Bloggarkiv

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

Forntida riken

Svunna riken

Många är de forntida riken och civilisationer som blomstrat men gått under. En del av dem är mytomspunna. Dessa gamla civilisationer präglade vår utveckling.
Ibland kan det kanske vara svårt att hålla reda på alla gamla civilisationer. Var och när levde maya, inka och aztekerna? Och sumerer, assyrier och babylonierna, hur var det nu med dem?

Den tyske författaren Markus Hattstein beskriver de allra flesta av dessa forntida civilisationer i sin bok ”Svunna riken : mytomspunna folk och kulturer” (Parragon, 2011).

Boken är geografiskt indelad. Hattstein börjar således med Mesopotamien, det forntida Arabien och Persien. I det avsnittet går han igenom alla riken i tur och ordning. Kapitlet om varje civilisation inleds med en tydlig och överskådlig tidslinje. Varje rike avhandlas sedan på fem-sex sidor.

Det är emellanåt lite snuttifierat, men väldigt överskådligt och tydligt. Andra geografiska områden vars civilisationer beskrivs i ”Svunna riken” är Medelhavsområdet, Central- och Nordeuropa, Centralasien, Syd- och Östasien, Nord-, Central- och Sydamerika, Afrika och till sist Australien och Polynesien. Varje kapitel kan läsas helt fristående, vilket gör boken användbar som uppslagsbok. Vill man ha en kortfattad beskrivning av exempelvis Karthago, så är det bara att slå upp de sidorna och läsa.

Bokens förtjänst är det stora formatet och det enormt rika bildmaterialet. ”Svunna riken” är överdådigt illustrerad med stiliga foton och upplysande kartor. Resultatet är en bra och bläddervänlig bok. Ibland är det nästan så att det rika bildmaterialet tränger ut texten. Men fördjupningar går alltid att inhämta i andra böcker.
Detta är en bra, lättillgänglig, snygg och översiktlig uppslagsbok om forntida riken.

Svunna riken i bibliotekets katalog

Sitting Bull

En dödsvind för mitt folk

Lakotahövdingen Sitting Bull är den mest berömde indianhövdingen av alla. Han är dessutom den mest fotograferade. På flera porträttfoton möter vi hans starka och intensiva blick. Troligen är det honom vi först associerar till när vi tänker på de nordamerikanska indianerna. Ändå är hans person nog ändå ganska obekant för många.
Hittills har det inte funnits någon ordentlig biografi över Sitting Bull på svenska. Men nu har Tommy Eriksson, dokumentärförfattare och indianexpert, skrivit ”En dödsvind för mitt folk : Sitting Bull : livet, komplotten, mordet” (Agerings, 2013).
Låt mig redan från början säga att detta är en fenomenalt välskriven bok.

Sitting Bull (ca 1831-1890), vars indianska namn var Ytatanka Iyotake, var hövding bland hunkpapa lakota, en gren av siouxerna. Redan som ung utmärkte han sig som en stor krigare, och senare i livet blev han även en andlig ledare för sin stam. Sitting Bull var en karismatisk och stark ledare. Han var en av de hövdingar som aldrig skrev på något avtal med de vita som innebar några landavträdelser. För de vita blev Sitting Bull mest känd i och med segern över Custer vid slaget vid Little Big Horn 1876, ett slag som dock Sitting Bull inte själv aktivt deltog i på samma sätt som t ex Crazy Horse. I den här boken ges dock det slaget ett ganska litet utrymme, vilket är klokt eftersom det lätt kan ta för stort fokus.

Den vite mannens utbredning och kolonisering gjorde indianernas traditionella livsföring svår. De vita bröt ständigt mot sina egna fördrag, begick fruktansvärda övergrepp mot indianerna (ofta mot obeväpnade kvinnor och barn) och spelade ut rivaliserade indianstammar och grupper mot varandra. Genom att utrota buffeln framkallades svältkatastrofer och indianska flyktingströmmar mot nya områden. Sitting Bull och hans folk tvingades att dra sig in i Kanada 1877. Till sist fanns det ingen annan lösning för honom än att gå i fångenskap.
Eriksson belyser i sin bok hur de vita kände sig hotade av Sitting Bulls karisma och ledaregenskaper. Många ögonvittnesskildringar berättar om hövdingens starka utstrålning.
Som fånge i reservatet fick Sitting Bull en svår motståndare i indianagenten James McLaughlin. Efter att Sitting Bull rest med William ”Buffalo Bill” Cody på en populär och uppskattad cirkusturné förbjöd McLaughlin fler sådana utflykter.

De vita kände sig särskilt hotade av indianernas andedans (ghost dance), som man ville förbjuda. Eriksson lägger fram indicier som tyder på att McLaughlin kan ha varit ansvarig för det skamliga mordet på Sitting Bull 1890. Man var dock noga med att se till att det var andra indianer som stod för själva handlingen.

Monument vid Sitting Bulls grav i South Dakota
Monument vid Sitting Bulls grav i Mobridge, South Dakota.

”En dödsvind för mitt folk” är en stark bok med stor närvarokänsla. Eriksson låter hövdingen själv komma till tals genom talrika citat, och boken är oerhört väldokumenterad. Enbart litteraturförteckningen i slutet av boken omfattar 35 sidor!
Jag tycker om Erikssons språk. Den stora faktamängden som ligger till grund för boken förmedlas på ett lättillgängligt sätt, och det här är en bok man gärna sträckläser (trots att man vet hur det ska gå på slutet).

Läsningen är ibland omskakande. Den traditionella bilden av den hjältemodige vite västernhjälten som angrips av fientliga indianer har under de senaste decennierna verkligen nyanserats, men jag tror att många fortfarande är omedvetna om hur amerikanerna faktiskt behandlade indianerna på 1800-talet. Detta är en viktig bok som många borde läsa. Illustrerad med foton och kartor.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera andra böcker om Nordamerikas indianer. Senast utkomCusters sista strid 2011. Även den är mycket bra och jag har tidigare rekommenderat den här i bloggen.

En dödsvind för mitt folk i bibliotekets katalog

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Fånge hos indianerna

Jewitt - Narrative...

Dagens äventyrare som skriver böcker kan egentligen inte mäta sig erfarenhetsmässigt med sina historiska föregångare. Det finns äventyrsskildringar som är sanslöst dramatiska.
En av dessa är John R Jewitts ”Narrative of the adventures and sufferings of John R. Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston, during a captivity of nearly three years among the savages of Nootka Sound” (Galleon Press, 1967), ursprungligen utgiven 1815.

Detta är en beryktad fångenskapsskildring. Sjömannen Jewitt var fånge hos Nuu-chah-nulth (Nootka)-indianerna i 28 månader under 1803-1805.

John R Jewitt (1783-1821) kom från Boston i Lincolnshire, England och var vapensmed. Han mönstrade på fartyget Boston för att följa med på en lång handelsresa till den nordamerikanska västkusten, sedan till Kina och tillbaka igen. I mars 1803 lade man till vid Nootka-sundet (utanför Vancouver Island i nuvarande Kanada) för att proviantera. Kapten Salter mötte indianhövdingen Maquinna. Denne bestämde sig för att ge igen för tidigare oförrätter begångna av europeer i området. Nootka-indianerna anföll skeppet och dödade alla i besättningen utom två personer: Jewitt och segelmakaren Thompson. Jewitt lyckades rädda Thompsons liv genom att påstå att denne var hans far.

boston_nootka

Maquinna insåg att en vapensmed var bra att ha tillgång till. Jewitt blev således indianernas fånge, och lärde sig gradvis alltmera om deras kultur. Maquinna kallade Jewitt och Thompson för sina ”vita slavar”. Hövdingen ville behålla Jewitt och nobbade flera anbud från andra stammar som önskade köpa honom. Jewitt giftes bort med en av hövdingens döttrar för att ytterligare inlemma honom i stammen.
Jewitts skildring är en av de viktigaste källorna till Nootka-indianernas dagliga liv och sedvänjor.

I juli 1805 blev Jewitt räddad genom en fångutväxling som organiserades av kapten Hill på briggen Lydia, som då anlöpte Nootka-sundet.
När Jewitt kommit till USA gav han ut sin bok, ”Narrative…”, där han berättar som sin tid som indianernas fånge. Han tillbringade resten av sitt liv i New England.

Den här boken har utgivits i flera olika upplagor, men den är extremt sällsynt på svenska bibliotek. Faktum är att jag tror att vårt exemplar här i Östersund kan vara det enda biblioteks-exemplaret i Sverige.
Orsaken till att vi har titeln är att den ingår i en stor donation av litteratur om Kanada, som biblioteket fick under 1960-talet (Jag kommer att här i bloggen skriva mera om denna samling vid ett senare tillfälle).

Jewitts Narrative… i bibliotekets katalog

Jewitts ”Narrative…” finns även att läsa online som gratis e-bok.

1816 – året utan sommar

2012 års sommarväder blev kanske inte vad vi hoppades på. Men 1816 var det ännu värre. Det året har gått till historien som ”Året utan sommar”.

Orsaken till det hela var vulkanen Mount Tamboras enorma utbrott i nuvarande Indonesien, som började i april 1815 och pågick i ett halvår. Det är det mest kraftfulla vulkanutbrott som inträffat på jorden sedan antiken.

Stoftet i atmosfären medförde i Europa och Nordamerika en markant temperatursänkning och missväxt. Skördarna slog fel. Matpriserna steg och hungersnöd utbröt. Vintern 1816-1817 var extremt kall och det kalla vädret fortsatte även under sommaren 1817.

Uttrycket ”1800-frös-ihjäl” kommer från 1816 års kyliga väder.

Året utan sommar medförde dock några intressanta kulturella följder.

Den stora mängden aska i atmosfären gjorde att solnedgångar kunde se riktigt effektfulla ut. Man tror att konstnären J.M.W. Turner härigenom fick inspiration till sina typiska gulaktiga landskapsmålningar.

Under den kalla och regniga sommaren 1816 besöktes Lord Byron av Mary Shelley, 18 år, och hennes partner (och senare man) Percy Bysshe Shelley. Han bodde vid Génève-sjön i Schweiz. De satt mest inne eftersom man inte kunde gå ut. De hittade på historier för varandra. Den mest kända av dessa berättelser var Mary Shelleys Frankenstein; or, The Modern Prometheus”, som sedan publicerades i bokform 1818.

Läs mera:
About.com – The year without a summer
Science Daily: Year without summer

Rogers rangers

Rogers rangers

Det finns inte så många böcker på svenska om amerikanska frihetskriget, den period som många har läst om i klassikern ”Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper.
En av de bästa böckerna i ämnet är Bertil Nelssons ”Rogers rangers : kampen om Nordamerika 1755-1783” (Historiska media, 2003).

Robert Rogers (1731-1795) var vildmarkskrigare som i de nordamerikanska striderna mellan engelsmän och fransmän blev känd för sina jägarförband – ”rangers”. Han står i centrum för den här intressanta skildringen. Rogers rangers utmärkte sig för sitt mod och sin stridsskicklighet. Än idag hänvisar man till honom vid utbildningen av amerikanska jägarsoldater.

Läs om hur Nya Frankrike erövrades av engelsmännen, och om hur Nya England och de andra kolonierna längs Atlantkusten stred för sin självständighet.

Indianerna hade en viktig roll som allierade till både engelsmän och fransmän. I boken finns skildringar av de olika indianstammarna.

Det finns en hel del källmaterial från denna tid. Rogers skrev en egen dagbok, som finns bevarad. I Nelssons bok återges många samtida texter, dagboksanteckningar och brev.

En bok som visar att verkligheten var mer äventyrlig och spännande än många romanskildringar.

Rogers rangers i bibliotekets katalog

Slavskeppet

Slavskeppet

Det har skrivits en hel del böcker som slaveriet och om slavhandeln. Men ”Slavskeppet : en historia om människor” av Marcus Rediker (Karneval, 2008) är nog den enda bok som särskilt beskriver själva slavskeppet.

Slavskeppen seglade över Atlanten i över 300 år. Rediker, som är professor vid universitetet i Pittsburgh, har forskat om brittiska slavskepp i diverse arkiv under 30 år, och i denna bok sammanfattar han vad han kommit fram till. Det är en riktigt bra och fängslande bok, där de enskilda människoödena framträder tydligt.

Ombord på slavskeppen skapades ett samhälle i miniatyr, med härskare och undersåtar.
I boken möter vi kaptener, sjömän, slavar och skeppspojkar. Rediker beskriver också de som tjänade på slavhandeln. Läs om det mikrosamhälle som slavskeppet utgjorde, och om livet ombord.

Slavhandeln var grym och tragisk. Men ombord på slavskeppen föddes också den afroamerikanska kulturen. ”Slavskeppet” är en riktigt bra och lättläst bok om ett mörkt kapitel i historien.  Redikers forskning begränsar sig dock till brittiska slavskepp.

Slavskeppet i bibliotekets katalog

Custers sista strid

Custers sista strid

Utgivningen av västern-facklitteratur på svenska är tyvärr ganska liten. Men här har vi en riktigt bra bok i ämnet: ”Custers sista strid: drabbningen vid Little Big Horn 1876” av Tommy Eriksson (Bonniers, 2011).

Slaget vid Little Big Horn 1876 är en av de mest kända från hela seklet, trots att endast 263 amerikanska soldater stupade där. Fältslagen under inbördeskriget var betydligt större och värre.
Drabbningen i Montana är fylld av myter. Ingen ur Custers styrka överlevde (förutom en av hästarna), så ingen vet exakt vad som hände. Dessutom har Custer själv blivit en legend med en till viss del oförtjänt hjältestatus. En av de mest kända filmerna om Custer är ”De dog med stövlarna på” med Errol Flynn i huvudrollen. Den filmen, precis som de flesta avbildningarna av striden, är fylld av rena felaktigheter.
Slaget vid Little Big Horn var i själva verket över på mindre än en timme. ”Det tog ungefär lika lång tid som det tar för en hungrig man att äta middag”, enligt cheyenneindianen Two Moons.

Men vem var egentligen George Armstrong Custer? Det får vi veta i den här boken, som är den första ordentliga Custerbiografin på svenska. Custer var en våghals och chanstagare, som ofta satte allt på ett kort. Han trivdes i stridslarmet, men fann sig inte till rätta i fredstid. I boken kan vi läsa om Custers bedrifter under inbördeskriget, och hur han sedan försökte använda dessa i diverse PR-syften.

Ett genomgående tema i boken är amerikanernas skamliga behandling av indianerna under 1800-talet, med ständiga löftesbrott och grumlig rasideologi. Indianerna drabbades dessutom hårt av sjukdomar som de vita förde med sig.

Tommy Eriksson har tidigare skrivit flera böcker om indianer. Boken är mycket grundligt skriven och författaren är verkligen kunnig i sitt ämne. Det bästa med boken är kanske alla enskilda människoöden som här träder fram ur historien, både bland indianerna och bland ”blårockarna”. Detta ger en stark närvarokänsla.
Dessutom redovisar Eriksson historikernas olika teorier om Little Big Horn, där skilda åsikter står mot varandra.

En mycket läsvärd och intressant bok, som dessutom är riktigt snyggt formgiven.

Custers sista strid i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: