Bloggarkiv

Everybody loves somebody sometime – Dean Martin 100 år

Idag är det 100 år sedan Dean Martin föddes.
Dean Martin (vars riktiga namn var Dino Paul Crocetti) var en av 1900-talets mest populära amerikanska entertainers.

”Everybody Loves Somebody Sometime” var en sång från 1947 som redan hade spelats in av flera andra artister, men Dean Martins version från 1964 knuffade ned The Beatles från 1:a-platsen på Billboardlistan. Låten förvandlades till hans egen signaturmelodi. Sångtiteln finns även på hans gravsten.
I det här videoklippet från 1965 ser vi ”Dino” i högform.

Dean Martin var förutom sångare också skådespelare och komiker. Under många år utgjorde han och Jerry Lewis ett mycket populärt komikerpar. Martin ingick också i det berömda ”Rat Pack” tillsammans med bl a Frank Sinatra och Sammy Davis jr.

Många citat tillskrivs honom. Det mest kända är nog Dean Martins definition av nykterhet:
”You’re not drunk if you can lie on the floor without holding on.”

Dean Martin, 1960

Dean Martin var en man som spred glädje. Ofta framträdde han med glaset i hand, och skämtade friskt om t.ex. alkohol.
Det var dock hans mångåriga och intensiva rökning som tog hans liv. Han diagnosticerades med lungcancer och avled på juldagen 1995, 78 år gammal.

På Östersunds bibliotek har vi två samlings-cd med Dean Martins musik, ”The very best of Dean Martin”, vol. 1 och vol. 2.
Du kan också låna filmen ”Rio Bravo” (1959) där han spelar mot bl. a. John Wayne.

 

Svensk-amerikanska dagstidningar online

Omaha-posten 1904

En stor onlinedatabas med digitaliserade svensk-amerikanska dagstidningar har just öppnats.
Den heter Swedish American Newspapers och innehåller mer än 300.000 digitaliserade tidningssidor. 28 olika tidningstitlar ingår.

Detta är en oerhört rik faktaresurs för alla som är intresserade av svensk-amerikansk historia, släktforskare m fl. Materialet kommer från tidsperioden 1859-2007.
Läs tidningar som Svenska amerikanaren, Nordstjernan, Oregon-posten och Omaha-posten, eller Vestkusten, som utgavs i Kalifornien och som i databasen finns i hela 80 årgångar.

Swedish American Newspapers

Det här är ett bra exempel på hur man kan skapa en användbar och viktig resurs genom digitalisering. Dessutom är den fritt åtkomlig för alla.

Swedish American Newspapers är en del av ett svenskamerikanskt samarbetsprojekt för tidningsdigitalisering mellan Kungliga biblioteket (KB), Minnesota Historical Society, American Swedish Institute (ASI) och Swenson Swedish Immigration Research Center (SSIRC).

KB:s nyhetssida om databasen:
Ny söktjänst med 300.000 svenskamerikanska tidningssidor

Tänk om vi en dag också kan få se en sådan här stor fritt åtkomlig databas för alla våra inhemska svenska dagstidningar! Finansiering och upphovsrätt brukar vara de främsta stötestenarna för digitaliseringsprojekt. Men det har ju bevisligen gått att lösa i t ex det här fallet, vilket vi är tacksamma för.

Bilden här ovan avbildar förstasidan av Omaha-posten, utgiven i Nebraska, 1904-10-21.

Marilyn Monroes 90-årsdag

Marilyn Monroe, 1952.

1 juni 2016 skulle Marilyn Monroe ha fyllt 90 år. Tyvärr blev hon endast 36.

Marilyn Monroe (1926-1962) är en av 1900-talets mest omskrivna kvinnor. Hennes livsöde upphör aldrig att fascinera oss. Ofta är hon mest ihågkommen i sin roll som sexsymbol med komplicerat privatliv, som offer för sin egen berömmelse, som ständigt jagad av media, och inte minst på grund av de mystiska omständigheterna kring hennes död 1962.

Idag har hennes faktiska filmroller överskuggats av hennes egen dramatiska liv.
Totalt medverkade hon i 29 filmer. De mest kända av dessa är ”Herrar föredrar blondiner” (1953), ”Flickan ovanpå” (1955), ”Bus stop” (1956), ”I hetaste laget” (1959) och ”De missanpassade” (1961).

Det är nästan svårt att tänka sig Marilyn Monroe som 90-åring. Precis som för andra kända personer som avlidit innan 40 års ålder är hon till synes evigt ung, fastfrusen i tiden.
Än idag är hon för många ett stilideal, och hon räknas till en av de stora amerikanska populärkulturella ikonerna. Frågan är om någon av vår tids kända personer, nu eller i framtiden, skulle kunna göra ett lika stort avtryck som Marilyn Monroe.

På Östersunds bibliotek har vi ett flertal biografier om Marilyn Monroe.
Dessutom kan du läsa Joyce Carol Oates dokumentärroman ”Blonde.

 

Att döda ett fotografi

Ett 'dödat' fotografi

USA under depressionen, tidigt 1930-tal. Flera olika fotografer dokumenterade amerikanskt vardagsliv, och många av fotografierna har blivit klassiska. Men det gick inte lika bra för alla foton.

Farm Security Administration, FSA, var en amerikansk myndighet som var verksam under Roosevelts New Deal. Ambitionen var att minska fattigdomen på landsbygden.
Det som FSA mest förknippas för idag är just de olika fotografiska projekt man drev under 1930-talet. Tack vare dessa finns vardagslivet på landsbygden dokumenterat.
Chefen för FSA hette Roy Stryker. Han var en krävande arbetsgivare som bara ville ha ut det bästa av de fotografer han anlitade. Misshagliga bilder ”dödade” han genom att stansa ett stort hål i dem.
Negativen kunde dömas snabbt och hänsynslöst. Resultatet blev bilder med stora runda svarta hål.

Fotograferna var givetvis mycket missnöjda med denna diktatoriska behandling. De refuserade bilderna kunde inte användas eftersom negativen var perforerade. Till sist övertalades Stryker att sluta med denna metod, men då hade redan många bilder stansats sönder.

I ett bildgalleri hos den historiska fotobloggen Retronaut kan du se en serie av dessa bilder. Flera av dem är fantastiska, och det är sorgligt att notera hur de okänsligt förstörts genom sina svarta hål.

Detta väcker tankar om bevarande av vår historia, både av äldre minnesmärken och av samtidshistoria. Ibland kan det vara svårt att se det som i framtiden kommer att ses som viktigt.

Tidigare i bloggen har jag tagit upp frågan om bevarande av film.
Digital undergång för vår tids filmarkiv? (feb 2012)  och Svensk filmhistoria hotas av utplåning (apr 2013)
Vår tids snabba teknikskiften gör att stora delar av vår digitala kultur inte kommer att kunna bevaras. Hur kommer det att påverka framtidens bild av vår tid?

Samtidigt kan vi fundera över hur vi reagerar över medveten förstörelse av kulturföremål, som ju detta är frågan om. Men Stykes såg fotografierna som rent bruksmaterial.

Detta bildgalleri berör oss på flera plan. Titta på dessa foton från 1930-talets amerikanska landsbygd, se hålet i varje bild och ge bilderna en stunds eftertanke.

Retronaut: ‘Killed’ photographs

Gustaf Tenggren

Gustaf Tenggren

Hur många i Sverige känner till konstnären Gustaf Tenggren? I sitt hemland har han hittills egentligen bara varit känd av specialintresserade. I USA ses han däremot som en av 1900-talets främsta illustratörer.

Gustaf Tenggren – en biografi” av Lars Emanuelsson och Oskar Ekman (Kartago, 2014) är den första svenska biografin om denne intressanta konstnär.

Gustaf Tenggren (1896-1970) föddes i Magra i Västergötland och växte upp i en trångbodd arbetarstadsdel i Göteborg. Redan som 20-åring fick han det prestigefyllda uppdraget att illustrera sagosamlingen ”Bland tomtar och troll” efter John Bauer. Fyra år senare lämnade han dock Sverige och återvände aldrig.

Tenggren flyttade till New York, där han snart gjorde sig ett namn som begåvad illustratör. Under 1920- och 1930-talet efterfrågade de nya magasinen kvalitetsillustrationer, och han gjorde också arbeten i reklambranschen.

I mitten av 1930-talet öppnade Walt Disney ett rekryteringskontor i New York. Tanken var att fånga in animatörer och målare som kunde ge hans verk en mer europeisk stil.

Tenggren utsågs till en av huvudtecknarna för ”Snövit och de sju dvärgarna”, filmhistoriens första tecknade långfilm. Tenggrens del i arbetet bestod bl a i att formge delar av dvärgarnas utseende, samt att måla bakgrundsteckningar i europeisk sagoliknande stil.
Han skulle sedan komma att arbeta med de kommande Disneyfilmerna ”Pinocchio”, ”Bambi” och ”Fantasia”. Allra mest syns Tenggrens stil i ”Pinocchio”.

Det var ovanligt att Disneys anställda tecknare fick signera sina verk. Tenggrens namn utelämnades dock helt från förtexterna i ”Pinocchio”, vilket väcker funderingar om någon idag okänd konflikt.
Det verkar dock som om Tenggren hade problem att anpassa sig till den ameikanska sociala stilen. En del kollegor uppfattade honom som högdragen.

På 1940-talet lanserades den välkända barnboksserien ”Little golden books” (”En liten gyllene bok”). Tenggren illustrerade några av de allra mest framgångsrika titlarna i serien. Dessa böcker såldes i mångmiljonupplagor, vilket gör Tenggren till en av de mest spridda barnboksillustratörerna.

Hans verk kännetecknas av en nordisk/europeisk sagostil med feer, riddare, drakar, skogar. Han målade också söta djur, antika gudar, historiska pirater och hans stil är lätt att känna igen. Ändå är Tenggrens namn nästan okänt i Sverige, trots att han blev en inspirationskälla för senare tiders konstnärer.

Emanuelsson har ägnat 25 år av forskning bakom denna bok och resultatet har blivit ett verkligt gediget verk.
Boken är en praktvolym i stort format, ca 22 x 28 cm, och slösande rikt illustrerad. Trots att berättelsen är så detaljrik är texten lättläst och intresseväckande. En mycket fin och fascinerande konstnärsbiografi.

Boken ingår dessutom i serien Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, där den utgör nr 125.

Gustaf Tenggren – en biografi i bibliotekets katalog

Hur man ringer, 1927

Under telefonens tidiga decennier behövde man alltid ringa en växel, där telefonister manuellt kopplade samtalet vidare. På 1920-talet introducerades dock telefonen med nummerskiva, där man själv slog numret utan att behöva gå via en växel. Detta var något helt nytt.

American Telephone and Telegraph Company tog 1927 fram en instruktionsfilm, ”How to use the dial telephone”, där det framgår hur man ringer med den nya moderna telefonen. Nummerskivan ägnas särskilt intresse.
(Idag har vi väl en yngre generation som faktiskt inte använt nummerskiva, så det kan vara intressant ur flera perspektiv).

Om man ändå inte hittade rätt nummer att ringa, kunde man genom att slå siffran 8 få hjälp via telefonbolagets informationscenter. Ca 5 minuter in i filmen får vi titta in där. Kvinnliga telefonister sitter febrilt och slår i olika telefonkataloger.

Hela instruktionsfilmen är 7:07 lång och visades i Kalifornien.
Denna film är en av många som ingår i samlingarna hos Internet Archive.

Läs också ”Hallå!”– en underhållande bok om telefonens första tid i Sverige.

Motorhistoria i färg

Kulör

Bloggen har tidigare tagit upp fotografihistoria: tidiga fotografer och tidiga försök med färgtekniker, t ex Albert Kahns foton.
Den stora majoriteten av historiska fotografier från tiden innan 1960 är ändå svartvita.
Att kolorera svartvita foton är en ibland omdiskuterad metod, men dagens teknik gör kolorering betydligt lättare än tidigare, och resultatet blir ofta oväntat bra.

Journalisten Anders Tengner är mest känd för sina många musikreportage. Han är också mycket intresserad av veteranbilar och har varit medarbetare i tidskriften Classic Motor.
Nu har han utgivit boken ”Kulör: svartvit motorhistoria i färg” (Classic Motor/Egmont, 2015).

Kulör” innehåller över 250 sidor kolorerade fotografier från perioden 1900-1969.
De flesta foton är svenska, men här hittar du också foton från övriga Europa och USA. Bildurvalet har temat bilar och bilism, och det är verkligen fascinerande att se denna sammanställning. Färgerna ger de svartvita fotona nytt liv – perspektivet blir ett helt annat än det vanliga. Bilderna är sorterade efter decennium, och åtföljs av beskrivande texter, som berättar mera om fordonen och människorna vi ser. I inledningen av varje decennie-kapitel finns en sammanfattning av den bilhistoriska utvecklingen under dessa år.

Tengner berättar i förordet att han så långt det varit möjligt valt färger på bilar som är tidsenliga, utan att ha de exakta färgkoderna. Sedan utgör ju valet av färger författarens vision av de historiska vyerna. Något annat är in te möjligt. Men troligen ligger visionen inte alltför långt från verkligheten.

De gamla fotografierna är ofta av mycket hög teknisk kvalitet, och merparten av dem är inskannade från originalnegativ.

I princip kan man börja läsa var som helst i boken. Som läsare fastnar man genast i dessa gamla bilder, och i berättelserna omkring dem. En riktig nostalgitripp, extremt bläddervänlig och underhållande. Dessutom är ”Kulör” mycket fint formgiven, något som förhöjer läsvärdet. En trivsam, inspirerande och intresseväckande bok.

Kulör i bibliotekets katalog

O’Reilly’s bar i New York, 1942

O'Reilly's bar, 1942

Dokumentärfotografier kan ge oss en känsla av påtaglig närvaro.
Fotobloggen Retronaut (tidigare omtalad här i bloggen) har publicerat några foton ur ett bildreportage från O’Reilly’s bar på Tredje Avenyn i New York City, tagna 1942.
Här ser vi flottister roa sig på sin lediga tid. De hänger vid bardisken, dansar och har trevligt. Samtidigt ser vi övriga gäster, barpersonal, inredning m m. Dessa bilder är ett fantastiskt utsnitt ur tidens väv.

Bilderna togs på officiellt uppdrag av fotoenheten vid USA:s Office of War Information. Fotografen hette Marjory Collins. Foton som dessa strävade efter att stärka krigsmoralen.

Notera texten på väggskylten: ”Positively no gentlemen served in dining room unless accompanied by a lady”.

Fotot här ovan är något beskuret.

Retronaut: Inside a NYC bar in 1942

We are the robots

Robot 1928

Ett av 1920-talets nya ord var ”robot”. Det kom från den tjeckiske författaren Karel Capek, som i sin pjäs ”R.U.R.” (1921) skapade ordet från tjeckiskans ”robota”, som betyder ungefär ”dagsverke”.
I Capeks pjäs användes robotar för att effektivisera arbetsuppgifter i t ex fabriker, men till sist tog robotarna över världen.

Idén att kunna konstruera konstgjorda ”människor” är gammal. När tekniska framsteg inom elektronik och radio gjordes under tidigt 1900-tal började de första riktiga robotarna dyka upp.

I den historiska fotobloggen Retronaut (numera en del av Mashable) kan du se fascinerande bilder av robotar från 1920-, 1930- och 1940-talet. Flera av dessa robotmodeller byggdes för att locka besökare till nya varuhus. Robotarna kunde utföra enkla handlingar som att sitta ned, resa sig upp, lyfta en arm, och vissa kunde t o m tända cigarretter.

Retronaut: 1928-81: Dawn of the Robots

”We are the Robots” är en känd låt av tyska elektroniska musikpionjärerna Kraftwerk (1978)

Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig

Bomben

”Dr Strangelove” från 1964 är en av Stanley Kubricks mest kända filmer. Den är en satir över kapprustning och kärnvapen, och Peter Sellers spelar tre olika roller.

Galenskaperna i denna klassiska film ligger kanske inte så långt ifrån verkligheten som man kunde tro. Så kan man i alla fall tänka efter att ha läst Eric Schlossers ”Bomben : ett knapptryck från kärnvapenkrig” (Ordfront, 2014).

Författaren och journalisten Eric Schlosser är mest känd för ”Snabbmatslandet” (2002) och i den nya boken ”Bomben” skildrar han försöken att kontrollera de olika kärnvapen som finns i vapenarsenaler världen runt. Det är en rejäl och gedigen volym, 770 sidor tjock.
Schlosser har läst tusentals tidigare hemligstämplade dokument och intervjuat många olika militärer, piloter och tekniker som varit inblandade i de händelser han beskriver. Originaltiteln är ”Command and control” och den beskriver bokens fokus ganska bra.

Kalla kriget är idag över, men kärnvapnen, människans mest destruktiva uppfinning, finns kvar.
Det framstår i boken som mycket tydligt att det är den mänskliga faktorn som är farligast, ofta i kombination med föråldrad, om än avancerad, teknik.

Här kan vi läsa om autentiska och skrämmande fall, som påminner oss om att risken för katastrof ibland har varit obehagligt nära. Bomber har tappats i havet, fullt bestyckade stridsflygplan har kraschat, avfyrningssilor har brunnit, och i ett fall misstog ett radarsystem en stigande måne för en sovjetisk attack.

En enda person kan göra ett enkelt misstag, t ex att råka sätta en skruvmejsel i en säkring i en kärnvapensilo. Kortslutningen gör att en stridsspets skickas iväg, ut i den amerikanska mellanvästern.

Sådana här historier kan vi läsa om i Schlossers ”Bomben”. Den är lättläst och mycket tankeväckande, men något för lång.

Boken är resultatet av grundlig bakgrundsforskning. Schlossers notförteckning längst bak i boken omfattar hela 200 sidor! Har man som författare sådana mängder av material vill man givetvis redovisa så mycket som möjligt av det. Ändå tror jag att en del läsare kan avskräckas av bokens tjocklek, vilket är synd eftersom många borde ta del av detta välskrivna reportage.

Givetvis är det en kraftig amerikansk tyngdpunkt i skildringen. I nyhetsflödet på senare år har vi dock kunnat ta del av rapporteringen om förlista ryska kärnvapenubåtar, så incidenter av det slag som beskrivs i ”Bomben” lär ha inträffat i motsvarande omfattning även där.
Schlossers bok visar att det inte finns några perfekta eller totalt säkra system. Människor ska hantera alla dessa system. Där finns det alltid en risk. Läs ”Bomben”, en bok som ger oss alla nyttig eftertanke.

Bomben i bibliotekets katalog

Mark Twain om galenskap

”When we remember we are all mad, the mysteries disappear and life stands explained.”
(Mark Twain’s Notebook, 1898)

Dagens middagsvers

”The Frenchman loves his native wine;
The German loves his beer;
The Englishman loves his ‘alf and ‘alf,
Because it brings good cheer.
The Irishman loves his “whiskey straight”;,
Because it gives him dizziness.
The American has no choice at all,
So he drinks the whole —— business.”

(Ur ”Toasts for all occasions”, Boston 1903)

Läs ”Toasts for all occasions” som gratis e-bok hos Public Domain Review

Hollywood på 1920-talet

Bland filmstjärnor i USA

Vi kan idag följa dagens filmstjärnor och andra kända personer via internet och sociala medier. När filmindustrin växte fram i början av 1900-talet var det dock helt annorlunda.

Starten för Hollywoods s k ”guldålder” brukar ibland sättas till slutet av 1920-talet, då ljudfilmen slog igenom. Tiden dessförinnan kan man kalla ”stumfilmsepoken”.

Stumfilmstidens filmstjärnor kunde vara verkliga megastjärnor. Det fanns inte så många riktigt stora stjärnor, så dessa personer var igenkända i stora delar av världen, och deras liv beskrevs i tidningar och böcker. För den vanlige biobesökaren framstod dessa stjärnor som närmast ouppnåeliga.

I bibliotekets magasin hittade jag av en slump den intressanta boken ”Hos filmstjärnor i U.S.A. : snapshots från New York och Hollywood” av Märta Lindqvist (Gebers, 1924).

Märta Lindqvist (1888-1939) var journalist på Svenska Dagbladet och skrev ”resebrev” från USA, vilka sedan publicerades i tidningen. Flertalet av kapitlen i den här boken utgörs av dessa artiklar.

I boken ”Hos filmstjärnor i U.S.A.” möter vi de allra största av den tidens stjärnor. Det allra första kapitlet heter ”Världens störste kvinnotjusare på nära håll” och handlar givetvis om Rudolph Valentino, som under sin storhetstid var föremål för en extrem idolkult. Två år efter att den här boken kom ut avled Valentino hastigt vid endast 31 års ålder.

Lindqvist träffar Douglas Fairbanks och Mary Pickford. Det populära filmstjärneparet besökte också Stockholm under 1924, något som vid den här tiden var rena sensationen. Ett särskilt kapitel i boken handlar om detta mycket uppmärksammade besök.

Hon lyckas även få en intervju med självaste Charlie Chaplin, något som var mycket svårt och som endast lyckades tack vare Victor Sjöström, den svenske regissören som då nyligen hade flyttat till Hollywood. ”Om jag lever, tills jag blir hundra år, skall jag icke glömma det ögonblicket” skriver Lindqvist om hennes allra första möte med megastjärnan Chaplin.

Den som är intresserad av filmhistoria konstaterar att Märta Lindqvist verkligen lyckades träffa många av den tidens allra största namn: Erich von Stroheim, Ernst Lubitsch, Norma Talmadge… och lille Jackie Coogan, ”Chaplins pojke”, som då endast var 10 år. Långt senare skulle Coogan bli känd som Uncle Fester i tv-serien Familjen Addams.

Lindqvist beskriver hur förvånad hon blev när hon först kom till Hollywood. Stora delar av det omgivande landskapet visade sig vara ökenliknande. Men den stora Hollywoodskylten, som hade monterats upp bara året dessförinnan, fanns på plats. Då var den längre och det stod ”Hollywoodland”.

Detta är en fascinerande bok, underhållande och spirituellt skriven. Den är ett intressant tidsdokument från en tid som ligger långt bort, fast kanske inte så långt ändå. Illustrerad med ett 10-tal foton.

Jag låter Märta Lindqvist få sista ordet: ”Totalintrycket av filmstaden, som inte är någon filmstad: en underligt hetsad stämning, ett underligt ofärdigt yttre, en myckenhet stötande fulhet och naiv okultur – men samtidigt en målmedveten energi och en glättig sorglöshet, som i den amerikanska filmen kanske ge något av det allra mest typiska – och värdefulla – i amerikanskt väsen.”

”Hos filmstjärnor i U.S.A.” i bibliotekets katalog

 

De 25 stegen från uppvaktning till äktenskap

En teknisk nymodighet som togs fram i slutet av 1800-talet var stereografiska fotografier. Man ville uppnå en illusion av 3D genom att fotografera samma scen från två olika vinklar. När dessa foton placerades bredvid varandra och sågs i ett stereoskop uppstod en djupeffekt.

I Boston Public Library, USA, har man hittat en humoristisk bildserie som heter ”The 25 stages from courtship to marriage” (”De 25 stegen från uppvaktning till äktenskap”). Den består av just sådana här stereografiska foton.
Foto nr 11 saknas tyvärr. Denna bild skulle troligen åskådliggöra bröllopsnatten. Kan någon ha tagit undan denna bild ur serien, kanske av sedlighetsskäl? Det vet vi inte, så bildserien omfattar i dagsläget därför endast 24 av de 25 stegen.

Public Domain Review har publicerat alla de kvarvarande 24 stereografiska bilderna. Ta en titt och se om de är lika roliga idag som i slutet av 1800-talet.

Public Domain Review: The 25 stages from courtship to marriage

 

New York Fashion Week

New York Fashion Week, 1950-tal

Under andra världskriget kunde inte modevärlden träffas i Paris. Då tillkom New York Fashion week, som arrangerades första gången 1943.
Denna temavecka äger rum två gånger om året, i februari och september. Vid dessa stora eventveckor visar de stora modehusen upp sina senaste kollektioner för inköpare, media och intresserad allmänhet.
Liknande modeveckor anordnas också i Paris, London och Milano.

Den retrohistoriska bildbloggen Retronaut har nu publicerat ett antal snygga foton från New York Fashion week från 1950-, 1960- och 1970-talen.

Retronaut: When Fashion Week was Press Week

%d bloggare gillar detta: