Bloggarkiv

Eva Dicksons äventyrliga 1930-tal

En Eva i Sahara

I början av 1900-talet hade världen öppnats för västerländska resenärer. Många reste till främmande och exotiska länder, och en hel litteraturgenre började blomstra: rese- och äventyrsskildringen.

Eva Dickson (1905-1938) var en av de resenärer som skrev böcker om sina upplevelser.

Dickson var både äventyrare, rallyförare och författare, en vid denna tid ganska ovanlig kombination för en svensk kvinna.

Hon var troligen Sveriges första kvinnliga rallyförare och den första kvinna som korsade Sahara med bil. Dessutom var hon den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som pilot.

Det är knappast förvånande att Eva Dickson blev en av Sveriges då mest kända personer. Tidningarna kallade henne ”äventyrerska” och bevakade hennes resor. Flera av resorna beskrevs i populära böcker.

I Östersunds biblioteks bokmagasin finns Eva Dicksons bok ”En Eva i Sahara : äventyr och upplevelser under heta zoner” (Bonniers, 1933). I den här spännande och fartfyllda boken får följa Eva Dicksons resa från Nairobi till Stockholm, samt den berömda Sahararesan.

Resans sista del genom Europa avhandlas dock på bara en sida, så det är det afrikanska äventyret som utgör själva boken. Omslaget är fantastiskt tjusigt. Tyvärr anges inte vem som målat bilden.

”En Eva i Sahara” är skriven på en rapp journalistprosa och illustrerad med författarens egna foton. Den är tillägnad ”Blixen”, vilket påminner oss om att Eva Dickson 1932 mötte Bror von Blixen-Finecke, som tidigare hade varit gift med den danska författarinnan Karin Blixen. Eva och Bror gifte sig 1936. Smekmånaden tillbringade paret på en kubansk kryssning tillsammans med vännerna Ernest Hemingway och Martha Gellhorn.

Eva Dickson med jaktbyte

I inledningskapitlet i ”En Eva i Sahara” besöker Eva Dickson en egyptisk spåman i Port Said. ”Madame, jag ser märkliga ting i er hand” säger han. När ni nästa gång känner Europa under era fötter, skall ni ha uträttat något som ingen kvinna gjort före er. Ni kommer att bli mycket omtalad.”
Så småningom tillägger han också: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa… ja, ja, det är förstås inte sant allt vad jag säger. Men det mesta…”

I mars 1938 befann sig Eva Dickson på hemväg efter att ha försökt resa längs Sidenvägen med bil. På hemväg till sitt hotell i Bagdad kraschade hon med sin bil och omkom.

När man läser rese- och äventyrsskildringar från 1930-talet får man givetvis räkna med att stöta på den tidens beskrivningar av och namn på folkslag, seder och bruk. Det är en del av tidsandan, som man skulle kunna kalla kolonial. Detta är också shejk- och ökenromantikens tid.

En Eva i Sahara i bibliotekets katalog

Artikel om Eva Dickson i Populär historia 2009

Det finns även en biografi om Eva Dickson: ”Eva Dickson – ett bedårande barn av sin tid : en äventyrlig livsresa i ord och bild” av Lena Wisaeus (Carlsson, 2000).

Eva Dickson får sista ordet. Varför fann hon Afrika så fascinerande?

”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Kongos tragiska historia

Kongo - en historia

I Afrika började en gång människans historia. Men afrikansk historia har ofta varit tragisk.
Kongo är ett av de länder som vi kanske först associerar till när vi tänker på Afrika. Detta stora land har enorma naturtillgångar, men dessa har också medfört att Kongo utsatts för rovdrift både på människor och natur.

Den belgiske författaren David Van Reybrouck tecknar Kongos historia 1870-2010 i sin briljanta och episka bok ”Kongo – en historia” (Natur & Kultur, 2012).

Västvärldens länder tog brutalt för sig av Afrika. Den belgiske kung Leopold betraktade Kongo (eller Belgiska Kongo som det då hette) som sin privata ägodel. Detta har ingående även beskrivits i tidigare böcker, t ex i ”Kung Leopolds vålnad” av Adam Hochschild (Ordfront, 2000)

”Kongo – en historia” är bitvis en mycket stark bok, som innehåller beskrivningar av hur fruktansvärt grymt kolonialmakterna behandlade afrikanerna. Detta är en bok som verkligen väcker känslor hos läsaren. Man blir beklämd och indignerad.

Reybrouck är dock påfallande saklig i sin bok. Skuld- och offerfrågan är komplex och författaren är försiktig med att själv ta tydlig ställning. Det lämnas åt läsaren.
Reybrouck skriver lättläst i en reportageliknande stil, och han har intervjuat många äldre kongoleser, som får berätta om både sina egna och sina släktingars upplevelser. Detta anknyter skickligt till den afrikanska muntliga historiska traditionen.

Frigörelsen från kolonialmakterna har varit en svår och ofta våldsam process, och än idag är denna inte färdig. Krigsherrar och diktatorer har fortsatt att behandla civilbefolkningen illa. Kongoleserna har fått lida av exploatering, krig och folkmord.
Idag finns också stora intressen i landet från utländska stater och företag. I slutet av boken beskriver exempelvis Reybrouck de stora kinesiska intressen som idag finns i Kongo.

”Kongo – en historia” visar dock också prov på hur människan ändå i riktigt mörka stunder kan visa prov på mod, optimism och framtidstro. Så boken är inte allt igenom dyster, även om här finns beskrivningar av förfärliga grymheter. Men det är alla de intressanta människoporträtten man minns bäst från boken. De enskilda människornas berättelser skapar tillsammans en djupt personlig bild av Kongo igår och idag.

Boken blev en mycket stor försäljningssuccé i Nederländerna och Belgien, och belönades med flera litterära priser.

Om man ska klaga på något så är det väl att den långa förhistorien innan 1870 får så lite utrymme i boken, men den senare historien är desto bättre skildrad, så det gör inte så mycket.

Jag vill gärna rekommendera den här boken, som är välskriven och ger en stor läsupplevelse, samtidigt som den ger oss ett nyttigt perspektiv på vår moderna historia.

Kongo – en historia i bibliotekets katalog

Det exotiska Orienten

Bilden av Orienten

Under de senaste åren har det i Sverige utgivits en del böcker inom ämnet ”Västvärldens syn på folkgrupper i Mellanöstern samt Islam, historiskt samt i nutid”. En av dessa böcker är Tomas Björks ”Bilden av ‘Orienten’ : exotism i 1800-talets svenska visuella kultur” (Atlantis, 2011).

Uttrycket ”Orienten” är omdiskuterat och många vill inte använda det idag, men uttrycket var det som användes på 1800-talet. I den här boken används begreppet för de icke-kristna länderna kring Medelhavet, både i Mellanöstern och Nordafrika.

Tomas Björk är docent i konstvetenskap. I boken undersöker han hur resande svenska konstnärer och fotografer under 1800-talet skildrade orientaliska miljöer. Här möter vi beslöjade kvinnor, sultaner, haremsinteriörer, moskéer och nyhetsillustrationer.

Tryckeriteknikens framsteg hade gjort att tidningar och böcker kunde utges med fler och bättre illustrationer än tidigare. Bilderna från dessa länder kunde alltså ses i tidningar och böcker, och visades även på utställningar. De nådde en stor publik. I samband med diplomatiska besök, Orientalistkongressen 1889 och Stockholmsutställningen 1897 fokuserades det också på ”det främmande”. Fördomar och stereotyper spreds, och givetvis ansåg man att västerlandet var mer högtstående, och alltså borde hjälpa människorna i Orienten.

Styrkan med denna rejäla bok, som omfattar över 400 sidor, är det enormt rika bildmaterialet. Här finns många fina litografier, de flesta återgivna i färg, samt massvis av tidningsillustrationer och andra bilder.

De svenska resenärerna som besökte dessa länder var oftast mest intresserade av att avbilda de många byggnadsverk man såg. Vardagslivet hos de lokala invånarna var inte alltid lika intressant för dem. Konstnärerna fascinerades av det starka ljuset.
Även om Sverige inte var någon kolonialmakt delade man i princip kolonialmakternas uppfattningar om Orienten, alltså att området var underutvecklat jämfört med västerlandet och behövde hjälpas fram.
Det blev på modet att göra resor till Orienten. En del av resenärerna var kungliga. Gustaf (V) och Victoria reste till Egypten, något vi kan läsa om i en helt annan bok, och även andra prinsar som Eugen, Carl m fl gjorde resor dit.

Björk skriver kunnigt och intresseväckande, och texten kryddas med samtida citat ur böcker, artiklar och brev. Det är riktigt intressant. Läs om så pass olika ämnen som egyptologi, mumievurm, resor till Bibelns platser, krigsrapporter, etniciteter, turkiska bad, vattenpipor och mycket annat.

Resenärerna fascinerades också av kvinnornas situation. Harem sågs som ett tecken på en synd som så klart inte kunde förekomma i väst, och de sköna men beslöjade kvinnorna avbildades ofta. De svenska resenärerna uppfattade kvinnorna som oåtkomliga och mystiska. Andra västerlänningar kunde fångas av den exotiskt erotiska lockelsen.

En tankeväckande, påtagligt visuell och intressant bok, som får läsaren att fundera över vår egen tids värderingar och uttryck. Hur kommer man att se på dem om 100 år?

Bilden av Orienten i bibliotekets katalog

Motståndsrörelser

Motstånd

Vår tid är fylld av konflikter. Kolonialmakter och totalitära regimer har ofta mött motstånd i form av olika motståndsrörelser. Motstånd handlar ofta om de maktlösas kamp. Hur ska man mobilisera de svaga och de fattigaste mot en övermakt som kontrollerar stat och militär?
Journalisten och författaren Björn Kumm beskriver i sin senaste bok ”Motstånd : de maktlösas kamp” (Historiska media, 2013) 1900-talets motståndsrörelser. Flera av dem har varit framgångsrika, ibland utan att tillgripa våld. Hur gick det egentligen till? Det får du veta i boken.  Andra motståndsrörelser drabbades däremot av nederlag.

Kumms bok är indelad geografiskt efter land. Samtidigt har kapitlen försökt organiseras lite löst efter kronologi. Boken börjar med Marocko och Irland under 1920-talet, fortsätter sedan till Indien och vidare till många andra länder. Även motståndsrörelserna i Skandinavien under andra världskriget tas upp. Ett avslutande kapitel nämner även vår samtids motståndsmän som Bradley Manning och Julian Assange och dagens metoder som ”hacktivism”.
De flesta kapitlen handlar om motstånd mot kolonialmakter i Asien, Afrika och Sydamerika. Flera områdens historia är troligen ganska okända för en bred publik.

Motstånd” är välskriven, men ibland något rapsodisk. Vissa kapitel är endast några sidor långa, och Kumm gör ingen direkt sammanfattande analys av motstånd.  Episoden från t ex Malackahalvön hade man velat läsa mera om, men det kapitlet är över efter bara fyra sidor. Det gäller även en del andra kapitel. En liten litteraturlista avslutar boken.
Den arabiska våren nämns dock bara i förbigående. Den kan man däremot läsa om i andra böcker.

Motstånd” är ändå en bra, lättillgänglig och läsvärd bok som ger oss en överblick över flera av 1900-talets välkända konflikter, och en större kunskap om deras bakgrund. Den kan läsas helt utan förkunskaper. Tyvärr saknar boken helt illustrationer.

Motstånd i bibliotekets katalog

Forntida riken

Svunna riken

Många är de forntida riken och civilisationer som blomstrat men gått under. En del av dem är mytomspunna. Dessa gamla civilisationer präglade vår utveckling.
Ibland kan det kanske vara svårt att hålla reda på alla gamla civilisationer. Var och när levde maya, inka och aztekerna? Och sumerer, assyrier och babylonierna, hur var det nu med dem?

Den tyske författaren Markus Hattstein beskriver de allra flesta av dessa forntida civilisationer i sin bok ”Svunna riken : mytomspunna folk och kulturer” (Parragon, 2011).

Boken är geografiskt indelad. Hattstein börjar således med Mesopotamien, det forntida Arabien och Persien. I det avsnittet går han igenom alla riken i tur och ordning. Kapitlet om varje civilisation inleds med en tydlig och överskådlig tidslinje. Varje rike avhandlas sedan på fem-sex sidor.

Det är emellanåt lite snuttifierat, men väldigt överskådligt och tydligt. Andra geografiska områden vars civilisationer beskrivs i ”Svunna riken” är Medelhavsområdet, Central- och Nordeuropa, Centralasien, Syd- och Östasien, Nord-, Central- och Sydamerika, Afrika och till sist Australien och Polynesien. Varje kapitel kan läsas helt fristående, vilket gör boken användbar som uppslagsbok. Vill man ha en kortfattad beskrivning av exempelvis Karthago, så är det bara att slå upp de sidorna och läsa.

Bokens förtjänst är det stora formatet och det enormt rika bildmaterialet. ”Svunna riken” är överdådigt illustrerad med stiliga foton och upplysande kartor. Resultatet är en bra och bläddervänlig bok. Ibland är det nästan så att det rika bildmaterialet tränger ut texten. Men fördjupningar går alltid att inhämta i andra böcker.
Detta är en bra, lättillgänglig, snygg och översiktlig uppslagsbok om forntida riken.

Svunna riken i bibliotekets katalog

Carl Gustaf von Rosen

Dödsorsak Ogaden

Den som är medelålders och uppåt minns säkert greven och flygaren Carl Gustaf von Rosen (1909-1977).
Under ca 40 år gjorde han stora insatser för att hjälpa nödställda i Afrika, och hans flygarkarriär var verkligen imponerande.

Nu finns en stor och läsvärd bok om Carl Gustaf von Rosen, ”Dödsorsak Ogaden : om flyg och politik med Carl Gustaf von Rosen i Afrika” av Heli von Rosen (Atlantis, 2013). Heli von Rosen är gift med Carl Gustaf von Rosens son Eric och har själv arbetat med flyghjälp i organisationen Air Mula, som Carl Gustaf von Rosen startade.

När man läser denna bok slås man av hur pass mycket en enda engagerad människa faktiskt kan göra för att förändra saker och ting.

Carl Gustaf von Rosen växte upp i en privilegierad adlig miljö på slottet Rockelstad i Sörmland. Han blev tidigt flygintresserad och deltog under 1930-talet i flyguppvisningar. 1935 kom han för första gången till Etiopien, eller Abessinien som det då hette. Där tjänstgjorde han som ambulansflygare för Röda korset, och han deltog sedan i finska vinterkriget. Under 1940-talet blev von Rosen chef för hela det etiopiska flygvapnet.

Hans humanitära insatser i Afrika på 1960- och 1970-talet är kanske de mest kända: Kongo 1960-62, Biafra 1969, Etiopien 1974. Von Rosens specialitet blev de spektakulära matbombningarna. Ingenting fick vara omöjligt, ansåg von Rosen. Det skulle alltid finnas ett sätt att kunna hjälpa nödställda människor, det gällde bara att hitta det.

Carl Gustaf von Rosen dödades i ett anfall av den somaliska armén i Ogadenprovinsen 1977, i färd med att evakuera hjälparbetare.

Dödsorsak Ogaden är inte en renodlad biografi. Här kan vi också läsa om den politiska historien, om kejsaren Haile Selassie, om Afrikas moderna historia, och vi får inte minst veta hur pass svårt von Rosens uppdrag faktiskt var och hur han lyckades övervinna de flesta av hindren för att få hjälpverksamheten till stånd. Ibland var situationen rent kaotisk. Här finns gott om dramatik och äventyr.
Boken är rikt illustrerad med foton, många från von Rosens eget privata bildarkiv.

Var Carl Gustaf von Rosen en hjälte? Det kanske han på sätt och vis var, men framför allt var han en engagerad medmänniska som fick saker uträttade. Läs den här boken och se vad en enda person kan åstadkomma.

Dödsorsak Ogaden i bibliotekets katalog

Knud Holmboe

Knud Holmboe

I bibliotekets bokmagasin kan man hitta många intressanta böcker. Här finns exempelvis stora mängder gamla reseskildringar från första halvan av 1900-talet. När transportteknikens framsteg gjorde att fler människor kunde ge sig ut på resa medförde detta en strid ström av reselitteratur. En del av den här tidens resenärer var väl inte alltid lika mottagliga för urbefolkningarnas kultur och seder som vi är idag.

En av de som verkligen intresserade sig för, och sympatiserade med, befolkningen i de områden som besöktes var den danske journalisten och äventyraren Knud Holmboe (1902-1931). Han arbetade för tidningen Politiken och gjorde två resor 1924 och 1926 till Marocko, Turkiet, Syrien, Palestina, Irak och Persien. Han blev då mycket intresserad av det muslimska Orienten. 1928 bosatte han sig i Marocko för att lära sig arabiska och året därpå blev han en av de allra första danskar som konverterade till islam. Han tog sig namnet Ali Ahmed.

Holmboe körde genom Sahara i sin Chevrolet av 1929 års modell och valde då att göra avstickare från den vanliga turistvägen. Han upptäckte då vilka övergrepp som de europeiska kolonialmakterna utsatte den nordafrikanska befolkningen för. Främst gällde detta det då italienska Libyen. I Egypten organiserade han hjälptransporter till den libyska befolkningen.

Öknen brinner

Resultatet av resan blev boken ”Öknen brinner : upplevelser bland Saharas och Libyens beduiner” (Norstedts, flera upplagor från 1932 och framåt), där han fördömde européernas behandling av nordafrikanerna. Boken blev omedelbart förbjuden i Italien, och de italienska myndigheterna blev mycket upprörda över anklagelserna. Inte förrän 2004 översattes boken till italienska.

Boken blev mycket uppmärksammad och gavs ut på flera språk. Holmboe blev omskriven i pressen. Bara på svenska utgavs boken i minst fyra upplagor på kort tid.
Holmboe begav sig sedan ut på pilgrimsfärd till Mekka, men kom aldrig fram eftersom han mördades i oktober 1931 på vägen dit under mystiska omständigheter. Knud Holmboe blev bara 29 år.

Det sades att han sköts av en grupp beduiner som var knutna till den italienska kolonialmakten, och att dessa beduiner sedan i sin tur dödades som straff för dådet, men hur det egentligen var har aldrig gått att utreda.

”Öknen brinner” finns att låna på biblioteket. Boken är illustrerad med Holmboes egna foton.

I bibliotekets exemplar av boken har någon klistrat in ett tidningsurklipp från 1933, om mordet på Holmboe.

holmboe_klipp

Den engelskspråkiga versionen av boken, ”Desert encounter”, finns dessutom att ladda ned som gratis e-bok via webbplatsen knud-holmboe.com.

Historien om Knud Holmboe var en stor tidningsnyhet 1932-33. Svensken Willy Falkman fick av Holmboes danska släktingar i uppdrag att resa till Orienten för att försöka ta reda på vad som hade hänt.
Falkman berättar om denna resa i boken ”På spår efter Knud Holmboe : reportage från en resa till Arabien” (Norstedts, 1932). Boken är illustrerad med både Falkmans och Holmboes egna foton. Även denna bok finns förstås att låna på biblioteket.

Tutankhamuns grav

Tyldesley, J - Tutankhamens förbannelse - 13049625

Om någon hade frågat forntidens egyptiska historieskrivare om vilken farao som flera tusen år senare skulle vara den mest berömde, hade alla gissat fel. Farao Tutanchamun, pojkkungen som dog vid endast 18 års ålder år 1339 f.Kr., hade en relativt obetydlig historisk roll. Hans stora berömmelse idag beror helt och hållet på upptäckten av hans kungagrav i Konungarnas dal 1922. Det var den enda kungliga graven där som inte hade plundrats redan under antiken.

Vi har begränsad kunskap om Tutankhamuns liv. Faktum är att vi inte ens har en enhetlig stavning av hans namn. Jag har identifierat minst sex olika stavningsvarianter av namnet. I denna text använder jag den variant som NE valt, nämligen Tutankhamun, med -kh- och -un.

Joyce Tyldesley är brittisk egyptolog. Nu finns hennes bok ”Tutankhamens förbannelse : den oändliga historien om en egyptisk kung” på svenska (Norstedts, 2013). Sedan tidigare finns det även andra böcker av henne i ämnet egyptologi.

Det här är berättelsen om hur den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav, med alla sina skatter, i november 1922. Graven hade visserligen varit utsatt för tidig plundring, men endast i liten skala. Det var den viktigaste arkeologiska upptäckten under hela 1900-talet.

Tyldesley har delat upp boken i två halvor, först själva fyndet av graven och vad vi vet om Tutankhamuns liv och regeringstid, och sedan om det som hände efter gravfyndet : egyptologisk vurm och succéutställningar. Den här indelningen är väl inte helt självklar, jag tycker att det är svårt att dela upp hela den här historien på det viset. Hur som helst är skildringen intressant.


Farao Tutankhamuns gyllene mask, som väger 11 kilo. Denna ikoniska mask, förutom pyramiderna och sfinxen, är för många människor själva symbolen för det forntida Egypten.

Den verkliga huvudpersonen i boken är arkeologen Howard Carter. De inledande avsnitten i boken beskriver sökandet efter Tutankhamuns grav (som i sig inte alls var bortglömd, men däremot platsen), och alla turer kring upptäckten. De praktiska problemen med att ta reda på alla ömtåliga och värdefulla fynd, samt hanteringen av all plötslig uppståndelse från världens media, skildras inlevelsefullt. Carter hade inte en tillräckligt smidig personlighet för att kunna hantera alla konflikter på skilda plan som sedan följde.

I kapitlet om gravfynden kan vi exempelvis läsa om de textilier man fann. Textilierna nämns sällan, så det är kul att få veta mera om dem. Det man dock saknade i graven var texter av olika slag. Där fanns inget bibliotek, eller något annat i textväg som kunde ge mer information om faraos liv och tid.

Lite förvånande är det att läsa hur ”halvslarvigt” man behandlade själva kungamumien. Mumien hade fastnat i en innerkista, och för att kunna få ut den delades Tutankhamuns kropp upp i flera bitar.

Eftersom vår kunskap om Tutankhamuns person är bristfällig får forskarna lägga pussel med den information som finns. Mycket tyder på att Tutankhamun var son till Akhenaton, en av det gamla Egyptens mest radikala härskare. Han försökte ersätta den polyteistiska religionen med en monoteistisk, och införa en absolut kungamakt. Efter Akhenatons död återställde översteprästerna den gamla religionen, och Tutankhamuns roll i detta är oklar.

Tyldesley har ett alltför långt avsnitt i boken om alla teorier kring Tutankhamuns eventuella släktförhållanden. Detta kunde ha kortats avsevärt. Sidan 181-215 kan du därför raskt passera om du inte är specialintresserad, och istället gå direkt till författarens slutliga rekonstruktion av släktbanden, som kommer sedan.
Eftersom Tutankhamun dog ung finns det teorier som går ut på att han blev mördad. Undersökningar av mumien visar dock att Tutankhamun led av dålig hälsa. En troligare dödsorsak är någon form av olycka, kanske under jakt.

Den som tror att hela boken ska handla om den påstådda förbannelse som skulle ha tagit livet av ett stort antal personer sedan graven upptäckts kommer att bli besviken. Tyldesley använder uttrycket ”Tutankhamuns förbannelse” på ett vidare sätt och i flera betydelser. En del menar att den riktiga förbannelsen är vår fixering vid Tutankhamun, på bekostnad av alla andra, mer intressanta personligheter i egyptisk historia. De spektakulära teorierna om ”dödliga förbannelser” i graven gör Tyldesley grundligt slarvsylta av. Någon sådan inskription fanns inte ens i faraos grav.

Det ges ut väldigt mycket böcker om egyptologi, framför allt på engelska. Men ytterst få av dessa översätts till svenska. Detta är en av de bästa nyare egyptologiska böckerna och jag tycker att det är mycket bra att den nu översatts.
Tyldesleys bok är en bra sammanfattning av vad vi idag vet om Tutankhamun, och en spännande skildring av hur graven upptäcktes.

Tutankhamens förbannelse i bibliotekets katalog

För dig som vill ha en översikt över alla de fantastiska fynd man gjorde i graven, med massor av bilder, kan jag rekommendera den färgsprakande ”The complete Tutankhamun : the king, the tomb, the royal treasure” av Nicholas Reeves (Thames & Hudson, 2007). Även den finns att låna på biblioteket.

Alexandria

Alexandria

Alexandria är en av medelhavsområdets mest mytomspunna städer. Under den hellenistiska tiden var Alexandria världens största stad, sin tids metropol och en verklig kulturell smältdegel.

I den lilla men innehållsrika boken ”Alexandria : musernas stad : sju essäer om Alexandria i historia och nutid” (Rubicon, 1997) kan du läsa mera om denna spännande stad.

Boken består av sju separata artiklar, skrivna av olika författare. Det går alltså att välja fritt bland dessa. Man kan läsa alla, eller bara vissa om man vill. Tillsammans bildar de en intressant helhet.

Alexandria grundades av Alexander den store, och staden var först en självständig grekisk stadsstat, en polis. I början av 200-talet f.Kr. grundades forskningsinstitutet Mouseion, som tillsammans med det stora alexandrinska biblioteket blev ett centrum för den hellenistiska kulturen. Många kända vetenskapsmän och forskare under antiken verkade här.

Det finns många myter och legender kring själva biblioteket. Man vet inte exakt hur många bokrullar som förvarades här. Antika grekiska författare nämner siffran 400.000, medan senare romerska uppgifter säger 700.000. Inte heller vet vi när det förstördes eller av vem eller vilka. Det finns motstridiga uppgifter.

Utanför Alexandria stod ett av antikens sju underverk, fyrtornet på ön Faros. Tornet var mycket högt, mellan 120 och 140 m. Efter pyramiderna vid Gizeh var fyrtornet den antika världens högsta byggnad.

Alexandrias befolkning växte snabbt och staden blev en viktig handelsstad. Dess betydelse minskade dock efter den arabiska erövringen 642, och tyngdpunkten försköts till den nya huvudstaden al-Fustat (numera Kairo).

Harry Järv skriver om det alexandrinska biblioteket. Jerker Blomqvist skriver om vetenskapen i staden. Sture Linnér skriver om staden som den skildras av författaren Konstantinos Kavafis. Här finns flera intressanta texter att läsa.

Förutom Kavafis är Alexandrias främste moderne skönlitteräre skildrare Lawrence Durrell med sin ”Alexandriakvartetten”. Även han får ett eget kapitel i denna bok.
Välskrivet, bildande och intresseväckande.

Alexandria: musernas stad i bibliotekets katalog

År 2002, några år efter att denna bok utkommit, öppnades det nya, moderna alexandrinska biblioteket: Bibliotheca Alexandrina. Det ligger ca 200 m från platsen för det antika biblioteket. Syftet med det nya biblioteket är att även detta skall vara ett internationellt centrum för kultur, utbildning och vetenskap och fungera som en bro mellan den arabiska och den västliga världen.

Bibliotheca Alexandrina

Drottning Victorias fotografier

Resan till Egypten

Kung Gustaf V:s drottning hette Victoria av Baden (1862-1930). Hon var dotterdotter till den tyske kejsaren Vilhelm I och har gått till historien som en viljestark och konservativ person, som bl a öppet tog ställning för Tyskland under första världskriget. På senare år har intresset för Victoria ökat och det har utgivits flera olika biografier om henne.

Något som inte alla känner till är dock att hon under sin tid som kronprinsessa tillhörde den första generationen hobbyfotografer i Sverige.
Nu finns en hel bok om Victorias foton: ”Resan till Egypten : Drottning Victorias fotografiska liv” av Göran Alm och Björn Axel Johansson (Atlantis, 2012). Alm har varit chef för Bernadottebiblioteket och Johansson är fotohistoriker.

Redan i unga år hade Victoria problem med hälsan, vilket fick henne att vilja tillbringa mer tid i områden med varnare klimat. Vintern 1890-1891 reste hon och kronprins Gustaf till Egypten. Hennes fotointresse stod på topp och här tog hon tusentals bilder, som tillsammans med hennes övriga fotoproduktion numera finns bevarade på Stockholms slott.
Nu har Victorias foton samlats i bokform, och det på ett mycket förtjänstfullt sätt.

”Resan till Egypten” är också en berättelse om fotokonstens tidiga historia.
Boken inleds med ett kort personporträtt av Victoria. Sedan kan vi läsa om fotokonstens status vid denna tid. Den var en nymodighet men sågs inte som någon konstform. Nya tekniska metoder hade gjort att fotograferingen hade börjat slå igenom på allvar. Stockholms fotoateljéer tiodubblades i antal under 1860-talet. I slutet av 1880-talet kom den första rullfilmskameran från Kodak. Detta blev starten för amatörfotograferingen. Rullfilm var betydligt smidigare än glasplåtar.

Intresset för de bibliska länderna har alltid varit stort i Europa, och nu kunde man dokumentera området på ett nytt sätt. Särskilt Egypten med sina minnesmärken från faraonernas tid väckte intresse, och dessutom det nordafrikanska folklivet.
Ökenluften ansågs välgörande för hälsan, särskilt om man reste med flodbåt på Nilen. Det blev alltså en hälsoresa till Egypten för Victoria med sällskap.

Större delen av boken handlar sedan om denna resa, som skildras detaljerat, illustrerat med mängder av Victorias bilder. Vi får följa det kungliga sällskapet på sin färd genom Egypten och det finns många kul och ibland dråpliga anekdoter att berätta om den. Om du inte tidigare har sett en bild av kronprins Gustaf sittande på en kamelrygg har du chansen att göra det nu.

Victoria var en föregångare inom fotografin. Hon sökte sig bort från den vanliga stativkameran och klassiskt uppställda bilder, för att istället försöka fånga ögonblickliga intryck. Här finns panoramabilder, foton av lokalbefolkningen (ofta kvinnor och barn) och mycket annat.

Dessa bilder visades sedan hemma i Sverige på flera stora utställningar.
I boken finns också ett antal bilder från Axel Munthes Capri.

Detta är en mycket fin och läsvärd bok, som dokumenterar en viktig del av vår fotohistoria. Boken är dessutom väldigt vackert formgiven i stort format. Rekommenderas!

En annan liten utgivningstrend som kunnat märkas de senaste åren är att det utges fler böcker på temat ”Västvärldens syn på Orienten då och nu”, och denna titel kan väl också passa in i den ramen.

Resan till Egypten i bibliotekets katalog

Olika sidor av David Livingstone

David Livingstone

Idag uppmärksammas 200-årsminnet av David Livingstones födelse.
David Livingstone (1813-1873) var en skotsk missionär och upptäcktsresande. Idag minns vi honom kanske främst för det historiska mötet 1871 med Henry Morton Stanley (1841-1904), som efter att ha funnit honom vid Tanganyikasjön ställde frågan ”Dr. Livingstone, I presume?” (i alla fall enligt Stanleys egen version av händelsen, publicerad av honom i bokform långt senare)

Tim Jeal skriver om Livingstone i en intressant artikel i The Telegraph.
Tidvis hyllades Livingstone som en fantastisk hjältefigur, men i själva verket var han en grym man som inte förtjänade det goda rykte som media gav honom. Dagspressens expansion i mitten av 1800-talet gjorde honom till en tidig kändis, och vars bild publicerades i alla tidningar.

Livingstones stora prestation var att han 1855 blev den förste europé som nådde Victoriafallen, som han även namngav. Detta gav honom berömmelse. Hans bok om resan sålde i över 70.000 exemplar. Sedan ledde han flera expeditioner som försökte öppna handelsvägar till Afrikas inre med flodbåtar, vilket dock misslyckades. Hans tredje reseperiod ägde rum 1865-73, då han ville hitta Nilens källa.
Ett tag var Livingstone spårlöst borta, och det var då Stanley bestämde sig för att göra ett journalistiskt scoop genom att söka rätt på honom.

Jeal påpekar att samtiden inte insåg Livingstones största förtjänst, nämligen att han faktiskt gillade afrikanerna och förstod flera av deras sedvänjor utan att vilja ändra på dem.
Däremot behandlade han sin egen familj illa. Hans fru Mary och de fyra barnen fick leva i fattigdom hemma i Storbritannien medan David var ute på äventyrsresor.
När Stanley mötte Livingstone upptäckte han att denne egentligen var en bitter och tämligen osympatisk figur. Men det kunde han inte gärna skriva i sin bok.

Artikelförfattaren Tim Jeal har även skrivit en biografi om Livingstone. I den avslöjar han att man bara känner till en enda person som Livingstone ska ha omvänt till kristendomen, att han övergav sin fru och att hans son bytte namn och emigrerade till USA. Dessutom var Livingstones geografiska observationer felaktiga och vilseledande. Men han var onekligen modig och ibland våghalsig.
Livingstones helgonliknande eftermäle fortlever dock, och han ligger begravd i Westminster Abbey.

Det finns inga färska biografier på svenska enbart om David Livingstone, men väl en bok av Martin Dugard: ”Mot Afrikas hjärta : Stanley & Livingstone” (Prisma, 2003).

Mot Afrikas hjärta i bibliotekets katalog

Berättelser från Ekvatorn

Latitude zero

Ekvatorn har egentligen ingen särskild betydelse förutom att vara en markering på kartor och glober. Men den har alltid haft en egen, inneboende mytbildning.

I Gianni Guadalupis & Anthony Shugaars intressanta bok ”Latitude zero : Tales of the Equator” (Robinson, 2002) samlas berättelser kring Ekvatorn från flera olika sekler och tidsepoker.

Ekvatorn delar jordklotet i två lika delar och är jordens längsta omkrets. För seglare, navigatörer och andra resenärer har den haft stor symbolisk betydelse. Det har t ex varit vanligt att genomföra speciella ceremonier och ritualer ombord på fartyg där någon ombord för första gången passerar Ekvatorn.

”Latitude zero” är indelad i olika kapitel efter världsdelar. Läs om de spanska conquistadorerna på 1500-talet, t ex Francisco de Orellana, som inte var lika lyckosam som sina mer kända landsmän Pizarro och Cortes. (Numera är Orellana mer känd för att vara en figur i den fjärde Indiana Jones-filmen).

Läs om hur man på 1700-talet ville mäta jordens exakta omkrets, och om alla försök på 1800-talet att finna de afrikanska flodernas källor.  Här finns även historien om Magellan och Kryddöarna.

En spännande och inspirerande bok. Väldigt synd att den inte översatts till svenska. Tyvärr saknar den illustrationer, men berättelserna är välskrivna. Resenärerna förr i tiden hade verkligen dramatiska historier att förmedla när och om de väl kom hem.

Latitude zero i bibliotekets katalog

Resande förr och nu

Från Karakorum till Siljan

Idag är vi vana vid att kunna resa nästan vart som helst i världen. Vi tänker kanske att resandet bara är en ny företeelse. Men att resa har alltid fascinerat människor. Det fanns ett organiserat resande redan för många århundraden sedan.

Om forna tiders resande handlar den intressanta boken ”Från Karakorum till Siljan : resor under sju sekler” (Historiska media, 2000).

Här finns nio olika essäer om resande. Läs om medeltida turism, upptäcktsresande, bildningsresor och annat spännande.
Henrik Höjers essä ”Möten med mongoler” handlar om resenärer i Centralasien under 1200-talet, innan Marco Polo.
Ola Winberg berättar om adelsmannen Mårten Törnhielms resedagböcker från 1680-talet.
Åsa Karlsson skriver om svenska resenärer i Osmanska riket under 1700-talet.
Ett löpande tema i alla berättelser är hur den skrivna reseberättelsen förändras och utvecklas.

I den här intressanta boken, som har ett brett tidsperspektiv, finns mycket att hämta. Tyvärr saknar den illustrationer, men här hittar vi ett flertal upplysande reseberättelser.

Alla essäförfattare har anknytning till historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Från Karakorum till Siljan i bibliotekets katalog

Afrikas glömda kungadömen

The lost kingdoms of Africa

När vi tänker på Afrikas historia, vad är det första vi kommer på? Kanske Egyptens pyramider, Zulukrigare och kolonialvälden. Den vanlige européns kunskap om afrikansk historia är nog ofta ganska diffus, särskilt när det gäller den förkoloniala tiden.
Härom året sändes en utmärkt BBC-producerad tv-serie i SVT, ”Afrikas okända kungadömen”. Den har nyligen sänts i repris i SVT:s Kunskapskanalen. (Tyvärr ligger inte avsnitten kvar i SVT Play)
Nu har boken som baseras på tv-serien utkommit: ”The lost kingdoms of Africa : discovering Africa’s hidden treasures” av Gus Casely-Hayford (Bantam Press, 2012).

Den här boken handlar om åtta afrikanska kungariken. Nubien, det gamla Etiopien, Buganda och Bunyoro, Stora Zimbabwe och Swahilikusten, Zulu, Benin, Asante och Almoravid- och Almohad-kungadömen i Västafrika. Under de senaste åren har man upptäckt många nya arkeologiska fynd, som ger forskarna ny och spännande kunskap.
Nubien låg i nuvarande Sudan och södra Egypten. Här har man hittat nästan 12.000 år gamla lämningar efter deras högkultur.

Läs om Stora Zimbabwe, den antika stad som det nuvarande landet Zimbabwe har tagit sitt namn från. Här bodde Shonafolket under många sekler. Ruinstadens byggander härstammar från 1000-talet till 1300-talet. De första européerna som kom hit trodde inte att de storslagna byggnaderna kunde ha byggts av afrikaner! Man letade efter bibliska kopplingar, något som sedan visade sig vara helt fel. Och läs om de fantastiska bronsskulpturerna i Benin!

De kristna i Etiopien är övertygade om att den berömda förbundsarken, i vilken stentavlorna med Moses stentavlor förvarades, finns i staden Aksum, under katedralen där. Men arken bedöms vara så helig att ingen får gå nära den. Så ingen utomstående har kunnat verifiera att det verkligen är förbundsarken.

Det här är en intressant och lärorik bok, fylld av fina illustrationer, som berättar om gamla civilisationer och riken som först nu börjar bli kända för många av oss.
Visste du att det i Meroë-området i Sudan finns över 200 pyramider? De är mindre än de välkända i Egypten, men mycket fascinerande.
Den här boken är fylld av sådana här intressanta fakta. Följ med på en lärorik resa till det gamla Afrika.

The lost kingdoms of Africa i bibliotekets katalog

Islamiska byggnader

Islamiska byggnader

Arkeologen Carl-Gustaf Styrenius bok ”Islamiska byggnader under 1000 år : från 600-talet till 1600-talet” (Carlssons, 2011) är den första svenskspråkiga boken sedan 1929 som utgivits om islamsk arkitektur .

Boken inleds med en historisk bakgrund, och beskriver sedan kronologiskt de olika islamska byggnadsstilarna. Läs om fantastiska byggnadsverk som klippdomen i Jerusalem, Stora moskén i Damaskus, den spiralformade minareten i Samarra och Fredagsmoskén i Isfahan.
Författaren tar oss med till många olika platser i Asien, Afrika och Europa. Här kan du också läsa om det berömda indiska mausoleet Taj Mahal.

Boken är rikt illustrerad med färska färgfoton av flertalet byggnader. Här finns också planritningar och kartor.

Det är intressant att få ett annat perspektiv på arkitekturhistorien än det traditionellt västerländska. Författaren, som bl a varit chef för Medelhavsmuseet i Stockholm 1971-89, är mycket kunnig i ämnet och framställningen är lättläst.

I slutet av boken finns en välbehövlig förteckning över olika dynastier. Det gör det lättare för oss att tids- och platsmässigt placera exempelvis Umayyiderna, Seldjukerna eller Osmanerna.

En utmärkt introduktion till islamisk arkitektur, som fyller en lucka i bokutgivningen. Enda minuset är att boken saknar ett register.

Islamiska byggnader i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: