Tutankhamuns grav

Tyldesley, J - Tutankhamens förbannelse - 13049625

Om någon hade frågat forntidens egyptiska historieskrivare om vilken farao som flera tusen år senare skulle vara den mest berömde, hade alla gissat fel. Farao Tutanchamun, pojkkungen som dog vid endast 18 års ålder år 1339 f.Kr., hade en relativt obetydlig historisk roll. Hans stora berömmelse idag beror helt och hållet på upptäckten av hans kungagrav i Konungarnas dal 1922. Det var den enda kungliga graven där som inte hade plundrats redan under antiken.

Vi har begränsad kunskap om Tutankhamuns liv. Faktum är att vi inte ens har en enhetlig stavning av hans namn. Jag har identifierat minst sex olika stavningsvarianter av namnet. I denna text använder jag den variant som NE valt, nämligen Tutankhamun, med -kh- och -un.

Joyce Tyldesley är brittisk egyptolog. Nu finns hennes bok ”Tutankhamens förbannelse : den oändliga historien om en egyptisk kung” på svenska (Norstedts, 2013). Sedan tidigare finns det även andra böcker av henne i ämnet egyptologi.

Det här är berättelsen om hur den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav, med alla sina skatter, i november 1922. Graven hade visserligen varit utsatt för tidig plundring, men endast i liten skala. Det var den viktigaste arkeologiska upptäckten under hela 1900-talet.

Tyldesley har delat upp boken i två halvor, först själva fyndet av graven och vad vi vet om Tutankhamuns liv och regeringstid, och sedan om det som hände efter gravfyndet : egyptologisk vurm och succéutställningar. Den här indelningen är väl inte helt självklar, jag tycker att det är svårt att dela upp hela den här historien på det viset. Hur som helst är skildringen intressant.


Farao Tutankhamuns gyllene mask, som väger 11 kilo. Denna ikoniska mask, förutom pyramiderna och sfinxen, är för många människor själva symbolen för det forntida Egypten.

Den verkliga huvudpersonen i boken är arkeologen Howard Carter. De inledande avsnitten i boken beskriver sökandet efter Tutankhamuns grav (som i sig inte alls var bortglömd, men däremot platsen), och alla turer kring upptäckten. De praktiska problemen med att ta reda på alla ömtåliga och värdefulla fynd, samt hanteringen av all plötslig uppståndelse från världens media, skildras inlevelsefullt. Carter hade inte en tillräckligt smidig personlighet för att kunna hantera alla konflikter på skilda plan som sedan följde.

I kapitlet om gravfynden kan vi exempelvis läsa om de textilier man fann. Textilierna nämns sällan, så det är kul att få veta mera om dem. Det man dock saknade i graven var texter av olika slag. Där fanns inget bibliotek, eller något annat i textväg som kunde ge mer information om faraos liv och tid.

Lite förvånande är det att läsa hur ”halvslarvigt” man behandlade själva kungamumien. Mumien hade fastnat i en innerkista, och för att kunna få ut den delades Tutankhamuns kropp upp i flera bitar.

Eftersom vår kunskap om Tutankhamuns person är bristfällig får forskarna lägga pussel med den information som finns. Mycket tyder på att Tutankhamun var son till Akhenaton, en av det gamla Egyptens mest radikala härskare. Han försökte ersätta den polyteistiska religionen med en monoteistisk, och införa en absolut kungamakt. Efter Akhenatons död återställde översteprästerna den gamla religionen, och Tutankhamuns roll i detta är oklar.

Tyldesley har ett alltför långt avsnitt i boken om alla teorier kring Tutankhamuns eventuella släktförhållanden. Detta kunde ha kortats avsevärt. Sidan 181-215 kan du därför raskt passera om du inte är specialintresserad, och istället gå direkt till författarens slutliga rekonstruktion av släktbanden, som kommer sedan.
Eftersom Tutankhamun dog ung finns det teorier som går ut på att han blev mördad. Undersökningar av mumien visar dock att Tutankhamun led av dålig hälsa. En troligare dödsorsak är någon form av olycka, kanske under jakt.

Den som tror att hela boken ska handla om den påstådda förbannelse som skulle ha tagit livet av ett stort antal personer sedan graven upptäckts kommer att bli besviken. Tyldesley använder uttrycket ”Tutankhamuns förbannelse” på ett vidare sätt och i flera betydelser. En del menar att den riktiga förbannelsen är vår fixering vid Tutankhamun, på bekostnad av alla andra, mer intressanta personligheter i egyptisk historia. De spektakulära teorierna om ”dödliga förbannelser” i graven gör Tyldesley grundligt slarvsylta av. Någon sådan inskription fanns inte ens i faraos grav.

Det ges ut väldigt mycket böcker om egyptologi, framför allt på engelska. Men ytterst få av dessa översätts till svenska. Detta är en av de bästa nyare egyptologiska böckerna och jag tycker att det är mycket bra att den nu översatts.
Tyldesleys bok är en bra sammanfattning av vad vi idag vet om Tutankhamun, och en spännande skildring av hur graven upptäcktes.

Tutankhamens förbannelse i bibliotekets katalog

För dig som vill ha en översikt över alla de fantastiska fynd man gjorde i graven, med massor av bilder, kan jag rekommendera den färgsprakande ”The complete Tutankhamun : the king, the tomb, the royal treasure” av Nicholas Reeves (Thames & Hudson, 2007). Även den finns att låna på biblioteket.

About Thomas

Bibliotekarie vid Östersunds bibliotek.

Posted on 10 juni, 2013, in Arkeologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Faraos förbannelse fungerar så, att skrivarna redogör för Faraos släktförbindelser på gravkammarens väggar. Hans far är solguden Ra, som också är far till Himlen. Hon (Himlen) framföder sin far varje morgon, och är således Ras mor. Sedan fortsätter redogörelserna på det sättet, till dess att arkeologerna får kramp i hjärncellerna och dör.

    Att du inte läste sidorna 181-215 kan förklara varför du fortfarande är vid liv.

    När det gäller djuren i Faraos panna är det själen och anden. Giftsnoken är själen och gamen är anden. Giftsnoken kallas på svenska Blicken, och stoppar du alltför indiskret ned den i en kvinnas urringning, får du en giftsnok tillbaka.

    Vanligen vistas Blicken i Kunskapens Träd, men är ofta ute på äventyr för att samla information att gödsla det där trädet med. Mer detaljer på http://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/

    Gilla

  2. Hej! Jag har visst läst hela boken, men jag vidhåller fortfarande att avsnittet om faraos släktförhållanden på dessa sidor är att betrakta som extramaterial i boken. Dessutom sammanfattar författaren hela det avsnittet på närmast efterföljande sidor. Men för den specialintresserade är det givetvis säkert intressant.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: