Bloggarkiv

Februari för 370 år sedan

Februari 1647

Tiden lider, och vi med den, sägs det ibland.
En titt i en gammal kalender kan ge oss en bild av hur tidigare generationer tänkte sig en månadsöversikt.

I Zetterströmska biblioteket, Östersunds biblioteks äldre samling, finns kalendrar från 1640 och framåt. Jag tog fram 1647 års kalender, som alltså är exakt 370 år gammal, och slog upp februari månad.

Högst upp anges månadens äldre folkliga namn, Göjemånad. Solens upp- och nedgång anges, liksom dagens och nattens längd.
För varje dag anges namnsdag och himlakropparnas positioner. Vi känner igen symbolerna för planeterna och stjärntecknen.

På den högra delen av sidan finns en allmän text om väderleken under februari. Texten är uppdelad i olika bitar, men lyder så här:
”Thet I. Quart. hafwer starke Tekn  til Sniö och förwirrat wäder. Fullmånen wijser ock på obeständigh winterwäder såsom sniö, kiöld och blijda fuchtigheter. Sidste Quart. klarnar up igen, wil sedan åter igen wara mulit, kalt och olustigt. Efftermid. holler kall blåst oc obequemlig lufft.”

De röda dagarna är sön- och helgdagar. För söndagarna anges också den aktuella kyrkosöndagens tema, t ex ”Om Wijngårdsmannen” den 13 februari.
Den 9 februari är även den stora marknaden i Uppsala angiven: ”Distingen”.

Månadens uppslag avrundas med ett par historiska händelser som ägt rum i februari under tidigare år.

Vissa saker som vi idag tycker är viktigt att ha i våra kalendrar, t ex veckonummer, finns inte alls i den här kalendern. Annat är sig likt, t ex namnen på kyrkosöndagarna, och Kyndelsmässodagen den 2 februari. Man har dock inte tyckt att det har varit viktigt att lämna plats för egna anteckningar.

Människan har alltid följt tidens gång, men på olika sätt. En sådan här tryckt kalender i fickformat är inte längre lika vanlig som förr. Idag är det många som använder digitala kalendrar, t ex i mobiltelefonen. Den lilla kalendern ger oss en liten glimt av 1600-talet, samtidigt som den påminner oss om tidens ständiga gång.
Februari 1647 var inte en månad som lämnade några djupare avtryck i historien, men uppslaget i den gamla kalendern gör att denna månad ändå på sitt sätt är litet fascinerande.

 

Regalskeppet Kronan

Regalskeppet Kronan

1675-79 pågick det skånska kriget. Danmark ville återta de landskap som förlorats till Sverige i freden i Roskilde 1658: Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Den svenska flottan angreps i Östersjön av en dansk-nederländsk flotta. Hela Gotland besattes av danskarna.

Den 1 juni 1676 möttes de båda flottorna i det stora sjöslaget vid Ölands södra udde.
Sveriges flotta anfördes av det stora regalskeppet Kronan (även kallat Stora Kronan), som var ett av sin tids största fartyg. Detta påkostade flaggskepp hade varit i tjänst i ett par år.
Innan slaget egentligen hann börja gjorde Kronan en alldeles för tvär gir, vilket medförde att skeppet kantrade. Krutförrådet antändes och sprängde hela skeppet i luften. Över 800 man följde Kronan ned i djupet, liksom mer än 100 kanoner, krigskassa och värdefull utrustning. Bland de omkomna fanns flottans överbefälhavare, generalamiral Lorentz Creutz.
Kronans förlisning är en av svensk historias stora tragedier.

Marinarkeologer upptäckte vraket efter Kronan i början av 1980-talet.
Sedan dess har man funnit mer än 30.000 olika föremål, t ex Sveriges största guldmyntsskatt, praktfulla bronskanoner, skulpturer, navigationsinstrument, privata ägodelar och mycket annat. Det mesta av fynden finns att se på Kalmar läns museum.

Nu har den stora boken om Kronan utkommit, skriven av Lars Einarsson: ”Regalskeppet Kronan : historia och arkeologi ur djupet” (Historiska media, 2016). Författaren är historiker och marinarkeolog, och har varit projektledare för utgrävningarna i mer än 30 år.

Det rika fyndmaterialet gör boken fylld av spännande innehåll. Genom fynden från Kronan får vi en unik inblick i stormaktstidens världsbild. ”Regalskeppet Kronan” är en mycket fin bok som visar hur bra man kan skriva populärvetenskap.
Kronan var som ett dåtida samhälle i miniatyr, med sina klasskillnader och sin världsuppfattning.
Läs om svensk stormaktstid, om skeppet, om människorna ombord, om vad man åt och drack, om hur man behandlade sjukdomar,

Ett särskilt intressant kapitel handlar om den supsked av guld som oväntat påträffades i en träkista på vrakets trossdäck, och vilken information man av dess inskriptioner kan inhämta. Supskeden visar sig vara en del av ett fascinerande rättsfall i 1670-talets Sverige.

”Regalskeppet Kronan” är en mycket bra och välskriven bok, dessutom rikt illustrerad och fint formgiven. Den visar hur vi kan använda arkeologiska fynd för att ge oss en detaljerad inblick i den svenska stormaktstidens samhälle, för nästan 350 år sedan.

Regalskeppet Kronan i bibliotekets katalog

Det skånska kriget fortsatte. Danskarna besatte hela Skåne utom Malmö. Den svenska arméns seger vid slaget vid Lund i december 1676 kom att bli krigets avgörande vändpunkt.
Fred slöts 1679, utan att någondera sidan hade gjort några landvinningar.
Svenska staten var dock djupt skuldsatt. Ett par av följderna av skånska kriget var den stora reduktionen, då ett stort antal adelsgods och förläningar drogs in till staten, samt att indelningsverket inrättades.

Anecdota Benzeliana

Anecdota Benzeliana

Det senaste fyndet jag gjort i bibliotekets bokmagasin är ”Anecdota Benzeliana : anteckningar i svensk historia” av Erik Benzelius d.y. (Lagerströms, 1914).
Titeln väckte genast mitt intresse. Benzelius är ett bekant namn i svensk historia. Inte mindre än fyra ärkebiskopar har hetat Benzelius. Släkten härstammar från Bensbyn, Nederluleå.

Erik Benzelius d.y. (1675-1743) utsågs till ärkebiskop 1742 men hann aldrig tillträda innan han avled. Dessförinnan hade han varit bibliotekarie vid Uppsala universitet, samt biskop i Göteborg och Linköping. Under sin biskopstid tillhörde han hattpartiet och var prästeståndets talman från 1740. Benzelius är främst ihågkommen som lärdomshistoriker, och efterlämnade ett stor boksamling, som idag finns i Linköpings stiftsbibliotek.
I denna boksamling upphittade man ett stort antal lösa handskrivna lappar. På dessa lappar fanns nedskrivna anekdoter och kommentarer till svensk historia. De låg spridda här och var i olika manuskriptbuntar. På 1790-talet samlades lapparnas texter ihop och utgavs under titeln ”Anecdota Benzeliana”. Boken jag fann i magasinet är en nyutgåva från 1914.

Dessa anekdoter är samlade i en någorlunda kronologisk följd från 1600- till 1700-talet.
Det är en salig blandning av vittnesuppgifter, kommentarer, skvaller, berättelser om kungar och adelsmän och mycket annat. I bokens senare del finns ett detaljerat avsnitt om orostiden 1718-19, när kung Karl XII stupat i Norge och ryssarna sedan härjade den svenska östkusten.
I slutet av boken finns ett personregister, som hjälper en nutida läsare att hålla koll på de personer Benzelius nämner i sina anteckningar.

Några smakprov:

”Kongl. Råden brukade intet röda sammets-råckar med Hermelins underfoder förän i kröningen åhr 1675, och åhr 1697 belfve the förbudne at bruka them.”

”Grefve Gustav de la Gardie war onder på Grefve Bielcke, ty han var jaloux om sin Grefwinna, men Grefve Bielcke förbanna sig för mig, at han aldrig rörde henne  med sit minsta finger, på sådant wijs.”

Från 1713, då förmögenhetsskatt togs ut, något som då var ytterst ovanligt:
”The som hafva något på Banco är ganska förbittrade öfver sina 2 Pro Cento, so nu drags af theras interesse, och thet synnes i sanning hårdt, ner man kommer at undfå sitt ½ åhrs interesse 2 ¼ pro cento, får man allenast ¼ i, en d:lr koptt, ty 2 sk. dragas af.”

Det är ganska intressant att läsa dessa 300 år gamla anteckningar. En del är triviala detaljer, annat fångar tidsandan. Genom dessa anteckningar får läsaren en vink om vad man i högreståndsmiljöer pratade om i början av 1700-talet.
Ännu ett exempel på hur man på ett bibliotek av en slump kan råka hitta en bok som man inte hade en aning om att man ville läsa.

Anecdota Benzeliana i bibliotekets katalog

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Pestråd från 1638

Pestskrift från 1638

Numera kan vi oroa oss för mycket, dock ej för pesten. Pestsjukdomar var däremot ett återkommande gissel för tidigare generationer.
En av de första riktiga upplysningsskrifterna om pesten som framställdes i Sverige var ”Een kort berättelse, huru man sigh i pesti-lentz tijder förhålla skal … ” , skriven av Andreas Palmcron (som hette Sparman innan han adlades).
Den utgavs 1638, och trycktes om i samband med senare pestepidemier 1652 och 1710.
(Se även det tidigare blogginläggetPesten i Stockholm 1710”)

Andreas Palmcron (1609-58) var livmedikus åt både drottning Kristina och kung Karl X Gustav.
Han utgav också en annan folkbildande medicinsk bok, ”Sundhetzens speghel, vthi hwilken man beskodhar sundhetzens natur, förnämste orsakerne til alla siukdomar, som sundheten förstöra plägha” (1642). Det var den mest omfattande skriften om förebyggande hälsovård som dittills utgivits på svenska.

Medikamenter mot pest, 1638

Pestskriften från 1638 är en liten skrift på 24 sidor, och är en sammanfattning av samtidens syn på hur sjukdomen skulle förebyggas och behandlas. Ett genomgående tema är att man ska undvika dålig lukt. Innan upptäckten av virus och bakterier trodde man att många sjukdomar spreds genom luften, och det gällde då att vädra ordentligt för att bli av med den onda lukten. Man försökte också få patienterna att svettas ut det onda genom att inta olika typer av medikamenter. Ett av kapitlen heter ”Huru man sin Kropp ifrå öfwerflödige Wätskor reensa skal”.
I slutet av skriften finns en lista på medikamenter som säljs på apotek i Stockholm.

1638 års utgåva av Palmcrons pestskrift finns bevarad i minst fyra exemplar, varav ett finns i Zetterströmska biblioteket. Här finns också senare utgåvor av titeln, samt ”Sundhetzens spegel”.

 

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Flytande palats

Flytande palats

”Ingenting kan vara mer imponerande, ej heller mer ägnat att förhärliga Konungens majestät än att hans fartyg bär den praktfullaste utsmyckning som skådats på haven.”
Så sade Ludvig XIV:s minister Colbert om de franska örlogsfartygen och hur viktigt det var att deras konstnärliga utsmyckning var så rik som möjligt.

Hans Soops fina bok ”Flytande palats : utsmyckning av äldre svenska örlogsfartyg” (Signum/Atlantis, 2007) är en av de första i sitt slag som ger en sammanfattande bild av hur svenska örlogsskepp pryddes med snidade och målade träskulpturer som symboliskt skulle glorifiera konungen, hans ätt och nationen Sverige.

Hans Soop är f d intendent vid Sjöhistoriska museet och har aktivt arbetat med konserveringen av regalskeppet Vasa. Han disputerade 1986 med en avhandling om Vasas skulpturer.

Boken inleds med ett par kortfattade avsnitt om skepp från brons- och järnålder, vikingatid och medeltid. Få skeppsutsmyckningar har bevarats från denna tid. Vi har dock hällristningar, bildstenar och ett fåtal fynd av vikingaskepp att studera.

Bokens tyngdpunkt ligger istället på perioden från 1500-talet till 1800-talet. Det görs även utblickar till andra länders skeppsutsmyckning. Särskilt gäller det i kapitlet om 1500-talet, där ett flertal kända elisabetanska fartyg beskrivs. Även avsnitt om Frankrike och Nederländerna ingår i boken.

Det var under Vasatiden som den svenska örlogsflottan byggdes upp. Sedan har vi stormaktstiden, där Vasa är ett praktfullt exempel på ett överdådigt utsmyckat kungligt fartyg. Bokens avslutande kapitel om den Gustavianska tiden samt 1800-talet är riktigt intressanta.

Den som vill läsa om gamla galjonsfigurer hittar här både faktauppgifter och fina foton.
En galjonsfigur var en snidad eller skulpterad figur på förstäven på äldre fartyg, som ofta föreställde någon mytologisk figur med anknytning till fartygets namn

Skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman lät bygga Gustaf III:s linjeskepp i Karlskrona, och fregatterna utsmyckades med Johan Törnströms galjonsfigurer. Törnströms yrkestitel var amiralitetsbildhuggare, och hans galjonsfigurer är av mycket hög konstnärlig klass.
Här kan vi se bilder från skonerten Amphion. Det var Gustaf III:s älskade lustjakt. Delar av Amphion har bevarats och finns idag att se på Sjöhistoriska museet.

Många av de fint utsmyckade fartygen har inte överlevt till våra dagar. De sköts kanske sönder eller sprängdes i luften under sjöslag, och om de klarade sig blev de så småningom omoderna och uttjänta. Då kunde de kasseras och huggas upp på varvet. Men det finns en hel del konstruktionsritningar och skisser bevarade, så att vi idag kan få ett begrepp om hur fartygen kan ha sett ut.

”Flytande palats” är en riktigt fin bok i stort format. Artiklarna är genomgående läsvärda och intressanta, och kräver inga egentliga förkunskaper. På biblioteket hittar du boken under ämnet Konst, skulptur.

Flytande palats i bibliotekets katalog

 

Kapare och pirater i Östersjön och Nordsjön

Kapare och pirater i Nordeuropa

Under vikingatidens slutskede ökade sjöröveriet i Östersjön och Nordsjön. I hela 800 år härjade pirater och sjörövare här innan kuststaterna började bekämpa sjöröveriet. Då ökade istället kaperiet. Det var ett krig mot fiendesidans handelsfartyg som var godkänt av statsmakten. Det var först 1856 som detta kaperi till sist förbjöds.

Hela den här spännande historien om sjöröveriet i norra Europa har inte tidigare beskrivits i sin helhet, men nu finns Lars Ericson Wolkes bok ”Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år” (Historiska media, 2014).

Författaren är professor i historia vid försvarshögskolan i Stockholm och en av landets främsta militärhistoriker. I sina tidigare böcker har Lars Ericson Wolke visat att han är en god berättare, och den här boken är inget undantag. Han har tagit del av nytt arkivmaterial.

Här finns spännande läsning och beskrivningar av massvis av dramatiska händelser. Vissa av dem är troligen inte tidigare kända för många läsare, t ex när tyska pirater attackerade Söderköping, eller de upprepade angreppen på den norska staden Bergen. Vi kan också läsa om hur handelsfartyg, fiskare och befolkningen i kuststäderna försökte skydda sig mot piraterna.

Den mest kände kaparen i svensk historia är nog Lars ”Lasse i Gatan” Gathenhielm, och han finns självklart med i den här boken. Men det fanns många andra. Ett särskilt kapitel handlar t ex om den beryktade tyske piraten Klaus Störtebeker.

En riktigt intressant, välskriven och läsvärd bok, som kan läsas utan några egentliga förkunskaper. Helhetssynen över hela det nordeuropeiska området är lyckad. Boken väcker definitivt varje läsares intresse för piratväsendet och för den som vill läsa mera finns en litteraturlista längst bak i boken.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år i bibliotekets katalog

 

Cervantes grav funnen

Med dagens teknik och metoder kan arkeologerna lösa månghundraåriga gåtor, t ex beträffande försvunna gravplatser.

Härom året fann brittiska arkeologer Richard III:s grav under en p-plats i staden Leicester, och nu har spanska arkeologer hittat Miguel de Cervantes grav. Den har varit försvunnen i hundratals år men är nu återfunnen.

Den spanske författaren Miguel de Cervantes (1547-1616) är mest känd för sin legendariska roman ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”, vars första del utkom första gången 1605.

Cervantes liv var händelserikt. Han deltog som ung i kriget mot turkarna och sårades svårt vid slaget vid Lepanto 1571. Under fem år satt han i hårt fängelse i Alger, men blev friköpt. Vid hemkomsten till Spanien fick han inget jobb och började då skriva böcker.

Cervantes dog 1616 och begravdes i en klosterkyrka i Madrid. Några decennier senare flyttades kvarlevorna, och försvann sedan. Under flera sekler har ingen känt till var de befunnit sig.

Nu har dock spanska arkeologer med största sannolikhet identifierat graven. Cervantes kvarlevor ligger blandade med andra, bl a de från hans fru. Så småningom kommer Cervantes att få en ståtlig återbegravning. 2016 ska man högtidlighålla 400-årsminnet av hans död.

BBC News: Spain finds Don Quixote writer Cervantes’ tomb in Madrid

”Don Quijote” är en av världslitteraturens stora romaner och har varit extremt betydelsefull för romanens utveckling. Under många år fanns boken bara översatt till svenska i förkortad form. 2001 utgavs hela verket i fräsch nyöversättning: ”Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha”.

Den snillrike riddaren Don Quijote av la Mancha i bibliotekets katalog

Ingen svensk översättning finns idag tillgänglig som gratis tillgänglig e-bok, men versioner på andra språk går att hitta hos Project Gutenberg.

 

Förbjuden kärlek på 1600-talet

Förbjuden kärlek

Sommaren 1596 reste ärkebiskopen Abraham Angermannus genom socknar i Småland och på Öland. Där ägnade han sig åt en riktig räfst, på order av hertig Karl, som framkallade skräck hos delar av befolkningen. Den kom att kallas ”Mäster Abrahams räfst”.
Ärkebiskopens främsta mål var att rensa ut allt katolskt som kunde finnas kvar, ”påviska seder och villfarelser”. Helgondyrkan och läsning av mässor skulle bort.

Men en annan viktig uppgift för Angermannus var att övervaka moralen och laglydnaden. Den ansågs alldeles för låg, och särskilt gällde det sedligheten.
Reformationen hade gjort att kyrkans syn på sexualmoral hade blivit betydligt strängare. För- och utomäktenskapliga förbindelser fördömdes mycket starkt. Den kärleken var helt förbjuden. Under tidigt 1600-tal avkunnades därför många domar för sedlighetsbrott. Dessa finns dokumenterade i de många domböcker som bevarats.

I Rudolf Thunanders bok ”Förbjuden kärlek : sexualbrott, kärleksmagi och kärleksbrev i 1600-talets Sverige” (Atlantis, 1992) möter vi de människor som levde för 400 år sedan och som drabbades av ärkebiskopens räfst. Genom referaten i domböckerna får de liv och talar till oss.

Efter 1608 skärptes straffet för den som bröt mot sjätte budet. Tidigare hade man dömts till botgöring och böter, men nu blev hor belagt med dödsstraff. Texter ur Bibelns Moseböcker lyftes in i landslagen. I ett tillägg citerades Mose lag: ”Den som hor bedriver med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen och horkonan.” Den svenska bondebefolkningen skulle uppfostras och disciplineras.
Det fanns också en stark social kontroll i själva bondesamhället. Det fanns ofta gott om folk som hade lust att anmäla andra sockeninvånare för både det ena och det andra. Ofta, men inte alltid, förvandlades dock dödsstraffet istället till straffarbete eller kroppsstraff.

I ”Förbjuden kärlek” kan du läsa om flera intressanta rättsfall från den här tiden. En vanlig grupp kvinnor som förekommer i domböckerna är knekthustrur. Maken var borta i fält i åratal och hördes ofta inte av under lång tid. Hustrun kunde efter åratal av väntan till sist tro att maken var död. Skulle hon sedan våga inleda en relation med en ny man? I vissa fall återvände maken efter många år, och hustrun med ny man blev anklagade för hor.

I den här läsvärda boken kommer vi 1600-talsmänniskorna nära. Skildringarna är levande och påminner oss om olika tiders skilda syn på moralfrågor. Fascinerande och livfull läsning.

Förbjuden kärlek i bibliotekets katalog

 

Från kungliga sängkammare

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor

Historiska kungligheters kärleksliv upphör aldrig att fascinera. Den här genren skulle man (kanske lite orättvist) kunna kalla ”kungligt skvaller”. En av de senaste böckerna i ämnet är riktigt bra: ”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor : konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd” av Margareta Beckman (Fischer & Co, 2012).

Bland kungligheterna var skälen till äktenskap i allmänhet politiska. Ofta var ett giftermål ett praktiskt sätt att skapa eller bygga goda relationer och allianser med olika länder och ätter.

De makar som giftes bort var i de flesta fall ganska unga, kanske i tonåren. De hade sällan sett varandra tidigare, förutom i avbildad form på förskönande porträtt. Sedan förväntades de nygifta snabbt producera nya arvingar. Det förekom ibland att de fick ömma känslor för varandra, men det var betydligt vanligare att båda blev uttråkade och istället sökte sexuella förbindelser på andra håll. Det var så pass vanligt att det inte ansågs vara särskilt moraliskt uppseendeväckande.

Beckmans bok inleds med ett citat som tillskrivs Benjamin Franklin: ”Eftersom det finns äktenskap utan kärlek kommer det att finnas kärlek utan äktenskap”.

I den här boken får vi möta intressanta människoöden och spännande profiler från främst 1600- och 1700-talet. Den är indelad efter länder. De flesta kapitlen handlar om regenter i Frankrike, England och Sverige, men här finns också avsnitt om August II den starke av Polen, om de ryska kejsarinnorna Elisabet I och Katarina den stora och om Fredrik Vilhelm II av Preussen.

En kunglig älskarinna kunde få både makt och inflytande, men steget från att vara upphöjd till att hamna ute i kylan kunde vara mycket kort. Om kungen plötsligt avled kunde älskarinnan rentav sväva i livsfara.
De här människoödena är intressanta, både dramatiska och emellanåt sorgliga.

”Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor” är välskriven och lättläst. Det är definitivt en av de bättre böckerna i den kungliga sängkammargenren. Det finns en del svenska profiler i boken. Förutom regenterna kan vi t ex läsa om Aurora von Königsmarck, som av en del samtida manliga skribenter ansågs vara den fulländade skönheten personifierad.
En underhållande och läsvärd bok, som säkert kan intressera en stor läsekrets.

Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor i bibliotekets katalog

 

Gripsholm

På Gripsholm

Gripsholms slott är en av Sveriges mest kända Vasaborgar. Här finns bl a Hertig Karls kammare, en av landets bäst bevarade 1500-talsmiljöer. På Gripsholm, som idag är museum, finns också Gustaf III:s slottsteater och Svenska statens porträttsamling.

En trevlig och lättläst bok om Gripsholm är ”På Gripsholm : sägner, fakta, historia på ett 450-årigt slott” av Edvard Matz (Carlssons, 1987).

Edvard Matz (1921-2007) var journalist, författare och arbetade i många år på Sveriges television. Boken om Gripsholm är skriven i den där äldre, lärt kåserande stilen som var vanligare förr. Idag är det inte längre lika många författare som kan skriva så här lättfattligt men ändå bildat och underhållande.

På Gripsholm” innehåller 30 korta kapitel som vart och ett beskriver olika händelser eller företeelser på slottet. De är någorlunda kronologiskt ordnade och varje kapitel är ca fem sidor långt. Det är en hel del kungligt i boken. Läs om Erik XIV, som satt fängslad på Gripsholm, och läs om den teaterintresserade Gustaf III. Givetvis berättar Matz om de två ”rysseulvarna” (två kanoner som togs som krigsbyte, troligen vid Narva 1581) som står på borggården. Och jodå, några slottsspöken dyker också upp.

På Gripsholm” är bara ca 150 sidor lång men riktigt innehållsrik, och dessutom rikt illustrerad. En kul och lärorik bok om ett av våra mest kända slott.

På Gripsholm i bibliotekets katalog

 

Versailles – den kungliga staden

Versailles

”Den som inte har sett ståten och prakten i Versailles har ingenting sett” sade den franske diplomaten och författaren Francois-René de Chateaubriand.

De flesta turister som besökt Paris har även gjort en tur till Versailles, och den gigantiska slottsanläggningen imponerar på oss än idag. Versailles är en fashionabel förort som ligger 14 km sydväst om Paris och som är allra mest känt för sitt barockslott.

Jonas Nordin, docent i historia, har skrivit ett magnifikt verk om slottsanläggningen: ”Versailles : slottet, parken, livet” (Norstedts, 2013). Någon liknande bok finns inte sedan tidigare på svenska.

Versailles före franska revolutionen var inte något vanligt palats, som man kan hitta i andra städer. Versailles var i stället en hel kunglig stad. Upp emot 10.000 människor rörde sig dagligen här, både i och utanför slottet. Palatsbyggnaden innehöll ca 450 våningar för kungen, kungafamiljen och aristokratin.

Kungen hade medvetet placerat sitt maktcentrum så att alla viktiga adelsmän med familjer var tvungna att bo på eller kring slottet. Hela denna stora slottsstad skulle sysselsättas, underhållas och utfordras.

Efter flera utbyggnader under 1600-talet uppnådde slottet gigantiska mått. Men även naturen runt omkring ingick i anläggningen. Versailles skulle också fungera som kungligt lantställe. Naturen kring slottet kunde användas som jaktmarker, och parken och trädgårdarna kring slottet blev som ett sorts nöjesfält och rekreationsområde för kungligheterna. Här fanns påkostade fontäner, vattendrag med fiskar, banor för spel och mycket annat.

Givetvis finns i boken beskrivningar av den konstnärliga utsmyckningen, särskilt av alla skulpturer. Arkitekturen och slottets olika till- och utbyggnader beskrivs ganska ingående.

Boken ger oss många exempel på kungligheternas och aristokraternas vardag i Versailles, och hur mycket arbete som fick läggas på underhåll av både byggnad, trädgård och andra installationer.

Det finns andra böcker om Solkungens extremt påkostade hovliv, men Nordins bok har slottsanläggningen Versailles som självklart centrum. Den får i boken liv och blir dess huvudperson på ett mycket lyckat sätt. När Solkungen efterträds av sin sonsonson Ludvig XV får slottet helt enkelt nya invånare, medan dess liv fortsätter.

Idag ser vi hovlivet hos Ludvig XIV som själva sinnebilden av stel och fåfäng etikett med överkomplicerade ceremonier. I boken finns ett helt kapitel om Kungens dag. Det är mycket fascinerande att läsa. Det mest kända inslaget i Solkungens dag är hans uppstigande på morgonen. Detta styrdes strikt av ritualer, liksom resten av dagens händelser. Särskilt detaljerade var ceremonierna kring kungens måltider.

Hovlivet och all annan verksamhet i Versailles slukade enorma resurser, särskilt under den med tiden allt mer impopuläre Ludvig XV. Det är inte så konstigt att revolutionen kom.

Detta är inte en bok för den som vill läsa om Marie Antoinette. Hon har en undanskymd roll i boken, som istället fokuserar på Versailles före revolutionen. Lite förenklat kan man säga att halva boken berör arkitekturen och den andra halvan vardagslivet och hovlivet.

Nordins ”Versailles” är ett riktigt läsäventyr som ger oss många spännande detaljer om detta så extremt påkostade slott med omgivning. Hovets aktiviteter är väldokumenterade, så källmaterialet är sällsynt rikt. Boken omfattar ca 450 sidor och är mycket fint formgiven, med många illustrationer. Vi lär också känna de olika personligheterna bland invånarna i Versailles.

Intressant läsning för alla som besökt Versailles, eller som gärna vill åka dit.

Versailles i bibliotekets katalog

Periferin i Europas mitt

Periferin i Europas mitt

Numera förekommer Ukraina oftare än förut i nyhetsflödet. Landet ligger i en del av Europa som inte är särskilt välkänd hos oss.

I Bo Larssons bok ”Periferin i Europas mitt : kulturarv, minnen och stadsmiljö i Västukraina och Moldavien” (Sekel, 2011) kan du läsa om städer och regioner i västra Ukraina och Moldavien som för många svenskar är praktiskt taget okända.

Bo Larsson är forskare inom stadsplanering och arkitektur. Han har studerat 13 städer i den här delen av Europa, och berättar i sin bok om deras kulturella, etniska och politiska historia.

Västra Ukraina har historiska band till Centraleuropa och ingick länge i Österrike-Ungern, den Habsburgska dubbelmonarkin. Republiken Moldavien tillhör det rumänska kulturområdet men har under långa perioder styrts från Ryssland. Efter andra världskriget hamnade dessa områden i Sovjetunionen. Deras kulturarv är multietniskt.

Vi kallar ofta dessa områden för Östeuropa, men om man tittar på en Europakarta så kan man se att kontinentens geografiska mittpunkt borde ligga någonstans vid den ukrainska västgränsen. Trots detta ser många västeuropeer dessa områden som perifera utkanter.

I ”Periferin i Europas mitt” kan du bekanta dig med områden som Bessarabien, Östgalizien, Transnistrien och Karpato-Rutenien. Städerna har olika namn beroende på vilket språk man talar. Läs om kulturstaden Lviv (ukrainskt namn), även känd som Lvov (ryskt namn) och Lemberg (tyskt namn). Den har en brokig historia med anor från medeltiden och är universitetsstad sedan över 350 år tillbaka.

Känner du till Moldaviens huvudstad Chișinău? I Larssons bok finns ett långt avsnitt om staden, ett kapitel som är det mest omfattande jag någonsin läst på svenska om denna huvudstad.

En annan stad, som troligen är en helt ny bekantskap för många svenska läsare, är den västukrainska staden Tjernivtsi. Dess rumänska namn är Cernăuți och polska namn Czernowitz. I ”Periferin i Europas mitt” beskrivs staden i ett långt kapitel på ca 50 sidor. Det är en riktig kulturell smältdegel. Universitetet med sina kringliggande byggnader är ett av Unescos världsarv.
Under andra världskriget ockuperades Tjernivtsi först av ryssarna och sedan av tyskarna. Den judiska befolkningen drabbades hårt. Många mördades eller deporterades. Nazisterna skapade ett ghetto. Det ståtliga judiska templet brändes ned av nazisterna. Under den sovjetiska tiden återuppbyggdes det och förvandlades till biograf.

Före andra världskriget var det judiska inslaget bland befolkningen i dessa omåden påtagligt stort. I vissa städer utgjorde judar 80-90% av befolkningen och hade en central roll för städernas utveckling. Många judiska författare kom härifrån. Efter kriget flyttade nya folkgrupper in, ibland helt utan tidigare koppling till städerna. En del städer blev rena militärstäder vid den sovjetiska västgränsen.

Det märks att författaren är mycket kunnig inom stadsplanering och stadshistoria. Vi får veta mycket om rutnätsstäder, om stadsplanering genom tiderna och hur man kan avläsa seklerna i städernas utseende. Ett återkommande tema i boken är hur viktiga de historiska delarna av städerna är för respektive stadsbild. Jag tror att en hel del av dagens beslutsfattare skulle behöva läsa den här boken för att få en ökad förståelse för våra städers kulturvärden, inte minst beträffande den äldre bebyggelsen.

Det här är en mycket intressant och upplysande bok. För många svenska läsare är dessa städer, områden och folkgrupper troligen helt okända. Texten är lättläst även om den då och då är riktigt faktatät och innehåller många namn på platser, personer m m. Emellanåt är dock texten satt i något kompakt form på boksidorna.

Boken innehåller också relativt många illustrationer, även om en del av stadsfotona borde ha återgivits i ett större format. Men här finns gott om fräscha kartor, vilket är viktigt och underlättar läsningen.

En intressant och allmänbildande bok om städer och områden som de flesta svenskar inte känner till.

Periferin i Europas mitt i bibliotekets katalog

Messenius och Scondia illustrata

Scondia illustrata

Östersunds bibliotek har en hel del rariteter i sina äldre samlingar. De flesta av dessa böcker inköptes av professor Carl Zetterström i början av 1800-talet, vars stora bokdonation utgjorde bibliotekets grundbestånd. De äldsta böckerna, de som är tryckta före 1830, är samlade i Zetterströmska biblioteket.

En av de stora foliantvolymer som står på avdelningen för historia i Zetterströmska biblioteket är Johannes Messenius livsverk, ”Scondia illustrata”. Detta är en bok med en intressant bakgrundshistoria.

Johannes Messenius (1580-1636) hade som barn gått i klosterskola i Vadstena och var troende katolik. Detta var ett problem eftersom allt utövande av katolsk gudstjänst var förbjudet sedan 1595 i Sverige. Han blev, trots kung Karl IX:s och andras misstänksamhet, utsedd till historiker och lärare vid Uppsala universitet. 1610 fick han dock avsvära sig alla katolska ”villfarelser”.

Messenius intresserade sig särskilt för utgivandet av medeltida historiska källskrifter som Magnus Erikssons landslag, flera rimkrönikor och Adams av Bremen kända beskrivning över Norden. Messenius brukar också anses som en banbrytare, en representant för en ny tids historieskrivning med vaknare kritik och med ett mångsidigare studerande av källor.

Messenius var omtyckt av studenterna i Uppsala, men blev osams med sina lärarkollegor genom, som Nordisk Familjebok uttrycker det, ”häftighet, övermod och skryt”.
Det blev rejäla konflikter på universitetet, särskilt sedan Messenius fått Johannes Rudbeckius till huvudmotståndare. Till sist blev kanslern Axel Oxenstierna tvungen att ingripa, och det slutade med att både Messenius och Rudbeckius förflyttades från Uppsala.

1616 blev Messenius inblandad i en rättegång mot en viss Jöns ”Papista” Hansson, som anklagades för förbindelser med katoliker i Polen. Messenius hade för sin hustrus räkning försökt återförvärva egendom som ägts av hans svärfar, men som nu ägdes av Erik Jöransson Tegel. Den sistnämnde såg nu till att offentliggöra en del dokument, som Messenius oförsiktigt låtit Jöns Hansson sprida i Polen. I dessa dokument framställdes Messenius som katolikvänlig. Messenius syfte var att försöka komma över några svenska historiska källskrifter som förvarades i ett polskt kloster.
Det var en känslig period eftersom det vid denna tid ryktades om ett förestående polskt angrepp på Sverige.

Messenius dömdes till döden för att ha haft ”hemliga förbindelser med Sveriges fiender i Polen”. Han benådades dock till fängelse på Kajaneborgs slott i Österbotten, Finland. Han levde sedan i fångenskap i nästan 20 år. Han frigavs 1635 men avled redan året därpå.

Under sin fängelsevistelse skrev Messenius sitt stora historiska arbete ”Scondia illustrata” – det förhärligade Skandinavien.

Vid Messenius död 1636 var boken fortfarande opublicerad. Regeringen ville då inköpa boken för att ge ut den. Man erbjöd Messenius änka 500 daler, men hon tog med sig manuskriptet och reste från Sverige. Hon erbjöd manuskriptet till kung Vladislav av Polen.

Scondia illustrata

Det var sonen Arnold Johan Messenius som återförvärvade boken så att den kunde ges ut. Han lät också renskriva stora delar av materialet. Boken utgavs slutligen i flera delar 1700-05, och det är dessa delar som finns inbundna i ett enda band i Zetterströmska biblioteket.

”Scondia illustrata” består av 15 böcker eller ”tomer”. De åtta första innehåller en kronologisk krönika från Noaks ättlingar t o m Karl IX. En av böckerna är en helgon- och biskopshistoria, en handlar om Filnland och de baltiska provinserna, två tar upp källredovisningar och diskussioner, och en särskild bok, Censura, består av kritiska uppgörelser med äldre historiker.

Både sonen och sonsonen fick även de ett olyckligt slut. Sonen Arnold Johan Messenius utnämndes visserligen till rikshistoriograf och adlades, men blev sedan inblandad i en process där hans son Arnold anklagades för högförräderi. Arnold, som alltså var sonson till Johannes Messenius, var i opposition till de aristokratiska rådsherrarna, bl a kanslern Axel Oxenstierna. Han hade författat en anonym skrift där han varnade hertig Karl Gustav (senare kung Karl X Gustav) för rådsherrarnas ränksmideri. Där förekom också ett gravt angrepp på drottning Kristina.

Det visade sig också att en del av bakgrundsmaterialet till skriften hade tillhandahållits av rikshistoriografen Arnold Johan Messenius, som för att rädda sonen oriktigt tog på sig ansvaret för pamfletten. Det hjälpte dock inte. Båda dömdes till döden och halshöggs år 1651.

Messenius Scondia illustrata

Om ”Scondia illustrata” kan du läsa mera i en särskild bok av Harald Olsson: ”Johannes Messenius Scondia illustrata : studier i verkets tillkomsthistoria och medeltidspartiets källförhållanden” (Gleerups, 1944). Här finns också en biografisk artikel om Messenius.

Harald Olssons bok i bibliotekets katalog

En annan bok om Messenius är Henrik Schücks ”Messenius : några blad ur Vasatidens kulturhistoria”  (Svenska akademiens handlingar, 1920).

Henrik Schücks bok i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: