Bloggarkiv

Boktjuvarna

Boktjuvarna

Vår bild av hur nazisterna såg på böcker är ofta förknippad med bokbål. Det var i maj 1933 som hela Tyskland lystes upp av bokbål. Böcker av judiska, socialistiska, pacifistiska författare brändes offentligt. Den här visuella bilden är så pass stark att vi kanske får uppfattningen att nazisterna inte värderade böcker och litteratur särskilt högt. Men sanningen är en helt annan.

Författaren och journalisten Anders Rydell har tidigare skrivit den uppmärksammade boken ”Plundrarna : hur nazisterna stal Europas konstskatter” (Norstedts, 2013). Den blev även Augustnominerad, och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.
Nu följer han upp den med en minst lika intressant berättelse, ”Boktjuvarna : jakten på de försvunna biblioteken” (Norstedts, 2015).

Att nazisterna stal mängder av konst är välkänt. Konsten sågs som troféer som dels efter kriget skulle visas upp i stora museer, och dels ingå i nazistledarnas egna privata samlingar.
Men att de även stal enorma mängder böcker, och skingrade olika specialbibliotek, är inte lika känt och omskrivet. Därför ger den här boken läsarna nya insikter.

Nazisterna ägnade sig alltså mera åt att stjäla, samla och katalogisera böcker än att bränna dem (även om även det sistnämnda skedde, framför allt i Polen och Sovjetunionen).

Biblioteken och arkiven stals av Tredje rikets viktigaste ideologer, av de organisationer som leddes av SS-ledaren Heinrich Himmler och partiets chefsideolog Alfred Rosenberg. Man siktade in sig på nazismens ideologiska fiender: judar, kommunister, frimurare, katoliker, regimkritiker, slaviska folk m m. Judiska specialbibliotek plundrades för att nazisterna i det insamlade materialet ville hitta ”bevis” för sin rasideologi och för den judiska ”konspiration” som man trodde existerade.
Himmler samlade in material till ett enormt bibliotek om ”rikets fiender”. Rosenberg ville bygga upp ett helt nytt nazistiskt högskole- och universitetsväsende, där partiets framtida elit skulle utbildas. Erövringar och folkmord skulle berättigas genom forskning vid olika specialinstitut.

Endast en mycket liten del av de stulna och skingrade böckerna har efter kriget återställts till sina forna ägare. En del är borta för alltid. På en del håll är det först helt nyligen som man påbörjat ett repatrieringsarbete – ett mycket tidskrävande och mödosamt jobb.

Rydells bok är riktigt bra. Den är välskriven och emellanåt spännande som en thriller. Han växlar mellan att beskriva nazisternas ideologi och berätta om främst Alfred Rosenberg, om plundringen av särskilda bibliotek, om enskilda människoöden och mycket annat. Delar av boken är ett sorts resereportage, där författaren reser runt till olika städer för att samtala med de som förvaltar resterna av de plundrade biblioteken idag. Ibland finns i stort sett ingenting kvar av en gång mycket omfattande judiska bosättningar och miljöer. Och detta är inte i städer långt borta, det är på vår egen kontinent, inte alls långt från Sverige.
Vi får läsa berättelserna om emigrantbiblioteken i Paris, om frimurarnas bibliotek i Haag, om det unika och uråldriga judiska biblioteket i Rom (vars samlingar ännu idag är spårlöst försvunna), om jiddischbiblioteken i Vilnius, och den förfärliga historien om utplånandet av de judiska samhällena i Thessaloniki.
Gripande avsnitt beskriver hur en enda bok ur en judisk mans bibliotek återlämnas till dennes nutida ättlingar. Boken är det enda som de nu har kvar som minne efter sin släkting.

I slutet av boken beskrivs också hur flera av de stulna boksamlingarna och arkiven i krigets slutskede stals en gång till, men denna gång av de framryckande sovjetiska trupperna. Så idag finns troligen en hel del av materialet i Ryssland.

Boktjuvarna” är en viktig och angelägen bok. Den visar på litteraturens och bibliotekens inneboende kraft och betydelse för människan, och vilken skada man kan vålla genom att förstöra och skingra samlingar som byggts upp under hundratals år.
Idag diskuteras hur vi ska se på biblioteken och dess samlingar. Läs den här boken för att få en nyttig historisk kontext till den debatten.

Boktjuvarna i bibliotekets katalog

Tour de France

Your de France

Vi är nog många som egentligen utan att vara överdrivet intresserade av proffscykling ändå blivit sittande framför direktsändningar från Tour de France, världens största cykellopp.
Världens bästa cyklister har under mer än 100 år pressat sig till det yttersta på franska landsvägar och bergstoppar. Loppet har blivit mytomspunnet och en del enmansprestationer har blivit klassiska. Dess symboler är starka igenkänningstecken. Den gula ledartröjan, spurtsegrarna, bergströjan med röda prickar. Varje lopp kan ses som ett sorts livsdrama, en metafor för livet självt. Cyklister kan tappa allt på en enda dag, eller plåga sig till fantastiska segrar. Idag är dock cykelsporten svårt drabbad av dopningsskandaler.

Joakim Jakobsen är kulturredaktör på danska Weekendavisen. Hans gedigna bok ”Tour de France : historien om världens största cykellopp” (Natur & kultur, 2014) är ett storverk. Boken har blivit en stor succé i Danmark, där den utgivits i flera upplagor, och nu finns den på svenska.

Jakobsen beskriver varenda Tour de France-lopp från starten 1903 till 2013, och boken omfattar 742 sidor.
Han skriver bra, språket flyter lätt och här fastnar man genast när man börjar läsa. Vi får en riktigt fascinerande berättelse om Tourerna. Det är också berättelsen om 1900-talets historia, om samhällets förändring, om idrottens förvandling till kommersiell världsrörelse, och inte minst porträtt av de enskilda idrottsmän som satt sin prägel på loppet under så många år.

Samtidigt är det ingen hjältedyrkan. Jakobsen älskar däremot själva loppet Tour de France, vilket tydligt framgår av denna bok. Han är mycket förtjust i att berätta goda anekdoter, och det finns gott om dem.

Många svenska tv-tittare har nog aldrig riktigt insett den dignitet som Tour de France alltid haft nere på kontinenten. Den här boken visar varför loppet blivit så legendariskt.
Läs om bergsetapper i Alperna och Pyrenéerna, om nästan ofattbara drivkrafter och styrkeprov, om eleganta åkare som italienaren Fausto Coppi och den närmast ouppnåelige belgaren Eddy Merckx. Merckx har fortfarande rekordet i det totala antalet etappsegrar, 34.
Och givetvis kan vi läsa om amerikanen Lance Armstrong, som fälldes för dopning och därmed berövades alla sina sju Tour de France-segrar 1999-2005.

”Tour de France” är en fascinerande bok, på flera sätt. Paradoxalt nog behöver man inte vara särskilt intresserad av cykelsport för att uppskatta den här boken. Tour de France innehåller så mycket inneboende dramatik att det är ett mycket tacksamt ämne att skriva om. Boken är ett exempel på hur bra man kan skriva om idrott, och dess omfattning bör inte verka avskräckande.
Joakim Jakobsens ”Tour de France” är en episk läsupplevelse som räcker ett tag. Den är illustrerad med ett mindre antal svartvita bilder samt kartor. Spännande som en roman.

Bokens svenska utgåva är kompletterad med nyskrivna delar om de svenska cyklister som deltagit i Tour de France, främst Gösta ”Fåglum” Pettersson. Han är den ende svensk som hamnat på prispallen i loppet. Han slutade trea 1970 (och vann hela Giro d’Italia 1971).

Tour de France i bibliotekets katalog

Slaget vid Waterloo

Waterloo

I en färsk brittisk undersökning visade det sig att de flesta av dagens unga britter främst associerar namnet ”Waterloo” med antingen Waterloo station eller ABBA:s Eurovisionssegrarlåt. Dessutom konstaterades det att britternas allmänna kunskaper om slaget är påfallande låga.
I år är det 200 år sedan det stora slaget vid Waterloo, det som betydde slutet för Napoleon.

Slaget vid Waterloo 18 juni 1815 är ett av historiens mest kända fältslag. 123.000 fransmän under Napoleon besegrades av en kombinerad brittisk-preussisk här. Britterna under Wellington bestod av 63.000 man och preussarna under Blücher av 117.000 man.

Trots att slaget är så pass berömt har litteraturen om det på svenska inte varit särskilt omfattande.
För den svenske läsare som vill läsa en bra bok om slaget vid Waterloo finns det ett självklart val: Michael Tamelanders ”Waterloo : Belgien 1815” (Norstedts, 2008).

Denna rejäla volym (959 sidor) är inte ett vetenskapligt verk, utan vänder sig till just den som vill veta mera om vad som egentligen hände där i Belgien för 200 år sedan.

Tamelanders ”Waterloo” skildrar hela fälttåget, sett från franskt, brittiskt och preussiskt perspektiv. Det tar nästan 600 sidor innan man kommer fram till själva slaget. På vägen dit har vi fått redogörelser om dåtidens taktik, om soldaternas hårda liv i fält och mycket annat.

Skildringen är skriven i en halvt skönlitterär form med bl a fiktiva dialoger. Ibland känns boken som lite av en dramadokumentär. Det är en populär stil som fungerar mycket bra i en sådan här bok.

Waterloo” är dessutom illustrerad med snygga och nytecknade kartor, vilket underlättar läsningen. Här finns också färgillustrationer av uniformer, och flera avbildningar av samtida målningar.

Det enda som egentligen talar mot den här boken är dess omfång. Nästan 1000 sidor om Waterloo kanske låter mastigt, men texten är lättläst och läsaren behöver egentligen inte ha några stora förkunskaper. Berättelsen om Napoleons väg till Waterloo, och vad som hände där, är oerhört dramatisk och har också skildrats på film flera gånger.

Slaget vid Waterloo har under årens lopp givit upphov till en del funderingar av kontrafaktisk natur. Om vissa saker hade varit annorlunda kunde historien ha tagit en annan vändning.

Tänk om det inte hade regnat så kraftigt natten innan slaget? Då hade de franska trupperna inte haft lika stort besvär med den leriga terrängen när de försökte inta de höjder där britterna förskansat sig.

Tänk om Napoleon hade varit fullt kry dagen för slaget och hade kunnat leda sina trupper personligen istället för att ligga nedbäddad i sjuksängen?

Tänk om marskalk Grouchy hade lyckats förhindra preussarna att nå fram till Waterloo i tid?

Tamelanders ”Waterloo” är rappt skriven, spännande och lättläst. Rekommenderas, inte bara för dig som är intresserad av militärhistoria och fältslag, utan till vem som helst som vill veta mera om Europa för 200 år sedan.

Waterloo i bibliotekets katalog

Artikel i Daily Mail om att tre av fyra britter inte associerar ”Waterloo” till slaget.
Var sjunde tillfrågad tror t o m att det var fransmännen som vann slaget:
Daily Mail 2015-04-16: Three in four are clueless about Waterloo

 

Första världskrigets slagfält – 100 år senare

Första världskriget utbröt för 100 år sedan, och än idag syns spåren efter kriget i Frankrike och Belgien.

Brittiska The Telegraph har publicerat ett mycket suggestivt bildgalleri med foton av första världskrigets slagfält idag.
Det är fotografen Michael St Maur Shell som under sju års tid arbetat med projektet ”Shells of Battle – Land of Peace 14-18”, och bilderna är hämtade därifrån.

The Telegraph: Scarred by war: Battlefield landscapes from First World War 100 years on

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Paris historia och metro

Metronom

Paris är en av Europas mest berömda och legendariska städer, med en verklig ikonstatus, samt en dramatisk historia.

Lorànt Deutsch har skrivit boken ”Metronom : Frankrikes historia till rytmen av Paris metro” (Laurella & Wallin förlag, 2013). Boken blev ett fenomen i Frankrike och gavs ut i flera olika versioner, bl a en illustrerad. Dessutom inspirerade den till en tv-serie.

I ”Metronom” åker författaren Paris tunnelbana, metron, och för varje station fungerar metron som en sorts tidsmaskin där läsaren förflyttas till ett nytt århundrade. Tidsspannet är stort. Vi möter galler, romare, renässansfurstar, medeltida kungar, revolutionärer och många andra.

Det är en riktigt kul idé som ligger till grund för den här boken. Den passar en läsare som gillar goda historier och anekdoter och som inte har något emot en massa namn och detaljer. En del kronologiska tidshopp förekommer.

Författaren Deutsch är från början skådespelare, och det märks genom att han i sin berättarstil gillar att dramatisera diverse historiska händelser. Många av kapitlen är skrivna i presensform och Deutsch är en god berättare som inte missar dråpliga och ibland oväntade händelseförlopp.

Kanske boken ändå är lite för snuttifierad för att ge berättelsen riktigt djup.
En stor brist med den svenska utgåvan av ”Metronom” är att den helt saknar en karta över metron med alla bokens stationer utsatta. För att få störst utbyte av boken behöver man därför helst skaffa en sådan karta att ha till hands, annars får en vanlig svensk läsare svårt att hänga med i Parisgeografin.

En kul bok är det i alla fall, även om läsaren får leta fram en egen metrokarta. Det är en fördel, men inget måste, att innan läsningen känna till huvuddragen i fransk historia. Och visst blir man som läsare sugen på att resa till många av de här platserna i Paris för att själv ta sig en titt på dem.

Metronom i bibliotekets katalog

 

Versailles – den kungliga staden

Versailles

”Den som inte har sett ståten och prakten i Versailles har ingenting sett” sade den franske diplomaten och författaren Francois-René de Chateaubriand.

De flesta turister som besökt Paris har även gjort en tur till Versailles, och den gigantiska slottsanläggningen imponerar på oss än idag. Versailles är en fashionabel förort som ligger 14 km sydväst om Paris och som är allra mest känt för sitt barockslott.

Jonas Nordin, docent i historia, har skrivit ett magnifikt verk om slottsanläggningen: ”Versailles : slottet, parken, livet” (Norstedts, 2013). Någon liknande bok finns inte sedan tidigare på svenska.

Versailles före franska revolutionen var inte något vanligt palats, som man kan hitta i andra städer. Versailles var i stället en hel kunglig stad. Upp emot 10.000 människor rörde sig dagligen här, både i och utanför slottet. Palatsbyggnaden innehöll ca 450 våningar för kungen, kungafamiljen och aristokratin.

Kungen hade medvetet placerat sitt maktcentrum så att alla viktiga adelsmän med familjer var tvungna att bo på eller kring slottet. Hela denna stora slottsstad skulle sysselsättas, underhållas och utfordras.

Efter flera utbyggnader under 1600-talet uppnådde slottet gigantiska mått. Men även naturen runt omkring ingick i anläggningen. Versailles skulle också fungera som kungligt lantställe. Naturen kring slottet kunde användas som jaktmarker, och parken och trädgårdarna kring slottet blev som ett sorts nöjesfält och rekreationsområde för kungligheterna. Här fanns påkostade fontäner, vattendrag med fiskar, banor för spel och mycket annat.

Givetvis finns i boken beskrivningar av den konstnärliga utsmyckningen, särskilt av alla skulpturer. Arkitekturen och slottets olika till- och utbyggnader beskrivs ganska ingående.

Boken ger oss många exempel på kungligheternas och aristokraternas vardag i Versailles, och hur mycket arbete som fick läggas på underhåll av både byggnad, trädgård och andra installationer.

Det finns andra böcker om Solkungens extremt påkostade hovliv, men Nordins bok har slottsanläggningen Versailles som självklart centrum. Den får i boken liv och blir dess huvudperson på ett mycket lyckat sätt. När Solkungen efterträds av sin sonsonson Ludvig XV får slottet helt enkelt nya invånare, medan dess liv fortsätter.

Idag ser vi hovlivet hos Ludvig XIV som själva sinnebilden av stel och fåfäng etikett med överkomplicerade ceremonier. I boken finns ett helt kapitel om Kungens dag. Det är mycket fascinerande att läsa. Det mest kända inslaget i Solkungens dag är hans uppstigande på morgonen. Detta styrdes strikt av ritualer, liksom resten av dagens händelser. Särskilt detaljerade var ceremonierna kring kungens måltider.

Hovlivet och all annan verksamhet i Versailles slukade enorma resurser, särskilt under den med tiden allt mer impopuläre Ludvig XV. Det är inte så konstigt att revolutionen kom.

Detta är inte en bok för den som vill läsa om Marie Antoinette. Hon har en undanskymd roll i boken, som istället fokuserar på Versailles före revolutionen. Lite förenklat kan man säga att halva boken berör arkitekturen och den andra halvan vardagslivet och hovlivet.

Nordins ”Versailles” är ett riktigt läsäventyr som ger oss många spännande detaljer om detta så extremt påkostade slott med omgivning. Hovets aktiviteter är väldokumenterade, så källmaterialet är sällsynt rikt. Boken omfattar ca 450 sidor och är mycket fint formgiven, med många illustrationer. Vi lär också känna de olika personligheterna bland invånarna i Versailles.

Intressant läsning för alla som besökt Versailles, eller som gärna vill åka dit.

Versailles i bibliotekets katalog

70 år sedan D-dagen

D-dagen 6 juni 1944 är ett av 1900-talshistoriens viktigaste datum. Då landsteg de allierade i Normandie.
Det var en mycket riskfylld operation. Det var viktigt att de tyska försvararna skulle tas med fullständig överraskning. Genom skickligt underrättelsearbete hade de allierade lagt ut villospår för tyskarna, som därför inte anade att landstigningen skulle ske. Men stränderna var svårforcerade och motståndet var hårt i själva strandlinjen. Vid en av stränderna hotade sammanbrott, men de allierade trupperna bestående av amerikaner, britter och kanadensare lyckades i stort sett säkra hela brohuvudet under det första dygnet. En knapp vecka senare hade man landsatt över 300.000 soldater och 54 fordon.

70-årsminnet av D-dagen uppmärksammas nu över hela världen.
Operationen, som kallades Overlord, var en av de mest dramatiska under andra världskriget och det finns mängder av litteratur i ämnet för dig som vill läsa om hur landstigningen planerades och genomfördes. Här har jag bara gjort ett urval av några av de mer kända och nyare böckerna.

Böcker om D-dagen

Den mest kända boken om D-dagen är troligen Cornelius RyansDen längsta dagen” (finns i flera upplagor). Den engelskspråkiga originalutgåvan kom redan 1959 och blev sedan en berömd storfilm 1962 med bl a John Wayne, Henry Fonda och Richard Burton. Både boken och filmen fokuserar på några enskilda personers upplevelser av D-dagen.

Den senaste stora boken i ämnet är ”D-dagen : slaget om Normandie” av den brittiske historikern Antony Beevor (Historiska media, 2009). Beevor har skrivit flera böcker om andra världskriget och hans berättarstil är lite journalistisk, men samtidigt väldigt detaljerad. Han har använt sig av en hel del nytt källmaterial. Beevor ger inte heller någon okritisk hjälteskildring. Han undviker inte att berätta om övergrepp som begicks av de allierade, och visar att alla fransmän inte såg de allierade som befriare. En rejäl tegelsten på över 600 sidor.

Du som verkligen gillar militärhistoriska detaljer bör kolla in ”Overlord : the D-day landings” av Ken Ford och Steven J Zaloga (Osprey, 2009). Det är en av de mest detaljerade böckerna om landstigningen du kan hitta. Alla de fem strandavsnitten beskrivs ingående, med uppgifter om både de allierades och tyskarnas militära åtgärder. Läs om strategierna, truppernas sammanstättning och beväpning, utrustning, regementenas namn och nummer, m m. Boken är mycket militärtekniskt ingående och innehåller också en kronologi där du kan följa förloppet timme för timme. ”Overlord” är också rikt illustrerad med foton, skisser och kartor.
En guldgruva för den specialintresserade läsaren som gärna grottar ned sig i detaljer.

Du som nöjer dig med en översiktlig framställning av landstigningen kan läsa ”D-dagen”, en bok som ingår i den fina serien ”Historiens vändpunkter” (Bonniers, 2013). Den här bokserien har jag tidigare rekommenderat här i bloggen. Redaktionen är dansk och boken är ett verk av flera olika författare. Böckerna i serien är som en sorts ”tidskrifter deluxe”, med modern raffinerad layout och massor av illustrationer. Steg för steg kan du följa planeringen och utförandet av D-dagen. Välskrivet och intressant. Man kan välja att bara läsa enskilda kapitel om man vill.

Till sist vill jag även tipsa om en liten och lättläst bok i ämnet: ”Sanna historier om D-dagen” av Henry Brook (Historiska media, 2008). Boken ingår i serien ”Sanna historier” och består av 11 korta berättelser. I var och en av dem får vi följa några soldater under invasionens första timmar. Boken är väl anpassad till unga läsare och kan med fördel användas i skolundervisningen.

Flodernas bok

Flodernas bok

Floder och vattendrag har varit centrala för framväxten av vår kultur. Många av våra äldsta städer grundades vid floder, som också har varit viktiga transportleder. Floderna har blivit en sorts egna personligheter.

Nina Burton är litteraturvetare och författare. I sin ”Flodernas bok : ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden” (Bonniers, 2012) följer hon tre europeiska floder genom tid och rum.
De tre floderna är Rhône, Rhen och Themsen. Hon följer dem från källorna till haven, och längs den vindlande vägen knyter hon ihop kulturhistoria, miljö, natur och egna livsupplevelser. ”Flodernas bok” är en magnifik essä, en kulturhistorisk gobeläng som obekymrat rör sig fritt i tidsflödet.

Burton är en inspirerande och nyfiken guide, alltid öppen för nya personliga intryck, blandat med fakta och spännande detaljer. Hon är särskilt bra på att hitta överraskande samband mellan helt skilda saker.

Floder kan vara gränser mellan två stränder, men de kan också sammanföra människor. Burton visar hur floderna haft betydelse för människans intellektuella utveckling. Vi möter Petrarca vid Rhône, Erasmus vid Rhen och Francis Bacon vid Themsen. Och det är bara några få nedslag i denna rika bok.

”Flodernas bok” är en stor läsupplevelse. Språket är utsökt och ibland poetiskt, men alltid lättläst och prosan flyter obehindrat fram likt en egen litterär flod. Ibland stannar texten upp på ett eftertänksamt sätt innan den fortsätter.
Boken anknyter till en lång europeisk essätradition och i dagens litteraturutgivning har essän på något sätt hamnat i bakvattnet (om uttrycket tillåts). Men riktigt bra och välskrivna essäer kan vara några av de bästa läsäventyren.
Det är en fröjd att läsa en sådan här bok. Inspirerande, kunnig, lärorik, och ibland dessutom rolig.
”Flodernas bok” är dessutom fint formgiven med samverkande typografi, bild och slingrande flodlinjer. Illustrerad med många fina färgfoton.

Ur Nina Burtons förord: ”Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. (…)
Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström.”

Det här är en briljant bok som jag varmt kan rekommendera.

Flodernas bok i bibliotekets katalog

Järnvägens besegrare

michelinreklam_1905 by Historiskt
michelinreklam_1905, a photo by Historiskt on Flickr.

Här ser vi en fartfylld annons för tillverkaren Michelins nya däck, 1905. Rubriken lyder ungefär ”Michelin-däcket har besegrat järnvägen”. Under bilden kan man se siffror som visar att bilar med Michelin-däck verkligen kör snabbare än tåget.

300 km på 2,39 motsvarar ungefär 113 km/h, och 298 km på 3,30 motsvarar ungefär 89 km/h. Hisnande hastigheter i början av 1900-talet!

Bilden är en annons hämtad ur en fransk reseguide till Fontainebleau (1905).

Mänsklighetens äldsta gåta

Mänsklighetens äldsta gåta

I grottor som Lascaux och Altamira finns fantastiska grottmålningar. I Frankrike har konstverken i landets grottor setts som nationalklenoder.
Många har fascinerats av dessa vackra och uttrycksfulla konstverk, som har tillkommit under en mycket lång period – ca 25.000 år. Det är ståtliga, stolta djur som målats: bisonoxar, hästar, lejon. Målningarna är dessutom mycket naturtrogna och realistiska. Hur lyckades man skapa dessa målningar, och varför tillkom de? Denna gåta har länge sysselsatt arkeologer, forskare, konstvetare och många andra.

Men nu kan den här gåtan vara löst. Den franske målaren och tecknaren Bertrand David fick en idé en kväll i sitt hem, en kväll när han just nattat sin åttaårige son. Och hans förklaring av hur dessa målade bilder skapades är förbluffande skarp. När man hör den känns den helt självklar. Dessutom undrar man varför ingen har kommit på detta tidigare.

Bertrand David berättar hela denna historia i den fascinerande boken ”Mänsklighetens äldsta gåta” (Dialogos, 2014), som han skrivit tillsammans med professorn och historikern Jean-Jacques Lefrère.

Detta är en trivsam liten bok, som inte ens är 200 sidor lång, och sparsamt men träffsäkert illustrerad, Jag hade stort nöje av ”Mänsklighetens äldsta gåta”, inte minst för att jag inte i förväg kände till vad Davids teori gick ut på. Detta beskrivs inte heller i bokens baksidestext, vilket är bra. Det är precis som när man inte vill veta handlingen i en spännande thriller i förväg. Jag vill därför inte förstöra spänningen och nöjet för andra läsare genom att avslöja för mycket.

Tjursalen i Lascaux-grotten

Det har sedan lång tid funnits flera gåtor beträffande den här grottkonsten.
Varför målades bilderna på svåråtkomliga ställen, ofta på platser som var mycket svåra att fysiskt ta sig fram till? Varför avbildas aldrig några människor, utan bara djur? Och varför bara vissa sorters djur? Hur kunde man upprätthålla kunskapen om måleritekniken och föra den vidare under tiotusentals år? Varför har man ibland målat över andra, tidigare djurbilder med nya motiv, ibland flera tusen år senare? Hur kommer det sig att alla djur avbildas i profil?

Davids teori besvarar alla dessa frågor, samt även en del andra. Han har testat sin teori empiriskt för att se om man idag kan åstadkomma liknande bilder på just detta vis, och det hela verkar stämma. Förklaringen är helt rimlig och logisk. Alla pusselbitar faller på plats.

I boken beskriver David hur han steg för steg funderar ut sin teori, och sedan testar den med positivt resultat. Det är bitvis riktigt spännande att läsa.

Men varför skapades då alla dessa vackra djurmålningar? Där kan vi bara gissa, men med den första delen av gåtan löst (d v s hur bilderna målades) lanserar David i slutet av boken sin egen hypotes om syftet med hela denna grottkonst. Och den hypotesen känns rimlig. Jag tror personligen att han är en del av sanningen på spåren här, även om vi troligen aldrig kan få veta säkert. Inte heller här vill jag avslöja hans hypotes – läs boken själv.

Läs ”Mänsklighetens äldsta gåta”. Den kommer att ge dig nya perspektiv på vår äldsta historia, och den utmanar läsarens kritiska tänkande. Samtidigt är det en väldigt mänsklig bok.
Sedan skadar det ju heller inte att den är välskriven och spännande.
En riktigt bra läsupplevelse, och en bok som ger det där lilla extra, det oväntade. Rekommenderas varmt!

Mänsklighetens äldsta gåta i bibliotekets katalog

Krimkriget

The Crimean war

Krimkriget 1853-1856 var ett av 1800-talets många krig. Idag har kanske minnet av det bleknat bort en aning och vi har svårt att placera in det i tidsflödet. Men Krimkriget var betydelsefullt ur flera aspekter. Det var den enda konflikt mellan Napoleonkrigen och första världskriget där alla stormakter deltog.

Det finns inte så många samlade översikter av Krimkriget, särskilt inte på svenska. En bra bok i ämnet är ”The Crimean war” av Paul Kerr m fl (Boxtree, 1997). I denna bok skriver flera olika författare om Krimkriget. Alla artiklar innehåller rikligt med samtida citat ur dagböcker, brev m m. Boken är också rikt illustrerad. Kriget var ett av de första som även dokumenterades med den nya fotograferingstekniken. Dessutom användes telegraf, järnväg och ångfartyg. Så det var ett modernt krig i flera avseenden.

Krimkriget utkämpades mellan Tsarryssland och en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och kungadömet Sardinien. Det Osmanska riket befann sig i sönderfall och den ryske tsaren ville utnyttja detta för att erövra territorium vid Svarta havets viktiga handelsvägar. Britterna och fransmännen såg sina egna intressen i Mellanöstern och Balkan hotas och gav sig in i konflikten.

En stor del av krigsförloppet utspelade sig på Krimhalvön och staden Sevastopol, där den ryska svartahavsflottan höll till. Sevastopol belägrades i över ett år och intogs 1855.

För Ryssland var Krimkriget ett misslyckat krig. Efter freden 1856 drevs den nye tsaren Alexander II att igångsätta ett reformarbete. Bl a avskaffades den ryska livegenskapen 1861.


Lätta brigadens attack (Målning av R C Woodville jr)

Det finns några kända händelser från kriget. Först slaget vid Balaklava 1854, som i princip slutade oavgjort. I detta slag inträffade den berömda ”lätta brigadens attack” (Charge of the Light Brigade). Denna attack räknas som ett resultat av de mest klassiska felbesluten i militärhistorien. Arméchefen Lord Raglan utfärdade en oklar anfallsorder, som medförde att en hel kavalleribrigad skickades i en frontalattack över ett öppet fält mot ryskt artilleri, trots att kavalleristerna endast var beväpnade med lansar och sablar. Brigaden led stora förluster. Ryssarna sägs ha trott att britterna var berusade.
Poeten Alfred Tennyson skrev sex veckor senare en dikt om anfallet.

Den andra kända händelsen från Krimkriget är belägringen av Sevastopol. Den unge Lev Tolstoj (1828-1910) deltog i striderna och skrev senare följetongen ”Kring Sevastopols belägring” och använde då sina dagboksanteckningar som grund för berättelsen.

Den tredje kända händelsen från kriget är Florence Nightingales (1820-1910) insatser. Tillsammans med 40 andra sköterskor gjorde Nightingale en heroisk insats genom att påtagligt förbättra förhållandena för de skadade brittiska soldaterna. Efter hennes reforminsatser sjönk dödligheten från 50-60% till 2%. Efter hemkomsten grundlade hon sedan den moderna sjuksköterskeutbildningen, vars idéer sedan spreds över världen.

I ”The Crimean war” kan du se foton från Krimkriget som sällan finns återgivna i andra böcker. Här finns också intressanta ögonvittnesskildringar. Det är inte bara militärer som kommer till tals, utan även läkare, sjuksköterskor, reportrar m fl. En bra och läsvärd bok om denna viktiga och ofta bortglömda 1800-talskonflikt. Idag ligger halvön Krim i Ukraina.

The Crimean war i bibliotekets katalog

3D-bilder från första världskriget

För ett par år sedan dök en välbevarad 3D-kamera från första världskriget upp i Ontario, Kanada. Kameran var mycket välbevarad, med originalemballage, och hade en gång ägts av franska armén. Här fanns också ett antal glasplåtar med 3D-bilder från kriget.

Webbplatsen iO9 har nu lagt ut ett antal gif-animationer som fejkar 3D-effekten i bilderna. Se skyttegravar, stridsvagnar, soldater i aktion och under transport, en begravning och en hel del annat.
iO9: Rare 3D camera found
Fler bilder från kameran finns att se hos A Nerd’s World.

Det är fascinerande att se dessa nästan 100 år gamla bilder. Man undrar om det kan finnas fler sådana här oväntade fynd som väntar på upptäckt.

Henri Cartier-Bresson

Cartier-BressonCartier-Bresson

Den franske fotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004) är upphovsman till några av 1900-talets mest kända bilder. Han var en av seklets mest inflytelserika fotografer och ses ofta som pionjär för det moderna fotoreportaget.

Cartier-Bresson var en av de första professionella fotografer som använde sig av småbildskamera, en Leica.
Hans karriär inleddes på 1930-talet. Under andra världskriget tillfångatogs han av tyskarna, men lyckades 1943 rymma från ett fångläger. Efter kriget grundade han bildbyrån Magnum, tillsammans med bl a Robert Capa.

Cartier-Bresson var en mästare på att fånga ögonblick. Han myntade uttrycket ”det avgörande ögonblicket” för att beskriva det.

På biblioteket har vi flera böcker med Cartier-Bressons bilder. ”Henri Cartier-Bresson” (Thames & Hudson, 2006) är en ren bildsamling som ingår i serien ”Photofile” medan ”Henri Cartier-Bresson” av Clément Chéroux (Thames & Hudson, 2009) är en rikt illustrerad biografi.
Många konstnärliga fotoböcker är stora och tunga, men dessa två är små och behändiga, och alltså lätta och praktiska att låna med sig.

Alla har någon gång sett ett av Cartier-Bressons foton, även om man kanske inte känner till fotografens namn. De är mycket kända och förenas av ett enastående personligt uttryck. Cartier-Bresson arbetade över hela världen och blev känd för att uträtta storverk ”på fältet” trots sin minimala fotoutrustning. Hans framstående foton från sin långa karriär fångar 1900-talets historia.

Henri Cartier-Bresson (Photofile) i bibliotekets katalog
Henri Cartier-Bresson (av Clément Chéroux) i bibliotekets katalog

Våroffer

NY Times rapporterar om skandalpremiären i Paris

Den 29 maj 1913, för precis 100 år sedan, var Parispubliken fylld av förväntan. På den alldeles nya Théâtre des Champs-Élysées, som invigts i april samma år, var det dags för premiär för en helt nyskriven balettföreställning. Baletten bestod av musik av kompositören Igor Stravinskij, 30, och koreografi av Vaslav Nijinskij, 24. Båda var unga och djärva. Teatern var alldeles fullpackad med folk, vissa stod i gångarna.

Det nya verket hette ”Sacre du printemps” (”Våroffer”). Publiken var dock oförberedd på det radikala i Stravinskijs och Nijinskijs nya verk, som bröt mot alla konventioner om hur en balett skulle vara utformad. Temat i ”Våroffer” var inspirerat av gamla hedniska stamriter, och föreställningens kulmen var ett människooffer för att fira vårens ankomst.

Redan under första akten bröt fullt slagsmål ut mellan två läger i publiken. Anhängare och motståndare drabbade samman. Det var ett fruktansvärt oväsen som överröstade musiken. Orkestern spelade dock vidare, trots att lösa föremål kastades mot orkesterdiket. De samtida rapporterna om vad som hände skiljer sig åt. Enligt flera vittnesmål verkar dock ändå anhängarna av ”Våroffer” ha varit fler än motståndarna.

Skandalscenerna vid uruppförandet av ”Våroffer” i Paris 1913 är kända. Verket fortsatte att skapa het debatt. Särskilt radikalt var Stravinskijs experimentella hantering av melodi och rytmik. Det förändrade drastiskt sättet på hur senare kompositörer såg på musikens rytmiska struktur.
BBC News Magazine : Did the Rite of Spring really spark a riot?

Igor Stravinskij

Igor Stravinskij (1882-1971) växte upp i S:t Petersburg och var elev till Nikolaj Rimskij-Korsakov. Två av hans tidiga orkesterverk uppfördes i Paris, där balettchefen och impressarion Sergej Diaghilew, grundare av Ballets Russes, upptäckte dem. Diaghilew beställde två baletter av Stravinskij: ”Eldfågeln” (1910) och ”Petrusjka” (1911). ”Våroffer” var alltså den tredje av Stravinskijs kompositioner för Ballets Russes. När första världskriget bröt ut lämnade Stravinskij Ryssland och flyttade till Paris, och så småningom till USA, där han blev amerikansk medborgare.

Stravinskijs ”Våroffer” är ett av 1900-talets viktigaste och mest banbrytande verk inom musiken. Det är dessutom ett av de mest inspelade verken, med hundratals olika inspelningar. Även om ”Våroffer” från början var ett sceniskt verk har det med tiden blivit mer känt i konsertversion för orkester.

Igor Stravinsky

Den senaste Stravinskij-biografin på svenska är Robert Siohans ”Igor Stravinsky” (Norma, 1984).

Låna ”Våroffer” på musik-cd på biblioteket, eller lyssna i Spotify.

Det mest kända avsnittet är stycke 2, ”The Augurs of Spring”. En modern lyssnare kanske tycker att det påminner om musiken till filmen ”Jaws” (”Hajen”). Kompositören John Williams influerades av ”Våroffer” när han skrev sitt hajtema.

%d bloggare gillar detta: