Bloggarkiv

Forntida riken

Svunna riken

Många är de forntida riken och civilisationer som blomstrat men gått under. En del av dem är mytomspunna. Dessa gamla civilisationer präglade vår utveckling.
Ibland kan det kanske vara svårt att hålla reda på alla gamla civilisationer. Var och när levde maya, inka och aztekerna? Och sumerer, assyrier och babylonierna, hur var det nu med dem?

Den tyske författaren Markus Hattstein beskriver de allra flesta av dessa forntida civilisationer i sin bok ”Svunna riken : mytomspunna folk och kulturer” (Parragon, 2011).

Boken är geografiskt indelad. Hattstein börjar således med Mesopotamien, det forntida Arabien och Persien. I det avsnittet går han igenom alla riken i tur och ordning. Kapitlet om varje civilisation inleds med en tydlig och överskådlig tidslinje. Varje rike avhandlas sedan på fem-sex sidor.

Det är emellanåt lite snuttifierat, men väldigt överskådligt och tydligt. Andra geografiska områden vars civilisationer beskrivs i ”Svunna riken” är Medelhavsområdet, Central- och Nordeuropa, Centralasien, Syd- och Östasien, Nord-, Central- och Sydamerika, Afrika och till sist Australien och Polynesien. Varje kapitel kan läsas helt fristående, vilket gör boken användbar som uppslagsbok. Vill man ha en kortfattad beskrivning av exempelvis Karthago, så är det bara att slå upp de sidorna och läsa.

Bokens förtjänst är det stora formatet och det enormt rika bildmaterialet. ”Svunna riken” är överdådigt illustrerad med stiliga foton och upplysande kartor. Resultatet är en bra och bläddervänlig bok. Ibland är det nästan så att det rika bildmaterialet tränger ut texten. Men fördjupningar går alltid att inhämta i andra böcker.
Detta är en bra, lättillgänglig, snygg och översiktlig uppslagsbok om forntida riken.

Svunna riken i bibliotekets katalog

Tutankhamuns grav

Tyldesley, J - Tutankhamens förbannelse - 13049625

Om någon hade frågat forntidens egyptiska historieskrivare om vilken farao som flera tusen år senare skulle vara den mest berömde, hade alla gissat fel. Farao Tutanchamun, pojkkungen som dog vid endast 18 års ålder år 1339 f.Kr., hade en relativt obetydlig historisk roll. Hans stora berömmelse idag beror helt och hållet på upptäckten av hans kungagrav i Konungarnas dal 1922. Det var den enda kungliga graven där som inte hade plundrats redan under antiken.

Vi har begränsad kunskap om Tutankhamuns liv. Faktum är att vi inte ens har en enhetlig stavning av hans namn. Jag har identifierat minst sex olika stavningsvarianter av namnet. I denna text använder jag den variant som NE valt, nämligen Tutankhamun, med -kh- och -un.

Joyce Tyldesley är brittisk egyptolog. Nu finns hennes bok ”Tutankhamens förbannelse : den oändliga historien om en egyptisk kung” på svenska (Norstedts, 2013). Sedan tidigare finns det även andra böcker av henne i ämnet egyptologi.

Det här är berättelsen om hur den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav, med alla sina skatter, i november 1922. Graven hade visserligen varit utsatt för tidig plundring, men endast i liten skala. Det var den viktigaste arkeologiska upptäckten under hela 1900-talet.

Tyldesley har delat upp boken i två halvor, först själva fyndet av graven och vad vi vet om Tutankhamuns liv och regeringstid, och sedan om det som hände efter gravfyndet : egyptologisk vurm och succéutställningar. Den här indelningen är väl inte helt självklar, jag tycker att det är svårt att dela upp hela den här historien på det viset. Hur som helst är skildringen intressant.


Farao Tutankhamuns gyllene mask, som väger 11 kilo. Denna ikoniska mask, förutom pyramiderna och sfinxen, är för många människor själva symbolen för det forntida Egypten.

Den verkliga huvudpersonen i boken är arkeologen Howard Carter. De inledande avsnitten i boken beskriver sökandet efter Tutankhamuns grav (som i sig inte alls var bortglömd, men däremot platsen), och alla turer kring upptäckten. De praktiska problemen med att ta reda på alla ömtåliga och värdefulla fynd, samt hanteringen av all plötslig uppståndelse från världens media, skildras inlevelsefullt. Carter hade inte en tillräckligt smidig personlighet för att kunna hantera alla konflikter på skilda plan som sedan följde.

I kapitlet om gravfynden kan vi exempelvis läsa om de textilier man fann. Textilierna nämns sällan, så det är kul att få veta mera om dem. Det man dock saknade i graven var texter av olika slag. Där fanns inget bibliotek, eller något annat i textväg som kunde ge mer information om faraos liv och tid.

Lite förvånande är det att läsa hur ”halvslarvigt” man behandlade själva kungamumien. Mumien hade fastnat i en innerkista, och för att kunna få ut den delades Tutankhamuns kropp upp i flera bitar.

Eftersom vår kunskap om Tutankhamuns person är bristfällig får forskarna lägga pussel med den information som finns. Mycket tyder på att Tutankhamun var son till Akhenaton, en av det gamla Egyptens mest radikala härskare. Han försökte ersätta den polyteistiska religionen med en monoteistisk, och införa en absolut kungamakt. Efter Akhenatons död återställde översteprästerna den gamla religionen, och Tutankhamuns roll i detta är oklar.

Tyldesley har ett alltför långt avsnitt i boken om alla teorier kring Tutankhamuns eventuella släktförhållanden. Detta kunde ha kortats avsevärt. Sidan 181-215 kan du därför raskt passera om du inte är specialintresserad, och istället gå direkt till författarens slutliga rekonstruktion av släktbanden, som kommer sedan.
Eftersom Tutankhamun dog ung finns det teorier som går ut på att han blev mördad. Undersökningar av mumien visar dock att Tutankhamun led av dålig hälsa. En troligare dödsorsak är någon form av olycka, kanske under jakt.

Den som tror att hela boken ska handla om den påstådda förbannelse som skulle ha tagit livet av ett stort antal personer sedan graven upptäckts kommer att bli besviken. Tyldesley använder uttrycket ”Tutankhamuns förbannelse” på ett vidare sätt och i flera betydelser. En del menar att den riktiga förbannelsen är vår fixering vid Tutankhamun, på bekostnad av alla andra, mer intressanta personligheter i egyptisk historia. De spektakulära teorierna om ”dödliga förbannelser” i graven gör Tyldesley grundligt slarvsylta av. Någon sådan inskription fanns inte ens i faraos grav.

Det ges ut väldigt mycket böcker om egyptologi, framför allt på engelska. Men ytterst få av dessa översätts till svenska. Detta är en av de bästa nyare egyptologiska böckerna och jag tycker att det är mycket bra att den nu översatts.
Tyldesleys bok är en bra sammanfattning av vad vi idag vet om Tutankhamun, och en spännande skildring av hur graven upptäcktes.

Tutankhamens förbannelse i bibliotekets katalog

För dig som vill ha en översikt över alla de fantastiska fynd man gjorde i graven, med massor av bilder, kan jag rekommendera den färgsprakande ”The complete Tutankhamun : the king, the tomb, the royal treasure” av Nicholas Reeves (Thames & Hudson, 2007). Även den finns att låna på biblioteket.

Alexandria

Alexandria

Alexandria är en av medelhavsområdets mest mytomspunna städer. Under den hellenistiska tiden var Alexandria världens största stad, sin tids metropol och en verklig kulturell smältdegel.

I den lilla men innehållsrika boken ”Alexandria : musernas stad : sju essäer om Alexandria i historia och nutid” (Rubicon, 1997) kan du läsa mera om denna spännande stad.

Boken består av sju separata artiklar, skrivna av olika författare. Det går alltså att välja fritt bland dessa. Man kan läsa alla, eller bara vissa om man vill. Tillsammans bildar de en intressant helhet.

Alexandria grundades av Alexander den store, och staden var först en självständig grekisk stadsstat, en polis. I början av 200-talet f.Kr. grundades forskningsinstitutet Mouseion, som tillsammans med det stora alexandrinska biblioteket blev ett centrum för den hellenistiska kulturen. Många kända vetenskapsmän och forskare under antiken verkade här.

Det finns många myter och legender kring själva biblioteket. Man vet inte exakt hur många bokrullar som förvarades här. Antika grekiska författare nämner siffran 400.000, medan senare romerska uppgifter säger 700.000. Inte heller vet vi när det förstördes eller av vem eller vilka. Det finns motstridiga uppgifter.

Utanför Alexandria stod ett av antikens sju underverk, fyrtornet på ön Faros. Tornet var mycket högt, mellan 120 och 140 m. Efter pyramiderna vid Gizeh var fyrtornet den antika världens högsta byggnad.

Alexandrias befolkning växte snabbt och staden blev en viktig handelsstad. Dess betydelse minskade dock efter den arabiska erövringen 642, och tyngdpunkten försköts till den nya huvudstaden al-Fustat (numera Kairo).

Harry Järv skriver om det alexandrinska biblioteket. Jerker Blomqvist skriver om vetenskapen i staden. Sture Linnér skriver om staden som den skildras av författaren Konstantinos Kavafis. Här finns flera intressanta texter att läsa.

Förutom Kavafis är Alexandrias främste moderne skönlitteräre skildrare Lawrence Durrell med sin ”Alexandriakvartetten”. Även han får ett eget kapitel i denna bok.
Välskrivet, bildande och intresseväckande.

Alexandria: musernas stad i bibliotekets katalog

År 2002, några år efter att denna bok utkommit, öppnades det nya, moderna alexandrinska biblioteket: Bibliotheca Alexandrina. Det ligger ca 200 m från platsen för det antika biblioteket. Syftet med det nya biblioteket är att även detta skall vara ett internationellt centrum för kultur, utbildning och vetenskap och fungera som en bro mellan den arabiska och den västliga världen.

Bibliotheca Alexandrina

Drottning Victorias fotografier

Resan till Egypten

Kung Gustaf V:s drottning hette Victoria av Baden (1862-1930). Hon var dotterdotter till den tyske kejsaren Vilhelm I och har gått till historien som en viljestark och konservativ person, som bl a öppet tog ställning för Tyskland under första världskriget. På senare år har intresset för Victoria ökat och det har utgivits flera olika biografier om henne.

Något som inte alla känner till är dock att hon under sin tid som kronprinsessa tillhörde den första generationen hobbyfotografer i Sverige.
Nu finns en hel bok om Victorias foton: ”Resan till Egypten : Drottning Victorias fotografiska liv” av Göran Alm och Björn Axel Johansson (Atlantis, 2012). Alm har varit chef för Bernadottebiblioteket och Johansson är fotohistoriker.

Redan i unga år hade Victoria problem med hälsan, vilket fick henne att vilja tillbringa mer tid i områden med varnare klimat. Vintern 1890-1891 reste hon och kronprins Gustaf till Egypten. Hennes fotointresse stod på topp och här tog hon tusentals bilder, som tillsammans med hennes övriga fotoproduktion numera finns bevarade på Stockholms slott.
Nu har Victorias foton samlats i bokform, och det på ett mycket förtjänstfullt sätt.

”Resan till Egypten” är också en berättelse om fotokonstens tidiga historia.
Boken inleds med ett kort personporträtt av Victoria. Sedan kan vi läsa om fotokonstens status vid denna tid. Den var en nymodighet men sågs inte som någon konstform. Nya tekniska metoder hade gjort att fotograferingen hade börjat slå igenom på allvar. Stockholms fotoateljéer tiodubblades i antal under 1860-talet. I slutet av 1880-talet kom den första rullfilmskameran från Kodak. Detta blev starten för amatörfotograferingen. Rullfilm var betydligt smidigare än glasplåtar.

Intresset för de bibliska länderna har alltid varit stort i Europa, och nu kunde man dokumentera området på ett nytt sätt. Särskilt Egypten med sina minnesmärken från faraonernas tid väckte intresse, och dessutom det nordafrikanska folklivet.
Ökenluften ansågs välgörande för hälsan, särskilt om man reste med flodbåt på Nilen. Det blev alltså en hälsoresa till Egypten för Victoria med sällskap.

Större delen av boken handlar sedan om denna resa, som skildras detaljerat, illustrerat med mängder av Victorias bilder. Vi får följa det kungliga sällskapet på sin färd genom Egypten och det finns många kul och ibland dråpliga anekdoter att berätta om den. Om du inte tidigare har sett en bild av kronprins Gustaf sittande på en kamelrygg har du chansen att göra det nu.

Victoria var en föregångare inom fotografin. Hon sökte sig bort från den vanliga stativkameran och klassiskt uppställda bilder, för att istället försöka fånga ögonblickliga intryck. Här finns panoramabilder, foton av lokalbefolkningen (ofta kvinnor och barn) och mycket annat.

Dessa bilder visades sedan hemma i Sverige på flera stora utställningar.
I boken finns också ett antal bilder från Axel Munthes Capri.

Detta är en mycket fin och läsvärd bok, som dokumenterar en viktig del av vår fotohistoria. Boken är dessutom väldigt vackert formgiven i stort format. Rekommenderas!

En annan liten utgivningstrend som kunnat märkas de senaste åren är att det utges fler böcker på temat ”Västvärldens syn på Orienten då och nu”, och denna titel kan väl också passa in i den ramen.

Resan till Egypten i bibliotekets katalog

En kulturkrock från 1897

Hvad jag såg i det krigiska Grekland

Här på biblioteket har vi en stor äldre boksamling i magasinet. Där finns stora samlingar av genrelitteratur från förr, bl a en stor mängd reseskildringar och reseberättelser från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Tiden kring förra sekelskiftet var en period då intresset för geografi och upptäckter var mycket stort. Samtidigt hade järnvägsresandet öppnat nya möjligheter att resa till nya platser.

Dagens fynd i magasinshyllan är ”Hvad jag såg i det krigiska Grekland och det fredliga Palestina : reseskildring från våren 1897” av Josef Rosénius (Bonniers, 1897). Det är en ganska liten bok på 182 sidor, som tyvärr är i ett något risigt skick.
Bara titeln innehåller ju flera värderingar. Medge att titeln väcker ett intresse!

Författaren Josef Rosénius (1853-1930) var 1897 pastoratsadjunkt i Östermalms församling i Stockholm, och detta var hans första utlandsresa, skriver han i förordet. Att göra sin första utlandsresa vid 44 års ålder kan vara lite svårt för oss att riktigt förstå idag, med vår vana vid globalt resande och snabb nyhetsförmedling.

Färden gick inledningsvis till Köpenhamn och sedan vidare mot Tyskland. Som en god lutheran gjorde han allra först ett besök i Wittenberg. Sedan besökte han Aten, Alexandria, Jaffa, Jerusalem, Betlehem, Sicilien, Neapel och Pompeji. Han får vid flera tillfällen försvara Luther i diskussioner med katoliker.

Kulturkrocken måste ha varit extrem. Den prydlige pastoratsadjunkten från Stockholm hade aldrig tidigare rest utomlands. Han överraskas av att det i länderna kring Medelhavet inte är lika rent som hemma, och chockeras av det öppna tiggeriet. Han blir bestulen på sin sjal i Alexandria, vilket får honom att avfärda hela stadens befolkning som rena tjuvar. Vanan med siesta förstår han inte alls och tolkar det som ren lathet. På Sicilien nedslås Rosénius av att man inte firar sabbatsdagen, utan idkar försäljning överallt.
Boken avslutas med några rejält svepande generaliseringar av olika folkslags moral och ordningsamhet. När han kommer hem till Sverige igen är han fylld av hemlängtan och citerar en dikt av kung Oscar II.

Här presenteras några citat ur boken. Först om ett möte med en get på gatan i Aten.


Sedan ett avsnitt om synden i Alexandria.

I Rosénius bok finns fördomar om folkslagen kring Medelhavet. Ska vi ha kvar den?

Under den senaste tiden har det ibland diskuterats om biblioteken borde ha kvar gammal litteratur, vars värderingar emellanåt kan strida mot de vi har idag. Men varje bok måste ses i relation till den tid i vilken den tillkom. Varje tidsålder har sin litteratur och sina värderingar. Dessa förändras också med tiden. Saker som skrivs i dagens böcker kanske anses fördomsfulla och olämpliga om 50 år.

Den kände industrimannen och företagaren Henry Ford var t ex övertygad antisemit, och belönades av Hitler. Ford skrev en ökänd antisemitisk bok, ”Den internationelle juden” (1924). Innehållet i den boken strider definitivt mot dagens inköpspolicy. Borde biblioteken kanske gallra bort denna fördomsfulla bok, så att det ser ut som att Henry Ford inte hade dessa åsikter? Eller är det bättre att behålla den i magasinet, och i stället använda den som diskussionsunderlag?

På 1920- och 30-talet var rasbiologin en erkänd vetenskap. Världens första rasbiologiska institut grundades i Uppsala 1922. Borde biblioteken gallra bort all gammal rasbiologisk litteratur, så att det ser ut som att den aldrig fanns?

Det är alltid lätt att se fördomar i gammal litteratur. Svårare kan det vara att se fördomar i dagens texter. Därför hjälper oss den gamla litteraturen att få perspektiv på vårt nutida samhälle. De som levde för 100 år sedan talar till oss via sina texter. Vi får ett hum om vilka värderingar och åsikter de hade. På samma sätt kommer de som lever år 2112 att läsa våra texter och fundera över varför vi tyckte som vi gör idag. Historiens flöde pågår ständigt.

Egyptens drottningar

Chronicle of the Queens of Egypt

När det gäller antikens Egypten är det oftast faraonerna som står i centrum: namn som Amenhotep, Thotmes, Ramses. Men hur var det egentligen med drottningarna? Faktum är att några av det gamla Egyptens mest namnkunniga personer var drottningar. Vid sidan av Tutanchamons gyllene mask är det mest kända egyptiska konstverket den vackra bysten föreställande drottning Nefertiti. Och Kleopatra VII var ju en av antikens mest kända personer.

I Joyce Tyldesleys fina bok ”Chronicle of the Queens of Egypt : from early dynastic times to the death of Cleopatra” (Thames & Hudson, 2006) kan du läsa om dessa fascinerande kvinnor.

Boken spänner över hela 3000 års egyptisk historia. Här finns spännande artiklar om drottningarna Hatschepsut, Nefertiti och Nefertari, men även om andra som inte är lika kända.

Drottningen kunde ha flera olika roller. Hennes ställning kunde variera under seklerna. Hon kunde vara stödjande hustru och moder till faraos barn, och hon kunde också vara ställföreträdande regent när det behövdes. Vissa drottningar blev ensamma härskare, med gudomlig status.

Detta är ännu en kvalitetsbok från förlaget Thames & Hudson. Informativa släktträd, faktarutor och tidslinjer bidrar med viktig information, och här finns massor av fina illustrationer.
En toppenbra bok i ämnet egyptologi, och dessutom med ett tema man inte ser så ofta. Kan användas både för nöjesläsning och som uppslagsbok.

Chronicle of the Queens of Egypt i bibliotekets katalog

12.000 år i Egypten

Ramses och hans tid

Egypten är ett av de länder i världen som har allra längst historia. Kan man sammanfatta 12.000 års egyptisk historia på ett någorlunda lättillgängligt sätt? Ja, det kan man. Leif H. Hjärre har gjort det i sin bok ”Ramses och hans tid : Egyptisk historia före, under och efter” (Carlssons, 2009).

Boktiteln är egentligen lite missvisande eftersom den handlar om så mycket mera än om just Ramses II:s tid. Hjärre beskriver på ett överskådligt och trivsamt sätt hela den långa berättelsen om Egypten. Han skriver riktigt underhållande, och många av illustrationerna i boken är hans egna foton.

Tre gånger under historien har världens största stad legat i Egypten. Första gången var det Memfis, för 4000 år sedan. Andra gången var det Alexandria, för 2200 år sedan. Tredje gången var för 700 år sedan, och då var det Kairos tur.

Trots att det varje år utges stora mängder engelskspråkig litteratur om egyptologi, är det få av dessa titlar som översätts till svenska. Så tillgången på böcker om Egypten är faktiskt inte så stor som man kan tro, för den som vill läsa på svenska. Ett stort plus med boken är att den inte bara beskriver forntidens och antikens Egypten, utan även den senare historien. Utmärkt som introduktion och som intresseskapare.

Ramses och hans tid i bibliotekets katalog

Gravfynd i Konungarnas dal

Arkeologer har funnit en hittills okänd grav i Konungarnas dal i Egypten. Gravplatsen tillhör en kvinnlig sångerska under den 22:a dynastin (ca 945-712 f. Kr.), dotter till en Amon-överstepräst.

Det var en grupp schweizare från universitetet i Basel som gjorde fyndet. Det är mycket ovanligt med nya gravfynd i Konungarnas dal. Sedan Howard Carter fann Tutanchamons grav 1922 har det endast gjorts ett senare gravfynd där, innan veckans upptäckt.

Fyndet visar att det inte bara var kungligheter som begravdes i Konungarnas dal.

BBC News: Egyptian tomb holds singer Nehmes Bastet’s remains

Läs tidigare blogginlägg om Konungarnas dal

Kleopatra

Kleopatra

Den egyptiska drottningen Kleopatras levnadsöde har alltid fascinerat eftervärlden. Hon är en av de mest kända kvinnorna i antikens historia, och det har skrivits romaner, pjäser och biografier om henne. En av de senaste är ”Kleopatra: ett liv” av Stacy Schiff (Bazar, 2011).

Egentligen var Kleopatra namnet på ett flertal egyptiska drottningar. Den mest kända Kleopatra hade ordningsnummer 7, så hennes korrekta regentnamn var Kleopatra VII. Hon levde 69 f Kr – 30 f Kr och var den sista egyptiska härskaren av den ptolemeiska dynastin.

Eftervärlden har varit mycket intresserad av hennes relationer med Julius Caesar och hans rival och motståndare Markus Antonius. Kleopatra hade barn med båda dessa herrar.
Myten om henne som en femme fatale har varit livskraftig. Mer än något annat måste Kleopatra ha varit en kvinna med stor strategisk förmåga, och dessutom med stor karisma. Hon var mästerlig på att bygga allianser och ingå fördelaktiga avtal.
Hon var gift två gånger, båda gångerna med en bror, som fick betala med sitt liv. Kleopatras levnadsöde innehåller incest, mord och ond bråd död. Under 2000 år har författare lockats av hennes berättelse. Uppgiften att hon begick självmord med hjälp av en giftorm är dock nästan säkert helt felaktig.

Stacy Schiff är en amerikansk skribent som specialiserat sig på biografier. På omslaget till hennes Kleopatra-bok anges det att hon vunnit Pulitzer-priset. Det tilldelades hon dock för en helt annan bok, en biografi om Vera Nabokov.
Schiffs Kleopatra-bok fick lysande recensioner och hamnade på New York Times bästsäljarlista, där den som bäst nådde tredjeplatsen. Nu ska boken bli film med Angelina Jolie i huvudrollen.

Schiff har gått tillbaka till de äldsta egyptiska och romerska källorna och har skrivit en raffinerad och pigg Kleopatra-biografi. Den är spännande som en thriller fast man redan i förväg vet hur det går på slutet. Rekommenderas!


Denna porträttbyst på Altes Museum i Berlin anses föreställa Kleopatra VII, men man vet inte säkert.

”Två tusen år av dålig press och överhettad prosa, press och operor kan inte dölja det faktum att Kleopatra var en synnerligen begåvad drottning, extremt slug och opportunistisk, en första klassens strateg.”

Kan tilläggas att man aldrig återfunnit hennes grav, som numera kan ligga på havsbotten utanför Alexandria.

Kleopatra i bibliotekets katalog

Konungarnas dal

The complete Valley of the Kings

Konungarnas dal nära Luxor i Egypten är en av historiens mest kända och berömda begravningsplatser.
Faraonerna i de 18:e-20:e dynastierna lät bygga klippgravar i dalen, som då var svåråtkomlig och välbevakad. Trots detta blev de flesta av gravarna i dalen så småningom plundrade. Totalt finns 65 kända gravar i Konungarnas dal. Flera av dessa tillhörde några av Egyptens mest kända faraoner som Ramses II, Seti I och inte minst Tutankhamun.

Boken ”The complete Valley of the Kings : tombs and treasures of Egypt’s greatest pharaohs” av Nicholas Reeves och Richard H Wilkinson (Thames & Hudson, 1996) är den troligen bästa sammanställning av fakta om Konungarnas dal som utgivits. I boken redovisas massor av enskilda gravar med väggmålningar och arkeologiska fynd, och mängder av kartor och beskrivningar.

Dessutom kan du läsa om de historiska utgrävningar som gjorts i Konungarnas dal under flera århundraden. Vill man själv besöka dalen får man dessutom praktiska tips.

En mycket bra bok inom egyptologi. Det mesta man kan tänkas vilja veta om Konungarnas dal finns i boken. Här finns detaljinformation som är svår att hitta på annat håll. Dessutom är boken mycket snyggt utformad med många vackra illustrationer.

The complete Valley of the Kings i bibliotekets katalog

Egyptiskt hårmode

Egyptiskt hårmode

Arkeologer har nu funnit att antikens egyptier stylade sina frisyrer på ett sätt som påminner om vårt moderna hårmode. De använde en fet hårvårdsprodukt, vars spår man nu hittat på både kvinnliga och manliga mumier. Det skriver brittiska The Telegraph.

Egyptierna skapade lockar i håret på konstgjord väg, och ibland användes dessutom hårförlängningar.

Först trodde arkeologerna att hårstylingen hade gjorts för att de avlidna skulle se bra ut i livet efter detta, men sedan fann man spår av hårvårdsprodukter även på mumier som återfanns naturligt begravda i sanddyner. Det visar att egyptierna också använde den feta produkten till vardags.

Mumierna som undersökts är mellan 2.300 och 3.500 år gamla.

En artikel om de nya fynden har nyligen publicerats i tidskriften Journal of Archaeological Science.

The Telegraph: Egyptians styled their hair like Marilyn Monroe and Rihanna, archaeologists find

Hieroglyfer

100 hieroglyfer

De gamla egyptiernas skrivtecken kallas hieroglyfer. Det egyptiska skriftspråket är ett av de äldsta.
Ordet hieroglyf kommer av grekiskans ord för helig inristning.
I boken ”100 hieroglyfer” (2006) har författaren Barry Kemp valt ut 100 typiska och vanliga hieroglyfer och berättar om var och en av dem.

Skrivtecknen är nyckeln till egyptiernas världsbild och genom dem kan vi lära oss hur de såg på sin tillvaro för så många tusen år sedan. Tecknet för ”urtid” avbildar ett bröd och tecknet för ”älska” föreställer en hacka. Varför är det så?

En kul, lättläst bok med en lite annorlunda vinkel på antikens Egypten.

100 hieroglyfer i bibliotekets katalog

Tutanchamons trumpeter

Trumpet

Bland de tusentals unika fynd som gjordes i den egyptiske farao Tutanchamons grav 1922 fanns två trumpeter, en i silver och en i brons. Det är två av de äldsta musikinstrument som bevarats. En av trumpeterna stals tidigare i år vid ett inbrott i museet i Kairo, men har nu återfunnits.

BBC News berättar om hur man försökt återskapa ljudet från dessa instrument. Det finns en fascinerande inspelning från 1939 där James Tappern spelar på båda instrumenten. Lyssna här: Recreating the sound of Tutanchamun’s trumpets

%d bloggare gillar detta: