av dem finns också att låna som musik-DVD. Den som vill följa med i handlingen på allvar kan dessutom låna operornas libretton som separata böcker.

Ny 3D-teknik kartlägger lutande tornet i Pisa

Det berömda lutande tornet i Pisa började byggas 1173. Det är ett cylinderformat klocktorn, en s k kampanil, som är ca 55 meter högt. Ganska snart, efter att endast tre våningar byggts,  upptäckte man att tornet hade börjat luta. Anledningen var att grunden hade blivit förskjuten. Först under 1300-talet byggde man färdigt tornet.
På senare år har stora renoveringar och ombyggnader gjorts, för att tornet ska undvika att kollapsa och fortsätta att vara en stor turistattraktion i Pisa. Nu tror man att det ska klara sig i minst 300 år till.

Många har fascinerats av det lutande tornet. Hur kommer det sig att det inte rasat? Vad var det som gick fel? Exakt hur mycket lutar tornet? och så vidare.

Lutande tornet i Pisa i 3D

Nu har en internationell grupp forskare kartlagt hela tornet med hjälp av helt ny 3D-teknik. Med en handscanner har man mätt upp hela tornet. Resultatet har blivit en virtuell miljö som man kan gå in i. Forskarna tror att detta kommer att vara användbart för konservatorer och för att skapa nya spännande besöksmiljöer.
BBC News har ett intressant videoreportage: Tower of Pisa interior mapped in 3D

Pestens Europa

Pestens Europa

Här i bloggen har jag tidigare tipsat om olika delar i serien ”Historiens vändpunkter” och nu gör jag det igen. ”Pestens Europa” är en bra presentation av digerdöden (pesten) och hur den drabbade 1300-talets européer.

Människorna i Europa hade under tidig medeltid levt ett ganska bra liv. Varmt klimat och förbättrade jordbrukstekniker gjorde att befolkningen kunde växa, och att städer grundades. Köpmän och hantverkare skapade rikedom och lockade fler att bosätta sig i de växande städerna.

Under 1310-talet drabbades dock Europa av missväxt och svår svält. Detta gjorde att befolkningen som under 1340-talet skulle drabbas av pesten redan var försvagad. Mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning dog i pesten. Denna massdöd, vars orsaker samtiden inte kunde förstå, fick stora konsekvenser.

”Pestens Europa” är väldigt bra eftersom den tar upp pestutbrottet ur så många olika aspekter. Kapitlen har tydliga teman. Läs om hur den katolska kyrkan hade blivit en maktfaktor och byggt upp stor rikedom, och hur dess auktoritet sprack i kanterna sedan kyrkan visat sig stå handfallen inför pesten. Läs om hur man försökte hitta syndabockar och beskyllde judarna för att vara skyldiga till pestutbrottet. Tusentals oskyldiga judar dödades.

Här finns avsnitt om klostren som tömdes, om 1300-talets sjukvård och de fåfänga försöken att hitta en bot, om pestens avtryck i konsten, om domedagssekterna och mycket annat.

Boken är, precis som övriga delar i ”Historiens vändpunkter” extremt rikt illustrerad.

Ska man klaga på något är det kanske att större delen av de geografiska skildringarna berör Florens och övriga italienska städer, och ganska litet från Norden. Men källmaterialet är givetvis rikare därifrån.

Här finns också ett intressant avsnitt om hur man under 1900-talet lyckats ta fram pestbakterien i laboratorier. Det är först nu under 2010-talet som man kunnat bevisa att pestutbrottet i Asien på 1890-talet orsakades av samma bakterie som 1300-talets digerdöd. Men smittans väg genom Europa är ännu inte helt utredd.

En mycket bra bok om pesten. Den kräver inga förkunskaper, och passar alla som vill veta mera om detta ämne. Sedan kan man, om man vill, gå vidare till mer fördjupande litteratur.

Pestens Europa i bibliotekets katalog

Silverbibeln

Silverbibeln

Silverbibeln, Codex Argenteus, som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek (Carolina Rediviva), är skriven på 500-talet och är därmed ca 1500 år gammal. Den är en av världens mest berömda handskrifter och dessutom den mest dyrbara bokskatt som finns i Sverige. 2011 tog Unesco med den på sin lista över världsminnen (Memory of the World).

Silverbibeln är en nedteckning av Bibelns fyra evangelier på gotiska. Översättningen till gotiska är ett verk från 300-talet av Wulfila, som också anses ha skapat den gotiska skriften. Troligen tillkom Silverbibeln i Ravenna, skapad för Theoderik den store (454-526). Texten är skriven med guld- och silverbläck på purpurfärgade blad. Från början har boken omfattat 336 blad. I Uppsala finns 187 blad bevarade, samt ett blad i Speyer, vilket upptäcktes 1970.

I boken ”Silverbibeln : Theoderiks bok” (Carlsson, 1998) berättar bibliotekarien Lars Munkhammar om Silverbibelns äventyrliga historia, om bokbandet, bladen, skriften, alla olika utgåvor osv.
Boken är indelad i åtta olika huvudkapitel. En hel del handlar om goterna, om deras språk och om det gotisk-romerska Italien.

Silverbibeln tillkom på 500-talet, men sedan vet man inte var den befann sig under de följande 1000 åren. Den dyker upp igen i Werdens klosterbibliotek vid floden Ruhr i mitten av 1500-talet. Den kan ha funnits där sedan 700-talet, men man vet inte säkert. Sedan hamnade den hos kejsaren Rudolf II i Prag, där den sedan blev svenskarnas krigsbyte 1648 i trettioåriga krigets slutskede. Drottning Kristina lät den därefter ingå i en löneutbetalning till sin hovbibliotekarie Isaac Vossius. Sedan köptes den tillbaka till Sverige av Magnus Gabriel de la Gardie, som 1669 överlämnade den till Uppsala universitet som gåva, iförd ett nytillverkat silverband. Så Silverbibelns nuvarande status kan inte gärna sägas vara ett krigsbyte. Dessutom finns det egentligen ingen tydlig ursprunglig ägare, förutom goterna då, och de har man inte sett till på ganska många sekler.

En bra bok om Silverbibeln, som dessutom är rikt illustrerad. Att läsa om Silverbibelns äventyr genom historien är ibland riktigt spännande. Du som gillar Dan Browns böcker kan här få ett litterärt och språkligt äventyr, fast ”på riktigt”.

Silverbibeln : Theoderiks bok i bibliotekets katalog


Uppsala universitet har lagt ut en onlineversion av Silverbibeln, i flera olika editioner.
Codex Argenteus online

Boccaccio 700 år

Decamerone del 1 och 2

För 700 år sedan föddes Giovanni Boccaccio (1313-1375), författaren till ”Decamerone” – ett av världens mest kända och än idag lästa skönlitterära verk.

Boccaccio växte upp i Florens. Fadern arbetade på bank och ville att sonen skulle följa honom i yrket. Giovanni arbetade därför fyra år på en bank, något som han vantrivdes med och såg som fyra bortkastade år. Istället lyckades han övertala fadern att låta honom studera kanonisk rätt vid Neapels universitet. Där fick han kontakt med den lärda världen och med handelslivet i staden.

1348 hemsöktes Florens av den förfärliga pesten. 75% av stadens befolkning dog. Man vet inte om Boccaccio befann sig i Florens då, men pestens härjningar blev den mörka bakgrunden till berättelserna i ”Decamerone”, som skrevs  under åren 1349-1352.
Vid samma tid blev Boccaccio god vän med diktaren och humanisten Francesco Petrarca (1304-1374). Petrarca var under en tid inneboende hos Boccaccio i Florens.

Decamerone” skrevs på italienska och består av 100 noveller, som berättas under tio dagar (härav namnet). Ramberättelsen går ut på att några ungdomar, sju damer och tre herrar, flyr pesten i Florens 1348 och beger sig ut på landet. Under två veckor, utom lördagar och söndagar, berättar var och en i sällskapet varje kväll en historia. Åtta av dagarna har ett särskilt tema.
Decamerone” blev en omedelbar succé och spreds snabbt. Det genomgående temat i boken är dels kärlekens starka kraft och dels människors uppfinningsrikedom och list. Här finns också mycket ödestänkande.
Boken skildrar det som är viktigt i människans liv, på ett mycket levande och underhållande sätt. Här finns vackra, förföriska kvinnor, lättlurade äkta män, hycklande präster och munkar, mäktiga kungar och smarta stalldrängar. ”Decamerone” är fylld av mänsklig värme och berättarglädje, vilket fått boken att förbli en klassiker i mer än 650 år.

2007 gavs hela verket ut i ny översättning till svenska på Atlantis förlag. Det var då den första kompletta svenska översättningen av verket sedan 1860-talet. Översättningen är gjord av Paul Enoksson. ”Decamerone” är i den versionen uppdelad i två volymer. Annars finns det flera mindre utgåvor i form av urval, där endast de mest kända novellerna tagits med.
Ibland kan man tro att alla böcker som kallas ”klassiker” är tunga och tråkiga. ”Decamerone” är raka motsatsen till detta. Boken är livfull, underhållande och ofta dråpligt rolig.

Förutom ”Decamerone”, som Boccaccio återkom till flera gånger och gjorde revideringar av, skrev han även annat. Ett verk som också finns i nyöversatt version på Atlantis förlag är ”En liten skrift till Dantes lov” (2009). Det var den första Dante-biografin som skrevs. Boccaccio var en stor beundrare av Dante.

Paul Enoksson har även översatt många andra italienska klassiker till svenska, exempelvis Machiavelli, Bruno, Galilei och Castiglione.

Olika utgåvor av ”Decamerone” finns online.
På svenska finns den som gratis e-bok hos Projekt Runeberg, dock endast den första delen av 1861 års översättning.
På engelska finns verket i sin helhet som gratis e-bok hos Project Gutenberg.

Decamerone (del 1) i bibliotekets katalog

Decamerone (del 2) i bibliotekets katalog

Ferrari

Historien om Ferrari

Den 18 februari 1898 föddes Enzo Ferrari. Han skulle komma att grunda ett av 1900-talets mest legendariska bilmärken – Ferrari. Många har någon gång drömt om att få köra eller rentav äga en Ferrari. Bilmärket har med tiden blivit en symbol för lyx och flärd.

Om Ferraris historia finns en stor och mycket tjusig bok, ”Historien om Ferrari” av Brian Laban (Parragon, 2006). Boken är i stort format, 26 x 34 cm, och väger över två kilo. Givetvis är omslaget i rätt racing-röd nyans.

Enzo Ferrai i förarsätet

Historien om Enzo Ferrari (1898-1988) och hans bilar är verkligen något att berätta. I sin ungdom var Enzo racingförare hos Alfa Romeo. Efter flera framgångar samlade han ihop ett stort racingteam, Scuderia Ferrari, som omfattade över 40 förare. Detta blev starten för Enzos senare så berömda bilmärke. Det var dock först efter andra världskriget som Enzo Ferrari kunde börja skapa egna bilar. 1946 började han bygga de berömda V12-motorerna. Hans firma Ferrari grundades 1947 i staden Maranello. V12-motorerna monterades i olika utföranden i racing-, sport- och granturismobilar.

Ferrari har haft mycket stora framgångar inom motorsporten, särskilt under 1950- och 1960-talet. VM för Formel 1-konstruktörer har man vunnit 16 gånger. Ferraris individuella förare har tagit hem 16 VM-titlar. Ferrari vann även Le Mans hela sex år i rad 1960-65. Numera är Ferrari en del av den stora Fiatkoncernen.

Boken ”Historien om Ferrari” innehåller mängder av vackra färgbilder av Ferraris många modeller. Bildmaterialet är fantastiskt. Här kan du också läsa om alla de tekniska innovationer som Ferraris konstruktörer skapade, och om bakgrunden till den kända logotypen med den stegrande hästen. Ferraris företagssaga innehåller dock inte bara framgångar. I boken finns även berättelserna om flopparna med.

Den här sortens praktverk om bilar brukar oftast fokusera mest på bilder, men denna bok har även ett bra textmaterial. Jag saknar dock ett register längst bak i boken.

Historien om Ferrari i bibliotekets katalog

Europas trädgårdar

Vandra i Europas trädgårdar

Trädgårdsarkitektur är en konstform som många uppskattar. Under olika tidsepoker har stilidealen varierat. På många håll försöker man aktivt vårda och restaurera sina historiska trädgårdar.

Monika Björk presenterar 100 olika trädgårdar i boken ”Vandra i Europas trädgårdar” (Prisma, 2003). Det är en personligt skriven guide till trädgårdar i ett flertal länder: Italien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, England, Norge, Sverige, Danmark, Ungern och Tyskland. Trädgårdarna presenteras på 2-3 sidor vardera, och avsnitten är sorterade efter land. I mitten av boken finns en samling färgfoton.

Detta är en bok för dig som gillar anekdoter och spännande berättelser. Läs om Chawton, trädgården vid Jane Austens hus. Eller om franska Vaux-le-Vicomte, Versailles föregångare, och varför inte om familjen Medicis Boboliträdgårdar i Florens. Författaren berättar om klosterträdgårdar, om rosor i Sydtyskland, om drottning Eleonoras medeltida örtagård och mycket annat.

Författaren vore en perfekt guide att ha med sig när man besöker någon av dessa fina trädgårdar. Bild- och kartmaterialet hade dock gärna fått vara större i boken. Varje enskilt textavsnitt är kanske lite kort, men fördjupad information kan man alltid inhämta på annat håll.
En bok som ger reslust och många bra besökstips. Här hittar du garanterat intressanta besöksmål att se på din nästa Europaresa.

Vandra i Europas trädgårdar i bibliotekets katalog

En kulturkrock från 1897

Hvad jag såg i det krigiska Grekland

Här på biblioteket har vi en stor äldre boksamling i magasinet. Där finns stora samlingar av genrelitteratur från förr, bl a en stor mängd reseskildringar och reseberättelser från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Tiden kring förra sekelskiftet var en period då intresset för geografi och upptäckter var mycket stort. Samtidigt hade järnvägsresandet öppnat nya möjligheter att resa till nya platser.

Dagens fynd i magasinshyllan är ”Hvad jag såg i det krigiska Grekland och det fredliga Palestina : reseskildring från våren 1897” av Josef Rosénius (Bonniers, 1897). Det är en ganska liten bok på 182 sidor, som tyvärr är i ett något risigt skick.
Bara titeln innehåller ju flera värderingar. Medge att titeln väcker ett intresse!

Författaren Josef Rosénius (1853-1930) var 1897 pastoratsadjunkt i Östermalms församling i Stockholm, och detta var hans första utlandsresa, skriver han i förordet. Att göra sin första utlandsresa vid 44 års ålder kan vara lite svårt för oss att riktigt förstå idag, med vår vana vid globalt resande och snabb nyhetsförmedling.

Färden gick inledningsvis till Köpenhamn och sedan vidare mot Tyskland. Som en god lutheran gjorde han allra först ett besök i Wittenberg. Sedan besökte han Aten, Alexandria, Jaffa, Jerusalem, Betlehem, Sicilien, Neapel och Pompeji. Han får vid flera tillfällen försvara Luther i diskussioner med katoliker.

Kulturkrocken måste ha varit extrem. Den prydlige pastoratsadjunkten från Stockholm hade aldrig tidigare rest utomlands. Han överraskas av att det i länderna kring Medelhavet inte är lika rent som hemma, och chockeras av det öppna tiggeriet. Han blir bestulen på sin sjal i Alexandria, vilket får honom att avfärda hela stadens befolkning som rena tjuvar. Vanan med siesta förstår han inte alls och tolkar det som ren lathet. På Sicilien nedslås Rosénius av att man inte firar sabbatsdagen, utan idkar försäljning överallt.
Boken avslutas med några rejält svepande generaliseringar av olika folkslags moral och ordningsamhet. När han kommer hem till Sverige igen är han fylld av hemlängtan och citerar en dikt av kung Oscar II.

Här presenteras några citat ur boken. Först om ett möte med en get på gatan i Aten.


Sedan ett avsnitt om synden i Alexandria.

I Rosénius bok finns fördomar om folkslagen kring Medelhavet. Ska vi ha kvar den?

Under den senaste tiden har det ibland diskuterats om biblioteken borde ha kvar gammal litteratur, vars värderingar emellanåt kan strida mot de vi har idag. Men varje bok måste ses i relation till den tid i vilken den tillkom. Varje tidsålder har sin litteratur och sina värderingar. Dessa förändras också med tiden. Saker som skrivs i dagens böcker kanske anses fördomsfulla och olämpliga om 50 år.

Den kände industrimannen och företagaren Henry Ford var t ex övertygad antisemit, och belönades av Hitler. Ford skrev en ökänd antisemitisk bok, ”Den internationelle juden” (1924). Innehållet i den boken strider definitivt mot dagens inköpspolicy. Borde biblioteken kanske gallra bort denna fördomsfulla bok, så att det ser ut som att Henry Ford inte hade dessa åsikter? Eller är det bättre att behålla den i magasinet, och i stället använda den som diskussionsunderlag?

På 1920- och 30-talet var rasbiologin en erkänd vetenskap. Världens första rasbiologiska institut grundades i Uppsala 1922. Borde biblioteken gallra bort all gammal rasbiologisk litteratur, så att det ser ut som att den aldrig fanns?

Det är alltid lätt att se fördomar i gammal litteratur. Svårare kan det vara att se fördomar i dagens texter. Därför hjälper oss den gamla litteraturen att få perspektiv på vårt nutida samhälle. De som levde för 100 år sedan talar till oss via sina texter. Vi får ett hum om vilka värderingar och åsikter de hade. På samma sätt kommer de som lever år 2112 att läsa våra texter och fundera över varför vi tyckte som vi gör idag. Historiens flöde pågår ständigt.

%d bloggare gillar detta: