Bloggarkiv

Antikens Persien

Antikens Persien

Det finns verkligen inte mycket nyare litteratur på svenska om det gamla Perserriket. Därför är det glädjande att se den nyutkomna boken ”Antikens Persien” (h:ström, serie Akademi, 2016).
Trots att boken endast omfattar ett 100-tal sidor har den ett rikt innehåll.

Det persiska akemeniderriket var under ca 200 år en ekonomisk och politisk stormakt. Under sin storhetstid omfattade riket hela området från den grekiska övärlden i väst till Centralasien i öst. Man hade en väl fungerande infrastruktur och penningekonomi. Perserna i Lydien var de första som lät framställa mynt.

Vi i Europa känner dock mest Perserriket som motståndare till grekerna i flera dramatiska krig, och dess dåtida storkungar Dareios och Xerxes. Detta beror mycket på grekiska författare som Aischylos (dramat ”Perserna”) och Herodotos. Till sist besegrades Perserriket slutgiltigt av Alexander den store.

Antikens Persien” är en bok som vill lyfta fram de mångsidiga förbindelserna mellan antikens perser och greker inom områden som litteratur, konst och filosofi. Perserrikets västra delar fungerade som en viktig förmedlare av orientalisk kultur till södra Europa, och även efter Alexanders erövring av riket fick dess civilisation viktig betydelse för kontinuiteten i kulturutvecklingen.

Ashk Dahlén är redaktör för ”Antikens Persien”. Han är docent i iranska språk vid Uppsala universitet och har tidigare översatt persiska klassiker till svenska.

Här får vi läsa om hur den traditionella historieskrivningen har färgat vår bild av Perserriket. De grekiska historikerna fokuserade på krigshändelserna, vilket är en av orsakerna till att t ex slaget vid Thermopyle har fått en framträdande plats i antikens historia. Tyvärr hade man i Perserriket dock en inte lika central skriftkultur som den grekiska, så det finns inga motsvarande persiska krönikor bevarade. Men det finns en hel del källor som ger oss en mer mångbottnad bild.

Den här boken är en lättillgänglig och bildande skrift som ger oss nya upplysningar om Perserriket. Informativ och intressant, dessutom illustrerad med ett antal färska färgbilder, och en bra litteraturlista för den som vill läsa mera.

Visste du att ordet ”paradis” kommer från det fornpersiska språket? Ordet betyder ursprungligen ”inhägnad trädgård”.

Antikens Persien i bibliotekets katalog

Arvet från Mesopotamien

Arvet och arvtagarna

Det område som en gång kallades Mesopotamien är idag krigshärjat.
Här uppkom mänsklighetens äldsta högkulturer, vars rön och uppfinningar än idag är en naturlig del av vår vardag.

Det finns dock märkligt få nyare böcker på svenska om Mesopotamiens högkulturer.
Det är därför mycket glädjande att läsa ”Arvet och arvtagarna : fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola & Lennart Warring (Natur & Kultur, 2015). Den här fina boken är ett bra exempel på hur även böcker i litet format kan ha ett stort innehåll.

Författarna Kantola och Warring har tidigare tagit fram nyöversättningar av klassiker som Gilgamesh-eposet och ”Inanna – skymningens drottning(tidigare rekommenderad här i bloggen).

I Mesopotamien har många civilisationer avlöst varandra.
Sumererna uppfann skrivkonsten ca 4000 f.Kr, och tog fram den första skönlitteraturen. De skapade också en statsförvaltning. Babylonierna utvecklade astronomi och juridik. Deras huvudstad Babylon blev den första internationella metropolen, en multikulturell storstad med kanske 150.000 invånare.

Allt detta förvaltades och vidareutvecklades av assyrier, perser, araber och andra.
Den vetenskapliga revolutionen som startats i Babylonien och Assyrien blev en viktig drivkraft för uppkomsten av den grekiska filosofin och vetenskapen.

Mesopotamiens femtusenåriga lärdomstradition är den längsta som någonsin funnits på jorden. Den gick under först med mongolernas invasion på 1200-talet.

Araberna erövrade det mesopotamiska området under 600-talet. De upptäckte en rik lärdom i form av filosofi, vetenskap och läkekonst, och satte igång ett stort översättningsarbete, då verk på grekiska, syriska och andra språk översattes till arabiska. I ”Arvet och arvtagarna” påminns vi om att det var genom de arabiska översättningarna av den grekiska vetenskapliga litteraturen som medeltidens européer kunde ta del av det grekiska arvet. Dessutom påpekar författarna att det var assyriska intellektuella som utförde detta översättningsarbete. De kommenterade och förklarade de klassiska verken, och bidrog med egna texter.

Ett flertal stora forskningsprojekt pågår idag, i vilka man vill sätta in de tolkade kilskriftstexterna i sitt historiska sammanhang. En hel del av detta består i digitalisering av de antika källtexterna.

Arvet och arvtagarna” är en mycket bra och välskriven bok. Den är både lättläst och allmänbildande. Ett av författarnas syften med boken är att visa hur antikens filosofi inte började i Grekland, utan hade sin föregångare i Mesopotamien. Dessutom visar man hur de filosofiska frågor man funderade över för så länge sedan än idag har sin aktualitet.
Boken är också utmärkt disponerad. Efter en introduktion följer separerade avsnitt om folkslagen, om deras gudar, om litteraturen, om vetenskapen och om filosofin.

Här finns ett riktigt bra avsnitt om det sumeriska Gilgamesh-eposet, som vi idag ser som människans äldsta skönlitterära verk. Vi får veta att dagens forskare anser att Gilgamesh troligen var en verklig historisk person, som levde ca 2800-2700 f.Kr.
Här kan du också läsa om babyloniernas Enuma Elish, den viktigaste skapelseberättelsen från Mesopotamien. Den har tidigare tagits upp här i bloggen.

I avsnittet om vetenskap kan du läsa om tidig matematik, om de äldsta horoskopen, om sfärernas musik, om läkekonst och medicin. Författarna betonar utvecklingslinjer och samband mellan olika civilisationers upptäckter.

Läs om världens äldsta filosofiska text, en sumerisk skrift som innehåller levnadsråd från ca 2500 f.Kr. I avsnittet om filosofi blommar ”Arvet och arvtagarna” ut på allvar. Här får vi ta del av forntida tankar som ibland känns förvånansvärt moderna., t ex ”Du skall inte tjäna tingen, tingen ska tjäna dig.”

I västerlandet har ofta grekernas kultur setts som startpunkten för det mesta. I boken lägger författarna fram tre möjliga förklaringar till varför de mesopotamiska kulturerna ibland glömts bort i sammanhanget.
Grekland låg närmare Europa i både tid och rum. Den kulturen fanns kvar till skillnad från de i Mesopotamien, som utplånades. De grekiska filosoferna och författarna är kända till namnet, medan de enskilda mesopotamiska författarna förblivit anonyma.

Fortfarande saknar mycket av denna tids litteratur moderna översättningar. Det tycks således finnas mycket kvar att upptäcka.

Läs gärna denna fina och folkbildande bok, som ger oss en ökad insikt och förståelse för de enorma kulturella och historiska värden som finns i det mesopotamiska området, och gör att vi förstår hur viktigt det är att dessa bevaras. Detta är allas vår gemensamma kulturhistoria.

Arvet och arvtagarna i bibliotekets katalog

Anabasis av Xenofon

Anabasis

Xenofon (ca 428 – 354 f.Kr.) var en athensk militär och författare. Han deltog i ett fälttåg som den persiske prinsen Kyros ledde mot sin egen bror, Artaxerxes II. Men den grekiska hären av legosoldater drabbades av ett bakslag då deras härförare mördades. Hela hären fick sedan göra en dramatisk reträtt från Babylonien till Svarta havets sydkust.

Det är denna reträtt som Xenofon skildrar i sitt mest berömda verk ”Anabasis : Kyrosexpeditionen eller De tiotusens återtåg” som den svenska titeln lyder i Norstedts fräscha nyöversättning (2014). Boken ingår i serien ”Norstedts klassiker”.

Den nya översättningen har gjorts av Ingemar Lagerström. Han är en av Sveriges främsta kännare och översättare av antikens litteratur och har tidigare översatt andra nyutgåvor av klassiska verk från denna tid (t ex verk av Plutarchos, Suetonius och Julius Caesar).

Anabasis” har levt vidare genom århundradena tack vare sin dramatiska berättarnerv och Xenofons sinne för livfulla detaljer. En del har kallat boken för en av de första självbiografierna.
Och faktum är att detta kanske är själva arketypen för Den Stora Äventyrsberättelsen. Här finns hjältar, skurkar, ond bråd död, förräderi, otroliga strapatser, slagfärdiga repliker och mycket mera.

Någonstans anar jag att Frans G Bengtsson hade ”Anabasis” med sig när han skrev ”Röde Orm” (som ju utspelar sig i en helt annan tidsepok, men som har en liknande äventyrlig stil). Och talrika är de äventyrsberättelser som kan sägas vara inspirerade från Xenofons välkända verk.

På Östersunds bibliotek har vi flera olika översättningar av Xenofons ”Anabasis”. En är från 1916 och en annan från 1972. Dessutom har vi i vår äldsta samling flera utgåvor från 1800-talet.

Xenofons ”Anabasis” är en riktigt underhållande bok och det är mycket trivsamt att ha en fräsch nyöversättning till hands av den.

Xenofon hade varit Atens fiende under det Peloponnesiska kriget, så han blev landsförvisad och återvände till Aten först 365 f.Kr. Han har skrivit ett flertal andra verk, men inget av dem är lika berömt som ”Anabasis”.

Anabasis (2014) i bibliotekets katalog

Anabasis finns även tillgänglig online som gratis nedladdningsbar e-bok, fast på engelska (hos Project Gutenberg)

 

Skapelsen enligt babylonierna

Enuma elish

Mesopotamien, landet mellan Eufrat och Tigris, räknas som den moderna civilisationens vagga. Flera av människans äldsta bevarade texter kommer härifrån. De mest kända av dessa är sumerernas Gilgamesh-epos, samt babyloniernas Enuma elish.

Enuma elish är ett skapelseepos och tillkom någon gång mellan 1700-talet och 1100-talet f.Kr. Originaltexten är skriven på kilskrift och finns på sju lertavlor. ”Enuma elish” är de ord som inleder verket och betyder ”När ovan” på akkadiska. Det var det bärande kulturspråket i Mesopotamien under ca 1500 år.
I både grekisk mytologi och Gamla testamentet kan man se påverkan från Enuma elish.

Enuma elish upptäcktes vid utgrävningar av Ninive 1849, och utgavs för första gången i bokform 1879.
Den senaste översättningen till svenska heter ”Enuma elish : det babyloniska skapelseeposet” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2005). För översättningen från akkadiskan svarar Ola Wikander, även känd för böcker som ”I döda språks sällskap” (2006) och ”Orden och evigheten” (2010).

I den här lilla volymen finns dessutom ett mycket intressant inledningskapitel där Enuma elish sätts in i sitt sammanhang. Här kan du läsa mera om babylonierna och deras syn på världen.

Själva stilen i eposet är ganska högtidlig. I förordet förklarar Wikander att texten är skriven på ”den hymnisk-episka dialekten”, en variant av språket som troligen inte talades i verkligheten. Så det var meningen att eposet skulle ha en högtidlig stil.
Man tror att eposet framfördes vid en årlig festival vid det babyloniska nyåret.

I Enuma elish kan vi läsa hur världen skapas i urtidsoceanen Apsu. De olika gudarna uppstår där. En av de nya gudarna, Marduk, besegrar urtidsmonstret Tiamat. Jorden skapas sedan från Tiamats kropp. Människan skapas därefter från blodet av Kingu, ett annat urtidsmonster.

Marduk blev Babylons stadsgud, och eposet fortsätter sedan med att legitimera hans överhöghet över de andra gudarna.

Idag kanske Marduk och Tiamat är mer kända som namn på hårdrocksgrupper, men namnen kommer alltså från babyloniernas skapelseepos.

Enuma elish i bibliotekets katalog

Enuma elish finns även att läsa online, i översättning till engelska.
Ancient history encyclopedia: Enuma elish
Sacred texts: Enuma elish

Sparta

Sparta

”This is Sparta!” är idag ett känt citat från filmen ”300”. Det är Spartas kung Leonidas, spelad av Gerard Butler, som säger detta i filmen samtidigt som han sparkar ned en persisk budbärare i en djup brunn.

Den grekiska stadsstaten Sparta har alltid omgivits av ett mytiskt skimmer. I vårt språk har vi uttrycket ”spartansk” som betyder ungefär ”med en enkel livsföring”. Sparta var huvudort i Lakonien. Härifrån kommer ordet ”lakonisk”, som betyder kortfattad, träffande.

Om antikens Sparta finns nu en läsvärd och intressant bok, ”Sparta : en odödlig historia” av Paul Cartledge (Santérus, 2012). Författaren är professor i grekisk historia vid universitetet i Cambridge.

Sparta var på många sätt motsägelsefullt. Ingen av de andra grekiska stadsstaterna påminde om Sparta. Det var en brutal och krigisk kultur som byggde på en konservativ slavekonomi. Staten styrdes av en liten grupp fria spartaner, med stenhård disciplin och med enkla vanor (härav uttrycket ”spartansk”). Man hade ett jämlikt samhälle för de fria männen som mål, men det gällde alltså inte alla invånare. Spartanerna levde av jordlotter som brukades av de livegna heloterna. Ordet helot betyder ”fånge”. Dessutom var spartanerna främlingsfientliga.

De unga pojkarna i Sparta sattes i militära lag redan från sju års ålder och utsattes för en fruktansvärt hård uppfostran. De piskades och hotades, för att lära sig utstå smärta. En sann spartan fick inte visa svaghet. Männen fostrades till krigsmaskiner.
Manliga spartanska medborgare fick inte ägna sig åt jordbruk, affärsverksamhet eller hantverk. Sådant fick heloterna hålla på med. Spartanerna måste vara krigare.

I princip rådde permanent krigstillstånd i Sparta. Eftersom männen var ute i fält fick kvinnorna en unikt stark ställning jämfört med i t ex Aten. Kvinnor tränades även i idrott på samma villkor som män. De kunde äga egendom, inklusive jord, men de hade inte rösträtt i folkförsamlingen. För samtiden framstod dock kvinnornas fria ställning i Sparta som något oerhört ovanligt.
Spartanernas lojalitet gällde gruppen, särskilt staten – inte familj och vänner.

Sparta blev den starkaste militärmakten i den antika grekiska världen, och spelade en avgörande roll under krigen mot perserna. Slagen vid Marathon och Thermopyle är välkända.

Striden vid Thermopyle 480 f.Kr. var egentligen ett nederlag, som dock i efterhand har setts som en seger. Under kung Leonidas kämpade 300 spartaner tillsammans med grekiska hopliter mot en förkrossande stor persisk armé. Spartanernas motstånd var heroiskt, och mycket av mytbildningen kring Sparta kommer härifrån. Denna mytbildning har visat sig ha en otrolig kraft och kvarstår än idag.

Under lång tid stred spartanerna även i ett grekiskt inbördeskrig mot bl a Aten, det Peloponnesiska kriget under 400-talet f.Kr., och det beskrivs ingående i boken.

Det finns många historier om Sparta. De flesta av dem kommer från grekiska historieskrivare som Herodotos. En typisk historia om Sparta är t ex att svaga spädbarn i Sparta tilläts dö, medan andra barn som visade aggressivitet fick desto mer uppmärksamhet och vårdnad.

Cartledges bok är uppdelad i flera delar. Han beskriver dels det historiska förloppet och dels själva myten om Sparta och om Leonidas. Det är mycket intressant att läsa. Eftersom det är Sparta som står i centrum för boken så växlar skildringen mellan storpolitiska världshändelser och lokal stadshistoria. Så det är inte en bok som ger en heltäckande bild av grekisk antik historia. Men det är en lättläst och allmänbildande bok som skiljer fakta från legend, och som dessutom gör det på ett intresseväckande sätt.

Sparta – en odödlig historia i bibliotekets katalog

I skuggan av Rom

I skuggan av Rom

För 2000 år sedan dominerades Europa av det romerska riket. Romarna behärskade båda sidorna av Medelhavet och hela södra Europa, ända upp till gränsen mot Skottland. Men romarnas expansion nådde aldrig Norden. Invånarna i Norden påverkades däremot av det romerska inflytandet på andra sätt.

Kent Andersson är docent i arkeologi och en av Sveriges främsta experter på vår tideräknings fyra första århundraden. Han var en av de som skapade det berömda Guldrummet på Historiska museet. I hans bok ”I skuggan av Rom : romersk kulturpåverkan i Norden” (Atlantis, 2013) kan du läsa mera om alla de spännande och fantasieggande arkeologiska fynd som gjorts, främst i Sverige men även i de andra nordiska länderna.

Det här är en period som faktiskt inte är så omskriven i nordisk historia. Andersson visar i boken hur pass stort det romerska inflytandet faktiskt var, långt utanför Romarrikets gränser.

Efter en inledning som sammanfattar de antika källorna som beskriver Skandinavien övergår Andersson till att skildra de olika scenarier som kunde göra att romerska föremål hamnade i Norden, för att många sekler senare grävas fram av vår tids arkeologer.

I gravar och på boplatser har man hittat romerska glas- och bronsföremål. Särskilt talrika är bägarna och dryckeskärlen. Dessa kunde ha funktionen av statusföremål. Även glaspärlor är vanliga fynd. Hur hade de hamnat här i norr? De kunde vara diplomatiska bytesgåvor, rena handelsvaror, krigsbyten eller kanske souvenirer från resor.

Vanan att använda ett bälte för att hålla uppe sina byxor kom till Norden från romarna. De äldsta metallspännena till bälten som man funnit är ett tydligt resultat av romersk påverkan.

Dessutom är det kanske inte alla som vet att huskatten, d v s sedvänjan att ha katt som husdjur, kom från romarna. Man tror att även de första husdjurshundarna kan ha varit gåvor till nordiska stormän. De tidigaste hundfynden som gjorts i gravar är lämningar efter en vinthund och en italiensk fårhund.

Andersson påpekar också att våra fornborgars utformning ofta är påverkade av romerska befästningar, och att inspirationen till de nordiska vallanläggningarna troligen också kommer därifrån. Man har också funnit diverse avbildningar av romerska soldater.

I boken diskuteras också varifrån de nordiska brädspelen kommer : från romarna eller kelterna? Likaså kan de kirurgiska instrument som upphittats i bl a gravar ha romerska kopplingar.

Ett särskilt avsnitt tar upp frågan om religion och kult, och här finns ett flertal riktigt intressanta föremål att kika på. Ett annat kapitel diskuterar runor, romersk skrift och inte minst de många fynd av s k brakteater, hängsmycken av guld som ofta är försedda med text. En brakteat funnen i Blekinge pryder dessutom bokens omslag.

Här diskuteras också alla de nordiska guldsmyckena, som visar prov på mycket hög hantverksskicklighet, och även alla förekomster av romerska mynt. Ibland har romerska mynt använts som smycken.

”I skuggan av Rom” är en mycket intressant och läsvärd bok. Den visar oss hur vi genom att analysera de föremålsfynd som arkeologerna gör kan lägga pussel och få fram fascinerande upplysningar om järnålderns folk i Norden och hur de levde. Författaren har stor kunskap i sitt ämne och boken är ett bra exempel på hur man kan skriva både faktarikt och allmänbildande. Illustrerad med foton i både svartvitt och färg.

I skuggan av Rom i bibliotekets katalog

Gratis e-böcker om konst

Getty Virtual Library

Getty Publications är ett amerikanskt förlag som är en del av The J Paul Getty Trust, världens mest förmögna konstinstitution. Den grundades av miljardären Jean Paul Getty (1892-1976), oljemagnat och en av världens rikaste män. Trusten driver även The J Paul Getty Museum i Los Angeles, som äger en av världens främsta konstsamlingar.

Förlaget specialiserar sig på konstlitteratur. Man har nu öppnat sitt digitala bibliotek på internet, Getty Publications Virtual Library.
Här har förlaget lagt ut många av sina äldre titlar, av vilka de flesta nu är utgångna i handeln. Över 230 olika titlar finns här att läsa som e-böcker, helt gratis. Alla böcker är på engelska och är tillgängliga i pdf-format, helt kompletta med illustrationer m m.
E-böckerna kan fritt användas för privat och icke-kommersiellt bruk, men de får inte distribueras vidare.

Du som är intresserad av konst hittar en hel del intressant här. Några exempel på titlar:

* Cézanne in the Studio: Still Life in Watercolors av Carol Armstrong (2004)

* Flemish Manuscript Painting in Context: Recent Research (2006)

* The Colors of Clay: Special Techniques in Athenian Vases (2006)

* Rubens and Brueghel: A Working Friendship av Anne T. Woollett and Ariane van Suchtelen (2006)

* Greek Gold from Hellenistic Egypt av Michael Pfrommer (2004)

* Gardens of the Roman World av Patrick Bowe (2004)

* Painting on Light: Drawings and Stained Glass in the Age of Dürer and Holbein av Barbara Butts and Lee Hendrix (2000)

Illuminating the renaissance

Om vi exempelvis kikar på en bok i högen, Illuminating the Renaissance: The Triumph of Flemish Manuscript Painting in Europe (2003), så finner vi att den omfattar 593 sidor. Pdf-versionen av boken utgörs av en fil som är knappt 84 MB stor. Den kan laddas ned helt gratis.

Här finns också flera böcker om antika skulpturer och om restaurering av dem.
Du hittar fördjupningsböcker om olika kategorier av konstverk som ingår i Getty-museets samlingar: franska gobelänger, egyptiska mumieporträtt, europeiska klockor och ur, persisk bokkonst, romersk och grekisk begravningskonst och mycket annat.
I samlingen finns också studier av enskilda konstverk på museet, och en större mängd kataloger över museets samlingar.

Dessa böcker är verkligen fina och de har magnifika illustrationer.
Att tillgängliggöra dessa titlar som e-böcker på detta enkla sätt är verkligen ett utmärkt initiativ.
Titta in i  Getty Publications Virtual Library och se om du kan hitta något intressant där.

Forntida riken

Svunna riken

Många är de forntida riken och civilisationer som blomstrat men gått under. En del av dem är mytomspunna. Dessa gamla civilisationer präglade vår utveckling.
Ibland kan det kanske vara svårt att hålla reda på alla gamla civilisationer. Var och när levde maya, inka och aztekerna? Och sumerer, assyrier och babylonierna, hur var det nu med dem?

Den tyske författaren Markus Hattstein beskriver de allra flesta av dessa forntida civilisationer i sin bok ”Svunna riken : mytomspunna folk och kulturer” (Parragon, 2011).

Boken är geografiskt indelad. Hattstein börjar således med Mesopotamien, det forntida Arabien och Persien. I det avsnittet går han igenom alla riken i tur och ordning. Kapitlet om varje civilisation inleds med en tydlig och överskådlig tidslinje. Varje rike avhandlas sedan på fem-sex sidor.

Det är emellanåt lite snuttifierat, men väldigt överskådligt och tydligt. Andra geografiska områden vars civilisationer beskrivs i ”Svunna riken” är Medelhavsområdet, Central- och Nordeuropa, Centralasien, Syd- och Östasien, Nord-, Central- och Sydamerika, Afrika och till sist Australien och Polynesien. Varje kapitel kan läsas helt fristående, vilket gör boken användbar som uppslagsbok. Vill man ha en kortfattad beskrivning av exempelvis Karthago, så är det bara att slå upp de sidorna och läsa.

Bokens förtjänst är det stora formatet och det enormt rika bildmaterialet. ”Svunna riken” är överdådigt illustrerad med stiliga foton och upplysande kartor. Resultatet är en bra och bläddervänlig bok. Ibland är det nästan så att det rika bildmaterialet tränger ut texten. Men fördjupningar går alltid att inhämta i andra böcker.
Detta är en bra, lättillgänglig, snygg och översiktlig uppslagsbok om forntida riken.

Svunna riken i bibliotekets katalog

Vilka var germanerna?

Germanerna

Begreppet ”germaner” stöter man på lite då och då. Finns det germaner nu? Om inte, fanns de förr, i forntiden? Vilka var de i så fall? Kan man säga att svenskar är germaner? Sådana här frågor är faktiskt svårare än man tror att besvara.

Tore Janson har skrivit den mycket intressanta och läsvärda boken ”Germanerna : myten – historien – språken” (Norstedts, 2013). Janson har varit professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit flera andra uppmärksammade böcker, bl a en framstående bok om latinet.

Man kan säga att ”Germanerna” är en utredande bok. Janson vill helt enkelt reda ut och förklara alla begrepp, alla missförstånd och klargöra vad forskningen säger oss.

Boken ”Germanerna” är uppdelad i tre delar. Den första heter ”Myten” och beskriver hur man i samband med det tyska rikets enande ville ge det tyska folket en egen historia. Den romerske historieförfattaren Tacitus verk ”Germania” (som återupptäcktes på 1400-talet) blev här den viktigaste källan till skapandet av bilden av ”germanerna” som det tyska folkets förfäder. För de tyska nationalisterna på 1800-talet var Tacitus verk en sorts ”helig skrift”.
Som lingvist tar Janson särskilt upp de språkliga benämningarna på folkgrupper och länder, och härleder dem bakåt. I detta avsnitt kan vi också läsa om hur nazisterna använde begreppet germaner, och hur man efter andra världskriget försökt avnazifiera detta begrepp.

Bokens andra avsnitt heter ”Historien”. Här får vi veta vad som faktiskt är känt om de germanska folkgrupperna, de som romarna mötte. Läs om hur dessa levde, hur deras samhällen kan ha sett ut och vilka spår de lämnat efter sig.

Det tredje avsnittet är ”Språken” och här går Janson igenom vad germanska språk egentligen är för en grupp, hur dessa är släkt med varandra, och vilka språk som kan ha föregått våra moderna. Hur kom exempelvis engelskan och tyskan till? Framför allt sätter han allt detta i sitt sammanhang.

Germanerna” är en väldigt bra bok, inte minst tack vare Tore Jansons utmärkta berättarstil. Boken är skriven på ett tillgängligt och levande språk och författaren har valt ett bra sätt att presentera och dela upp detta (emellanåt ganska snåriga) faktamaterial. På så vis hålls boken ihop på ett utmärkt sätt. Författaren är dessutom väldigt kunnig i sitt ämne.
Under läsningen får vi lära oss både det ena och det andra, Det framgår tydligt hur historiskt stoff om germanska folkgrupper lever vidare än idag i skilda sammanhang.
Boken är även utrustad med ett bra bildmaterial, samt kartor.
En både bildande och underhållande bok. God läsning, helt enkelt.

Min enda invändning är omslagsbilden, som utgörs av en detalj ur Rembrandts konstverk ”Batavernas trohetsed”. Även om många har sett denna tavla på Nationalmuseum har den bland allmänheten knappast en självklar koppling till germaner, och är formodligen därför inte helt lättbegriplig. Troligen skulle boken nå ut till fler läsare med en ”tydligare” omslagsbild, kanske en scen ur en Wagneropera.

Tore Jansons ”Germanerna” var en av sex titlar som 2013 nominerades till Augustpriset i fackboksklassen.

Germanerna i bibliotekets katalog

Janson, T - Germanerna - 13032863

Romerska porträtt

Roman portraits

Romarrikets konst är intressant på många sätt, men något av det mest framstående är den romerska porträttkonsten. Dessa porträttskulpturer och byster är enastående i sin realism och sina konstärliga uttryck. Porträttraditionen utvecklades från begravningsskulpturer. Än idag, 2000 år senare, är de romerska porträtten mycket kraftfulla.

Det brittiska bokförlaget Phaidon är känt för sin kvalitetsutgivning av konstlitteratur.
Boken ”Roman portraits” av Ludwig Goldscheider (Phaidon, 2004) är en nyutgåva av en bok som först gavs ut 1940, alltså mitt under andra världskriget.
Detta är ett bildverk i stort format (ca 22 x 30 cm). Här finns också ett kort förord med presentation av skulpturerna, men det är bilderna som talar i denna bok. Och vilka bilder! De ca 120 svartvita fotografierna, som tagits av Ilse Schneider-Lengyel, är helt fantastiska. De är alla tagna på nära håll, vilket gör att läsaren kommer nära varje porträtterad person. Varje foto presenteras på en helsida.

Goldscheider var en av förlaget Phaidons grundare. Han gjorde själv urvalet av porträtt till denna bok. Studera hantverksskickligheten hos de antika skulptörerna, och se hur väl de lyckats fånga det personliga uttrycket i varje ansikte.

Att människor lockas och fascineras av ansikten och porträtt är välkänt. ”Roman portraits” kan läsas av t ex den som är intresserad av konst, den som gillar bra fotografi eller av den som vill få inspiration till eget konstnärligt skapanade.

Roman portraits i bibliotekets katalog

Marcus Aurelius självbetraktelser

Marcus Aurelius

God litteratur har en förmåga att leva vidare och hela tiden upptäckas av nya generationer. En sådan bok är ”Självbetraktelser” av Marcus Aurelius (Forum, 1976).

Marcus Aurelius (121-180) var romersk kejsare i nästan 20 år och räknas dessutom till en av Romarrikets bästa ledare. Han var dessutom filosof och företrädde stoicismen.

Stoicismen var en åsiktsriktning inom grekisk och romersk filosofi, grundad av den grekiske filosofen Zenon på 300-talet f.Kr. Stoikerna hävdade att man ska leva enligt naturen och viljefast stå emot alla känslor och lidelser. Självdisciplin är nyckelordet. Allt som händer i livet ska mötas med lugn och oberördhet. Det är förnuftet och den rätta insikten som ska styra.

Självbetraktelser

Marcus Aurelius bok ”Självbetraktelser” skrevs på grekiska, och för eget bruk. Man tror att han skrev texterna i omgångar i härlägren vid Donau. Stora delar av hans regeringstid var orolig och riket låg ständigt i krig med olika grannfolk.
Självbetraktelser” är indelad i tolv böcker. Varje bok är i sin tur indelad i korta numrerade avsnitt, vilket gör det lätt att referera till enskilda ställen i texten.

Det är fascinerande att det mäktiga Romarriket leddes av en kejsare som samtidigt var filosof.
I filmen ”Gladiator” spelades Marcus Aurelius av Richard Harris, men den skildringen är tämligen ohistorisk.

Marcus Aurelius texter skrevs för ca 1.900 år sedan. Under alla sekler sedan dess har människor läst dem. USA:s förre president Bill Clinton sade att det var hans favoritbok.

Här finns tankar över tidlösa frågor om liv och död, om att göra gott, om tidens gång och mycket annat. Några smakprov:

”Fordom brukliga ord är nu föråldrade. På samma sätt är fordom namnkunniga mäns namn så att säga föråldrade. (…) Ty allt är förgängligt och förvandlas snart till en myt, och till sist sjunker det alldeles i glömska. Och detta gäller om dem som en gång varit så lysande ryktbarheter. De övriga är borta i och med sitt sista andetag – ‘osedda, ohörda’. Men vad betyder då ett odödligt namn? Intet! Vad återstår då för oss att sträva efter? Blott detta: rättvisa, allmängagnelig verksamhet, orubblig sannfärdighet, ett sinne som välkomnar varje skickelse som något nödvändigt och förtroget, kommen från den för allt gemensamma urkällan.” (Bok IV, 33)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv, inte på så vis att vi är av samma blod och säd, utan såtillvida som vi är delaktiga av samma förnuft och av samma gudomliga bestämmelse. Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är. Inte heller kan jag vredgas på min frände eller vända mig ifrån honom. Vi är skapade för samverkan liksom händer, fötter, ögonlock och käkar. Att motverka varandra vore alltså naturvidrigt. Men att känna ömsesidig motvilja och avsky är att motverka varandra.” (Bok II, 1)

”Tro aldrig att något är gagneligt för dig om det föranleder dig att svika ett förtroende, bryta mot hedern, hata, misstänkliggöra, önska ont över eller hyckla för en människa.” (Bok III, 7)

Betrakta den omätliga tiden bakom dig och den andra ändlösheten framför dig. Vad är det, inför detta, för skillnad mellan en som lever i tre dagar och en som lever tre människoåldrar?” (Bok IV, 50)

Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” är en bok som alla borde läsa någon gång i sitt liv.
Tyvärr har den inte utgivits i någon nyare svensk översättning sedan 1976, men boken finns givetvis att låna på biblioteket. Den är placerad på hyllan för filosofi.

Självbetraktelser i bibliotekets katalog

I dagsläget finns det ingen e-boksutgåva av den svenska översättningen, men den som vill läsa texten på engelska (eller andra språk) hittar flera olika digitala utgåvor i The Internet Archive. Bokens engelskspråkiga titel är Meditations.

Ryttarstatyn över Marcus Aurelius

Den enda fullständiga romerska ryttarstaty från antiken som bevarats till våra dagar föreställer Marcus Aurelius. Enda anledningen till att den bevarats är att man under tidig medeltid trodde att den föreställde kejsar Konstantin, Roms förste kristne kejsare. Tack vare detta klarade sig statyn undan nedsmältning.

Ryttarstatyn i brons över Marcus Aurelius är konsthistoriskt mycket viktig. Den stod länge på Piazza del Campidoglio på Kapitolium i Rom, men p g a luftföroreningarna flyttades den 1981 och den över 4 meter höga statyn finns idag att se på Palazzo Nuovo i Kapitolinska museerna.

Caligula

Den romerske kejsaren Caligula (12-41 e.Kr.) är en av de härskare som av eftervärlden fått sämst eftermäle. Hans rykte är genuint dåligt. Caligulas namn har i snart 2000 år symboliserat depraverad tyranni.
Historierna om hans utsvävningar och nycker är många. Han sägs ha haft storhetsvansinne, ha varit incestuös, haft onormala relationer med husdjur, låtit avrätta folk av rent nöje och en hel del annat. En av de mest spridda historierna går ut på att han ska ha utsett sin häst till konsul. Caligula ses av vissa historiker som det första exemplet på ”kejsarvansinne”.

Men finns det någon sanning i de gamla historierna, eller är det bara ett försök från hans efterträdare att svärta ned honom? Hur kan vi veta vad som kan vara sant?
BBC News Magazine
undersöker saken i en intressant artikel:
”Does Caligula reserve his bad reputation?”

Kejsarbiografier

En av de främsta källorna till många av de klassiska historierna om Caligula, vars kejsartid endast varade i knappt fyra år, är Gajus Suetonius Tranquillus (76-138) berömda verk De vita duodecim Caesarum libri VIII (”Åtta böcker om tolv kejsares liv”) senast utgiven på svenska i fräsch nyöversättning av Ingemar Lagerström: ”Kejsarbiografier” (Wahlström & Widstrands klassikerserie, 2001), som var den första kompletta översättningen till svenska av verket på ca 150 år.

Suetonius stil är ganska skvallrig, men oerhört underhållande. Ett exempel på hur biografi och historia under antiken ansågs tillhöra samma genre. Suetonius är en ren personhistoriker, och den yttre romerska historien berörs bara när det är motiverat ur den omskrivne personens perspektiv. Denna volym innehåller som sagt alla tolv kejsarbiografier, inklusive den om Caligula, och inleds med biografin över Julius Caesar och avslutas med den om Domitianus. ”Kejsarbiografier” är ett av världslitteraturens mest underhållande verk. Rekommenderas.

Kejsarbiografier i bibliotekets katalog

Tutankhamuns grav

Tyldesley, J - Tutankhamens förbannelse - 13049625

Om någon hade frågat forntidens egyptiska historieskrivare om vilken farao som flera tusen år senare skulle vara den mest berömde, hade alla gissat fel. Farao Tutanchamun, pojkkungen som dog vid endast 18 års ålder år 1339 f.Kr., hade en relativt obetydlig historisk roll. Hans stora berömmelse idag beror helt och hållet på upptäckten av hans kungagrav i Konungarnas dal 1922. Det var den enda kungliga graven där som inte hade plundrats redan under antiken.

Vi har begränsad kunskap om Tutankhamuns liv. Faktum är att vi inte ens har en enhetlig stavning av hans namn. Jag har identifierat minst sex olika stavningsvarianter av namnet. I denna text använder jag den variant som NE valt, nämligen Tutankhamun, med -kh- och -un.

Joyce Tyldesley är brittisk egyptolog. Nu finns hennes bok ”Tutankhamens förbannelse : den oändliga historien om en egyptisk kung” på svenska (Norstedts, 2013). Sedan tidigare finns det även andra böcker av henne i ämnet egyptologi.

Det här är berättelsen om hur den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav, med alla sina skatter, i november 1922. Graven hade visserligen varit utsatt för tidig plundring, men endast i liten skala. Det var den viktigaste arkeologiska upptäckten under hela 1900-talet.

Tyldesley har delat upp boken i två halvor, först själva fyndet av graven och vad vi vet om Tutankhamuns liv och regeringstid, och sedan om det som hände efter gravfyndet : egyptologisk vurm och succéutställningar. Den här indelningen är väl inte helt självklar, jag tycker att det är svårt att dela upp hela den här historien på det viset. Hur som helst är skildringen intressant.


Farao Tutankhamuns gyllene mask, som väger 11 kilo. Denna ikoniska mask, förutom pyramiderna och sfinxen, är för många människor själva symbolen för det forntida Egypten.

Den verkliga huvudpersonen i boken är arkeologen Howard Carter. De inledande avsnitten i boken beskriver sökandet efter Tutankhamuns grav (som i sig inte alls var bortglömd, men däremot platsen), och alla turer kring upptäckten. De praktiska problemen med att ta reda på alla ömtåliga och värdefulla fynd, samt hanteringen av all plötslig uppståndelse från världens media, skildras inlevelsefullt. Carter hade inte en tillräckligt smidig personlighet för att kunna hantera alla konflikter på skilda plan som sedan följde.

I kapitlet om gravfynden kan vi exempelvis läsa om de textilier man fann. Textilierna nämns sällan, så det är kul att få veta mera om dem. Det man dock saknade i graven var texter av olika slag. Där fanns inget bibliotek, eller något annat i textväg som kunde ge mer information om faraos liv och tid.

Lite förvånande är det att läsa hur ”halvslarvigt” man behandlade själva kungamumien. Mumien hade fastnat i en innerkista, och för att kunna få ut den delades Tutankhamuns kropp upp i flera bitar.

Eftersom vår kunskap om Tutankhamuns person är bristfällig får forskarna lägga pussel med den information som finns. Mycket tyder på att Tutankhamun var son till Akhenaton, en av det gamla Egyptens mest radikala härskare. Han försökte ersätta den polyteistiska religionen med en monoteistisk, och införa en absolut kungamakt. Efter Akhenatons död återställde översteprästerna den gamla religionen, och Tutankhamuns roll i detta är oklar.

Tyldesley har ett alltför långt avsnitt i boken om alla teorier kring Tutankhamuns eventuella släktförhållanden. Detta kunde ha kortats avsevärt. Sidan 181-215 kan du därför raskt passera om du inte är specialintresserad, och istället gå direkt till författarens slutliga rekonstruktion av släktbanden, som kommer sedan.
Eftersom Tutankhamun dog ung finns det teorier som går ut på att han blev mördad. Undersökningar av mumien visar dock att Tutankhamun led av dålig hälsa. En troligare dödsorsak är någon form av olycka, kanske under jakt.

Den som tror att hela boken ska handla om den påstådda förbannelse som skulle ha tagit livet av ett stort antal personer sedan graven upptäckts kommer att bli besviken. Tyldesley använder uttrycket ”Tutankhamuns förbannelse” på ett vidare sätt och i flera betydelser. En del menar att den riktiga förbannelsen är vår fixering vid Tutankhamun, på bekostnad av alla andra, mer intressanta personligheter i egyptisk historia. De spektakulära teorierna om ”dödliga förbannelser” i graven gör Tyldesley grundligt slarvsylta av. Någon sådan inskription fanns inte ens i faraos grav.

Det ges ut väldigt mycket böcker om egyptologi, framför allt på engelska. Men ytterst få av dessa översätts till svenska. Detta är en av de bästa nyare egyptologiska böckerna och jag tycker att det är mycket bra att den nu översatts.
Tyldesleys bok är en bra sammanfattning av vad vi idag vet om Tutankhamun, och en spännande skildring av hur graven upptäcktes.

Tutankhamens förbannelse i bibliotekets katalog

För dig som vill ha en översikt över alla de fantastiska fynd man gjorde i graven, med massor av bilder, kan jag rekommendera den färgsprakande ”The complete Tutankhamun : the king, the tomb, the royal treasure” av Nicholas Reeves (Thames & Hudson, 2007). Även den finns att låna på biblioteket.

Legendariska fältherrar

Legendariska fältherrar

På senare år har det börjat ges ut fler titlar på svenska om militärhistoria och strategier, något som tidigare var mer ovanligt. En av de senaste titlarna i genren är ”Legendariska fältherrar : från Hannibal till Rommel” (Semic, 2013).

Boken består av 19 olika artiklar om enskilda fältherrar genom historien. Texterna är skrivna av 13 olika författare, bl a Dick Harrison, Anders Frankson och Lars Ericson Wolke. Varje fältherre behandlas på ca 12-13 sidor och kapitlen är ordnade kronologiskt.

”Legendariska fältherrar” inleds med Hannibal och kniptångsmanövern vid det berömda slaget vid Cannae 216 f.Kr. Sedan följer kapitel om Julius Caesar, Rickard Lejonhjärta, Djingis Khan, och (kanske lite överraskande) Vlad ”Pålspetsaren” Tepes. Svenska fältherrar som behandlas är Gustav II Adolf, Lennart Torstensson och Karl XII.

Något som är väldigt bra med boken är att den tar upp även kontroversiella fältherrar, vars beslut ifrågasätts än idag. Den brittiske fältmarskalken Douglas Haig har i efterhand fått skulden för stora manskapsförluster under första världskriget, och Arthur ”Bomber” Harris var ansvarig för bombingen av civila mål i tyska städer under andra världskriget. Båda dessa herrar får var sitt mycket intressant kapitel, liksom fransmannen Pétain – kallad hjälte under första världskriget men förrädare under det andra.

Här finns också en nationell spridning av fältherrarna. Läs om japanen Heihachiro, kallad ”Stilla Havets Nelson” efter segern över ryssarna 1905, om ryssen Tuchatjevskij eller om tyskarna Guderian, Manstein och Rommel.

Boken lider dock av en viss brist på bra illustrationer. Särskilt bokens första halva är svagt illustrerad, ofta med gamla gravyrer från 1880-talet. Återgivningen av de svartvita fotografierna är väl heller inte alltid den bästa, men här finns en del bra översiktskartor över olika fältslag. Tyvärr har man i kapitlet om Julius Caesar använt sig av en bild av en staty över Augustus. Den bilden används även på bokens omslag, men Augustus behandlas alltså inte alls i boken.

Texterna är dock genomgående lättillgängliga och intresseväckande. En bra bok inom militärhistoria, som jag tror kan intressera även den som i vanliga fall inte brukar läsa böcker om krig och fältslag.

Legendariska fältherrar i bibliotekets katalog

Lyriska idrottshyllningar

Solglitter över svarta djup

Idrott och sport värderas mycket högt i vårt samhälle. Den är ständigt närvarande och stora idrottsprestationer hyllas mer än något annat. Våra dagars idrottsrörelse är dock ett sent påfund. Hur såg man på idrott i forna dagar? Före 1900-talet var det i antikens Grekland som idrotten hade en motsvarande stark ställning. Även då hyllade man sina segrare, men på ett helt annat sätt – genom lyrik och poesi.

Sture Linnérs ”Solglitter över svarta djup : Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död” (Norstedts, 2010) handlar om poeten Pindaros, en av antikens mest uppskattade diktare.

Sture Linnér (1917-2010) var professor i litteratur och grekiska, och har skrivit många böcker om antikens Grekland. Han var under 1950-talet dessutom biträdande generalsekreterare i FN och Dag Hammarskjölds personlige representant. Detta blev en av hans sista böcker.

Pindaros (ca 518-438 f.Kr.) kom från Thebe. Han var antikens störste författare av hyllningslyrik i de panhellenska idrottstävlingarna och anses vara en av världslitteraturens allra största lyriker.
När Alexander den store lät skövla Thebe skonade han endast ett hus: Pindaros hem.
Pindaros tillhör de antika grekiska författare vars verk är bevarade till väldigt stor del. Hela 45 av hans oden finns kvar. Det är betydligt mera än vad som finns bevarat av andra samtida lyriker.

Som Linnér visar i denna briljanta bok handlar Pindaros dikter inte bara om segrarnas idrottsliga prestationer. För honom visade tävlingarna personliga egenskaper hos vinnaren, både fysiska och själsliga. Pindaros länkar samman den faktiska segern med gudarnas tidlösa värld. Det är livets yttersta frågor som han skriver om: lidandet, åldrandet, döden.
Pindaros har en mörk och fatalistisk livssyn. Människan drivs hjälplöst av ödet. Men då gudarna skänker henne ära och ljus kan hon känna ögonblick av lycka. Boktiteln ”Solglitter över svarta djup” är välfunnen.

Om Pindaros eget liv vet vi ytterst litet. Vi vet mera om idrotten. Linnér inleder boken med en detaljerad och mycket intressant beskrivning av de antika idrottstävlingarna. De gamla olympiska spelen var de viktigaste tävlingarna, men inte de enda. Löpning, brottning och boxning var tidiga grenar, liksom mångkamp och kappkörning med vagn. I de panhellenska spelen tävlade man även i musik.

Det här över 60 sidor långa avsnittet om hur spelen gick till är bland det bästa jag läst om antikens idrott. Det ger en bra bakgrund och ökad förståelse av Pindaros dikter.

Det är en fröjd att läsa Sture Linnér. Inte många författare kan visa upp en sådan lärdom kombinerad med berättarglädje. Visst är det en fördel om man som läsare känner till åtminstone grunderna i grekisk mytologi, men Linnérs språk och associationer genom tid och rum är en njutning i sig att läsa.

Man vet inte hur odena framfördes. Sjöngs och dansades de fram av kören på scenen? Eller sjöngs de av diktaren till ackompanjemang? Vi saknar den dimensionen, men vi har texterna, som är fascinerande att läsa.

Hur skulle en hyllningsdikt till t ex Usain Bolt se ut idag? Svårt att svara på, men den skulle nästan säkert vara sponsrad.

Eftersom den här boken utgår från Pindaros segerdikter är den på biblioteket placerad på hyllan för litteraturhistoria, vilket är lite synd eftersom den som är intresserad av idrottshistoria då lätt kan missa den. Men sådant är klassifikationssystemet.

Detta är en mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera.

Solglitter över svarta djup i bibliotekets katalog

Olympiska och pythiska oden

Vill du läsa Pindaros hyllningsoden i sin helhet så finns de i rätt färsk nyöversättning av Ingvar Björkeson: ”Olympiska och pythiska oden” (Natur & kulturs klassikerserie, 2008).
Det är den första kompletta utgivningen på svenska av Pindaros samtliga olympiska och pythiska oden (Det finns även andra färska utgåvor av Pindaros verk, men just de olympiska odena återfinns här).

Olympiska och pythiska oden i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: