Monthly Archives: juli 2012

Skyttegravskrigets fasor

Fasornas krig

Det första världskriget var ett av de värsta krig som människor utkämpat. Idag förknippar vi främst det första världskriget med skyttegravskriget i Flandern, även om kriget utkämpades på många andra fronter och områden. Men skyttegravskriget var så förfärligt i sig självt att ingen hade kunnat föreställa sig det före 1914.
Idag finns inte längre någon kvar i livet som kan berätta om skyttegravarna i Flandern. Hela första världskriget har förpassats till historieböckerna.
Hur kunde soldaterna stå ut i detta nästan ofattbara inferno? Boken ”Fasornas krig : helvetet i skyttegravarna under första världskriget” av den brittiske militärhistorikern John Ellis (Fischer & Co, 2009) beskriver detta.

Britter, fransmän och tyskar fastnade i ett utnötningskrig som skulle pågå i flera år. Läs om soldaternas dagliga liv i skyttegravarna, där de långsamt bröts ned fysiskt och psykiskt.
Boken ger en stark närvarokänsla med hjälp av många citat ur samtida brev och böcker.

Det område som främst britterna grävde ned sig i var mycket sankt, vilket gjorde skyttegravslivet till en ständig kamp mot lera och vatten. Att transportera sig igenom skyttegravarna kunde ta lång tid eftersom man behövde ta sig fram genom lervälling som ibland var mycket djup.
Vidare hade soldaterna en enorm mängd tung utrustning som de tvingades bära med sig. Under långa perioder såg de ofta inte till någon fiende, och ägnade sig åt ändlösa handräckningspass och fältarbeten.

De ständiga granatattackerna kunde ibland driva soldater till nära galenskap. Under första världskriget utvecklades dessutom gasgranater. Innan man utvecklade skyddsmaterial för detta orsakade gaserna fruktansvärda skador och utdragen dödskamp för de som drabbades.
Offensiver mot fiendens skyttegravar förekom, men de medförde oftast enorma förluster, där tusentals man kunde falla för fiendens kulsprutor på mycket kort tid.

Som om inte själva kriget var tillräckligt plågsamt behövde soldaterna dessutom bekämpa naturens egna plågor som extremt långa regnperioder, loppor, löss, råttor och flugor. Man kunde drabbas av ”skyttegravsfot”, som berodde på att man i timmar eller dagar befunnit sig i stående position, utan att kunna ta av sig sina blöta strumpor och kängor. Symptomen påminde om förfrysning och kallbrand.
Många beskriver det främsta minnet av skyttegravskriget som en enda massiv stank. De fruktansvärda förhållandena med all enorm mängd av smuts, sopor, latrininnehåll, förruttnelse från döda människor och djur, otvättade kroppar och kläder, besprutningsmedel, gas och mycket annat var givetvis grogrund för sjukdomar och epidemier.

Soldaterna var helt avskurna från det vanliga stadslivet varifrån de hade kommit. Det extrema i deras frontsituation gjorde att det utvecklades egna regler och rutiner, för att stå ut.
I boken skildras också vardagen bakom frontlinjen och hur soldaterna kunde fördriva tiden med hasardspel, musikliv och annat. Du kan också läsa om den usla kvaliteten på den mat som soldaterna fick som ransoner. Vissa kex var så hårda att de var omöjliga att spräcka ens med tillhyggen, och näringsvärdet var lågt.

Det enda goda som kom fram i kriget tycks vara den starka kamratskap och vänskap som skapades bland arméernas frontsoldater. Den skildras mycket väl i Ellis bok.
Detta är en omskakande, stark och viktig skildring av den vardag som första världskrigets soldater var tvungna att utstå. Miljoner dog, men många överlevde och blev för alltid förändrade av sina upplevelser.

Fasornas krig i bibliotekets katalog

Landmärkena som aldrig byggdes

Arkitekturhistorien är full av storstilade och ambitiösa projekt som aldrig blev förverkligade. Ibland var idéerna helt enkelt för kostsamma att bygga, och andra gånger var idéerna alltför udda.

BBC News Magazine berättar om några brittiska landmärken som aldrig byggdes, utan istället stannade på ritbordet.
Läs om Liverpools gigantiska och monumentala katolska katedral, som skulle ha blivit 18 meter högre än S:t Paul’s i London. Läs om planerna för det jättelika Whitehall Palace, ett kungligt palats som aldrig byggdes.
Och missa inte att kolla in Londons ”dödspyramid”, som föreslogs av arkitekten Thomas Wilson 1829. Bakgrunden var de överfulla kyrkogårdarna som medförde hälsorisker. Wilson föreslog en jättelik pyramid som skulle kunna innehålla flera miljoner avlidna – ett sorts parkeringshus för döda.

BBC News Magazine: The landmark buldings that never were

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Kungliga manuskript i digital online-utställning

Vid Europas kungliga hov under medeltiden och renässansen fanns stora kungliga bibliotek och boksamlingar. Här fanns mycket påkostade och dyrbara handskrifter, ofta illustrerade av de bästa bokmålarna och illuminatörerna.
Portalen Europeana har nu öppnat en unik online-utställning, ”Manuscripts and Princes in Medieval and Renaissance Europe” där vi kan beskåda 34 av de finaste böckerna.

Digitaliseringen av dessa unika manuskript har gjorts inom ramen för samarbetsprojektet Europeana Regia. Fem stora bibliotek har samverkat: Bayerische Staatsbibliothek, Universitat de València Biblioteca Històrica, Herzog August Bibliothek, Koninklijke Bibliotheek och Bibliothèque nationale de France.

Man har tillsammans försökt återskapa tre viktiga kungliga boksamlingar: Biblioteca Carolina (från 700- och 800-talet), den franske kung Karl V:s bibliotek (från 1300-talet) och de aragonska kungarnas bibliotek i Neapel (från 1400- och 1500-talet). Dessa böcker är idag spridda i olika europeiska bibliotek, men nu har de alltså återförenats virtuellt. Totalt har 874 titlar digitaliserats.

Detta europeiska kulturarv finns nu tillgängligt för oss alla att ta del av via dator eller surfplatta.
Du kan zooma in i bilderna och studera det enastående detaljerade måleriet på boksidorna. Du kan också läsa artiklar som beskriver de tre olika kungliga biblioteken.

Manuscripts and Princes in Medieval and Renaissance Europe (utställning med 34 titlar)

Europeana Regia (hela projektet, med 874 titlar)

Alexander enligt perserna

I västerländsk historieskrivning beskrivs Alexander den store (356-323 f. Kr.) som en av tidernas största militära härförare och taktiker. Han besegrade persernas rike och tågade in i  deras huvudstad Persepolis.
Men ur persernas perspektiv är det annorlunda. Han lät bränna ned Persepolis och förstöra andra kulturella minnesmärken. Men samtidigt hade perserna två gånger försökt invadera grekernas riken, så Alexanders revanschkrig mot dem var inte omotiverat.

I BBC News Magazine finns en intressant artikel om detta, skriven av professor Ali Ansari, en av världens främsta experter på iransk och persisk historia. Här finns också länkar till flera radioprogram i ämnet som man kan lyssna på online.

BBC News Magazine: Alexander the not so Great

Strindbergs världar

Strindbergs världar

Det är nog ingen som missat att 2012 är Strindbergsåret. Det är 100 år sedan Sveriges störste författare dog, och detta har inneburit stor uppmärksamhet kring Strindbergs liv och verk.
Här i bloggen har jag tidigare tagit upp Strindbergsåret och tipsat om länkar till gratis e-böcker av Strindberg.

Årets stora praktverk om Strindberg är dock ”Strindbergs världar” av Björn Meidal och Bengt Wanselius (Max Ström, 2012). Detta är en gigantisk fotografisk biografi som innehåller lika mycket bilder som text. Boken väger hela 2.6 kilo, är i stort format och rejält tung att hålla i.
”Strindbergs världar” är indelad i 15 olika kapitel, alla överdådigt illustrerade. Vilken tur att Strindberg var så intresserad av ny teknik och tog till sig exempelvis fotografering. Tack vare detta finns många fotografier av honom bevarade. Flera av dem publiceras för första gången i denna bok, som innehåller över 500 olika bilder!

Författaren Björn Meidal är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och är en av världens främsta Strindbergsforskare. Han har bl a varit redaktör för bokutgivningen av Strindbergs många brev. Bengt Wanselius är fotograf och bildredaktör. Han gav häromåret ut en liknande mastodontbiografi om Ingmar Bergman, också den på förlaget Max Ström. Den tilldelades Augustpriset för bästa svenska fackbok.

Om August Strindberg har det skrivits åtskilliga hyllmeter litteratur. Hans liv, hans relationer, hans verk och hans strider med andra har analyserats många gånger. Men märkligt nog har ingen tidigare utgivit ett sådant här bildrikt verk om honom. Detta är ett imponerande verk, där Strindberg framträder i helfigur. Hans världar är givetvis de geografiska platserna. Vi får följa författaren från den ena bostaden och vistelseorten till den andra. Stockholm, Uppsala, Berlin, Paris, Kymmendö: alla finns avbildade här. Nästan halva sitt yrkesverksamma liv tillbringade han utomlands. Han var ständigt i rörelse. Men Strindbergs världar är också de litterära och psykologiska.

Det är inte lätt att ge en heltäckande bild av Strindberg eftersom han var så mångsidig och rörlig, både intellektuellt och fysiskt. Men Meidal och Wanselius lyckas bra i ”Strindbergs världar”.
Boken är ett magnifikt verk, i huvudsak kronologiskt, extremt bläddervänligt och fyllt av intressanta och spännande detaljer. Meidal väjer heller inte för de mindre tilltalande sidorna hos Strindberg. Allt finns med. Här finns också en hel del humor. Mycket läsvärd. Ibland behöver man nästan ta en paus under läsningen för att reflektera över Strindbergs personlighet. Vad mycket han ägnade sig åt! Han var verkligen en mycket speciell och komplex man.
Tyvärr gör bokens tyngd att den kan vara svår att hålla i, men det är väl värt det.

”Strindbergs världar” i bibliotekets katalog

På Fotografiska museet i Stockholm visas t o m 9 september utställningen ”Bilder av Strindberg”, som delvis är baserad på denna bok.

Strindberg om sig själv

”Jag är en djefla man som kan göra många konster”
(August Strindberg i brev till Edvard Brandes, 1885)

Sveriges runinskrifter

”Sveriges runinskrifter” är samlingsnamnet på den sammanställning över landets runstenar och andra runtexter som man började ge ut i bokform i slutet av 1800-talet och som än idag fortfarande inte avslutats.
Verket består av separata delar för varje landskap. Detta verk är fortfarande viktigt för forskare, även om delar av materialet har blivit inaktuellt i och med nyare forskningsrön.

Riksantikvarieämbetet har i ett projekt digitaliserat hela detta jätteverk.
Digitala ”Sveriges runinskrifter”

Register och index är centrala för att kunna navigera i detta stora material. Runinskrifterna är viktiga beträffande språk, historia, stilistik, arkeologi, konst osv. De är ett kulturarv med stort allmänintresse. Samtidigt vet inte Riksantikvarieämbetet hur materialet kommer att användas i sin online-version.
Målet är att bygga upp en hel forskningsplattform i ett modernt gränssnitt, med kopplingar till Samnordisk runtextdatabas och andra viktiga källor.

I en intressant artikel ur Historisk tidskrift kan du läsa mera om ”Sveriges runinskrifter”.
Magnus Källström: Gamla och nya vägar till Sveriges runinskrifter (pdf, ur HT 2005:2)

Unikt kartfynd i München

Waldseemüllers karta från 1507

Stora bibliotek gömmer många överraskningar. På universitetsbiblioteket i München har man av en ren slump gjort ett unikt kartfynd. Mellan två sidor i en 1700-talsbok om geometri fann man en felplacerad karta från 1507, en karta som hade legat på fel plats i minst 200 år.
Det var inte vilken karta som helst, utan en karta av den berömde tyske kartografen Martin Waldseemüller (1470-1520).

Waldseemüller är mest känd för att vara den förste som utgav en karta med namnet Amerika på den då nyupptäckta kontinenten. Namnet valdes med hänvisning till den italienske upptäckaren Amerigo Vespucci (1454-1512). Valet av namnet Amerika var omdiskuterat redan under samtiden, men det blev snart etablerat.

Världskartan Universalis Cosmographia utgavs av Waldseemüller 1507. Det är en stor väggkarta som avbildar hela den då kända världen. Kartan finns endast bevarad i ett känt exemplar, som finns i Library of Congress i Washington D.C., USA.
I anslutning till den stora världskartan gav Waldseemüller även ut kartsegment, som var tänkta att skäras ut och sedan klistras fast på en jordglob. Det är ett exemplar av dessa kartsegment som nu upphittats i München. Hittills har bara fyra exemplar av dessa segment varit kända, och nu hittade man alltså det femte. Ett av de tidigare exemplaren såldes på auktion 2005 för 800.000 euro.

DN 120704: Unik karta hittad efter 500 år

Ludwig Maximilians-Universität München: Berühmtes Kartenwerk entdeckt

BBC News 120704: Rare copy of Waldseemuller’s early America map found in Germany

Högupplöst bild av Waldseemüllers karta
Pdf (2.2 MB)
Jpg (2.7 MB)

%d bloggare gillar detta: