Bloggarkiv

”Inte sedan Eldkvarn brann”

Eldkvarn brinner

Idag associerar vi namnet Eldkvarn till en känd rockgrupp. Men gruppens namn kommer från den stora ångdrivna kvarn som i mer än 100 år var en berömd och aktiv Stockholmsbyggnad.
Eldkvarn låg på den plats där Stockholms stadshus idag ligger.

Det är dock den stora branden som Eldkvarn är mest känd för. Denna beryktade eldsvåda inträffade den 31 oktober 1878 – för 138 år sedan.

Man tror att branden orsakades av en nedfallande gaslampa, som antände mjöldammet. Snart stod nästan hela byggnaden i lågor, och den stora eldsvådan lyste upp hela Stockholm. Många av stadens invånare gick ut i höstmörkret för att se det kusliga skådespelet. Folk trängdes på Norrbro och Vasabron för att se branden.

Händelsen etsade sig fast i minnet hos alla som upplevt den, och gav upphov till det kända uttrycket ”inte sedan Eldkvarn brann” (vilket betyder ”för mycket länge sedan”).

Vad inte alla vet är att Eldkvarn inte totalförstördes i branden, utan fortsatte att vara en aktiv kvarn. Den användes fram till 1906 och byggnaden revs inte förrän 1910. Kvarteret där Stadshuset idag ligger heter Eldkvarn.

Tavlan som avbildar Eldkvarns brand målades av Gustaf Carleman samma år, 1878.

Kungliga Bibliotekets magasin

KB:s bergrum

Bibliotekens magasinsutrymmen väcker ofta intresse. Vad finns egentligen där, och är det kanske hemliga eller rentav farliga böcker som förvaras i magasinet? Verkligheten är dock oftast tämligen odramatisk. Magasinen brukar vara fulla av bokhyllor och utrymmessnåla kompaktvagnar på skenor.

Nu har Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm gjort det möjligt att gå på en virtuell vandring i sitt magasin.
Dessa magasin finns i särskilda bergrum, som färdigställdes 1997 och som har plats för 160 hyllkilometer material.

Fotografierna från magasinsutrymmena är tagna med 360-gradersteknik, vilket gör att du kan rotera varje bild i flera riktningar.

Upplev KB:s magasin (artikel)
Virtuell vandring i KB:s magasin

Hedvig Eleonora

Hedvig Eleonora

Traditionellt har det varit männen som uppmärksammats i berättelserna om Sveriges stormaktstid. På senare tid har också kvinnliga nyckelpersoner hamnat mera i fokus.
En av de mer framträdande kvinnorna i den svenska stormaktstiden var drottning Hedvig Eleonora (1636-1715).

I samband med 300-årsminnet av hennes död har det nu utgivits en mycket fin bok: ”Hedvig Eleonora : den svenska barockens drottning” (Votum, 2015). Redaktör är Merit Laine. Boken ingår också i serien ”Skrifter från Kungl. Husgerådskammaren”, där den utgör nr 15.

Hedvig Eleonora kom från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg i ständig fejd med Danmark.
1654 gifte hon sig med kung Karl X Gustav. Äktenskapet resulterade i en nära förbindelse mellan Sverige och Holstein-Gottorp.
Hedvig Eleonora blev änka redan 1660, vid endast 24 års ålder. Hon fick därefter titeln ”Riksänkedrottningen”.
Hon blev mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och ingick i förmyndarregeringarna för båda dessa regenter.
Under 60 år var hon rikets mäktigaste och rikaste kvinna. Hon hade tilldelats stora förläningar, vilket gjorde det möjligt för henne att bedriva en omfattande byggnadsverksamhet: Drottningholm, Ulriksdal, Gripsholm, Strömsholm.

Hovet i Holstein-Gottorp var kulturellt framstående, och Hedvig Eleonora  satte nu sin tydliga prägel på Sveriges hovkultur. Hon anställde arkitekter och konstnärer: Tessin d.ä., Tessin d.y., David Klöcker Ehrenstrahl och många fler.
Riksänkedrottningen använde kulturen för politiska och dynastiska syften. Kungamaktens allt starkare maktposition skulle visas upp genom praktfulla slottsanläggningar och konstföremål.

Det finns mängder av källmaterial från den här tiden, och i Husgerådskammarens samlingar förvaras allehanda föremål från hovlivet.
Hedvig Eleonora”-boken är i stort format, 25 x 30 cm, och omfattar 232 sidor. För första gången framträder Hedvig Eleonora i helfigur, och i boken kan vi läsa om ämnen som inte tidigare presenterats i bokform.

De 63 texterna i boken har skrivits av ett flertal olika svenska och internationella forskare. Alla artiklar är lättillgängliga och intressanta.
Bokens första 86 sidor beskriver det svenska hovet och dessa världsbild: slotten och trädgårdarna, musiken, teatern, m m.
Nästa del i boken har rubriken ”Ur drottning Hedvig Eleonoras liv”. Här kan du läsa om bröllopsceremonierna, om hur drottningen avbildades i konsten, beskrivningar av olika föremål ur drottningens samlingar, om hur barnen uppfostrades och mycket annat.
Den sista tredjedelen i boken heter ”Från drottning Hedvig Eleonoras värld”. Här finns artiklar om t ex möbler, vävda tapeter, textilier, smycken, glas.
Även om kapitlen är sorterade enligt den här strukturen kan man givetvis hoppa rakt in i boken och börja läsa var som helst.

Boken är utomordentligt väl disponerad och formgiven. Den är rikt illustrerad och alla fotografier är nytagna.
Hedvig Eleonora”-boken är ett exempel på hur riktigt bra det kan bli när man tar ett helhetsgrepp på en historisk person, och då använder sig av allt det källmaterial och föremål som finns.
Här ges vi en fullödig bild av den svenska barocken, och konstverken, krigsbytena, ceremonierna och kulturlivet sätts in i sitt tydliga sammanhang. Dessutom är boken verkligen bläddervänlig.

Jag tror att denna bok kan tilltala även den läsare som kanske inte är toppintresserad av karolinskt hovliv. Den är sprängfylld av konst- och kulturhistoria.
Man kan studera den även som exempel på framstående bokformgivning. Senare i år ges boken även ut på engelska.
Rekommenderas!

Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning i bibliotekets katalog

Hemsökelser i Stockholm

Hemsökt

Det finns ett stort intresse för berättelser om upplevelser av oförklarliga fenomen.
Särskilt många byggnader som sägs vara hemsökta finns i Stockholmsområdet. Om dessa platser kan du läsa i Petter Inedahls bok ”Hemsökt : spökerier i Stockholms län” (Carlsson, 2015).

Hemsökt” består av 100 olika kapitel, som bara är några sidor långa. Varje kapitel beskriver en viss plats och återger vittnesmål från besökare. Alla nutida vittnesmål är anonyma.
Inedahl passar också på att berätta byggnadernas historia, vilket gör boken intressant även för den som är intresserad av själva platserna. Författaren tycks dessutom själv ha besökt de flesta platserna och då tagit de foton, som illustrerar boken.

Här tas läsaren med till slott, herrgårdar, kyrkor men också till kanske mer oväntade platser som grottor och stadshotell. Nästan alla berättelser är tidigare opublicerade.
Boken är underhållande och rappt skriven, och kapitlen har intresseväckande rubriker. Några exempel: ”Det skrikande barnet i källaren”, ”De döda under krogen”, ”Biskopens stulna guld” och  ”Skräcknatten på Djursnäs”.

Inedahl påpekar helt korrekt att spöken och berättelserna om dem är en del av vår kulturhistoria, vare sig man tror på dem eller inte.
En spännande bok även för den som inte bor i Stockholmstrakten. Den lättskrämde kanske dock ska undvika att läsa den strax före läggdags.

Hemsökt i bibliotekets katalog

Dödens teater

Dödens teater

En praktbok om kungliga begravningar, kan det vara något? Faktum är att detta ämne är betydligt mera intressant än vad man kanske först kan tro.

Lena Rangström, f d intendent vid Livrustkammaren, har tidigare skrivit ”En brud för kung och fosterland” om kungliga bröllop (2010) och ”Kanonsalut och vaggor” (2012) om kungliga dop.
”Dödens teater : kungliga svenska begravningar genom fem århundraden” (Atlantis / Livrustkammaren, 2015) känns som en logisk tredje del.

Någon liknande bok har tidigare aldrig utgivits. Detta är första gången som vi i bokform kan få en samlad blick över kungliga svenska begravningar från 1500-talet och fram till idag.

Boken tar sin början med Gustav Vasas begravning 1560. Då introducerades ett kontinentalt begravningsceremoniel i Sverige, med en mycket lång och högtidlig procession av sörjande i fotsida dräkter, hästar med svarta schabrak, nyskapade riksbanér och landskapsvapen och -fanor, regalier och en symbolisk ryttare, Kyritzryttaren, i en gyllene rustning.
Det ceremoniella överlämnandet av kungamakten har alltid varit centralt. ”Konungen är död! Leve Konungen!” är det traditionella utropet.

Rangströms bok, som är slösande rikt illustrerad och mycket tjusigt formgiven, är en rik kulturhistorisk skildring av alla dessa ceremonier. Vi kan se hur de utvecklas och förändras. Samtidigt får vi med hjälp av bevarat källmaterial intressanta och ibland överraskande fakta från de olika begravningarna.

Ibland kunde det gå åt så mycket svart tyg och kläde att nästan allt svart tyg i Stockholm med omnejd köptes upp.
Till Karl X Gustavs begravning 1660 arbetade fyra pärlstickare och brodörer under sju månaders tid för att färdigställa begravningsrekvisitan. Sammanlagt behövde hundratals nya vapensköldar broderas. Enbart provinsvapnen uppgick till 358 st.
Vid själva begravningen i Riddarholmskyrkan tog det först tre timmar innan hela processionen hade hunnit fram dit, och sedan tog själva likpredikan sex timmar.

I slutet av 1600-talet kunde Riddarholmskyrkans rum förvandlas till en barock dödsteater i svart, silver och guld.
Under 1700-talet kulminerade de kungliga begravningarna i den romantiskt teatrala iscensättningen vid Gustaf III:s begravning. Illustrationen på bokens omslag avbildar denna.

Intressanta specialkapitel handlar om sorgeklädernas utveckling, om den speciella Kyritzryttaren under processionernas tid, om regalierna och mycket annat.

Boken är välskriven, underhållande och lättläst. Dessutom är den väldigt fint formgiven.
Detta är exempel på ett ämne som du inte visste att du var intresserad av att läsa om.

Dödens teater i bibliotekets katalog

Gustav Vasas krönika av Peder Svart

Gustav Vasas krönika

Vi har alla hört berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, och ursprunget till det första Vasaloppet.
Den enda samtida källan till dessa uppgifter är Peder Svarts krönika om kungen, som tillkom kring 1560.
Nu finns den att läsa i nyutgåva och med moderniserat språk, Peder Svart: ”Gustav Vasas krönika” (Mimer, 2014).

Peder Svart (död 1562) var biskop i Västerås och hette egentligen Peder Andræ. Vi känner inte till mycket om hans liv, Han gjorde kyrklig karriär och blev Gustav Vasas hovpredikant. 1558 fick han kungens uppdrag att skriva ett svar på en dansk rimkrönika. Han skrev också ett liktal över Gustav Vasa.

”Gustav Vasas krönika” är skriven på ett mustigt och underhållande språk och skildrar kungens liv fram till 1534. Här kan man läsa om t ex äventyren i Dalarna och om reformationsriksdagen.

Krönikan är starkt kungavänlig och ger den bild av Gustav Vasa som han själv ville visa upp. Troligen har kungen själv dikterat delar av krönikan för Peder Svart. Den består av delar av skriftligt material från det kungliga arkivet, blandat med berättelser från diverse muntlig tradition.

Krönikan är inte historiskt pålitlig, men den har stora litterära förtjänster, som andra krönikor saknar. Eftersom den är den enda samtida källan till vissa perioder i kungens liv har den ändå använts flitigt i äldre svensk historieskrivning.

Det är roligt att se en ny och fräsch utgåva av detta klassiska verk. Språket har lätt moderniserats, men behåller fortfarande 1500-talsprägeln. Vid läsningen kanske detta känns litet ovant till en början, men efter ett tag har man som läsare vant sig.
”Det har nog egentligen aldrig rått någon tvekan om att krönikan har en politisk tendens. (…) Det är samtidigt tendensen som skänker ett litterärt verk dess kraft” skriver redaktören Mikael Mosesson i nyutgåvans förord. En ordlista finns med i slutet av boken.

Men hur var det nu med Vasaloppet? Peder Svart berättar:

”Dalekarlaner befruktade nu storlige att Götstaff redo skulle vara dragen över fjället till Nöriges, gjorde efter Lasse Olsons och Jnge Michelsons råd, och sände en åstad benämnd Engelbrecht med någre andre skidekarlar de där genom natt och dag droge genom skogen med samma värv, och funne Götstaff överst uppe i Lima.
De upptäckte strax sitt värv bedjandes honom för Guds skull, att han nu ville vända om igen, komma dem till hjälp och undsättning, de ville nu gärna endräktelige icke allenast tillsäja honom huldskap troskap manskap och lydno, utan ock våga och uppsätta med honom liv och blod. Så följde han dem tillbaka igen till Moora. ”

Gustav Vasas krönika (nyutgåva, 2014) i bibliotekets katalog

 

Trafikproblem i Stockholm 1957

Den förlorade melodien

Den ökade bilismen under 1950-talet medförde problem för storstäder som Stockholm, vars stadsplanering inte var anpassad till den ökade trafikmängden. I samband med detta ville man få fler stadsbor att åka med allmänna färdmedel som spårvagn och buss.

I SF:s webbtjänst Filmarkivet kan du se en kampanjfilm från 1957, Den förlorade melodien som beställdes av Svenska Lokaltrafikföreningen. Filmen är 13 minuter lång och regisserades av Gösta Werner (1908-2009), känd kortfilmsregissör och senare filmvetare och professor.

I den här fascinerande filmen, med berättarröst av Torsten ”Farbror Melker” Lilliecrona, får vi en intressant bild av Stockholm såg ut för 58 år sedan. Vi får också ta del av tankar kring den ökade bilismen och hur denna har förändrat 1950-talets stockholmare.

Den som är intresserad av bilhistoria har dessutom i filmen chansen att få se ett antal samtida bilmodeller.

Filmarkivet: Den förlorade melodien (1957)

 

Svensk modehistoria

Modebibeln. Den svenska.

Svenska modeskapare och formgivare är idag välkända internationellt och har haft stora framgångar. Men hur började allting egentligen?

År 1867 startade Augusta Lundin (1840-1919) en egen syateljé i tre små rum på Malmskillnadsgatan 30 i Stockholm. Vid den här tiden var huvudstaden fortfarande till stora delar i dåligt skick. Sanitetsförhållandena var bitvis rent fruktansvärda. Människor levde i fattigdom. Det var innan valutan kronans införande och innan telefonens ankomst. Det fanns inte ens gemensam normaltid i landet. I trakterna kring Malmskillnadsgatan var det då lite finare kvarter. Augusta Lundin var tidigt ute med nyheter och blev snabbt omtalad för sin goda smak. Plaggen syddes enligt s k ”fransk metod”, vilket betydde att sömmerskorna var specialiserade. Någon sydde ärmar, en annan liv o s v. Lundin blev en modepionjär i Sverige och kunde snart expandera sin verksamhet.

Om allt detta, och mycket mera, kan du läsa i den utmärkta och späckade volymen ”Modebibeln. Den svenska. 1867-nu.” av Karina Ericsson Wärn (Bonnier fakta, 2012).

Faktum är att fransk haute couture har svenska anor, något som fransmännen sällan brukar nämna. Det var Otto Gustaf Bobergh (1821-1881) som var med och lade grunden till haute couture tillsammans med engelsmannen Charles Frederick Worth. De öppnade ett eget modehus på Rue de la Paix i Paris. Sedan Bobergh flyttat hem till Stockholm, oerhört förmögen, blev han Augusta Lundins agent. Parismodet gjorde succé hos Lundin, som skaffade sig en ny adress vid Brunkebergstorg. Kundkretsen var förnäm. Kungligheter och annat fint folk ville vara först med att få se de nya kollektionerna.

Det är intressant att läsa den här tidiga modehistorien. Men ”Modebibeln” innehåller så mycket mera. Här kan du läsa om modets växlingar under hela 1900-talet, om Palmgrens väskor, om Mah-Jong-modet på 1960-talet, om tanter, tonåringar och Thorvall, och om kända formgivare och stilprofiler som Gunilla Pontén, Kerstin Lokrantz, Sighsten Herrgård och Katja of Sweden. Dagens publik kanske inte riktigt inser hur radikala och djärva de nya idéerna var när de lanserades.

Bokens berättelse är inte strikt kronologisk, utan det görs nedslag i olika tidstypiska trender och teman, något som är mycket lyckat.

Jeanskapitlet är kul att läsa. Sveriges första jeanskung Lats Knutsson låg bakom Gul & Blå, som öppnade 1966. Och 1980-talsmodet med axelvaddar får så klart ett eget kapitel.

Dagens namn inom svenskt mode, t ex Anna Holtblad, Marcel Marongiu, Filippa K och Johan Lindeberg, placeras in i sitt sammanhang och som läsare får man flera aha-upplevelser när Ericsson Wärn mycket kunnigt lotsar oss genom modets spännande historia och utveckling. Jag gillar det rappa och lättflytande språket.

Ett särskilt intressant avsnitt beskriver Hennes & Mauritz (H&M). Vilka är hemligheterna bakom företagets stora framgångar?
Vi får veta att ett genomgående drag i svensk modedesign har varit att erbjuda funktionellt praktiska plagg, ibland som unisex.

”Modebibeln. Den svenska” är en riktigt bra bok, dessutom mycket snyggt formgiven av Lotta Kühlhorn. Lättläst, intressant och informativ. Rikt illustrerad.

”Modebibeln. Den svenska” i bibliotekets katalog

 

Marsrevolten i Stockholm 1848

Marsrevolten 1848

1848 var ett oroligt år i Europa. I februari störtades Frankrikes kung Ludvig Filip. I mars utbröt ett uppror i Wien och kanslern Metternich avgick. Samma år utkom Karl Marx bok Det kommunistiska manifestet. De revolutionära idéerna spreds över Europa, och kom även till Sverige.

”Marsrevolten 1848” av Magnus Jacobson (Historiska media, 2006) beskriver de dramatiska händelserna i Stockholm.

Arbetare protesterade mot bl a planer på tullsänkningar, som man fruktade skulle slå ut svenska företag. Kravaller utbröt i Stockholm, och dessa slogs hårt ned av beväpnad militär och polis.

Jacobson visar i sin rappt skrivna bok att demonstrationerna i Stockholm 1848 var mer komplexa än vad man först kunde tro. Radikala och konservativa grupper fanns i alla läger. Alla förstod att det gamla samhällssystemet snart skulle rämna, men frågan var vad som skulle komma istället.

Stockholm vid denna tid var en snabbt växande stad. Befolkningen ökade och de sanitära förhållandena var fruktansvärda. Återkommande epidemier skördade många offer. Alkoholism och prostitution var stora problem. Samtidigt var detta en tid då den industriella utvecklingen snart skulle inledas på allvar. Man kan se marsrevolten 1848 som en sorts start på den snabba förändring och utveckling som Sverige skulle genomgå under andra halvan av 1800-talet.

Marsrevolten 1848” är en lättläst, välskriven och intressant bok som för oss tillbaka till 1840-talets Stockholm. Så nära i tiden, men ändå en helt annorlunda tillvaro än vår egen.

Jacobsons bok ingår i serien ”Stockholms historia” och är skriven i journalistisk form, som ger läsaren stark närvarokänsla. Boken är dessutom snyggt formgiven med många illustrationer.

Spännande läsning om dramatiska händelser som kanske många inte känner till idag.

Marsrevolten 1848 i bibliotekets katalog

 

Johan Runius

Johan Runius

För 300 år sedan var Johan Runius en av Sveriges mest kända poeter. Idag är han dock lite bortglömd.

Johan Runius (1679-1713) var fattig prästson från Västergötland. Han fick avbryta sina studier i Uppsala för att arbeta som informator hos överste Gabriel Lilliehöök af Fårdala.
Bland Runius uppdrag ingick då att uppvakta familjemedlemmar och vänner med s k tillfällespoesi. Hit brukar man räkna hyllningsdikter, bröllopsverser m m. Runius gjorde sig snart känd som en framstående rimkonstnär och anlitades som festskald. Han var en versteknisk virtuos som behärskade många versmått. Samtiden berömde hans skicklighet.

Han försörjde sig som informator i olika adelsfamiljer fram till 1713, då han äntligen kunde börja leva på sitt skrivande. Runius hann dock inte glädjas särskilt länge åt detta eftersom han avled samma år, endast 34 år gammal.

Johan Runius ligger begravd på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm. På samma kyrkogård vilar Lasse Lucidor, Erik Johan Stagnelius och Evert Taube.

Efter Runius död utgavs hans samlade verk i Dudaim, tre delar (1714-15).
Under 1900-talet har sedan Runius samlade skrifter utgivits på nytt, i fyra band, ”Samlade skrifter” (1934-55).

Det är ofta riktigt underhållande att läsa Runius hyllningsverser. Man fångas av hans finurliga rimteknik och påhittighet. Ännu 300 år senare kan han ge oss nutida läsare flera goda skratt. Bland de så typiskt inställsamma fraserna hittar man också kluriga, kreativa och ibland även lite vågade infall.
Läs t ex den här: ”At här falskhet mycket öfwas”

Allt detta material finns tillgängligt som gratis e-böcker hos Litteraturbanken.

Böckerna finns också att låna på biblioteket.

Johan Runius - en biografi

Magnus von Platen (1920-2002) skrev en biografi om Runius: ”Johan Runius : en biografi” (W&W, 1954). Det är en akademisk avhandling med ganska många fotnoter och hänvisningar, men här framträder Runius som person genom sina många verser. Han har varit inspirationskälla för senare författare som Dalin och Bellman.
Von Platen blev senare litteraturprofessor vid Umeå universitet.

Johan Runius: en biografi i bibliotekets katalog

Stockholm för 100 år sedan

Hela Stockholm

Ibland kan man undra över om de stadsbor som levde i våra städer för 100 år sedan skulle känna igen sig i dagens moderna samhälle, som förändrats så mycket på ett sekel.

I bibliotekets magasin hittade jag en spännande bok som ger en god bild av vardagslivet i Stockholm för 100 år sedan: ”Hela Stockholm” av Beyron Carlsson (Bonniers, 1912). Det är en rejäl bok på 544 sidor, rikt illustrerad.

Beyron Carlsson (1869-1928) var på sin tid en omtyckt publicist, skribent och kåsör.
”Hela Stockholm” är upplagd i kåseriform. Kapitlen behandlar olika teman.

I kapitlet ”På gatan” får vi t ex veta att det 1912 fanns 550 droskor i Stockholm. Carlsson berättar om stadens original och andra profiler som man kunde stöta på under sina promenader. Vi möter tidnings- och käppförsäljare, bakelsegummorna på Norrbro och många andra.

Här finns avsnitt om livet i staden under sommaren och under vintern, och givetvis ett långt avsnitt om sjölivet ombord på stadens båtar. Vi gör ett besök på Skansen, hälsar på hos societeten och kungahuset och tittar in i kyrkor och skolor.

Smörgåsbordet på Riche

Särskilt kul är det att läsa om stockholmarnas nöjesliv. I det punschdoftande kapitlet ”På restaurangen” får vi ögonblicksbilder från tidens inneställen som Bacchi Vapen och Östergötland, och givetvis Operakällaren och Berns. Vi läser att kostnaden för musik på restaurangerna kan vara hög, 50 till 100 kr per dag kan en orkester kosta. När går man ut och äter? ”I regel börjar man dock vid 6-tiden, ty annars hinner man inte till teatrarna och de andra kvällsnöjena”.

I kapitlet ”På teatern” beskrivs prishöjningen på teaterbiljetter. En parkettplats på Operan kostar 1912 hela 4:75. Vasateatern är något billigare, där kostar det 3:50.

En trevlig danskväll.

Vi får följa med till den stora danssalongen Pinets Boston Palace som låg vid Cirkus på Djurgården, där det dansades vals. Sedan hänger vi med på utomhusfestligheter som studenttåg och aktiviteter på Barnens dag. Innan boken avrundas hinner vi dessutom titta in hos läkaren och hos konstnärer och student- och idrottsföreningar. Idrottsrörelsen hade börjat växa, och 1912 var ju också det år som sommar-OS arrangerades i Stockholm.

Boken är sprängfylld av gamla anekdoter. Alla kända personer från den här tiden är givetvis inte lika beryktade idag, men det är ofta mycket underhållande att läsa Carlssons kåserande artiklar. Alla tidstypiska foton som illustrerar varje kapitel ger läsningen en extra tidsfärg.
Det var inte så länge sedan, men ändå var samhället helt annorlunda.

Underhållande läsning om en svunnen tid, som ger oss perspektiv på vårt egna stadsliv. Hur skulle en motsvarande bok se ut om den skrevs idag? Vad skulle vi anse typiskt för vår tids levnadssätt?

Hela Stockholm i bibliotekets katalog

Genombrott i sökandet efter Magnus Ladulås grav

En ny murdel har upptäckts.

Sedan en längre tid pågår sökandet efter kung Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Arkeologiska undersökningar har utförts i flera omgångar. Den stora gravtumba som står framme i koret har tidigare visat sig vara rest över fel grav.
Nu har arkeologerna gjort ett genombrott. Färska undersökningar visar att ett litet utrymme mitt i kyrkans kor kan vara platsen man söker. Gåtan kan alltså vara nära sin lösning.
Om man får tillstånd att fortsätta utgrävningarna kan dessa inledas i början av maj.

Hela projektet kring Magnus Ladulås grav kan följas i Magnus Ladulås gravöppningsblogg.

Magnus Ladulås (ca 1240-1290) var son till Birger jarl och var svensk regent 1275-1290. Han var en av den svenska medeltidens mest betydande personer. Under hans regeringstid genomgick samhället påtagliga förändringar.

Jarlens sekel

Om Birger jarl och Magnus Ladulås kan du läsa mera i bl a Jarlens sekel : en berättelse om 1200-talets Sverige av Dick Harrison (Ordfront, 2002).

Jarlens sekel i bibliotekets katalog

Stockholm i dåtid och nutid

NuDå Stockholm

Stockholm är en av de europeiska huvudstäder vars utseende under 1900-talet förändrats mest. Idag är det bara människor i pensionsåldern som kan ha några egna minnen av det Stockholm som försvann i 1950- och 60-talets rivningsvåg.

Det finns väldigt många fotoböcker om Stockholm. Boken ”NuDå Stockholm : 1846-1910” av Peter Källviks och Carina Söderberg (Ordalaget, 2013) tar dock ett eget och mycket lyckat grepp på fotomaterialet genom att så tydligt koppla ihop de gamla bilderna med de nya.

I den här boken finns ett hundratal Stockholmsbilder. Alla är tagna innanför tullarna. Bilderna har sedan sorterats efter de sex olika innerstadsdelarna, för att sedan presenteras i boken tillsammans med en nytagen bild från samma ställe. Detta ger en helt annan förståelse för bilderna. En gammal 1880-talsbild från Norrmalm kan plötsligt ge en oväntad igenkänningskänsla när man på boksidan intill ser en nytagen bild av exakt samma gatstump.
Det finns ett kort inledande textavsnitt för varje stadsdel, och bildtexter till varje bild. På en del bilder har enskilda detaljer ringats in för att underlätta läsarens orientering.

Staden växte snabbt. Många av invånarna hade det fattigt och slitsamt. Delar av 1800-talets Stockholm var förfallet och behövde verkligen saneras. Den gamla Luttensgatan försvann såldes helt för att i stället ge plats åt den nydragna Kungsgatans östra del.

I ”NuDå Stockholm” framgår det också påfallande tydligt hur pass stor den gamla Brunkebergsåsen faktiskt var. Den satte sin prägel på staden genom att många gator hade branta backar. Idag finns nästan inga spår av åsen kvar i Stockholms centrum.
Faktum är att Stockholm en gång var en starkt kuperad stad. Idag är t ex det stora Tyskbagarberget helt bortsprängt. På bilderna i denna bok framgår det hur allt detta har förändrats.
Men har alla förändringar alltid varit till det bättre? Läs boken själv och fundera över det.

Detta är en riktigt fascinerande bok som är lätt att länge sitta och bläddra i. Stilgreppet att visa parallella bilder från samma plats nu och då är utmärkt. En tankeväckande bok om tidens gång och om den ständiga förändringen av vår omgivning.
Boken, som är i stort format, är också mycket fint formgiven.
Rekommenderas!

NuDå Stockholm i bibliotekets katalog

Stockholms byggnader i ritningar

Stockholm - ett världsminne

Det är inte alla som känner till att Unesco nyligen utsåg Stockholms stadsarkivs samling av byggnadsritningar till världsminne. Världsminne är arkivens motsvarighet till världsarv.
Stockholm har en stark tradition av planering och ordnat byggande. I 300 år har varje hus som byggts i staden beviljats bygglov baserat på inlämnade ritningar. Antalet bygglovsansökningar som inlämnats under perioden 1713-1978 är ca 240.000. Denna stora samling av ritningar är unik i sitt slag.

Nu har Per Kallstenius, f d stadsarkitekt, och Lennart Ploom, stadsarkivarie, skrivit den praktfulla boken ”Stockholm – ett världsminne : stadens byggnader i ritningar 1713-1913” (Max Ström, 2013).

Denna bok är i stort format, ca 25 x 31 cm, och väger nästan tre kilo. I boken kan du ta del av ca 350 olika ritningar på hus av många olika slag. Påkostade rikemanshus, enklare stugor, lusthus, industrier, stationshus och mycket annat.

Ritningarna är ofta mycket vackra och det är en fröjd att läsa denna kulturhistoriska översikt av alla gamla byggnader i huvudstaden. Tyvärr är en hel del av husen rivna idag, men de (ofta påfallande detaljerade) ritningarna finns kvar. De äldre ritnngarna är ofta gjorda i form av akvareller. De skulle ge en bild av hur det färdiga huset kunde komma att se ut. Ritningarna är alltså ibland rena konstverk.

I boken hittar du givetvis flera av Stockholms märkesbyggnader som Grand Hotel, Cirkus på Djurgården, Börshuset, Berns salonger… Det är dock själva blandningen av byggnader av skilda typer och från olika tidsperioder som är spännande.

”Stockholm – ett världsminne” är ett praktverk som inleds med några riktigt intressanta artiklar, vilka beskriver bakgrunden till ritningsarkivet, dess historia och hur ritningarna framställdes. Läs också om byggmästare, murarmästare, timmermän och arkitekter.

Ritningarna presenteras geografiskt efter stadsdel, och i slutet av boken finns kartor där de olika husens placering finns markerade.

Faktum är att denna skatt av ritningar mirakulöst räddats från förstörelse två gånger: först av en ren slump i och med att ritningarna inte befann sig i rådhuset som brann ned 1753, och sedan genom stark opinion mot en beslutad gallring så sent som 1980! Nu pågår ett arbete med att digitalisera detta världsminne för att göra ritningarna tillgängliga även online.

En storslagen, läsvärd och mycket imponerande bok. Storleken och tyngden gör den visserligen något svårläst om man vill hålla i den, men alla bilder motiverar det stora formatet.

Boken utgör också en nyttig påminnelse om de stora kulturhistoriska värden som dagligen omger oss, ibland utan att vi tänker på det.

Stockholm – ett världsminne i bibliotekets katalog

Mode för 100 år sedan

NK:s katalog 1913-1914

KB:s blogg Vardagstryck presenterade för en tid sedan varuhuset NK:s katalog för säsongen 1913-14.
På omslaget ser vi fyra damer iklädda det senaste modet, och på det bakre omslaget står fyra välklädda män, varav en i cylinderhatt. I katalogen verkar det ha funnits det mesta en modern huvudstadsbo kunde tänkas behöva för 100 år sedan. Här finns även prisuppgifter.

Omslaget visar prov på framstående konstnärlig formgivning. Verkligen stiligt. Den som får  denna katalog i sin hand torde bli ganska intresserad av att börja bläddra i den – nu som då.

KB Vardagstryck: AB Nordiska Kompaniets katalog 1913-14

%d bloggare gillar detta: