Bloggarkiv

Navigatören James Cook

Kapten Cook - Navigatören

James Cook (1728-1779) var en av världens mest kända upptäcktsresande.
Han utforskade Stilla havet under tre olika expeditioner. Cook besökte Nya Zeeland, Australiens östkust och Nordamerikas västkust. Han var dessutom en av sin tids främsta navigatörer och kartografer.
Han deltog också i det globala forskningsprojektet om Venuspassagen 1769 och befann sig då på Tahiti.
Cook sökte dessutom efter den mytomspunna ”södra kontinenten” som många antog skulle existera.

I Kunskapskanalen sänds just nu en bra dramadokumentärserie om James Cook: Kapten Cook: Navigatören”, producerad av australisk tv. Serien är uppdelad i fyra avsnitt och hittills har två sänts.
Programmen sänds på torsdagkvällar i Kunskapskanalen, och de kan även ses i SVT Play.

SVT Play : Kapten Cook – Navigatören

Evig ungdom i Florida

Juan Ponce de Léon

I april 1513, för 500 år sedan, landsteg den spanske conquistadoren Juan Ponce de Léon i Florida. Han ledde den första europeiska expeditionen dit.

Traditionell historieskrivning hävdar att Ponce de Léon ska ha varit ute efter att finna Den eviga ungdomens källa, som enligt legenden skulle finnas i ett mytologiskt land sdom kallades Bimini.

Den eviga ungdomens källa beskrevs redan av den grekiske historieskrivaren Herodotos, och dök sedan upp i olika legender och myter. Den som drack ur källan, eller badade i den, skulle återfå sin ungdom. Under 1500-talet stötte de spanska erövrarna på dessa legender hos de amerikanska och karibiska folkslag man mötte.

Juan Ponce de Léon (1474-1521) var Puerto Ricos förste spanske guvernör. Möjligen kan han dessförinnan ha varit med på Columbus resor. Han har alltid varit förknippad med den här legenden om ungdomens källa.

Ponce de Léon fick i uppdrag av kung Ferdinand att kolonisera nytt land. Tre skepp med ca 200 mans besättning seglade ut från Puerto Rico i mars 1513. När man siktade land i början av april valde Ponce de Léon att kalla det ”La Florida” (”Blomsterlandet”). Det var påsktid, och i Spanien har man en blomsterfestival vid denna tid som kallas ”Pasqua Florida”.

Exakt var i Florida Ponce de Léon sedan landsteg är omdiskuterat. I St. Augustine kan man besöka ”Fountain of Youth Archaeological Park”. Där finns en källa, men några rapporter om dramatiska föryngringar bland parkbesökarna har hittills inte förekommit.

Flera nutida bedömare menar att uppgiften att Ponce de Léon skulle ha sökt efter ungdomens källa är felaktig och tillagd av andra i efterhand. I uppdraget han fick av kung Ferdinand står ingenting om någon källa, och rimligen bör guld, rikedomar och handelsmöjligheter ha varit viktigare.

För dig som vill läsa mera om detta kan jag tipsa om denna artikel:
Douglas T Peck: ”Misconceptions and Myths Related to the Fountain of Youth and Juan Ponce de Leon’s 1513 Exploration Voyage”. New World Explorers, Inc. (22 sidor, nedladdningsbar pdf)

Olika sidor av David Livingstone

David Livingstone

Idag uppmärksammas 200-årsminnet av David Livingstones födelse.
David Livingstone (1813-1873) var en skotsk missionär och upptäcktsresande. Idag minns vi honom kanske främst för det historiska mötet 1871 med Henry Morton Stanley (1841-1904), som efter att ha funnit honom vid Tanganyikasjön ställde frågan ”Dr. Livingstone, I presume?” (i alla fall enligt Stanleys egen version av händelsen, publicerad av honom i bokform långt senare)

Tim Jeal skriver om Livingstone i en intressant artikel i The Telegraph.
Tidvis hyllades Livingstone som en fantastisk hjältefigur, men i själva verket var han en grym man som inte förtjänade det goda rykte som media gav honom. Dagspressens expansion i mitten av 1800-talet gjorde honom till en tidig kändis, och vars bild publicerades i alla tidningar.

Livingstones stora prestation var att han 1855 blev den förste europé som nådde Victoriafallen, som han även namngav. Detta gav honom berömmelse. Hans bok om resan sålde i över 70.000 exemplar. Sedan ledde han flera expeditioner som försökte öppna handelsvägar till Afrikas inre med flodbåtar, vilket dock misslyckades. Hans tredje reseperiod ägde rum 1865-73, då han ville hitta Nilens källa.
Ett tag var Livingstone spårlöst borta, och det var då Stanley bestämde sig för att göra ett journalistiskt scoop genom att söka rätt på honom.

Jeal påpekar att samtiden inte insåg Livingstones största förtjänst, nämligen att han faktiskt gillade afrikanerna och förstod flera av deras sedvänjor utan att vilja ändra på dem.
Däremot behandlade han sin egen familj illa. Hans fru Mary och de fyra barnen fick leva i fattigdom hemma i Storbritannien medan David var ute på äventyrsresor.
När Stanley mötte Livingstone upptäckte han att denne egentligen var en bitter och tämligen osympatisk figur. Men det kunde han inte gärna skriva i sin bok.

Artikelförfattaren Tim Jeal har även skrivit en biografi om Livingstone. I den avslöjar han att man bara känner till en enda person som Livingstone ska ha omvänt till kristendomen, att han övergav sin fru och att hans son bytte namn och emigrerade till USA. Dessutom var Livingstones geografiska observationer felaktiga och vilseledande. Men han var onekligen modig och ibland våghalsig.
Livingstones helgonliknande eftermäle fortlever dock, och han ligger begravd i Westminster Abbey.

Det finns inga färska biografier på svenska enbart om David Livingstone, men väl en bok av Martin Dugard: ”Mot Afrikas hjärta : Stanley & Livingstone” (Prisma, 2003).

Mot Afrikas hjärta i bibliotekets katalog

Venuspassagen

Jakten på Venus

Den 6 juni 2012 var det senaste datumet för en sällsynt astronomisk händelse – Venuspassagen. Planeten Venus passerade då över solskivan och syntes som en liten prick. Eftersom jordens och Venus planetbanor inte ligger i samma plan kan man inte ens se Venuspassagen varje sekel. Passagerna äger rum i par med åtta års mellanrum, men det är mellan 105 och 121 år mellan varje tillfälle.

På 1760-talet var observationerna av Venuspassagerna 1761 och 1769 det första globala vetenskapliga samarbetet. Genom att vid olika platser på jordklotet noggrant observera tidpunkten för Venus färd över solskivan ville man kunna beräkna avståndet mellan jorden och Solen.

Andrea Wulfs bok ”Jakten på Venus” (Leopard, 2012) berättar historien om dessa entusiastiska och engagerade vetenskapsmän och deras äventyr för att nå sitt mål.

1760-talet var inte den bästa tidpunkten för att skicka iväg astronomer till svårtillgängliga platser – sjuårskriget rasade och resor både till sjöss och till lands var farliga även i fredstid. Dessutom var observationerna helt beroende av att man hade exakt longitud för den plats man befann sig på, och flera års förberedelser och resande kunde spolieras av molnigt väder under Venuspassagens dag.

Det var astronomen Edmond Halley som först lade fram idén om gemensamma observationer av Venuspassagen, på utvalda platser på jorden. Halley hann själv avlida innan det blev dags, men vetenskapsakademierna i London, Paris, St Petersburg och Stockholm inledde ett samarbete. Här var Pehr Wilhelm Wargentin en viktig person, och han ledde planeringen av de svenska observationerna. Britterna och fransmännen ville använda sig av sina kolonier som lämpliga platser dit de sände sina astronomer. Helst skulle platserna ligga så långt norrut respektive söderut som möjligt. Nationell prestige medverkade till att man inte ville visa sig ”sämre” än kollegorna i andra länder.

Venuspassagen den 6 juni 1761 observerades sålunda av ett stort antal astronomer på olika platser: Tobolsk i Sibirien, Godahoppsudden, Kajaani i Finland, S:t Helena, Newfoundland, m fl. Vissa av astronomerna hade fått vara med om svåra strapatser innan de nått sina resmål, och ändå visste de inte om det skulle vara soligt eller molnigt på den aktuella dagen.

Erfarenheterna från 1761 användes vid planerandet av nästa tillfälle, den 3 juni 1769. Denna gång skickades James Cook iväg med sitt skepp Endeavour ända till Tahiti i Söderhavet. Den franske astronomen Chappe lyckades efter många äventyrliga turer ta sig till det då spanska Baja California och se Venuspassagen där, bara för att strax efteråt avlida i fläcktyfus. Men han var den ende som hade lyckats se båda Venuspassagerna i sin helhet. Den jesuitiske astronomen Hell såg 1769 års passage på den nordnorska ön Vardö.

Andra hade inte samma tur, exempelvis den franske astronomen Le Gentil. Under nio år reste han kors och tvärs i tusentals mil över oceaner, trotsade många faror, riskerade sitt liv flera gånger, men lyckades ändå missa båda Venuspassagerna på grund av molnigt väder. När han äntligen kom hem till Frankrike igen 1771 upptäckte han att hans arvingar hade dödförklarat honom, och att han hade mist sin plats i vetenskapsakademien.

Det här är en fascinerade och dessutom underhållande bok. Det vetenskapliga samarbete som vi idag ser som självklart tog sin början med dessa Venusprojekt. Dessutom förde resorna med sig andra bieffekter. Astronomerna hade åtföljts av andra vetenskapsmän på resorna, t ex botaniker och kartografer. Kartor över dittills outforskade områden och kuster togs fram. Kapten Cook hade ombord på Endeavour med sig över 3600 arter av torkade växter, som hemma i Storbritannien sedan studerades av botaniker. Väldiga delar av det stora Ryssland utforskades för första gången.
Det var nu som de stora geografiska upptäcktsresorna också började inkludera vetenskapsmän.

Av alla dessa vinklar och siffror hade det kunnat bli en torr text, men Andrea Wulf lyckas på ett mycket bra sätt göra materialet både lättillgängligt och spännande. ”Jakten på Venus” är en trivsam, lärorik och intressant bok i ämnet vetenskapshistoria.

2012 var Venuspassagen fortfarande föremål för vetenskapliga studier, men i mer specialiserad form. Nästa gång Venus passerar solskivan är i december 2117.

Jakten på Venus i bibliotekets katalog

Att bara gå ut en stund

I dagarna är det 100 år sedan Roald Amundsen vid en pressträff i Hobart, Tasmanien, tillkännagav att han besökt Sydpolen i december 1911. Han hade haft en kapplöpning till polen med britten Robert Scott, och Amundsen hade kommit först.
Här i bloggen har jag tidigare tagit upp några boktips om Scott och Amundsen.

Samtidigt, utan Amundsens vetskap, gick Scotts expedition under på Antarktis på väg tillbaka från polen, dit de hade anlänt som tvåa.

En av de mer kända medlemmarna i Scotts grupp var kapten Lawrence Oates.
Under hela resan hade han haft problem med sina fötter, och under återfärden från polen drabbades han av kallbrand i tån. Det var uppenbart att han inte kunde följa med i samma tempo som de fyra andra. Oates insåg att han sinkade gruppen. Han föreslog att de skulle lämna honom kvar i hans sovsäck, men de övriga vägrade.

Dagen därpå, den 16 mars 1912, vaknade Oates tidigt. Han tog av sig skorna.
Innan han lämnade tältet för att gå ut i snöstormen sade han till Scott och de andra:
”I am just going outside and may be some time.”

BBC News tecknar Lawrence Oates biografi i en minnesartikel.
Antarctic mission: Who was Captain Lawrence Oates?

Amundsen på Sydpolen

Scott & Amundsen Amundsens bilder

Idag är det exakt 100 år sedan Roald Amundsen (1872-1928) blev den förste att besöka Sydpolen på Antarktis.

Kapplöpningen mot Sydpolen är välkänd. Amundsen tävlade med britten Robert Scott (1868-1912) och hann före Scott till polen med ungefär en månad. Amundsen döpte sitt läger till Polheim.
Scott och hans fyra följeslagare omkom på återresan.
Amundsens bedrift att ha nått Sydpolen tillkännagavs i mars 1912, då han nått Tasmanien och kunde skicka telegram därifrån.

Det finns flera böcker om kapplöpningen mot Sydpolen och om Amundsen.

Roland Huntfords ”Scott och Amundsen” (Bonniers, 1980) skildrar på nästan 500 sidor hela den dramatiska historien. Många bilder och kartor.
Scott och Amundsen i bibliotekets katalog

Under expeditionerna togs många fotografier. Fler av dessa har utgivits i bokform, t ex i ”Amundsens bilder” (Bonniers, 1988). Här finns foton från flera av Amundsens expeditioner och resor, och givetvis från färden till Sydpolen. I boken kommer man nära polarresenärernas vardag.
Amundsens bilder i bibliotekets katalog

En isbyst föreställande Amundsen har idag avtäckts på Sydpolen av Norges statsminister Jens Stoltenberg.
DN 111214

Men trots dagens moderna hjälpmedel var det inte lätt att ta sig dit.
DN 111213

Lästips på internet:
The race to the Pole (BBC History)

Fridtjof Nansen 150 år

Kring sekelskiftet 1900 var norrmannen Fridtjof Nansen en av världens mest berömda personer.  Han föddes utanför Kristiania (som numera heter Oslo) år 1861, för 150 år sedan.

Nansen blev 1888 den förste som korsade Grönlands inlandsis på skidor. Om detta berättade han i böckerna ”På skidor över Grönland” (1890) och ”Eskimåliv” (1891).
Men allra mest berömd blev Nansen för sin expedition till Arktis med sitt skepp ”Fram” 1893-1897.

Fram över Polarhavet: Fridtjof Nansen 150 år
Läs mera om Nansen: Jag har nu satt ihop en ny artikel med boktips på BibliotekMitt.

Upptäcktsresor

Med egna ögon

Gillar du att läsa om historiska upptäcktsresor? Då ska du kolla in den här praktfulla boken. ”Med egna ögon : 300 år av upptäcktsresor och äventyr” (Bonniers, 2007).

Boken, som är i stort format, är en samling av dagboksutdrag och andra egenhändigt skrivna berättelser och ögonvittnesskildringar från historiska upptäcktsfärder.
Här kan du läsa egna texter av James Cook, Charles Darwin, David Livingstone, Fridtjof Nansen, Sven Hedin, Thor Heyerdahl och många fler.

Alexander von Humboldt, som kartlade Sydamerika i början av 1800-talet, skriver om hur han brände sig i en vulkankrater. ”Vilket fantastiskt ställe! Vad roligt vi hade!”

När Robert Scott sitter insnöad i en stuga vid Sydpolen, med svåra köldskador, fortsätter han skriva så länge han kan, ända tills han avslutar: ”Jag tror inte att jag kan skriva mer.”

Boken innehåller mängder av vackra illustrationer. En stilig och äventyrlig bok. Inledning av Michael Palin.

Med egna ögon i bibliotekets katalog

Magellan

Magellans världsomsegling

Idag är det 490 år sedan den portugisiske sjöfararen Ferdinand Magellan (Fernão de Magalhães) blev ihjälslagen på Filippinerna. Detta inträffade den 27 april 1521.

Magellans expedition var den första som lyckades segla runt hela jordklotet. Det var en otrolig prestation.
237 män, på fem skepp, seglade ut 1519 men endast 18 av dessa, på ett skepp, överlevde hela resan och kunde komma hem igen 1522. Magellan själv var som sagt inte en av dem.

Böcker på svenska om Magellans expedition är tyvärr få. Mest känd är Stefan Zweigs Magellans världsomsegling (senaste upplaga 1977). Sedan finns det en del gamla samlingsverk över historiska upptäcktsfärder. De flesta av dessa böcker är numera placerade i magasinet.

Magellans världsomsegling i bibliotekets katalog

The seventy great journeys in history

En bra och nyare bok om historiska upptäcktsfärder och resor är The seventy great journeys in history (Thames & Hudson, 2006).

The seventy great journeys in history i bibliotekets katalog

%d bloggare gillar detta: