Bloggarkiv

Hur en modern bil kommer till

Hur en modern bil kommer till

Ett av de senaste intressanta fynden från bibliotekets magasin är den lilla skriften ”Hur en modern bil kommer till” av Erik Carlberg (Norstedts, 1931). Den ingår i den upplysande serien ”Från kunskapens fält”.
Skriften har formen av ett litet häfte (ca 11 x 17 cm) och omfattar 56 sidor. Här finns häpnadsväckande mycket detaljerad information om hur biltillverkningen i Sverige gick till på 1920-talet.

Bilen var i början av 1900-talet en symbol för det moderna samhället.
”Det kanske mest utmärkande för det tjugonde århundradet är den enormt hastiga utvecklingen av nya kommunikationsmedel. Bland dessa intager utan tvivel automobilen en av de främsta platserna. Med undantag för telefon och radio har väl ingen annan uppfinning på detta område fått en så stor praktisk användning och därmed en så snabb spridning.” Så inleds förordet i Carlbergs skrift.

Bilen hade verkligen gjort en snabb entré i Sverige. 1891 visades den allra första bilen upp i landet, närmare bestämt på Göteborgsmässan. Den första svenska bilen som drevs av förbränningsmedel byggdes 1898 vid Surahammars bruk. Bilen hade konstruerats av ingenjör Gustav Eriksson och drevs av fotogen. Redan 1899 byggde Vabis i Södertälje den första bensindrivna svenska bilmodellen. Man styrde med en styrpinne. Produktutveckling i form av ratt och gummiringar tillkom senare.

För 100 år sedan, 1916, fanns det ca 3.000 bilar i hela Sverige. 1929 hade detta antal ökat till hela 137.000. Massproduktionen hade gjort bilen billigare för konsumenten.

I ”Hur en modern bil kommer till” kan vi läsa hur tillverkningen av bilar gick till vid denna tid. Vi får veta att ett vanligt personvagnschassi innehåller ca 5.000 olika detaljer, och karosseriet ca 3.000. Författaren berättar att Volvo får olika delar levererade från andra företag.

Det dyraste och mest komplicerade delen i 1931 års automobil är motorns cylinderblock. Det utförs i gjutjärn av särskilt god kvalitet.

Bilmontering 1931

Volvos monteringsfabrik i Göteborg används som exempel för monteringen av de olika bildelarna. Över 30 sidor i boken ägnas åt detaljerade beskrivningar av monteringsproceduren, allt illustrerat med foton och teckningar.
Man slås av författarens genuina berättarglädje och stolthet över att få förklara alltihop. Läsaren får veta på vilken av fabrikens fem våningar de olika momenten utförs, och det är viktigt att redovisa allt.
Här finns också schematiska bilder av motorer i genomskärning.

En fascinerande teknikhistorisk liten bok, som säkert kan intressera många nutida läsare.

På främre pärmens insida har någon i bibliotekspersonalen antecknat med blyerts: ”Teknologi. Transportmedel”.

Hur en modern bil kommer till i bibliotekets katalog

Motorhistoria i färg

Kulör

Bloggen har tidigare tagit upp fotografihistoria: tidiga fotografer och tidiga försök med färgtekniker, t ex Albert Kahns foton.
Den stora majoriteten av historiska fotografier från tiden innan 1960 är ändå svartvita.
Att kolorera svartvita foton är en ibland omdiskuterad metod, men dagens teknik gör kolorering betydligt lättare än tidigare, och resultatet blir ofta oväntat bra.

Journalisten Anders Tengner är mest känd för sina många musikreportage. Han är också mycket intresserad av veteranbilar och har varit medarbetare i tidskriften Classic Motor.
Nu har han utgivit boken ”Kulör: svartvit motorhistoria i färg” (Classic Motor/Egmont, 2015).

Kulör” innehåller över 250 sidor kolorerade fotografier från perioden 1900-1969.
De flesta foton är svenska, men här hittar du också foton från övriga Europa och USA. Bildurvalet har temat bilar och bilism, och det är verkligen fascinerande att se denna sammanställning. Färgerna ger de svartvita fotona nytt liv – perspektivet blir ett helt annat än det vanliga. Bilderna är sorterade efter decennium, och åtföljs av beskrivande texter, som berättar mera om fordonen och människorna vi ser. I inledningen av varje decennie-kapitel finns en sammanfattning av den bilhistoriska utvecklingen under dessa år.

Tengner berättar i förordet att han så långt det varit möjligt valt färger på bilar som är tidsenliga, utan att ha de exakta färgkoderna. Sedan utgör ju valet av färger författarens vision av de historiska vyerna. Något annat är in te möjligt. Men troligen ligger visionen inte alltför långt från verkligheten.

De gamla fotografierna är ofta av mycket hög teknisk kvalitet, och merparten av dem är inskannade från originalnegativ.

I princip kan man börja läsa var som helst i boken. Som läsare fastnar man genast i dessa gamla bilder, och i berättelserna omkring dem. En riktig nostalgitripp, extremt bläddervänlig och underhållande. Dessutom är ”Kulör” mycket fint formgiven, något som förhöjer läsvärdet. En trivsam, inspirerande och intresseväckande bok.

Kulör i bibliotekets katalog

Eva Dicksons äventyrliga 1930-tal

En Eva i Sahara

I början av 1900-talet hade världen öppnats för västerländska resenärer. Många reste till främmande och exotiska länder, och en hel litteraturgenre började blomstra: rese- och äventyrsskildringen.

Eva Dickson (1905-1938) var en av de resenärer som skrev böcker om sina upplevelser.

Dickson var både äventyrare, rallyförare och författare, en vid denna tid ganska ovanlig kombination för en svensk kvinna.

Hon var troligen Sveriges första kvinnliga rallyförare och den första kvinna som korsade Sahara med bil. Dessutom var hon den tredje kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat som pilot.

Det är knappast förvånande att Eva Dickson blev en av Sveriges då mest kända personer. Tidningarna kallade henne ”äventyrerska” och bevakade hennes resor. Flera av resorna beskrevs i populära böcker.

I Östersunds biblioteks bokmagasin finns Eva Dicksons bok ”En Eva i Sahara : äventyr och upplevelser under heta zoner” (Bonniers, 1933). I den här spännande och fartfyllda boken får följa Eva Dicksons resa från Nairobi till Stockholm, samt den berömda Sahararesan.

Resans sista del genom Europa avhandlas dock på bara en sida, så det är det afrikanska äventyret som utgör själva boken. Omslaget är fantastiskt tjusigt. Tyvärr anges inte vem som målat bilden.

”En Eva i Sahara” är skriven på en rapp journalistprosa och illustrerad med författarens egna foton. Den är tillägnad ”Blixen”, vilket påminner oss om att Eva Dickson 1932 mötte Bror von Blixen-Finecke, som tidigare hade varit gift med den danska författarinnan Karin Blixen. Eva och Bror gifte sig 1936. Smekmånaden tillbringade paret på en kubansk kryssning tillsammans med vännerna Ernest Hemingway och Martha Gellhorn.

Eva Dickson med jaktbyte

I inledningskapitlet i ”En Eva i Sahara” besöker Eva Dickson en egyptisk spåman i Port Said. ”Madame, jag ser märkliga ting i er hand” säger han. När ni nästa gång känner Europa under era fötter, skall ni ha uträttat något som ingen kvinna gjort före er. Ni kommer att bli mycket omtalad.”
Så småningom tillägger han också: ”Ni skulle kunna leva mycket länge, madame, men en plötslig och oväntad händelse kommer att inträffa… ja, ja, det är förstås inte sant allt vad jag säger. Men det mesta…”

I mars 1938 befann sig Eva Dickson på hemväg efter att ha försökt resa längs Sidenvägen med bil. På hemväg till sitt hotell i Bagdad kraschade hon med sin bil och omkom.

När man läser rese- och äventyrsskildringar från 1930-talet får man givetvis räkna med att stöta på den tidens beskrivningar av och namn på folkslag, seder och bruk. Det är en del av tidsandan, som man skulle kunna kalla kolonial. Detta är också shejk- och ökenromantikens tid.

En Eva i Sahara i bibliotekets katalog

Artikel om Eva Dickson i Populär historia 2009

Det finns även en biografi om Eva Dickson: ”Eva Dickson – ett bedårande barn av sin tid : en äventyrlig livsresa i ord och bild” av Lena Wisaeus (Carlsson, 2000).

Eva Dickson får sista ordet. Varför fann hon Afrika så fascinerande?

”Jag tror, att den som en gång fångats av Afrikas förtrollning , aldrig blir en fri människa mera. Där kommer man i intim kontakt med naturen, den trollfyllda och av människohand orörda, och för min del tror jag att det är däri Afrikas största charm ligger.”

Vårt rullande kulturarv

Kultur på väg

Veteranbilar som samlas på en plats lockar alltid många åskådare, som fascinerat beundrar fordonen och gärna studerar detaljer. Runt om i Sverige utförs en kulturgärning i det tysta av alla de entusiaster som samlar, renoverar, dokumenterar och även använder historiska fordon. De är ofta organiserade i fordonshistoriska föreningar, och dessa är i sin tur medlemmar av Motorhistoriska riksförbundet, MHRF. Här i länet har vi Jemtlands Veteranbilklubb, bildad 1970.

Motorhistoriska riksförbundets 40-årsjubileumsbok heter ”Kultur på väg : den fordonshistoriska rörelsen i Sverige : MHRF 40 år 1969-2009” (Albinsson & Sjöberg, 2009).
Fordonsentusiasterna har tidigare inte fått sin historia berättad, men i den här trivsamma boken får de träda fram i ljuset. Den mängd fritid och pengar som ofta läggs ned på veteranbilarna är omöjlig att mäta.
Den som är fordonsentusiast behöver också ta reda på hur man kan förse sitt fordon med rätt detaljer. Hur syr man upp en plyschklädsel, eller hur gjuter man ett lager eller ekrar ett hjul?

”Kultur på väg” är ännu ett exempel på hur man i en liten bok kan få plats med häpnadsväckande mycket fakta. Boken är inte ens 100 sidor tjock, men här hittar du massor av spännande läsning.
Läs om bilreklam genom tiderna, om de första fordonshistoriska föreningarna, om motorträffar och mycket annat. Ett särskilt intressant kapitel beskriver automobilförordningarna och reglerna i Sverige och hur de förändrats med tiden.  Visste du att backspeglar blev obligatoriska på alla svenska bilar 1931, och att den första svenska motorvägen öppnades 1954? Den var 17 km lång och gick mellan Malmö och Lund.

Boken är givetvis rikt illustrerad med mängder av fina foton, nästan alla i färg. En del av bilderna har tidigare publicerats i tidskriften Nostalgia.

Detta är en ovanligt bra jubileumsbok, dessutom både lättläst och bläddervänlig.
Omslaget avbildar en Ford, modell T Touring, från 1923.

Kultur på väg i bibliotekets katalog

 

%d bloggare gillar detta: